Långloppspass på stakmaskinen!

Det är nog inte det viktigaste jag har som träningshjälpmedel men det underlättar rätt mycket att ha en stå hemma. Tidigare har jag nästan bara kört 500m/60sek av den enkla anledningen att jag prioriterat att få riktigt hög belastning när jag väl använder en stakmaskin. Och det ger den.

Det är fortfarande 500m/60sek som jag oftast kör men efter tips från ett välkänt långloppsteam så provade jag en stege av 250m-500m-1000m-1500m-2000m och ner igen med 1 min vila och det var bra när man ville ha lite längre drag. Men jag har ett annat tips.

Nu är snön faller och rullskidåkningen fryser inne så försökte jag mig på ett långloppspass på stakmaskinen, dvs kombinera halvhårt och hårt tempo över en längre tid. Så här såg det ut:

60 min A2, klättrade från motstång 1 upp och ner var femte minut. Inte så hög puls i början men rätt bra kraftutveckling.

+ 500m/60sek under en halvtimme på motstånd 8. 1.45 tempo mot 1.42/1.43 vid ett vanligt pass. Tog rätt hårt.

+ 30 min A2, klättrade nedåt på motståndet.

+ 5000m på motstånd 10, halvsnabbt men rätt trött nu.

+ 15 min A2

+ 250m-500m-1000m-1500m-2000m-1500m med 1min vila. Gick oväntat bra.

+ 15 min A2 som avslutning.

3.20h totalt, rätt slutkörd. Det är ju lättare att hålla rätt belastning hela tiden så klart men jag tycker nog fortfarande att snö utomhus är en större utmaning för kroppen. Frågan hur man motiverar sig till detta lämnar jag obesvarad då den inte utgör ett problem för mig just nu.

//Stefan

Lämnade detta...

Typisk So-lärarhylla ovan arbetsbordet.

...För detta.

Snö på Idre fjäll och fint väder igår kväll.

Väldigt fin snö på dom 5 kilometer som är utlagda. Mindre fint väder idag. Stakade 2.40h i form av naturlig intervall i snöblandat regn, det var jävla kallt och jag hade för små trugor. Har svårt att hitta något negativt med passet dock.


//Stefan

Skogslöpning

Det blev ett rätt långt pass igår. 3.20h avverkades runt Landsberget (mellan Virsbo och Fagersta med lite intervaller som avslutning. Det är alltid segt med löpning när man varit sjuk länge men det här var okej om än inte snabbt. Skönt med lite kupering och stigar man inte springer så ofta. Hoppas man får träna bra ett tag nu.

//Stefan

Bydalen

Är på plats i Bydalen efter en lång resa. I morgon löper jag 50 kilometer och 2900 höjdmeter. Hoppas jag i alla fall. Benen har ju varit slitna från fjällmaran mellan Vålådalen och Trillevallen, så vi får se. Kul att prova på ska det bli

Drommen i bakgrunden som vi ska upp på två gånger, det ska vara brant.

Hoppas på pigga ben i morgon.

//Stefan

Södra Kungsleden, en 5-mil

Det är drygt 2 veckor sedan nu men under veckan i Sälenfjällen så hade ju jag och Fredrik planerat ett riktigt långpass. Först var tanken att ta ett lagom antal toppar i närområdet men Fredrik hade en idé om att löpa från Stöten till Njupeskär på Södra Kungsleden då vi kunde bli hämtade där. Den enda invändningen jag hade var risken för att det skulle vara tråkiga stora "motorvägstigar" som Sälenfjällen har ibland.

Sagt och gjort, i niotiden joggade vi iväg, på en jätteliten stig, knappt utmärkt, som resten av stigen. Mina ben (vader) var trötta av intervallerna några dagar tidigare så det gick inte snabbt. Det är i och för sig en bra början på ett långpass, att man löper sakta, inte trötta vader. Men det var en finare stig är jag hoppats på! Vi kom upp på toppen av det första lilla fjället och vände ner för lite skön utförslöpning!

Första toppen!

Nere i dalen väntade några kilometer grusväg innan vi var tillbaka på stigen uppför igen, rätt seglöpt men nu var i på väg uppför i den andra och sista  backen mot fjällplatån som vi skulle hålla oss på upp till Njupeskär. Vi träffade en ung kille som kom löpande från Grövelsjön, han skulle till Sälen på typ två dagar.

Fin tallskog på väg uppför.

Det blev ett fikastopp på väg upp. Sen började vi fundera på att hitta rinnande vatten att fylla på med. Det var rätt soligt, rätt varmt men vinden kylde på ett helt lagom sätt för att ta sig an ett långpass. Vattnet hittade vi efter en bra stund uppe på fjället och sen var det bara att fortsätta, dåligt med mänsklig population dock!

Jobbigt att ta sig upp på fjället.

Vi följde vattnet i en lätt stigning bra länge nu. Stigen var det inte mycket med, vi följde mest vinterledar. Vi kom nog rätt men i dimmigt väder hade det inte varit helt lätt, mycket för att det var rätt flackt och landskapet rätt likartat hela tiden. Man kan tycka att blev lite för lätt löpning men stigen började bli rätt stenig så snabbt gick det inte.

Andra och sista långre stoppet. Två stora muffins var lite mycket men jag hade energi hela vägen.

