tisdag 31 mars 2015

Årefjällsloppet 2015

När jag stod på startlinjen i lördags var Engelbrektsloppet det senaste långloppet jag körde, det var som att börja på nytt alltså! Valde blanka skidor med ganska grov struktur, något som var helt rätt då mina ben inte var sugna på att diagonala och skidorna gled riktigt bra hela loppet. Årefjällsloppet är trots ett starkt startfält väldigt avslappnat, vanligtvis! Nu fick några i typ startled 2 för sig att börja 30 sekunder före startskottet, så det blev lite trångt i bakre delen av första ledet. Att det tog tvärstopp efter 100 meter i första tvära kurvan var mindre förvånande men lite irriterande.

Jag försökte gå med lagom starka åkare i början på det lättåkta elljusspåret. Det funkade väl men tävlingsovanan märktes först i ryggen som var minst sagt stel efter några kilometer. När vi passerade fjällstationen ut på en lite tuffare bara så tappade jag mitt tänkta sällskap. Resten av loppet blev en mysko historia, det gick bra en stund för att sedan vara riktigt tungt en bit. Stora backen upp på fjället var brutal att staka när formen inte finns där. Inga problem att ta sig upp men inte gick det snabbt heller. Det var väldigt roligt dock! Och inspirerande att ha en sån utmaning, annars hade nog loppet blivit en aning tråkigt.

På toppen av backen fick jag sällskap av  Niclas som åkt ikapp mig. Bra skidor gjorde att jag kunde dra lite utför också. Tyvärr så gjorde Niclas en allt för hård fartökning för att gå ifatt några åkare framför och jag fick släppa. Kom nästan ikapp utför ner mot elljusspåret. Sista milen var jag riktigt trött i kroppen och fick ta den fart jag hade för dagen. Cirka 2 kilometer före mål kom månkarboåkaren Henrik Casserlund ikapp och jag kunde, med en liten lucka, följa honom och åka om två åkare. Gjorde en bra kurva in på upploppet och vi hade en bra spurt som jag tror slutade delad placering? Alltid kul att upplandsåkarna kan visa upp sig lite!

Väl i mål la jag mig ner i snön och tänkte länge, länge, länge...

//Stefan

tisdag 24 mars 2015

Mot Åre...

Att starta träningen med Vasastafetten var ju inte så väldigt klokt, men det är ju inte så att det går att stoppa mig. Jag åkte sista sträckan och det var en otroligt fin dag i ett ganska fint spår. Andra året i rad jag åker in under målportalen fel dag, det kommer inte att upprepas.

Efter det tränade jag lite och lugnt en vecka innan jag körde ett A3 stakpass i Falun. I lördags skatade jag 10 kilometer tävling, värdelös känsla men nödvändigt inför Årefjällsloppet. I söndags stakade jag 2.20h A2 på Lugnet. Nu har jag gjort det jag kan och hoppas bara att tävlingen i Jämtland blir riktigt rolig. Sen väntar några lugna månader och sen får vi se om jag tränar inför en ny säsong eller om det finns något annat intressant att göra? Fjällmaror eller liknande!

//Stefan

lördag 14 mars 2015

Damernas VM

Tydligen har 21 svenska damer tagit världscup poäng i år, ett smått fantastiskt resultat som inte blir mindre fantastiskt när man ser tillbaka på den svenska skidhistorien. Längdskidåkningen har inte direkt varit progressiv när det gäller jämlikhet mellan män och kvinnor och det här är mina egna minnen av en utveckling som nu symboliseras av Stina Nilsson.

Det var ju faktiskt damernas VM även om dom svenska herrarna kommer att fortsätta leverera bra resultat så får dom nog faktiskt vänja sig att stå lite vid sidan av ett tag framåt. Och det är första gången i den svenska skidhistorien!

Tidiga kvinnliga stjärnor som Toini Gustafsson Rönnlund har jag självklart inga minnen av men Jacob Hård har gjort en fantastisk dokumentär om hennes resa i en tid när kvinnor inte fick åka Vasaloppet eller längre mästerskapsdistanser än 10 kilometer för att dom ansågs vara för svaga. På 80-talet när jag växte upp så är jag tveksam om gemene man visste om att det fanns kvinnliga tävlingsåkare? Som 9-åring framför tvn under OS i Calgary var det ju Gunde och Wassberg. Visserligen är Billan ett lysande undantag, men hennes stjärnstatus var ju inget som kom lätt till henne. Jag undrar ju hur det det var att som ung tjej börja tävla på skidor på den tiden? Fanns det någon att se upp till?

När man läste Svensk Skidsport under tidiga och mitten av 90-talet så tycktes svensk damskidåkning bestå av två saker. Dels Antonina Ordina som verkade vara ett konstant problem för skidsverige, dels att alla andra damer var så jävla dåliga så frågan var om vi verkligen skulle satsa på dom alls. Jag undrar ju hur Karin Säterkvist eller Elin Ek kände sig där och då? Billan var ju tyvärr tvungen att lägga av och jag vet inte om hon någonsin orkade vara draghjälp åt yngre tjejer...

