Nordvall om synen på norska damskidåkare

Torbjörn Nordvall skriver i Nettavisen om ett märkligt förhållningssätt från norska skidförbundet till tre av deras bästa damåkare. Som vanligt är det svårt att dra slutsatser om enskilda fall men saker och ting faller på plats när man börjar söka gemensamma drag. I det här fallet att NSF verkar anse att damskidåkare behöver styras lite extra.

Jag skrev på ett liknande tema för några år sedan om hur vår tolkning av kvinnliga skidåkare gärna faller tillbaka på att dom måste styras. Är det någon skillnad mellan Norge och Sverige? Jag vet faktiskt inte, konservativa patriarkala mönster sitter djupt i båda ländernas skidkultur om än på olika sätt. Vad som är viktigt är för att förstå hur ojämställdhet funkar måste man se en bredare bild, annars bortförklarar man bara det som enskilda fall.

Så här skrev jag tidigare på min blogg för att tydliggöra kulturen kring att kvinnor inte kan tillåtas bestämma över sig själv:

Sverker Sörlin belyser fenomenet tydligt i sin bok “Kroppens geni” med en episod när en snart 29-årig Marit Björgen valde att styra sin träning mer på egen hand. Åge Skinstad (då chef för längd inom NSF) kände sig tvungen att förklara varför det skulle gå bra.

“-Nå har Marit såpass mye erfaring at hun kan foreta egne valg. Denne erfaring har hun mest fra Svein Tore (Samsdal), litt fra Egil (Kristiansen), og dessuten er hun samboer med en verdensmester og olympisk mester”.

Det är ju som Nordvall skriver absurt att Jacobsen hotas med avstängning från internationellt tävlande för att hon vill stå utanför landslaget.

//Stefan

Caster Semenya och kraven på kvinnlighet

Som så många andra är jag inte utbildad på den mänskliga kroppen. Jag har inte heller läst Cas dom (som inte är offentlig än i alla fall). Jag har inte heller satt mig in i frågan medicinskt annat än alla tidningsartiklar jag läst över flera års tid. Men jag vet en hel det om samhällets syn på kön/genus och det är rätt relevant här!

Då vi oftast delar upp tävlingsidrott i dam och herrklass blir inte kraven på att definiera vem som är dam/herr ologiska. Det är ett problem som inte går att komma ifrån. I vanliga fall brukar man utgå från vad individen själv definierar sig som, åtminstone tycks vårat samhälle ha kommit så långt. Krav på att kvinnor ska bevisa sin kvinnlighet alternativt medicinskt ändra hormonnivåer för att för att bli godkänd som kvinna skulle betraktas som ett grovt övergrepp på individen i det övriga samhället.

Men om vi då har damklasser i idrotten för att kvinnor generellt presterar sämre än män så får väl det den logiska konsekvensen att kvinnliga idrottare måste bevisa sin kvinnlighet? Och det har ju funnits tidigare försök med könstester som inte direkt övertygat i sin etik gentemot dom individer som blivit utsatta.

Så till Caster Semenya, hyperandrogena kvinnor och testosterongränser för idrottsgrenar.

Först kan vi konstatera att våra krav för vad som är kvinnligt respektive manligt är en konstruktion som vi gör kulturellt. Det må finnas generella biologiska skillnader men poängen är att vi ger dom en innebörd, det vi förstår som kön. Och gränserna är inte knivskarpa, tvärt om!

Så det finns en del frågor idrottsrörelsen måste reda ut för sig egen skull lika mycket som för dom hyperandrogena kvinnornas skull.

1. Reflektera över varför frågan blir ett sådant stort problem då Caster Semenya dominerar 800 meter, IAAF verkar mena att idrottare ska utredas vid misstanke i framtiden och då kommer ju speciellt framgångsrika damer att pekas ut.

2. Av punkt 1 följer att idrottsrörelsen måste reflektera över vilken roll Caster Semenyas utseende påverkar. Vi vet alla att hon inte passar in i mallen för rådande kvinnliga utseendeideal. Hur påverkar det försöken att tvångsmedicinera henne?

3. IAAF har ett jobba att göra med att presentera forskning som visar att enbart högre testosteronnivåer gör sådan skillnad. Jag utgår från att det finns i domen från Cas men det måste upp offentligt för diskussion.

4. Av punkt 3 följer att idrottsrörelsen (om den inför testosterongränser) förklarar filosofiskt och etiskt varför just den saken ska vara avgörande för bedömningen vem som ska få tävla som kvinna. Varför måste det vara likheter i testosteronnivåer när andra biologiska skillnader tillåts? Det är i grund och botten en fråga om hur vi definierar kön i vår kultur, inte biologiska skillnader mellan individer.

Som det är nu övertygar inte IAAF:s syn på saken. Potentialen för övergrepp i idrottsrörelsens namn är stora, även om det skulle handla om få personer.

//Stefan

Dags för herrarna att lära av damerna?

Jag har inte ägnat allt för mycket tid senaste året åt att reflektera över orsakerna till att dagens svenska herrar internationellt presterar rätt mediokert inom traddskidåkning både i en historisk jämförelse och jämfört med dagens damer. Men intressant är det. Dom svenska herrarna ska naturligtvis inte tryckas ner på grund av att damerna presterar bättre nu för tiden bara för att damerna råkade ut för det tidigare. Och dagens aktiva herrar ska rimligtvis bedömas utifrån sina förutsättningar.