Sista två milen mot Njupeskär fanns det stugor på vägen så man hade en känsla för hur långt man kommit. Jo Fredrik hade en karta med sig också! Rätt lätt och trevlig löpning förutom stenen på stigarna. Och rätt plötsligt var vi framme, minns att vi fick klättra över ett riktigt stenfält på slutat, bara för att understyka att vi inte skulle glömma inlandsisens jobb en gång i tiden.

Vi kom plötsligt fram till vattenfallet!

Framme!

Fin tur! Lite ovant att löpa så mycket flackt men också kul. Kanske inte skulle göra om just den här turen men att ta några etapper över flera dagar vore fint. 5 mil och 6.45h blev det hela. Kanske på en Kungsled längre norr ut.

//Stefan

Vertical K

Sprang (gick) Vertical K i Åre i kväll. 1000 höjdmeter från torget upp till toppen på Skutan, en av alla roliga tävlingar under fjällmaraveckan. Sprang det mest för skojs skull och kanske för att få lite form om det ska bli någon fjällmara på lördag. Skutan har jag tagit mig upp för tidigare, dock inte banan som väntade nu. För många år sedan brukade vi gå skidgång upp till toppen via störtloppsbanan, minns att jag varit ner mot 55 minuter då, med stavar! Tänkte före start att 60 minuter vore okej med nuvarande form, 55 minuter med bättre form.

Det blev väl inge trevlig upplevelse för mig direkt. Tyvärr så var ju första halvan av banan brant, brant uppför. Lite för länge och lite för brant för mig, speciellt var vaderna och ryggen problem för mig i dag. Och då tog jag det rätt lugnt från starten. Såg efter halva att jag kunde gå under timmen upp och visst gick andra halvan bättre men jag var ändå för stum i musklerna och fick gå rätt mycket.

Kom ändå upp på 60 minuter och några sekunder, med tanke på känslan så får det vara okej. Kanske blir det ett nytt försök nästa år. Hoppas jag blir lite piggare nu.

Det var fint väder idag, dock rätt kall vind upp mot toppen.

//Stefan

Bra långpass

Fjällen är förbi, kom hem i söndags efter att ha avslutat med ett pass skidgång på Hundfjället. Det är ett fint fjäll, lite lågt kanske men intervaller på 10-15 minuter är ju helt okej. Att köra intervaller sista dagen är kanske inte allt för perfekt, man är lite sliten och så men det gäller ju att passa på när man är på plats. 45 minuter A3 blev det.

Idag, en vecka efter att jag och Fredrik lufsade 5 mil så var det dags för långpass igen. Jag ska inte träna så mycket den här veckan men lite stakning ville jag få med och är jag i stort behov av också. Nu blev det 7 mil med start hemma i Färnebo och sen den klassiska Melingsrundan runt Ängelsberg, Fagersta och Norberg. Två intervallblock, 70/20 småkuperat mot Fagersta och sen 6x5min uppför Melingsbacken.

Det blev en bra runda, startade rätt tidigt men varmt var det. Träningen i Sälen har gett resultat och med lite lugnare dagar före så var jag ganska pigg. Lätt att få upp pulsen och uppför fick man ta det lite försiktigt. Mycket nöjd med det! Ca 5 liter drack jag under passet. Hittade vatten i en kyl på en pizzeria i Norberg, det kylde kroppen en stund!

Nu väntar Årefjällen nästa vecka.

//Stefan

Sälenfjällen

Träningen går väl framåt. Fått sparring av Fredrik här i Sälenfjällen. Igår fick vi till fin hård löpning. Sprang ner från Högfjäll mellan fjällen som uppvärmning och startade klättringen upp till Högfjäll och sen till toppen av fjället. 37 minuter tog det. Sen tog vi oss ner på baksidan av Storfjället på en stig jag ej löpt på tidigare. Här tog stigningen 27 minuter, rätt bra! Tappade inte så mycket på Fredrik på första draget, nöjd med det. Andra draget var rätt segt på slutet som det ska vara.

Idag stakade jag intervaller för första gången på typ tre veckor, överbelastade magmuskler har satt stopp för det ett tag. Inte optimalt för vintern eller rullskidtävlingarna men det är som det är. Som vanligt gamla vägen och upp på fjällets asfalterade stig. Jag var väl rätt svag i branterna men jobbade rätt bra hela vägen, det var ju viktigt att över huvud taget få till ett pass hård stakning.

Bevis att vi är på fjället.

I morgon väntar en lång löptur upp till Njupeskär, typ 5 mil.

//Stefan

Träning

Det går väl sådär med idrottandet, tävlande, tränande och allt sådant man vill ska fungera. Men jag har gjort några saker nu i juni i alla fall.

Det började första helgen med en tur till Romme för att träna med stavarna i backarna där. Det gick verkligen trögt när jag försökte trycka på lite. Mot slutet av mina fyra timmar så var vaderna rejält trötta av branterna. Men backarna är alltid kul!

Sen provade jag Rullskidgalejet ute i Roslagen. Prestationsmässigt var det väl en mindre katastrof. Kändes okej ett tag i början och sen åkte jag i en lite grupp bakom den stora tätklungan ett tag. Sen blev jag trött men kämpade till vi passerat drygt 2 mil och efter det rätt in i väggen! Det tog nog en 8 kilometer innan jag ens orkade hänga med någon. Jag var nog lika mycket överarbetad som tagen av värmen.