Men så började något hända. Jag minns att Jenny Limby och Gabriella Fredriksson intervjuades i Svt-sporten där dom tog plats och ville ändra på något. Mitt minne sviker mig dock på frågan vad dom var missnöjda med. Kanske någon av mina läsare vet? Men det här var nog ett undantag för efter VM 3-milen i Trondheim så frågade Svt Anna Olsson om hon verkligen blev motiverad att statsa vidare när hon var så långt ned i resultatlistan? Den stora vändningen måste ha kommit under slutet av 90-talet när medaljer och topplaceringar tickade in för damjuniorerna. En juniorstjärna hade inte bara namn som Per eller Mathias längre.

När VM 2003 går i Val di Fiemme är den svenska herrbredden fantastisk, både på distans och i den nyare grenen sprint. Samtidigt åker Jenny Olsson in till en femte plats på 15 kilometer. För mig var det mest kul då hon var från Fagersta men jag tror att det betydde en hel del för svenska damer. 2005 tar Emelie Öhrstig det första svenska damguldet sedan Billan 1987, frågan är om det ska bli en parentes? OS-guldet för Lina Andersson och Anna Olsson året därpå visar att det inte är så och vi har en generation svenska damer som kan vara med i världstoppen. Det bästa från OS var nog ändå Britta Johansson Norgrens självklara inställning till hur hon skulle genomföra sin stafettsträcka, det kändes som en damskidåkare för en ny tid.

Charlotte Kalla är möjligtvis den största talangen som svenska skidåkning har skådat och sannolikt hade hon stora framgångar i en annan situation också. Men hon är också en av dom första årgångarna som kan se upp till en svensk damelit som tagit plats i världstoppen. Och när Charlotte och Anna Haag gör sina fantastiska lopp i Vancouver-OS så är dom själva där.

Vad detta betyder för Stina Nilsson vet jag inte men för tjejer i hennes generation är det helt annorlunda att vara skidåkare idag mot för 20 år sedan. Förutom att dom svenska damerna plockade en massa medaljer så är jag väldigt glad att Charlotte, Stina, Ida, Maria, Fia, Hanna, Jennie, Magdalena, Anna och Emma får åka i en tid när det är lika självklart att den svenska längdskidåkaren är en kvinna som en man. Självklart är det alla dessa kvinnor som gjort det hårda jobbet men jag tycke också att alla verksamma inom svensk längdskidåkning har anledning att känna sig stolta.

Nu är det bara att gå vidare mot nya mål...

//Stefan

tisdag 10 mars 2015

Vi måste våga prata om det!

Så här skriver Sofia Henriksson på sin blogg om att hon måste ta ett uppehåll från skidåkningen på grund av ätstörningar. Eftersom jag har personliga erfarenheter från närstående med liknande problematik så gör det naturligtvis ont att läsa, eftersom jag är intresserad av ämnet så tycker jag att det är viktigt att det diskuteras. För Sofia kan jag bara hoppas att det går bra, att hon får all den hjälp hon behöver, för det behöver en person som hamnat i dessa problem. För resten av skidsverige hoppas jag att vi lär oss något om problemet, för vi måste prata om ätstörningar!

Vi måste prata om att män/kvinnor, pojkar/flickor förhåller sig (kulturellt) på olika sätt till kraven att äta riktigt och att ha en lätt kropp för att prestera bra.

Vi måste prata om att män och kvinnor biologiskt har olika nivåer på vad som är en sund kroppssammansättning.

Vi måste prata om att vi ägnar oss åt en idrott där goda resultat premieras av att tävla med en låg nivå underhudsfett.

Vi måste prata om att många åkare faktiskt bantar ganska ordentligt till tävlingssäsongen.

Vi måste prata om att vi längdskidåkare faktiskt skapar en mycket skev bild av vad som är en normal kropp.

Vi måste prata om allt detta inom toppen av längdsverige, landslagsåkare så väl som ledare för att sätta ett gott exempel och vara öppna.

Men fram för allt måste vi våga fråga när en tjej (eller mer sällan, en kille) börjar bli för tunn. Det är en mycket liten kostnad att någon kanske blir väldigt arg på dig mot att man kanske kan stoppa problemen i tid.

Ut och prata nu då!

//Stefan

onsdag 4 mars 2015

Förmodligen inget Vasalopp...

...i år heller. Ont i halsen och förkylning som börjar gå över men för sent. Åker en sistasträcka på Vasastafetten på fredag och efter den bestämmer jag mig. Men man måste ju träna för att kunna tävla också.

Tyvärr så har hela säsongen gått riktigt dåligt trots att jag känner att kapaciteten är högre. Egentligen har jag bara haft ett bra pass i början av januari med stakintervaller i Mördarbacken, men det var också ett helt lysande pass! Kanske åker jag 7-mila (om nån vill med?) helgen efter Vasan inte minst som uppladdning för Årefjällsloppet. Sen får vi se, jag orkar nog inte fortsätta när kroppen fungerar så här dåligt men jag vill inte att det ska sluta så här heller...

//Stefan