Skidsportens stapplande steg...

 

 Falun Borlänge valde att som arrangör att göra sin del av saken när dom kunde påverka tävlingsdistanserna och ge herrar och damer samma längd vid helgens tävlingar. Bra så och det är något som dom ska ha kredd för, liksom andra föreningar som gör samma jobb lite i det tysta!

 Dessutom verkar landslagsdamerna ha radikaliserats så till den milda grad att dom offentligt kritiserar det absurda att damer ibland åker hälften så långt som herrar. Här är vad dom säger till SvT. Det är bra fler aktiva offentligt reflekterar över detta, kanske har det skett en ändring, kanske har vi bara fått en ny generation damer som har tagit ett steg framåt.

 Precis som Niklas Jonsson säger måste nog frågan drivas av aktiva damer för att komma framåt. Men låt oss för den skull inte glömma vad grundproblemet är. Kortare distanser för damer är en historisk kvarleva från en tid när man tänkte att kvinnor var mycket svagare än herrar och således inte tålde samma utmaning. Självklart fanns det mer exterm misogyni inom idrotten, som att kvinnor var förbjudna att åka Vasaloppet exempelvis. Men där långloppen på detta område gjort upp med sitt förflutna ligger traditionell skidåkning efter.

 Så visst är problemet att någon måste driva frågan. Men med den historiska bakgrunden det har borde inte det ansvaret lämnas över till endast aktiva damer. Det kunde ju lika gärna vara herråkare, eller till och med Niklas Jonsson och SSF!

//Stefan

Linn Svahn vs Patriarkatet

Idrottens himmel eller helvete på Svt har ett bra avsnitt om jämställdhet där bland annat Johanna Ojala diskuterar könsnormer och hur dom kan begränsa människor med Linn Svahn. Eller det är mer Svahn som förklarar hur kvinnor än idag begränsas i sina uttryck samtidigt som det kan ses som en självklarhet hos framgångsrika män (förutom att hon samtidigt lyckas fånga själva essensen i valfri protestsång från Rage Against the Machine). Imponerande kunskap och analysförmåga. Hoppas hon lägger lite tid på studier i ämnet och inte bara idrottar, det kan världen behöva! Det är massor av annat intressant i programmet också.

Det intressanta är ju att Svahns erfarenheter som idrottande kvinna faller in i ett mönster vi haft inom längdskidåkningen länge. Jag har skrivit om det här  och här bland annat. Det tål att ta upp igen. Tidningsrubrikerna ska man ju i och för sig ta som just rubriker ägnade åt att fånga läsaren men visst blir misogynin extra tydlig där.

Det som inte tas upp i programmet om vi ser till längdskidhistorien är faktiskt den andra sidan, eller det andra könet då. Män. Den manliga skidåkaren, den framgångsrika skidkungen alltså. Där har vi istället idealiserat mannen som går sin egen väg och toleransen har ju varit stor för det mesta. För övrigt lite som geniförklarade män inom den kulturella sfären även om jag inte vill hävda några ytterligare likheter mellan kulturmän och herrskidåkare. Det är som oftast en lång historia som har lett oss dit vi är idag. Hoppas nu fler hoppar på Linn Svahns tåg...

 //Stefan

Johan Esk om en räddhågsen idrott

 Att kommersiell idrott är rädd för politik är fullt logiskt, det kan ju störa affärerna! Johan Esk levererar en bra analys i dagens DN  som är värd att läsa. Intressant är delen om den olympiska rörelsens "regel 50".

"Förra året vann släggkastaren Gwen Berry Panamerikanska mästerskapen. Efteråt höjde hon sin arm på prispallen och för det straffades hon av USA:s olympiska kommitté och hon tappade sina sponsorer.

Kommittén ansåg att Berry brutit mot OS-rörelsens ”Regel 50”. Regeln säger att tävlande inte får demonstrera i någon fråga som rör politik, religion eller ras."

 Uppenbarligen en gummiparagraf med syfte till styrande inom idrotten ska kunna straffa idrottare som gör något som för tillfället är utanför normen. Precis som Esk påpekar förändras det vi ser som norm för åsiktsuttryck i samhället hela tiden, även så inom idrotten och ska vi få idrotten att förändras med samhället så måste vi således lyfta politiska frågor även inom idrotten hur ont det än gör för dom styrande. 