Loppet som sådant var riktigt fint! Små vägar med liten men påfrestande kupering och väldigt bra ordnat. Att det var utlånings skidor till dom bättre åkarna tycker i alla fall jag var bra, dom går ju trots allt lite tyngre än tävlingspreparerade 2:or. Hoppas på fler åkare nästa år!

En tur till Åkers-Styckebruk för löpning med Fredrik (samt Jocke första timmen) i form av ett långt och rätt hårt löppass. Ärligt talat hade jag behövt den typen av pass för länge sedan men bättre sent än aldrig. Jag var riktigt seg i benen men vi tuffade på på rätt tekniska stigar med lite kupering. Att höja tempot efter drygt 2 timmar var dock för hårt den dagen för mig, inte var jag bekväm med värmen heller. Så på slutet av våra nästan 4 timmar så var jag rätt trött!

Men som bilden visar nedan, Romme igår och det kändes lite lättare i benen igen. Nu blev det mest löpning uppför på dom hårda dragen och så gick jag med stavar på dom lugna dragen. Blev ju trött men inte som det varit senaste tiden. Kul!

Ungefär 1600-1800 höjdmeter hinner jag med under 4 timmar beroende på hur brant jag går. Det var ett gäng stockholmare där och tränade, bra val!

//Stefan

Nordvall om synen på norska damskidåkare

Torbjörn Nordvall skriver i Nettavisen om ett märkligt förhållningssätt från norska skidförbundet till tre av deras bästa damåkare. Som vanligt är det svårt att dra slutsatser om enskilda fall men saker och ting faller på plats när man börjar söka gemensamma drag. I det här fallet att NSF verkar anse att damskidåkare behöver styras lite extra.

Jag skrev på ett liknande tema för några år sedan om hur vår tolkning av kvinnliga skidåkare gärna faller tillbaka på att dom måste styras. Är det någon skillnad mellan Norge och Sverige? Jag vet faktiskt inte, konservativa patriarkala mönster sitter djupt i båda ländernas skidkultur om än på olika sätt. Vad som är viktigt är för att förstå hur ojämställdhet funkar måste man se en bredare bild, annars bortförklarar man bara det som enskilda fall.

Så här skrev jag tidigare på min blogg för att tydliggöra kulturen kring att kvinnor inte kan tillåtas bestämma över sig själv:

Sverker Sörlin belyser fenomenet tydligt i sin bok “Kroppens geni” med en episod när en snart 29-årig Marit Björgen valde att styra sin träning mer på egen hand. Åge Skinstad (då chef för längd inom NSF) kände sig tvungen att förklara varför det skulle gå bra.

“-Nå har Marit såpass mye erfaring at hun kan foreta egne valg. Denne erfaring har hun mest fra Svein Tore (Samsdal), litt fra Egil (Kristiansen), og dessuten er hun samboer med en verdensmester og olympisk mester”.

Det är ju som Nordvall skriver absurt att Jacobsen hotas med avstängning från internationellt tävlande för att hon vill stå utanför landslaget.

//Stefan

Sundsvall trail 2019

Letar berg Medelpad just nu.

Löpte Sundsvall Trail igår, galet fin bana men usel form. Som vanligt var det riktig terränglöpning eller obanat. 22 hårda kilometer trots att det i år gick längs kusten utanför Njurunda, det tog sin tid. Tyvärr är mina ben inte pigga just nu, behöver både vila och träna någon vecka till. Det blev en fin tur trots det, Sundsvall Trail är fortsatt finaste loppet. Nu tränar jag lite till här uppe.

Bild från Nolbykullen, underskattad för backträning. Det var en bcksprinttävling här på fredags kvällen som jag precis han upp för att titta på, dock inte delta i.

//Stefan

Caster Semenya och kraven på kvinnlighet

Som så många andra är jag inte utbildad på den mänskliga kroppen. Jag har inte heller läst Cas dom (som inte är offentlig än i alla fall). Jag har inte heller satt mig in i frågan medicinskt annat än alla tidningsartiklar jag läst över flera års tid. Men jag vet en hel det om samhällets syn på kön/genus och det är rätt relevant här!

Då vi oftast delar upp tävlingsidrott i dam och herrklass blir inte kraven på att definiera vem som är dam/herr ologiska. Det är ett problem som inte går att komma ifrån. I vanliga fall brukar man utgå från vad individen själv definierar sig som, åtminstone tycks vårat samhälle ha kommit så långt. Krav på att kvinnor ska bevisa sin kvinnlighet alternativt medicinskt ändra hormonnivåer för att för att bli godkänd som kvinna skulle betraktas som ett grovt övergrepp på individen i det övriga samhället.

Men om vi då har damklasser i idrotten för att kvinnor generellt presterar sämre än män så får väl det den logiska konsekvensen att kvinnliga idrottare måste bevisa sin kvinnlighet? Och det har ju funnits tidigare försök med könstester som inte direkt övertygat i sin etik gentemot dom individer som blivit utsatta.

Så till Caster Semenya, hyperandrogena kvinnor och testosterongränser för idrottsgrenar.

Först kan vi konstatera att våra krav för vad som är kvinnligt respektive manligt är en konstruktion som vi gör kulturellt. Det må finnas generella biologiska skillnader men poängen är att vi ger dom en innebörd, det vi förstår som kön. Och gränserna är inte knivskarpa, tvärt om!

Så det finns en del frågor idrottsrörelsen måste reda ut för sig egen skull lika mycket som för dom hyperandrogena kvinnornas skull.