Samtidigt är det varken orimligt att önska bättre prestationer liksom att dagens landslagsherrar blir lite less på att allt för ofta höra att dom borde prestera bättre. Alla kommentarer hit och dit behöver jag inte beröra mer.

Tittar man övergripande på frågan så är det ju svårt att sen en eller flera tydliga orsaker till att traddherrarna inte presterar så bra just nu. Det är inte direkt så att det satsas mindre på herrskidåkning varken på ungdom, junior eller seniorsidan (inom långlopp är det ju dessutom fortsatt tvärsom). Jag diskuterade lägligt nog saken med en kompis härom kvällen. Hon var inne på att dagens svenska damer verkade kunna lära av varandra rätt mycket.

Självklart kan man invända att dom har alla förutsättningar med äldre etablerade världsåkare samt yngre redan väldigt framgångsrika. Och när det mesta går bra är allt mycket lättare, även kulturen inom laget.

Men det slår mig ändå att det är nog dags för dom svenska herrarna att lära sig av damerna. Jag argumentarar alltid för att träning och förutsättningar ska individanpassas för att nå framgång men någon större könsskillnad ser jag inte i upplägg så det borde inte vara ett problem.

Det som återstår är dock den märkliga uppdelningen mellan herrar och damer inom svensk skidkultur, där finns det lite forskning att göra.

//Stefan

Män ska vara män och kvinnor kvinnor!

Lars och Anton slog väl huvudet på den så kallade spiken i deras senaste poddavsnitt från Ski Team Lager157:s Vasapodden med frågan varför damtävlingar MÅSTE vara kortare distansmässigt (tradskidåkning) även när herrtävlingen kortas ner pga tex kyla. Sällan är traditionen att definiera damer som svagare inom längdskidåkningen tydligare!

Exemplet från Vasapodden var följande: ScandCup i Östersund före jul bjöd på kallt väder och innan en av tävlingarna ställdes in tog tävlingsledningen beslutet att korta distanserna, med hänsyn till dom aktiva så klart. Tror det betydde 10km för herrarna och 5km för damerna i detta fall, 15/10km från början. Den högst relevanta frågan från Lars och Anton var då om arrangörerna ansåg att damer bara klarade hälften så lång sträcka i kyla som herrarna, och hur visste dom det! Själv skulle jag kunna tillägga, finns det forskning på frågan och är den grund till någon regel arrangören har att följa?

Låt mig gissa, inte!

För några år sedan blev det rätt komiskt under Tour de Ski när snöbrist kortade en herrdistans till samma som damernas längd. Självklart blev man tvungen att omgående korta damernas distans också! "Någon ordning ska det väl vara!" tycktes vara arrangörens ledstjärna.

Varför denna starka vilja att särskilja herrar och damer där damer "råkar" få den kortare distansen? För grunden är ju trots allt en historisk nedvärdering av kvinnliga idrottare, låt oss se på den i fallet längdskidåkning.

När idrotten började etablera sig i den västerländska kulturen för en bra bit över 100 år sedan så fanns det två huvudinvändningar mot att kvinnor skulle idrotta.

1. Den vetenskapliga. Ett försåtligt argument grundat på att den kvinnliga kroppen inte tålde fysisk ansträngning där allt från psyke till reproduktiva organ skulle ta skada. Nu vet vi att det har ungefär samma bäring som rasbiologin men det lade grunden för att om kvinnor skulle idrotta så fick dom minsann göra det försiktigare och kortare, inga maraton eller Vasalopp! (För er som undrar, jo för att vetenskapsMÄNNEN på den här tiden skulle få ihop sitt resonemang bortsåg man helt enkelt från arbetar- och bondekvinnor).

2. Det misogyna. "Det är inte estetiskt med kvinnor som idrottar och dessutom är det något vi pojkar ska ha för oss själva!" -argumentet kallar jag det. När kvinnor ändå envisas med att idrotta måste man ju hitta på något för att hålla dom borta. Som från Vasaloppet.

Nutid: Ingen tycker egentligen att kvinnor är svagare mindre värda eller att dom förstör sin erotiska attraktionskraft av att idrotta, inte så mycket i alla fall! Och det vore ju absurt om kvinnor skulle löpa ett maraton som var kortare än 42km eller ett vasalopp under 9-mil.

Men om vi säger att en 5-mil för damer skulle bli tråkig då? Nån som köper det argumentet? För att Björgen, Johaug (valfri åkare) är så överlägsen! Vadå använde aldrig det argumentet mot herr-5-milar när Elofsson vann i Kollen med en minut 2001? Måste vi använda våra argumet könsneutralt?

Så varför tror ni att dom kände sig tvugna att korta även damdistansen i Östersund? Det hela blir ju lite absurt!

Maria Rydqvist sammanfattar för övrigt frågan om herr/damdistanser bra här.

//Stefan

Hur länge ska Skidförbundet kvotera in män som tränare?

