Världens bästa landslag...

...kan vi väl för enkelhetens skull kalla det svenska längdskidlandslaget.

Jag fortsätter tankarna kring det påstådda förfallet av svensk längsskidåkning.  Har vi numera världens bästa landslag? Frågan är bara när blev dom det? Och varför var dom inte det under 90-talet? Det är den senare frågan som intresserar mig för tillfället och då en förklaringsmodell som var populär och som fortfarande återkommer när förfallet inom svensk konditionsidrott skall utredas. Nämligen att vi har det för bra i Sverige, välfärdssamhällets förbannelse. En paralell kan dras till statsminister Reinfelts bok Det sovande folket om hur individernas initiativsförmåga förfaller när man har det för bra. Nu hade knappast dom som förklarade uteblivna svenska skidframgångar på 90-talet avskaffandet av den generella välfärden som sitt mål eller ens en tanke på det. Men vi hade det bra i Sverige och då ville ingen kämpa ute i skidspåren. I Ryssland däremot där hade man det inte bra, men jävlar vad man kämpade i skidspåren. Speciellt damerna, i motsats till svenska damer då.

Vad har den här förklaringen för värde i dagens läge när vi nu har världens bästa landslag? Vi har inte fått det drastiskt sämre. Inte flera kroppsarbetande. Man kan ju också vända på det, är man på grund av ett hårt kroppsarbete mera intresserad att ge sig ut och slita i skidspåren? En intressant sak är att förklaringsmodellen nu tillämpas på ett annat problem. Eftersom det är så hårt i Ryssland så är deras åkare mera benägna att dopa sig, som en väg till ekonomiskt välmående. Tanken återkommer när det handlar om dopade idrottare från ekonmiskt svaga länder. Frågan är om argumentet har någon grund i det här fallet, det förra anser jag vara mycket tveksamt.

Ett samhälles ekonomiska utveckling har självklart en stor påverkan även på idrotten och det tydliga resultatet i Sverige är en större valfrihet mellan olika idrotter. Därav kan det vara en logisk följd att en tidigare stor idrott får ett minskat antal utövare. Men samtidigt ingen självklarhet att en viss idrott måste minska eller få en sämre internationell konkurenskraft. Man tycker onekligen lite synd om 90-talets landslagsåkare. Som vanligt blir det svårare att se några tydliga samband ju mera man studerar en fråga, för som klubbkamrat Stefan Östlund sa till mig i sommras -Det finns ju ställen i Sverige som har snö men dom har ju inte en massa skidåkare för det.

Nu åker jag snart mot snön och kanske bidrar jag med en startande till i Bruksvallarna.

//Stefan...

...som lyssnar på Mercyful Fate