1. Reflektera över varför frågan blir ett sådant stort problem då Caster Semenya dominerar 800 meter, IAAF verkar mena att idrottare ska utredas vid misstanke i framtiden och då kommer ju speciellt framgångsrika damer att pekas ut.

2. Av punkt 1 följer att idrottsrörelsen måste reflektera över vilken roll Caster Semenyas utseende påverkar. Vi vet alla att hon inte passar in i mallen för rådande kvinnliga utseendeideal. Hur påverkar det försöken att tvångsmedicinera henne?

3. IAAF har ett jobba att göra med att presentera forskning som visar att enbart högre testosteronnivåer gör sådan skillnad. Jag utgår från att det finns i domen från Cas men det måste upp offentligt för diskussion.

4. Av punkt 3 följer att idrottsrörelsen (om den inför testosterongränser) förklarar filosofiskt och etiskt varför just den saken ska vara avgörande för bedömningen vem som ska få tävla som kvinna. Varför måste det vara likheter i testosteronnivåer när andra biologiska skillnader tillåts? Det är i grund och botten en fråga om hur vi definierar kön i vår kultur, inte biologiska skillnader mellan individer.

Som det är nu övertygar inte IAAF:s syn på saken. Potentialen för övergrepp i idrottsrörelsens namn är stora, även om det skulle handla om få personer.

//Stefan

Ett sista skidtest...

...För den här vintern. Rätt ren snö i Grönklitt även om den smälter bra i nästan 20 plusgrader på dagarna. Bra att passa på att prova glid i blötföre.

Det är fint tidigt på morgonen här med skare, har blivit en del stakning då. Senare på dagen är det ju mer sommarvärme, märkligt väder! Nu är skidåkningen snart slut för den här säsongen, rätt okej så här i slutet av april

//Stefan

Den manliga dominansen och landslagstränarna

Rubriken är en blygsam hyllning av den franske sociologen Pierre Bourdieu som sig bör, så ni vet.

Annika Zell väljer att sluta sitt uppdrag som landslagstränare. Enligt Svt säger hon att:

Det blir ju svårare att gå in och få lika mycket respekt hos de aktiva, säger Zell.

Bara en sådan sak som att vi på läger bor separerade, jag och de manliga tränarna, gör att man missar en del information. Det gäller att hålla alla informerade, säger Zell

Det här ställer så mycket frågor kring hur arbets- och beslutsprocesser fungerar inom landslaget!

Framförallt vad har rumsfördelning och eventuella sängkamrater med beslutsprocessen bland tränarna att göra? Sares menar ju att: Om två bor ihop så kan man ju lösa många problem på rummet och i sängen.

Det skulle verkligen vara intressant att höra dom manliga tränarnas syn på saken. Själv tänker jag mest på begreppet INKOMPETENS när jag läser om saken. Men det blir väl så om brukar välja bort halva befolkningen när man söker tränare. Jag utgår även från att företeelsen "bastu" på något sätt är inblandad i landslagets beslutsprocess. Man skäms ju som skidåkare och undrar när dom här dumheterna ska ta slut!

Sen är det ju viktigt att komma ihåg att inget av detta har med kön att göra!

//Stefan

.

Mer skidåking och Årefjällsloppet i morgon

Det blev en rätt fin skidvecka, eller början då, i Avesta. För min det blev det bara ett pass men så länge jag är hemma och snön ligger kvar kommer jag att träna det jag hinner.

Lite smutsigt, lite löst men rätt kul att åka på i början av april.

Igår for jag och Ronny upp till Vålådalen för att ladda för Årefjällsloppet. Själv har jag varit osäker om det är någon mening att tävla men det kändes ju okej förra helgen så jag testar. Det blir en rätt tuff bana som startar i Trillevallen och tar en runda på fjället innan vi viker av mot Edsåsdalen och målet. 55 kilometer kommer säkert att kännas och vara bra träning. Om det blir snöstorm återstår att se...

Fint i Vålådalen! Igår kväll körde jag klassiskt på pälsskidor i fuktig nysnö, fint det och Ronny som skatade hade inte lättare före. Idag provade vi skidor vid starten i Trillevallen, fint där också.

//Stefan

Pumpen KM

Det blev väl egentligen inte tävlingscomeback igår eftersom jag körde ett backrace i Norberg förra helgen men det kändes som första riktiga tävlingen på länge. 20 kilometer klassisk hade Pumpen bjudit in till, igår betydde det 10 varv på en nypistad men allt blötare runda. Hur som helst behövde jag tävla. Plockade med mig ett par skidor som stått med pulver sedan Bessemerloppet och toppade med lite fluid och extra rill. Efter lite uppvärmning på betydligt sämre glid vad det dags att starta.

Helt otrötta åkare i solen före starten.

Jag tog starten mest för att slippa en tokhård öppning från Ronny, hade planerat att ha lite krafter kvar till andra halvan. Sen hände två saker. Ronny och jag turades om att dra och fick väl lite lucka bakåt och jag märkte att jag hade bättre skidor än Ronny. Efter cirka 4 varv tog jag över dragjobbet helt och höjde intensiteten. Efter ytterligare något varv fick jag en lucka till Ronny och då var det bara att gå hårt men kontrollerat in. Funkade bra och blev rätt trött. Hoppas fler är med och tävlar nästa år, 2-mil är en perfekt distans så här på slutet, igår tog den nästan 1.10h. Vann även en burk Vauhti 330C, den kör man i äldre snö på minussidan för er som inte visste det. Man får tacka Runes Sport i Skinnskatteberg!