Jag fick en kort stund över så jag slog på Vinterstudion och passande var det ett reportage om att landslaget nu har en kvinna som tränare vid sidan av det överrpresenterade könet (penisarme som Johanna Frändén benämner det). Att Annika Zell (som jag inte alls har koll på hur hon tänker kring dom här frågorna) tycker att det är irriterande att få frågan hur det är att vara "kvinnlig tränare" är högst förståligt.

Frågan i sig tenderar ju att leda till tankar att hon är där som tränare pga att hon är kvinna, vilket i och för sig kan vara en kunskapskvalitet att ta vara på men är knappast orsaken att hon är anställd nu. Det är ju bara att notera könet på dom andra tränarna och se hur det har varit historiskt så är den uppenbara slutsatsen av Svenska Skidförbundet tillämpar ett anställningsförfarande som kvoterar in män.

Således, även om Zells reflektioner torde vara intressanta borde medias frågeställning, till dom högre hönsen (eller i detta fall tuppar) på förbundet vara "varför man kvoterar in män på tränarposter"?

Med detta skrivet så finns det några grundläggande saker i frågan att åter påpeka! Två saker!

Det är för det första av demokratiska skäl vår idrottsrörelse måste se till att, bland annat, ingen könsmässig diskriminering förekommer. Du ska inte ha svårare att nå en position eller vara verksam inom en idrott på grund av ditt kön. Det gäller även positionen som landslagstränare inom skidor. Precis som Ojala var inne på i sändningen så rör det här allt från anställningsprocessen till utformningen av yrket.

För det andra handlar det om kompetens. Eftersom det alltid vid en viss tidpunkt inte är så många personer som det handlar om så är det lätt att hitta ursäkter (till få kvinnor som tränare) så här gäller det att se generella mönster. Vi kan anta att om skidförbundet bara anställer män så missas kompetenta kvinnor. Vi kan också anta att eftersom det betyder och ger generellt olika erfarenheter att vara kvinna/man, flicka/pojke i vårat samhälle så missas erfarenheter som kvinnor i större utsträckning har. I tillägg skapar en snedvriden könsfördelning ett budskap både utåt och innåt att kvinnor inte är viktiga, det reproducerar en manlig överordning.

Annika Zell då, kommer hon att göra skillnad? Jag vet faktikt inte. Förutom att hon verkar vara en kompetent tränare och ha en human människosyn så är det inte så att en kvinna räcker för att förbättra systemet. Jag hoppas hon kan tillåta sig vara en förebild, både för kvinnor och män. Men det är inte så lätt att förändra innifrån, senast någon gjode det slutade det ju med trakasserier mot Rydqvist från ledningens sida.

//Stefan

Tungt på snö och få men välmeriterade damer

Sista dagen i Grönklitt bjöd på improviserad tävling, 1 timme + 3 varv runt 1,1km slingan. Massor med bra åkare, vasaloppssegrare och liknande. Tyvärr hade jag en riktigt tung dag och istället för att lossna efter några sega första varv var musklerna bara tomma efter det. "Sprinten" på fredagen var i jämförelse bra! Bara att åka igenom alltså.

Snön var bra för min axel men jag tror faktiskt att jag råkade ut för samma sak som i skidtunneln när jag körde ett långt och hårt pass där för en dryg månad sedan. Det är helt enkelt jobbigt att staka på snö, för hela kroppen. Och fredagen räckte mer än väl tydligen. Nöjd ändå, träningen behövde jag och stavarna höll ju...

Som vanligt all heder åt alla inblandade i tävlingen, det behövs för svensk skidåkning! Vad, som vanligt, är mindre hedrande för långloppsåkningen är den fortsatt stora skillnaden i deltagarantalet mellan damer och herrar. Ingen skugga ska falla över varken dom damer eller herrar som deltog, där ligger inte problemet. Och trots färre damer så översteg ju deras meriter herråkarnas med hästländer.

Så åter igen, varför? Anton Järnberg nämnde på föreläsninen att det inte var helt lätt att hitta damer för teamet. Nu kan man ju ha olika uppfattningar om det men Anton har säkert en bra poäng utifrån sin synvinkel, det är nog inte helt lätt. Samtidigt verkar det aldrig vara något problem att hitta herrar.

Låt mig uppmana er att pröva en tanke tills jag skriver mer om det. Det kanske är fullt rationellt för kvinnliga skidåkare att INTE satsa på långlopp!? Jag menar vad finns det för dom att hämta i långloppsvärlden jämfört med herrar? Och vad säger det om oss? Och på vem ligger ansvaret?

Starten på "sprinten" med mig rätt långt bak.

//Stefan

Att alltid avkräva kvinnor ansvar

Jenny Maria Nilsson skriver i Svd om Lena Anderssons tolkning av Svenska Akademins debacle kring den sk "kulturprofilen", Anderssons fokus på kvinnors ansvar för sina egna "signaler" och frånvaron av motsvarande krav på män. Kanske är ni inte jätteintresserade av Svenska Akademin eller den sociala ordningen inom finkulturen (jag är av det senare) men det är en bra spegel för att förstå könsstrukturer och makt i vårt samhälle.

Som bonus skriver Nilsson förutom tydligt också galet bra!

