Post ultramaraton

Endast Sverige svenska mossar har! Eller ärligt talat finns dom ju över hela det boreala skogsbältet på norra halvklotet, och ser förmodligen ganska lika ut men det är dom svenska jag har provat på.

Eftersom jag var sliten i ett knä före Sundsvall Ultra Trail (jag borde skriva något längre om det fina loppet, kanske senare) så var det som sig bör än mer slitet efteråt. Vaderna var också helt slut på ett sätt jag inte upplevt tidigare. Nu är ju inte benen riktigt fulltränade med bara en och en halv löpmånad innan dom 49 kilometerna så inget konstigt med det. Men att vaderna ska börja kännas normala först efter en och en halv vecka tycker jag är lite i överkant.

Så det blev lite kortpass på mosse i slutet på förra veckan och så i förrgår ett tretimmars pass på den lokala träningsmossen utanför Avesta (Karlbo). Har inte varit där tidigare men fick en fin runda på 3.7 kilometer som jag lufsade med stavar några varv. perfekt motstånd och det blir nog intervaller där snart också. Så även om jag gärna skulle löpa banintervaller så är inte mina löpproblem så stora.

Jag springer oftast på mossar, just den här heter Ömossen och ligger på gränsen mellan Västmanland och Dalarna. Samma naturtyp kallas lite längre norr ut för myr och är en dialektal skillnad. Därav myrlöpning i Norrland.

//Stefan

Bra påpekande av Charlotte Kalla!

Bra att även Charlotte lyfter könsorättvisor inom idrotten! I en intervju med Expressen pekar hon på att damer ofta får sämre sponsorkontrakt jämfört med herrar på samma nivå (ingen nyhet i och för sig även om längdskidåkningen tillhör en av dom mer jämställda idrotterna), samt hur kvinnliga idrottare infantiliseras genom språket.

Från Expressen:

1) Manliga fördelar.
Som en av sportens stora stjärnor är Charlotte Kalla ekonomiskt lyckligt lottad. Hennes företag har tillgångar på över 17 miljoner - och varje år tickar nya miljoner in.
Men de flesta har det betydligt jobbigare.
Som en del av Kallas kvinnliga kollegor.
– När jag pratar med de tjejer som är på nivån under mig får jag ju höra hur mycket de får betalt av sponsorer för sina kontrakt, jämfört med killar som presterar på samma nivå.
Och tjejerna får mindre betalt?
– Ja, det är så snacket går.
Det låter allt annat än okej.
– Nä. Det känns inte alls bra.
2) Att behandlas som flickor. 
Charlotte Kalla har aldrig behövt klaga över någon brist på utrymme för sin egen person i medierna. Men däremot reagerar hon över sättet hon - och andra kvinnliga åkare - ibland behandlats av olika reportrar.
Eller i klartext: Som barn även om de själva är i 30-årsåldern
– Som tjej kan du få höra saker som "hur duktig du är". Allt är liksom lite gulligt. Samtidigt som det är på ett helt annat sätt för killarna.
Prestationerna uppskattas olika beroende på kön?
– Ja, det kan jag tycka.
Har du själv drabbats?
– Ja, det har jag. Och även hört andra tjejer bli det.

Att sponsorinkomsterna fördelar ca 80/20% mellan herr och damidrott är välkänt och även om damskidåkare tillåts bli stjärnor nu för tiden också så ser det inte så bra ut i vår idrott heller. Bra titta på hur långloppsteamen fördelar mellan herrar och damer.

Personliga sponsorkontrakt är det bra mycket svårare att diskutera, främst efter som kritik från aktiva åkare lätt tas illa upp av dom aktörer som inte sponsrar så jämställt. En märklig sak inom längdskidåkningen är att, precis som Charlotte säger, damer ofta får mycket sämre kontrakt än herrar på motsvarande nivå av materialsponsorerna. Den generella motiveringen tycks vara att damer är sämre reklampelare, hurvida den motiveringen bygger på objektiva marknadsmässiga överväganden eller en patriarkal tradition kan vi ju fundera vidare på.

Vad alla inblandade kan tänka på är ju om man faktiskt vill att det ska vara så här eller om man vill vara med att skapa bättre förutsättningar för kvinnliga idrottare?

Charlottes andra poäng, att kvinnliga idrottare behandlas som barn är ju lika välkänt. Jag vill väl bara konstatera att föreställningen att kvinnors idrottande ska vara gulligt lätt står i vägen för genusanalyser.

Hoppas det här inspirerar (kvinnliga)idrottare att samtala vidare om genusfrågor. Keep up the good work Charlotte! Och så hoppas vi att Ole Morten Iversen inte ligger sömnlös allt för många nätter...

//Stefan

Sundsvall Ultra Trail

Åkte med Fredrik till Sundsvall igår. Tittade och provlöpte banan lite, skulle bli en del obanat. Idag löpte vi 49 kilometer terräng. Jag med sega och slitna ben, Fredrik ansåg sig vara dåligt tränad. Båda sprang bra utifrån förutsättningarna. Det blev ett sjukt tufft lopp med massor seg obanad löpning i sten och ris. Det gick verkligen inte fort bitvis! Klart tuffare än AXA Fjällmaraton tex.

Jag var lite seg i starten men höll min plan och mitt tempo. Kom iväg från en stor grupp efter knapp mil och fick sen sällskap av en offensiv löpare fram till Södra Berget (vi startade i Nolbybacken) när jag sprang ifrån. Då var vi halvvägs och fram till dess hade jag varit hyfsat fräch och kunnat gå ganska hårt bitvis, höll mig från låg A2 till låg A3 typ. Men efter löpningen utför till Stockviks skidstadion så var mina vader och lår riktigt stumma. Fick kämpa ordentligt nästkommande mil och det enda roliga var att jag gick ifrån dom bakom mig.

Piggnade till med 13 kilometer kvar, efter en massa geler bla, vilket var riktigt skönt. sen blev all krokar på slutet och backen upp till toppen på Nolbybacken väldigt seg, men där tog jag det lite försiktigt, benen var faktiskt helt slut och jag hade gjort ett bra träningspass. Så en bra helg!

Resultaten finns väl här någonstans.

//Stefan