Väldigt trötta åkare efter 2-mil stakning. Noterbart är att Ronny visar upp sina för dagen mindre bra skidor. Till höger Daniel J, 3:a samt Daniel E 4:a.

Nu väntar Åre och möjligtvis en tävling där, dock oklart ännu.


//Stefan

Vasaloppet 2019

Det är egentligen inte så mycket att skriva eftersom jag klev av i Björnarvet före Oxberg då kroppen inte alls svarade. Men det finns ju en historia dit också.

Efter en galet seg Kortvasa men ett bra intervallpass med Ronny så var jag minst sagt osäker, men det är ju bara att ladda upp på vanligt sätt. Väderprognosen tydde ju på snöfall under tävlingen men inget före. Därmed blev det ytterst få tester av skidor inför start. Osäkert men valde jag skidor för nysnö och det blev snö så skulle det ju funka. Skidorna har man ju testat många gånger tidigare.

Så väl på startlinjen i snöfallet höll jag väl okej fart in i första backen. Stakade uppför med mest låsta armar och kände mig rätt fräsch på toppen. Det var lite svårt att gå om klungor men med bra skidor funkade det också, så jag klättrade nog lite fram till Mångsbodarna. Väl nere i Tännäng efter langning av eminente Andreas Karlsson så hade jag faktiskt chansen att köra om många upp till Risberg. Det var relativt många spår uppåkta och det fanns stora klungor strax framför. Men det svarade inte alls.

Lika fram till Evertsberg och jag höll en placering runt eller strax under 400. Försökte igen utför men kände att kroppen var rätt tom. Klev av i Björnarvet.

Vi fick ändå med oss fina placeringar i årets Vasalopp. Ronny gjorde igen ett hyggligt lopp efter några tuffa år och blev strax över 160. Fredrik som är med i vår stuga åkte in strax efter. Så det finns hopp.

//Stefan

Damer vs herrar

Ni vet när man tänker på att långloppsvärlden är rätt ojämställd. Teamen har få damer, sämre med sponsorer för kvinnliga åkare och herrarna är för det mesta normen. Då finns ändå cykelsporten! Jag utgår ändå från att om damer skulle åka ifatt herrtäten så blir dom åtminstone inte stoppade i långloppen! Man får vara lite nöjd ändå.

//Stefan

Ner och upp

Bessemerloppet blev en bra start för mig, sen hängde jag med bra i 10km och efter det var det bara en stor stumhet. Tappade så klart mycket men åkte igenom. Skönt att jag hade farten i kroppen men uthålligheten var inte bra.

I fredags åkte jag Kortvasan med två mål, bra träning och hitta tävlingsform. Träning fick jag möjligtvis men formen var ju usel. Dessutom tog det väldigt hårt på musklerna så dagarna efter var jag helt sänkt.

Ett träningspass på Lugnet i tisdags med försök till klassisk åkning var ingen höjdare. Men så blev det stakintervaller med Ronny igår eftermiddag och äntligen hängde jag med.

Nu försöker jag återhämta kroppen lite och fundera kring söndagens tävling. Det känns ovisst.

//Stefan

Sverker Sörlin om norska skidhelgon

I DN tar Sverker Sörlin (författat "Kroppens geni" bland annat samt en av dom få intellektuella som analyserar längdskidåkning) ett grepp på hur norska skidhjältar skapas genom att läsa biografier och böcker av och om just norska skidåkare. Väl värt att läsa och fint att ett av våra starkaste idrottskulturella uttrycken, nämligen längdskidåkning, får akademiska uppmärksamheten den förtjänar.

Nu råkar jag veta att biografier av/om längdskidåkare är lite av ett specialintresse för Sörlin och en kort analys i texten visar också det. Oftast handlar det om att stapla klicheér på varandra. Undantagen som han nämner, Siri Halles ”Sporet fanger” vill jag verkligen läsa, Gudmund Skjeldals texter (på nynorska av någon anledning) är jag bekant med men inte i bokform. Men Sörlin nämner också ett skifte från klichéer mot att undersöka längdskidåkningen djupare. Jonas Forsangs bok om Northug, Thor Gotaas med ”Oddvar Brå – et skilöperliv” som exempel.

Precis som med Sörlins "Kroppens geni" tycker jag att han fortsatt idealiserar längdskidvärlden, det är egentligen ingen kritik från min sida utan ska nog ses som ett utslag av att jag befinner mig i den värld han beskriver. För historien om Nothug och Brå är fortsatt om en manlig skidåkare i en tradition vi väldigt väl känner igen.

Så läs Sörlin i DN och fundera vidare själva.

//Stefan

Engelbrektsloppet 2019

Det går upp och ner med formen nu! Stafetten var verkligen uppåt, 6-milen var väl sådär. Jag kände mig lite seg redan i starten och tappade väl en del i första backen, men så farligt var det inte. Att staven blev avkörd efter 3km var farligare, där tog väl loppet lite slut för mig. Efter att ha åkt en stund kom Patrik Linds pappa och lånade mig en vänsterstav, så jag åkte vidare med två stavar och en väldigt trött högerarm.