"Själv minns Kulturprofilen knappt något, polisens frågor förblir obesvarade i de flesta fall. Vid ett tillfälle säger han att han är en mild person och därför inte kan känna igen de handlingar som lastas honom. Så här skriver Andersson om omyndiga kvinnor: "Har man inte ansvar för sig själv men ändå ska vara fri, så är man en tyrann". Precis, och de orden tycks mig passa på Kulturprofilen."

//Stefan

Ingen kvinnlig idrottare på topp 100

Lite kort om den manliga dominansen. CNBC skriver om Forbes årliga lista över dom bäst betalda idrottarna. När Serena Williams varit borta från tennisen är den ingen kvinna där. Sorgligt men sant. Sannolikt ser en liknande uppskattning i Sverige bättre ut. Man kan ju ändå konstatera att den internationella sportmarknaden missgynnar/hatar kvinnor lite lätt. Min blygsamma gissning är att problemet ligger mer hos män än kvinnor.

//Stefan

Mot fem mil.

Att Åge Skinstad definierar ett byte från 3 till 5 mil för damerna i Holmenkollen som att: "Hvorfor skal vi ikke gå foran for en gangs skyld?" må väl vara hänt. Men nej ni går inte före, ni går långt efter resten av samhället! Men att Norges Skidförbund ändå argumenterar för könsneutrala distansen är ju ett steg i rätt riktning och det får vi vara glada för.

Att det följs av en tämligen krystad diskussion kring att i alla fall damerna i världseliten nog ändå är tillräckligt bra tränade för att prova på en 5-mil må också vara hänt. Men någonting säger mig att med större andel kvinnor i toppen på såväl NSF som FIS så skulle den här frågan inte bara kommuniceras på ett annat sätt. 

Samtidigt så ordnar David Holmström En Riktig Femmil i Sörskog ovanför Falun i morgon. Inga förkortade tävlingsdistanser för damer där heller! Uppenbarligen ligger David före både FIS och NSF.

Själv tävlar jag inte alls i helgen på grund av en ond hals.

//Stefan

 

Damernas OS 5-mil!

Det ska bli spännande i morgon, inte så att jag har hunnit se mycket av OS men det blir kul med damernas långa distans. Den mest prestigefulla. Tidigare segrare som Björgen i Sotij.  Kowalczyk i Vancover. Neumannová i Turin. Damernas 5-mil alltså...

//Stefan

Varför inte herrarnas OS?

Att det (än så länge) är dom svenska damernas OS har noterats här och var senaste dagarna. Eric Hilmersson skriver i GP om den ojämställda fördelningen av sponsorpengar i ljuset av OS-medaljerna. Låt vara att ojämställdheten är större inom lagidrotter generellt och det är fram för allt individuella medaljer det handlar om i OS, men det gör ju inte saken bättre.

Johanna Ojala sammanfattar på Svt lite av orsakerna bakom och vägen fram för kvinnliga idrottare. Precis som Johanna tror jag inte dom flesta av dom yngre och nu aktiva damerna tänker på att det ligger strukturella förändringar bakom dom nuvarande framgångarna. Om man däremot intervjuar eller diskuterar kvinnliga idrottare som varit aktiva mellan olika årtal så framträder det en tydlig bild av vikten av kvinnliga förebilder. En bild av en allt mer jämställd idrott, åtminstonde i individuella grenar.

Men om vi vänder på perspektivet, varför är det inte herrarnas OS? Det kan självklart fortfarande ändra sig men tittar vi mer specifikt på längdskidor så är bilden tydlig, det är inte herrarna vi ska knyta förhoppningar till. Men även om en ökad jämställdhet inom individuella idrotter ger större möjligheter för kvinnor att nå framgångar så borde inte därav följa att män presterar sämre i internationell konkurrens. Eller?

Låt oss dela upp orsakerna bakom en framgångsrik idrottselit i tre delar:

1. En stor grupp aktiva ger större top. (Bredd)

2. Förutsättningar för så många som möjligt att bedriva en elitsatsning. (Ekonomi)

3. Individer som ser intresse/möjligheter/legitimt att satsa på sin idrott. (psykosociala mönster)

Svarar man ja på alla tre så får man som Norge en massa bra skidåkare. Svarar man nej på alla tre så hamnar man tex i kvinnlig långloppsåkning, väldigt få.

När det gäller punkt 1och 2 så är det snarare så att herrar fortfarande har än fördel där inom svensk längdskidåkning så det kan rimligtvis inte förklara tappet av toppåkare på herrsidan. Punkt 3 är däremot intressant. Wassberg var inne på skillnaden mellan pojkar och flickor i en intervju i Expressen. Flickor lockas att träna längdskidåkning på ett annat sätt än pojkar hävdar han. Förutsatt att Wassberg har rätt i sin iaktagelse så är det den mest intressanta förklaringen hittils. Men frågan är fortfarande varför?

När jag söker i min egen kunskap om samhällsfenomen som skulle kunna ha en liknande mekanism så tänker jag på den svenska skolan idag. Flickor har alltid (åtminstonde från 50-talet) presterat bättre, så även idag. Det som har hänt dom senaste åren är att en grupp pojkar börjat tappa än mer. Självklart handlar detta om klassbakgrund, resurser till skolan osv men en inte oviktig del är att framgång i skolsystemet (numera ända upp till forskarutbildning) börjar bli kvinnligt kodat. Uppenbarligen har flickor/kvinnor i sin könstillhörighet någon slags fördel i det svenska utbildningssystemet (om än inte i lönenivåer i arbetslivet).

Studier och elitidrott får väl ändå sägas ha liknande grundkrav (om än att det förra är mer intellektuellt utvecklande och det senare mer fysikt). Egenskaper och erfarenheter som flickor och kvinnor tillägnar sig kanske hjälper dom i individuella idrotter liksom i utbildningssystemet. Även om jämställdheten i samhället går framåt så brukar kvinnligt kodade fält inte locka unga pojkar i så stor utsträckning så Wassberg är nog något på spåren.

Nu är ju detta vad som i vetenskapliga sammanhang han beskrivas som en hypotes, ett antagande utifrån tidigare kunskap, ett antagande som behöver studeras ytterligare. Med det sagt så är det också viktigt att påpeka att när vi analyserar olympiska medaljörer så handlar det om så få personer liksom att toppidrott handlar om ett fåtal individer och det begränsar strukturella analyser. Men det är ju bättre än ingenting, och värt att ta vidare. Inte minst för berörda idrottsförbund.

//Stefan

Längdskidåkning, genus och praktisk filosofi. Del 1

Efter Moraloppet räknade jag en del på dom långlopp jag kört den här säsongen angående fördelningen damer/herrar i (senior)tävlingsklasserna. Förutom en del metodproblem kring gränsdragningar i fråga om klasser så var det 6-7 gånger fler herrar under Axa skimaraton och Moraloppet medan dom mindre loppen haft betydligt färre damer. Inget nytt där alltså och en hel del för längdskidsverige att jobba med (om intresse finns?). Men istället så tänkte jag börja i en annan ände av genusanalyserna.

Jag fick här på bloggen för något år sedan en fråga om det var rättvist att lika många damer som herrar tas in på skidgymnasier då ett större antal herrar (pojkar) tävlar. En ganska intressant fråga då jämställdhetsfrågor generellt på ett samhälleligt plan ofta kretsar kring fördelning av resursen (vare sig resursen är rent ekonomisk fördelning eller handlar om frihet från exempelvis sexuella övergrepp). I idrott blir dock prestationen en viktig parameter för fördelning av resurser, speciellt på toppnivå, även jämställdhetsfrågor får ta det i beaktande då tävling handlar om att prestera. Men det är inte så självklart som saker ibland kan te sig!

I ett tämligen demokratiskt samhälle/organisationer bör vi, förutom att granska maktpositioner, även kräva att dom (och individer som besitter dom) motiverar och är tydliga med vilka premisser som beslut grundar sig i. Nu kanske någon läsare tycker att vi väl kan göra lite som vi känner för och visst, argumentera för det ni men jag tror dom flesta tycker att ett något mer professionellt förhållningssätt är att föredra. Speciellt om man tar beslut som berör andra människor vare sig det gäller kommunal politik eller idrottsrörelsen.

Låt oss se på frågan om det är rättvist att ta in lika många damer som herrar till skidgymnasierna? Frågeställningen utgår ju från förutsättningen att fler pojkar än flickor tävlar men även om så har varit så vad säger att så kommer det alltid att vara? Är det en rimligt premiss att utgå från? Hur drar man gränsen? Ska man utifrån relationen i antalet deltagare i H16/D16 på USM avgöra hur många platser vardera kön får?

Om vi ur ett idrottsligt perspektiv antar att idrottsgymnasiernas uppgift är att producera framgångsrika skidåkare (ur ett samhälleligt perspektiv har dock även idrottares gymnasieutbildning mer överordnade uppgifter), borde vi då inte satsa på dom bästa åkarna? Och så länge vi är uppdelade i herr och damklass med lika många medaljer var på mästerskap borde vi inte satsa lika hårt på framtida damer och herrmedaljörer?

Förutom den uppenbara svårigheten att utläsa framtida toppåkare ur resultatlistorna i H/D16 så är nog allt annat en lika många platser för pojkar och flickor något av en byråkratisk återvändsgränd. Om situationen är på så sätt att det ena könet har märkbart fler deltagare i ungdomsklasserna så kanske energin borde läggas på att utreda varför så är fallet istället för att det ska legitimera att det ena könet skall få mer resurser på idrottsgymnasierna. Och ärligt talat, om plötsligt skidgymnasierna skulle ta in fler damer en herrar utifrån en motivering att det är fler aktiva/bättre presterande damer, hur tror ni reaktionerna skulle vara på det? Så som verkligheten ser ut i dagen längdskidåkning så är det nog en bra princip att satsa lika hårt på damer och herrar på juniornivå. Den råkar dessutom överrensstämma med hur det övriga samhället i stort ser på jämställdhetsfrågor. Men argumentera gärna mot!

//Stefan

Farlig forskning

Jag kanske är lite sen på bollen så att säga men Aftonbladet hade två artiklar om genusforskare som gjort studier åt Svenska Fotbollsförbundet, här och här finns dom.

Ganska talande, självklart finner man sexism innom en manlig (och manligt styrd) domän som fotboll med den historia fotbollen har. En del av fotbollen har alltid varit att fostra pojkar i manlighet, inte sällan en mindre positiv variant då.