Bättre att genomföra loppet än att bryta och jag behövde träningen. Motivationen är dock inte på topp efter en sådan start. Jag jagade på och kände mig rätt trött. På toppen av Håberget efter ca 15km stod min bror och jag bytte till två nya stavar med stora trugor. Fortsatte köra ikapp åkare och efter Klackberg kom jag ifatt ett gäng att varva inne i byn med. Högre fart ut och jag plockade åkare då och då men det gick inte jättesnabbt att plocka 15-20 sekunder längre. Däremot var skidorna ännu bättre andra varvet så det motiverade lite.

Klackbergsbacken gick ganska lätt trots ganska dåliga spår efter några timmar. Utför blev det som vanligt lite slalom mellan åkare på sitt första varv. Passerade ytterligare någon in till mål och passerade mållinjen lagom missnöjd. Hade varit kul att få hänga med lite längre fram. Jobbigt att dra i 55km.

Tack till dom som stod efter spåret. I morgon fortsätter det i Bessemerloppet.

//Stefan

Att tillåta är inte att tycka om

Angående det senaste haveriet inom den idrottspolitiska debatten. Ulla Gustavsson, ordförande i simförbundet menar att barn med slöjor inte ska synas offentligt från idrottsförbunden.

Låt oss bena ut det här och även påminna om en grund för den liberala demokratin.

Gustavsson anser att "slöjan är ett religiöst, politiskt och sexistiskt plagg" som inte kan accepteras inom en jämställd idrott och att slöjan sexualiserar kvinnor. Vidare menar Gustavsson att bilder på barn i slöja betyder att "RF visar att de gillar och uppmuntrar hedersförtryck, könsstympning, barnäktenskap och hedersvåld".

Gustavsson har självklart all rätt i en demokrati att hysa dessa åsikter. Jag kan tycka att hon drar lite långstgående slutsatser om slöjbärandets innebörd men hon har i alla fall ett logiskt resonemang.

Då tillkommer tre frågor. Bör vi (staten) förbjuda slöjbärande? Finns det andra tolkningar av slöjans innebörd? Bör idrottsrörelsen osynliggöra barn/kvinnor som bär slöja i sitt idrottande?

1. Vi bör vara ytterst försiktiga med att förbjuda saker som inte nödvändigtvis skadar även om vi tycket illa om dess inneboende budskap eller praktiska användning. Anledningen är helt enkelt att vi riskerar förbjuda mer och mer på lösa grunder. Jämför med debatten kring "dansbandseländet" på 30 och 40-tal. Videovåld på 80-talet eller pornografi som har en pågående debatt. Att staten ska diktera våra klädval, tveksamt.

2. Ja Gustavssons upfattning är inte självklar. Krävs inte mycket för att hitta motsatt tolkning eller man ser att slöjan kan innebära olika saker, oavsett vad man tycket om den.

3. Konsekvenserna, som Coleman påpekar i artikeln, blir orimliga för många individer och demokratiskt tveksamma för vår idrottsrörelse. Det är också en praktisk fråga, åter igen måste en liberal demokrati hantera kulturella uttryck vissa starkt ogillar och inte offra människor för att dom avviker. Jämför med hur utbildningssystemet måste hantera frågan.

Så att tillåta betyder inte att man tycker om något, det tror jag Gustavsson vet också.

//Stefan

Engelbrektsstafetten

Vi fick ihop samma lag i år också till slut. Lika så var Teklink med och sponsrade laget. Jag körde första sträckan, Nicklas andra och Ronny sista. För min egen del behövde jag verkligen tävla, tror inte det fanns något annat sätt att lösa min dåliga form.

Tack vare Simon Andersson på första sträckan fick jag verkligen träna på formen. Tappade lite i den nya backen efter 2 kilometer. Försökte jobba ikapp utför och när det blev plattåking på banvallen mot vändningen i Klackberg. Lyckades inte riktigt men höll väl bra i 5 kilometer. Tappade sen mer men åkte bra sista biten inne i byn.

Nicklas tog vid och släppte nån minut till men det åt Ronny upp på sista sträckan rätt snabbt. Brottom hade han på slutet också, tror det handlade om en bra sträcktid. Bra alltså!

Starten i Norberg, kände att det var bra skidor direkt.

Segrande laget med Nicklas på andra sträckan. Ronny på sista och jag på första.

Nu fortsätter det med skidtester inför morgondagens Engelbrektslopp.

//Stefan

Dags för herrarna att lära av damerna?

Jag har inte ägnat allt för mycket tid senaste året åt att reflektera över orsakerna till att dagens svenska herrar internationellt presterar rätt mediokert inom traddskidåkning både i en historisk jämförelse och jämfört med dagens damer. Men intressant är det. Dom svenska herrarna ska naturligtvis inte tryckas ner på grund av att damerna presterar bättre nu för tiden bara för att damerna råkade ut för det tidigare. Och dagens aktiva herrar ska rimligtvis bedömas utifrån sina förutsättningar.

Samtidigt är det varken orimligt att önska bättre prestationer liksom att dagens landslagsherrar blir lite less på att allt för ofta höra att dom borde prestera bättre. Alla kommentarer hit och dit behöver jag inte beröra mer.

Tittar man övergripande på frågan så är det ju svårt att sen en eller flera tydliga orsaker till att traddherrarna inte presterar så bra just nu. Det är inte direkt så att det satsas mindre på herrskidåkning varken på ungdom, junior eller seniorsidan (inom långlopp är det ju dessutom fortsatt tvärsom). Jag diskuterade lägligt nog saken med en kompis härom kvällen. Hon var inne på att dagens svenska damer verkade kunna lära av varandra rätt mycket.