Svenska fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson verkar dock vara helt ovetande om en sexistisk och homofob kultur, det ingår väl i hans jobb att vara det antar jag!

Men det som verkar göra mest ont i Nilssons är nog när forskaren Jesper Fundberg berättar "hur personer med makt inom svensk fotboll bland annat kallat kvinnliga kollegor för ”herrbetjänter”.

Nilsson säger att: "Det är ju naturligtvis inta acceptabelt och inte enligt våra värderingar att man ska agera på det sättet. Det förvånar mig, jag har aldrig hört något liknande uttryck. Det är förvånande att Jesper då inte framfört det till oss eller till mig för vi hade ju mycket kontakt på den tiden innan de här utbildningarna. Det är naturligtvis inte okej men det är inte heller okej när du är där för att göra ett jobb åt oss, att då inte förmedla den typen av information till oss utan förmedla den via media. Det är verkligen inte okej"

Den stora frågan som vi alla andra ställer oss nu vad anser Nilsson vara värst? Att en forskare berättar offentligt om grova sexistiska övertramp inom toppen av SFF eller att det skett grova sexistiska övertramp inom toppen av SSF?

Låt oss kalla det kompetensbrist...

//Stefan

Nordic Ski Convention

Svenska Skidspelen ordnar någon slags längdskidmässa i Falun 3-5 november under (på engelska av någon anledning) namnet Nordic Ski Convention. Verkar vara en rad roliga aktiviteter och intressanta föreläsningar. Bra initiativ för längdskidåkningen (och övriga nordiska grenar) och säkert mycket där för många att lära sig om och intressera sig för. Så tar er dit för sjutton!

Jag blir ju självklart mest intresserad av föreläsningarna, kan man hoppas på att någon lyfter genus och jämställdhetsfrågorna kanske?!

Johan Olsson är ju kapabel att reflektera men han har ju inte tagit det spåret hittills.

Nuvarande och fd manliga landslagstränare räknar jag bort på deras tidigare (frånvarande) trackrecord.

Visst finns det intressanta genusperspektiv på vallning även om dom är mindre inom det praktiska hantverket, kanske är det det som Urban Nilsson kommer att fokusera på. Men jag vet att landslagsvallarna är fullt kapabla att diskutera genusfrågor så han kanske överraskar!

Fysiologi och kost har ju uppenbara genusperspektiv.

Men jag skulle tippa på att Eva-Lena Frick har en stor erfarenhet att dela med sig av om hon vill!

Annars finns det väl jobba vidare med just genusperspektiv för Svenska Skidspelen, 10 manliga föreläsare listade men bara 3 kvinnliga. Fast det speglar den nuvarande verkligheten, om man vill stanna kvar i den och inte gå framåt då...

//Stefan

Angående den kvinnliga representationen i långloppsteamen, intet nytt...

Några notiser på Langrenn.com fångade min uppmärksamhet. Två nya långloppsteam i Norge, Team Oslo Sportslager Rustad IL samt Lyn Ski Moseteråsen. Gott så och kul att flera åkare får chansen, men det är ju bara att räkna. Oavsett om man har förklaringar, inte har förklaringar eller helt enkelt inte bryr sig så går det ju inte att förneka att elitsidan på långloppen har ett problem med att ge kvinnor utrymme. Och nej, det det är inte kvinnornas eget fel eller egen ansvar att lösa detta. Däremot så kommer det nog att vara ni kvinnor som faktiskt löser detta, kanske får ni lite hjälp på marginalen av det motsatta könet.

Återstår väl bara att önska dom ovan nämnda teamen lycka till, det kräver ju en del jobb att driva en sådan verksamhet. Samt att hoppas på en viss reflektion angående genusfrågor. Men intresset för den här frågan är ju inte överväldigande inom längdskidåkningen, varken i Norge eller i Sverige...

//Stefan

Bra påpekande av Charlotte Kalla!

Bra att även Charlotte lyfter könsorättvisor inom idrotten! I en intervju med Expressen pekar hon på att damer ofta får sämre sponsorkontrakt jämfört med herrar på samma nivå (ingen nyhet i och för sig även om längdskidåkningen tillhör en av dom mer jämställda idrotterna), samt hur kvinnliga idrottare infantiliseras genom språket.

Från Expressen:

1) Manliga fördelar.
Som en av sportens stora stjärnor är Charlotte Kalla ekonomiskt lyckligt lottad. Hennes företag har tillgångar på över 17 miljoner - och varje år tickar nya miljoner in.
Men de flesta har det betydligt jobbigare.
Som en del av Kallas kvinnliga kollegor.
– När jag pratar med de tjejer som är på nivån under mig får jag ju höra hur mycket de får betalt av sponsorer för sina kontrakt, jämfört med killar som presterar på samma nivå.
Och tjejerna får mindre betalt?
– Ja, det är så snacket går.
Det låter allt annat än okej.
– Nä. Det känns inte alls bra.
2) Att behandlas som flickor. 
Charlotte Kalla har aldrig behövt klaga över någon brist på utrymme för sin egen person i medierna. Men däremot reagerar hon över sättet hon - och andra kvinnliga åkare - ibland behandlats av olika reportrar.
Eller i klartext: Som barn även om de själva är i 30-årsåldern
– Som tjej kan du få höra saker som "hur duktig du är". Allt är liksom lite gulligt. Samtidigt som det är på ett helt annat sätt för killarna.
Prestationerna uppskattas olika beroende på kön?
– Ja, det kan jag tycka.
Har du själv drabbats?
– Ja, det har jag. Och även hört andra tjejer bli det.

Att sponsorinkomsterna fördelar ca 80/20% mellan herr och damidrott är välkänt och även om damskidåkare tillåts bli stjärnor nu för tiden också så ser det inte så bra ut i vår idrott heller. Bra titta på hur långloppsteamen fördelar mellan herrar och damer.

Personliga sponsorkontrakt är det bra mycket svårare att diskutera, främst efter som kritik från aktiva åkare lätt tas illa upp av dom aktörer som inte sponsrar så jämställt. En märklig sak inom längdskidåkningen är att, precis som Charlotte säger, damer ofta får mycket sämre kontrakt än herrar på motsvarande nivå av materialsponsorerna. Den generella motiveringen tycks vara att damer är sämre reklampelare, hurvida den motiveringen bygger på objektiva marknadsmässiga överväganden eller en patriarkal tradition kan vi ju fundera vidare på.

Vad alla inblandade kan tänka på är ju om man faktiskt vill att det ska vara så här eller om man vill vara med att skapa bättre förutsättningar för kvinnliga idrottare?

Charlottes andra poäng, att kvinnliga idrottare behandlas som barn är ju lika välkänt. Jag vill väl bara konstatera att föreställningen att kvinnors idrottande ska vara gulligt lätt står i vägen för genusanalyser.

Hoppas det här inspirerar (kvinnliga)idrottare att samtala vidare om genusfrågor. Keep up the good work Charlotte! Och så hoppas vi att Ole Morten Iversen inte ligger sömnlös allt för många nätter...

//Stefan

Lager 157 med genusperspektiv på långlopp!

Lager 157 har skrivit ett inlägg i frågan om varför vi har så få damer i långloppen. Bra att ett var dom stora teamen visa både intresse och förståelse för ett av dom stora problemen i vår idrott.

Oavsett poängsystem i Ski Classic eller damer som själva visar att dom vill satsa på långlopp så är ju det övergripande intrycket att Teamen inte VILL satsa på damer i någon större utsträckning. Tyvärr, jag har ingen bättre förklaring. Och den bästa bakomliggande orsak jag kan hitta (sociologiskt) är att Teamen i grunden är bildade av kompisgäng bestående av män helt enkelt. Inget fel i det egentligen och så kanske det måste vara när Teamen som företeelse är relativt ny. Men det får konsekvenser för kvinnliga skidåkare.

Till er som nu tänker/säger att kvinnorna inte vill själva eller att dom måste visa framfötterna själva, jo det är i och för sig riktigt i en viss mån, men tyvärr förstår ni inte riktigt hur samhället fungerar då. När ett visst fenomen, här långloppsskidåkning, blir så starkt kodat (uppfattat) som manligt och vi har en extremt ojämlik fördelning av män/kvinnor så blir det nästan ett självgående system. Både Team/arrangörer utgår från/ser nästan bara män som potentiella långloppsåkare. Samtidigt ser kvinnliga skidåkare ingen framtid/inga möjligheter i långloppen. Och sen rullar det på så med stora svårigheter att bryta sig ur sen cirkeln. Om kvinnor inte ser några möjligheter inom långlopp måste vi fråga oss varför? Inte uppmana dom att skärpa sig.

Det fina med Lager 157 är ju att dom har svaret i sin text, man måste jobba aktivt för att det ska bli flera damer i långloppen. Så gör det då!

//Stefan

Herrar - Damer 14-8

Det är ju vår och det betyder för oss längdskidåkare att vi beslutar oss för hur vi ska göra inför nästa säsong. För vissa kanske det inte blir en till säsong medan andra inte vet vad dom ska göra. Fördelen med att vara en medelgod åkare är ju att man inte behöver bekymra sig om laguttagningar och diverse team. Däremot är det intressant att diskutera sakernas tillstånd i vår sport. Som norska landslagsuttagningar.

Hur det är med genusperspektiven inom norsk längdskidåkning vet jag inte men efter en artikel i Aftenposten börjar man ju fundera? Eller snarare, jag funderad med en kompis tidigare idag. Fakta tycks vara att 14 herrar är uttagna till det norska A-laget medan det bara är 8 damer. Orsaken tycks vara att det inte finns ett rent sprintlag på damsidan. NSF hävdar att det är resultaten som styr, det finns helt enkelt inte tillräckligt med bra damer. Hört det tidigare? Precis, långloppsteamen!

Nu kollade vi lite FIS-punkter och ranking (säger naturligtvis inte allt) och jämförde norska damer och herrar (genusanalyser börjar ofta med att räkna) och vi tyckte i alla fall inte att det var så självklart. Vad som är rätt och riktigt vet jag inte i det här fallet men siffrorna indikerar ju ett problem. Vad som är upplyftande i historien är att Mari Eide, Marthe Kristoffersen och Kari Vikhagen Gjeitnes tar sitt ansvar och lyfter frågan vilket inte är helt lätt som aktiv. Så all heder åt dom! Jag är nu lite nyfiken på vad Langrenn.com tar för ansvar, för frågan är väl värd att diskutera?