Självklart kan man invända att dom har alla förutsättningar med äldre etablerade världsåkare samt yngre redan väldigt framgångsrika. Och när det mesta går bra är allt mycket lättare, även kulturen inom laget.

Men det slår mig ändå att det är nog dags för dom svenska herrarna att lära sig av damerna. Jag argumentarar alltid för att träning och förutsättningar ska individanpassas för att nå framgång men någon större könsskillnad ser jag inte i upplägg så det borde inte vara ett problem.

Det som återstår är dock den märkliga uppdelningen mellan herrar och damer inom svensk skidkultur, där finns det lite forskning att göra.

//Stefan

Tungt

Evertsbergsrännet blev galet tungt helt och hållet beroende på armarna mina! Trots nysnö som bromsade lite längst fram så sladdade jag i tätklungan första 8 kilometerna innan jag fick släppa. Armarna var helt brända, förmodligen en kombination av att varit sjuk länge och tävlingen helgen före. Kan ju bli så ibland tyvärr.

Jag kämpade på med några åkare i lite lägre fart och fick väl bra träning på en fin bana. Visst var det rätt mjuka spår men samtidigt fint att gå i mindre spår i skogen. Blev aldrig riktigt trött på slutet men uppför gick det sakta så klart. Tråkigt men fint lopp att åka.

Försöker vila upp överkroppen nu samtidigt som jag ska hitta form till Engelbrekt på söndag. Körde ett kortpass på Skiergen igår med 500m/1min intervaller,det jag brukar köra alltså. Körde tungt motstånd och fick kämpa rätt bra. Självklart gick det saktare än vanligt men det borde höja formen i alla fall.

//Stefan

Lugnet ändå!

Bra ställe! Brukar köra några pass där under vintern för att få träna i backar, allt för få hitills på grund av lång förkylning. Nu prickade jag in en dag med vansinnigt trög nysnö och Mördarbacken var nog värst (oåkta spår). Lika glad var jag ändå men det gjorde ont i armarna. Nästan fäste på blanka skidor gav bra styrketräning och det behöver jag nu. Masken var på för att fortsatt skona halsen och förhoppningsvis hjälper det lite (intressant expriment i alla fall) för den känns rätt begränsande. När jag tidigare i veckan släpade rund Rembo-Niklas på 2 12-minuters skateintervaller i Åsbo kändes den väldigt begränsande.

Ännu en fin vinter, i alla fall när halva vintern har gått.

I morgon väntar Evertsbergsrännet, ska bli intressant och bra träning.

//Stefan

Tränat och tävlat

Så här såg det ut i mitten av förra veckan när jag försökte få till lite löptimmar.

Rätt fint ute nu! Llig på sitt löpningen var väldigt ovan men trevlig på sitt sätt, omväxling.

Så blev det tävling i lördags, långlopp i Storvreta. Alltid kul att komma dit och förutom kortare lopp har jag kört långloppet en gång tidigare, 2013 tror jag det var. Då hade jag ett långlopp i kroppen från dagen före och det var väl ungefär den känslan av trötthet jag räknade att starta med nu också.

Ett varv med lite backar i början och sedan rätt platt och lite gammaldags skidåkning väntade. Det var en tuff start men jag orkade rätt bra, det sved dock i halsen när jag inte längre hade nån mask. Efter ett spurtpris vid 2km (som jag inte brydde mig i) blev vi väl snart en mindre grupp. Jag positionerade mig som tvåa och tänkte försöka spara energi så mycket som möjligt, framför allt var jag rädd att armarna skulle ta slut i dom små backar som fanns.

Björn Hänninen gjorde dragjobbet i två  och ett halvt varv efter det! Första varvet var jag nöjd att hänga med. Andra kändes lite mer kontrollerat. Tredje lika så och inte förrän sista varvningen när Linus Jansson höjde tempot hade jag svårt att hänga. Blev en del jagande där och till slut en bit ut på sista varvet var det Jocke som drog ikapp oss två till täten igen.

Samma Jocke var den som med några kilometer kvar höjde tempot och gjorde att jag fick släppa mer och mer, musklerna var slut helt enkelt! Gled in som fyra.

Dom övriga åkarna i täten var rätt nöjda så jag tror att jag får vara det också. Litet lopp, delvis ganska långsam bana så svårbedömt men det svarade väl egentligen bättre än jag trodde inför loppet. Bara att gå vidare.

Tack till Storvreta för en fin tävling!

Resultat finns här.

//Stefan

Tränat igen!

Lite lätt på prov efter jobbet igår. Klassiskt på golfbanan och konstsnöspåret. Rätt skönt att röra på sig och jag körde med mask för att spara min torra hals.

Idag blev det en tur på engelbrektsspåret. Finaste skidpasset i vinter och mask på idag också, klassiskt men mestadels stakning. Kroppen kändes bättre. Massor med folk i spåret! Fin bild av Norberg idag!

Som tidigare påpekat, viktigt att ta bilder!

Nu hoppas jag på vidare träning dom närmaste dagarna.

//Stefan

Dåligt med tränande

Jag är inte den skidåkaren som studerar träning jag gjort överdrivet noga. Jag vet vad jag gjort och varför men har därtill en massa andra saker att göra. Dessutom har jag en rätt klar analys av tidigare träning rätt långt bak i huvudet, och jag lovar, den är för lång för att skrivas ned. MEN, kan man inte träna (och nu har jag vart sjuk en dryg vecka i senaste omgången) så finns det ju en poäng att se bakåt, om inte annat för att inte glömma vad man ägnar sig åt.
 