//Stefan

Långt och hårt på rullskidorna + genusanalyser av idrottsvärlden

Äntligen ett hårt stakpass på 4:or uppför, och med Niclas dessutom! Efter lite uppvärmning betade vi av Olshyttebacken (med avslutning upp till Intrånget) fyra gånger, 15-16 minuter tog varje vända. Skönt med lite sparring även om mina armar inte var helt pigga idag. Vi var nog båda lagom nöjda och trötta efter det och körde lite lätt klassiskt som återhämtning. Men efter lite bullar och jordgubbar fortsatte jag att köra klassiskt i backen en gång, och en gång till. Fast andra gången blev jag less på att åka sakta så då blev det ett block 70/20 i klassisk stil, funkade bra! Skönt efter att det gått tungt ett tag att benen börjar fungera. Första rullskidpasset på fyra timmar i år så det går frammåt!


Pratade lite genus med några kompisar härom kvällen, bra kvällssysselsättning, rekommenderas! Som vanligt hamnade idrottsvärlden i fokus. Det hela började med att jag läste en studie om hur män respektive kvinnor är föräldralediga. Ni vet ju att män tar ut mindre och kvinnor mer och att den ojämlikheten ofta förklaras med att kvinnor har lägre inkomst och att det då är gynnsamt för familjens ekonomi om hon är hemma längre. Nu visa det sig att även i (hetro)relationer där kvinnan tjänade mer än mannen var det hon som var hemma med barnen längre. Vilket betyder att valet kanske inte grundar sig på en ekonomisk rationalitet utan mer på föreställningar om vem som har huvudansvaret för barnen. Lite elakt kan man skriva att män inte tar samma ansvar för sina barn som kvinnor, men det kan ju någon som sagt uppfatta som elakt. Men hey, vi feminister måste ju få vara elaka ibland också!

Varför tjatar vi om det här hela tiden då? Ska inte folk få göra som dom vill då (som kristdemokraterna skulle säga (så länge det inte handlar om att bögar ska få gifta sig med andra bögar i kristna kyrkor))? Jo vi tänker ju inte hindra någon att vara hemma med sina barn men det känns ju lite dumt att statens ska ekonomiskt ska understödja att kvinnor generellt får en lägre livsinkomst än män. Därav krav på en individuell föräldraförsäkring osv...

Så började vi fundera lite på idrotten då och det här med föräldraskap. Ekonomi i all ära men kärleksrelationer handlar ju om att göra saker för varandra. Så hur många fall kan ni spontant komma på där en elitidrottande kvinna har en man som lägger sin karriär åt sidan sedan dom fått barn? För det omvända är ju inte helt ovanligt. Visst, orsaker som att kvinnliga idrottare tjänar mindre och kanske slutar tidigare finns men det ändrar inte på det grundläggande förhållandet. Ärligt talat, idrottsvärlden, vi är lite besvikna på dig!

Så nu hoppas vi på dig Fred Börre!

//Stefan

Bergsget in progress del 2

Tredje "bergspasset" i år. Klart bättre känsla än dom två första i Norberg och Gesunda. Idag löpte jag utan stavar i Romme och benen orkade mala på uppför i hög A1/låg A2 och kändes inte alls svaga. Löpte mest i lite "snällare" lutning men tog ändå 1300 höjdmeter på 3 timmar, och då började jag passet med lite plattlöpning i 20 minuter. Några till längre bergspass i maj/juni så lär jag inte ha något problem att stå distansen på Axa, men man ska ju löpa snabbt också.

Körde ett klassiskt pass på 2:or (kändes väl lätt) med Niclas och Johan efter löpningen. Full hand idag, det där med att ta det lungt den här veckan har jag missat totalt...

Gesunda har nog bäst utsikt hittills men Romme är okej. Nu kan ni ju tro att jag bara åker runt och letar backar men så är inte fallet, eller ja, lite grann kanske.

Under tiden har jag färdigställt en till artikel med jämställdhetsaktivisten Maria. Självklart handlar det om genusperspektiv på längdskidåkning, även i detta fall långlopp. Förhoppningsvis finns den i Vasalöparen i juni. Generellt kan man säga att längdskidåkningen har varit lite väl skyddad från rimliga krav på jämställdhet om vi jämför med exempelvis politiken eller även näringslivet. Men det händer saker även hos oss och även inom långloppen, många som jobbar åt rätt håll. Fast som kvinna är det ju helt rimligt att vara skitarg över hur vissa saker är, som man är man ju lite mer skyddad och kan stå vid sidan och analysera utan att känna att man själv är underordnad i en patriarkal hierarki. Således, en till av dom saker som är lättare för män att ägna sig åt i vårt samhälle är, håll i hatten: GENUSANALYSER!

Det är i alla fall väldigt kul att skriva även om det tar väldigt mycket tid. Jag hoppas ni tar till er det vi skriver, inte bara för att det är bra och intressant utan för att det hjälper vår kära idrott in i 2000-talet. Sen är vi ju överrens, vi vill ju alla ha en jämställd idrott där kvinnor och män har samma möjligheter och status. Eller som en teamchef sa när jag intervjuade hen. -Vi är och tänker förbli ett jämställt team!

//Stefan