Efter en varm sommar blev det lite dimmigare under hösten. Här har jag stannat vid en lite skogssjö lik tusentals andra skogssjöar runt om i Sverige. Inget speciellt där men behöver i alla fall inte köpa en (av tusentals) böcker om mindfulness efter ett distanspass i skogen.

Finaste cykelpasset runt Alnön på väg hem från fjällmaran. Varm morgon där, att jag knappt kunde hålla i styret med vänster arm gjorde liksom inget.

Ännu en bild från Spikarna på södra delen av Alnön.

Norra delen av ön har mer jordburksmark med en märklig geografisk struktur starkt påverkad av både järnålder och sågverksepoken. Hur en Ford 8830 har hamnat på öns små åkrar låter jag vara osagt men den får väl representera en senare men ändå numera historisk period i lantbrukets utveckling.

Funäsberget var förvånande inspirerande att springa uppför! Måste göra det nästa sommar också!

Tvättbjörn som tillfällig följeslagare.

Fjällbäck och fjällgranar. Fina platser i Sälenfjällen också så länge man håller sig borta från huvudlederna.

Slutligen målgången på Sundsvall Trail! Inte så att jag bara tränar löpning men det är kul. Just här hade jag ju tagit mig igenom galet fin löpterräng också.

Som en påminnelse alltså, så jag ska träna snart igen.

//Stefan

Dåligt med tävlande...

...Och dåligt med tränande. Provade träning men blev dålig i halsen igen. Ingen skidmara i Grönklitt idag, tråkigt att inte vara med så klart men det var liksom ingen chans! Tråkigt att inte kunna träna heller men det kommer väl.

Hoppas på tävling nästa helg, om inte annat för att få lite bra träning.

//Stefan

Män ska vara män och kvinnor kvinnor!

Lars och Anton slog väl huvudet på den så kallade spiken i deras senaste poddavsnitt från Ski Team Lager157:s Vasapodden med frågan varför damtävlingar MÅSTE vara kortare distansmässigt (tradskidåkning) även när herrtävlingen kortas ner pga tex kyla. Sällan är traditionen att definiera damer som svagare inom längdskidåkningen tydligare!

Exemplet från Vasapodden var följande: ScandCup i Östersund före jul bjöd på kallt väder och innan en av tävlingarna ställdes in tog tävlingsledningen beslutet att korta distanserna, med hänsyn till dom aktiva så klart. Tror det betydde 10km för herrarna och 5km för damerna i detta fall, 15/10km från början. Den högst relevanta frågan från Lars och Anton var då om arrangörerna ansåg att damer bara klarade hälften så lång sträcka i kyla som herrarna, och hur visste dom det! Själv skulle jag kunna tillägga, finns det forskning på frågan och är den grund till någon regel arrangören har att följa?

Låt mig gissa, inte!

För några år sedan blev det rätt komiskt under Tour de Ski när snöbrist kortade en herrdistans till samma som damernas längd. Självklart blev man tvungen att omgående korta damernas distans också! "Någon ordning ska det väl vara!" tycktes vara arrangörens ledstjärna.

Varför denna starka vilja att särskilja herrar och damer där damer "råkar" få den kortare distansen? För grunden är ju trots allt en historisk nedvärdering av kvinnliga idrottare, låt oss se på den i fallet längdskidåkning.

När idrotten började etablera sig i den västerländska kulturen för en bra bit över 100 år sedan så fanns det två huvudinvändningar mot att kvinnor skulle idrotta.

1. Den vetenskapliga. Ett försåtligt argument grundat på att den kvinnliga kroppen inte tålde fysisk ansträngning där allt från psyke till reproduktiva organ skulle ta skada. Nu vet vi att det har ungefär samma bäring som rasbiologin men det lade grunden för att om kvinnor skulle idrotta så fick dom minsann göra det försiktigare och kortare, inga maraton eller Vasalopp! (För er som undrar, jo för att vetenskapsMÄNNEN på den här tiden skulle få ihop sitt resonemang bortsåg man helt enkelt från arbetar- och bondekvinnor).

2. Det misogyna. "Det är inte estetiskt med kvinnor som idrottar och dessutom är det något vi pojkar ska ha för oss själva!" -argumentet kallar jag det. När kvinnor ändå envisas med att idrotta måste man ju hitta på något för att hålla dom borta. Som från Vasaloppet.

Nutid: Ingen tycker egentligen att kvinnor är svagare mindre värda eller att dom förstör sin erotiska attraktionskraft av att idrotta, inte så mycket i alla fall! Och det vore ju absurt om kvinnor skulle löpa ett maraton som var kortare än 42km eller ett vasalopp under 9-mil.

Men om vi säger att en 5-mil för damer skulle bli tråkig då? Nån som köper det argumentet? För att Björgen, Johaug (valfri åkare) är så överlägsen! Vadå använde aldrig det argumentet mot herr-5-milar när Elofsson vann i Kollen med en minut 2001? Måste vi använda våra argumet könsneutralt?

Så varför tror ni att dom kände sig tvugna att korta även damdistansen i Östersund? Det hela blir ju lite absurt!

Maria Rydqvist sammanfattar för övrigt frågan om herr/damdistanser bra här.

//Stefan