Nu kanske någon tycker att det är ett bra förhållningssätt att idrottsrörelsen inte vill blanda in politik. Sorry säger jag, ni har redan förlorat diskussionen genom att jag påpekar hur det går till när stora internationella mästerskap har delats ut över världen. Därmed inte sagt att alla idrottare måste vara politiker även om man kunde önska sig lite större kunskap hos vissa. Inte heller anser jag att man nödvändigtvis måste döma idrotten/idrottare placerar mästerskap i diktaturer eller är sponsrade av företag som bygger sina inkomster på utnyttjande av arbetare i samma diktaturer. Världen är mer komplicerad än så. Däremot behöver man nog inte vara tyst, inte heller bör nog idrottsrörelsen ägna sig åt att tysta idrottare.

Som Esk förtjänstfullt förklarar så handlar det om en kamp om vilka åsikter som utgör normen (hegemoni på sociologispråk) och hur idrotten förhåller sig till dessa. Och är idrotten villig att ta risken att kränka någon genom att vara mot rasism (för mycket typ)? Valet mellan humanism och pengar har alltid varit svårt!

 

 Det finns ju några exempel. Emma Greens naglar till exempel.

Nu blev ju Emma snarast hyllad i Sverige, det har ju gått sämre för andra som protesterat och inte haft ett lika bra samhälle bakom sig. Men reaktionen från SOK då är ju minst samt problematisk.

"Björn Folin, presschef för Sveriges olympiska kommitté, gjorde klart att en sådan aktion inte skulle accepteras vid Sotji-OS ett halvår senare.

– Om någon målar naglarna, och visar fram dem och säger att ”jag har målat naglarna för att protestera mot det och det”, då är det propaganda. Men är naglarna målade i en eller två eller tre färger och man inte säger någonting. Då är det ingen propaganda. Och de får naturligtvis svara på frågor, men de får inte vara proaktiva så att säga, sa Folin till Sveriges Radio.

Han lutade sig mot den olympiska rörelsens stadgar som säger att ”ingen demonstration eller politisk, religiös eller etnisk propaganda är tillåten på OS-områden”."

Då definierade SOK protester om lagar ämnade att förtrycka homosexuella för vara proaktiv, att protestera mot institutionaliserat förtryck av homosexuella var alltså ett problem! Kanske läge att fråga om dom ändrat sig? Jag har ändå svårt att förlåta att idrottsrörelsen hade en sådan hållning, för 6-7 år sedan!

Inom FIFA har man aktivt (hyfsat) jobbat mot rasism "ganska länge". Inom NFL i USA har man hoppat på tåget nu, lite grann. För att några har kämpat för det.

Ungefär som att vi kört huvudet i det obekväma patriarkala glastaket som finns när man lyfter jämställdhetsfrågor inom idrotten, men ingen förändring utan politisk kamp. Men det är lite synd om dom idrotten valt att offra på vägen.

Att Nike hoppar på tåget nu när det ekonomiska övervägandet fallit över i vågskålen mot rasism får vi nog ha överseende med och se som en bekräftelse på att vi hade rätt. Svaret är väl att vi helt enkelt måste ägna oss mer åt politik inom idrotten för att pusha den i rätt riktning, rätt riktning alltså. Och som alltid, att hävda att vi inte ska ägna oss åt politik är lika mycket politik det, om än stöd för den rådande ordningen.

//Stefan

Damer vs herrar

Ni vet när man tänker på att långloppsvärlden är rätt ojämställd. Teamen har få damer, sämre med sponsorer för kvinnliga åkare och herrarna är för det mesta normen. Då finns ändå cykelsporten! Jag utgår ändå från att om damer skulle åka ifatt herrtäten så blir dom åtminstone inte stoppade i långloppen! Man får vara lite nöjd ändå.

//Stefan

Hur länge ska Skidförbundet kvotera in män som tränare?

Jag fick en kort stund över så jag slog på Vinterstudion och passande var det ett reportage om att landslaget nu har en kvinna som tränare vid sidan av det överrpresenterade könet (penisarme som Johanna Frändén benämner det). Att Annika Zell (som jag inte alls har koll på hur hon tänker kring dom här frågorna) tycker att det är irriterande att få frågan hur det är att vara "kvinnlig tränare" är högst förståligt.

Frågan i sig tenderar ju att leda till tankar att hon är där som tränare pga att hon är kvinna, vilket i och för sig kan vara en kunskapskvalitet att ta vara på men är knappast orsaken att hon är anställd nu. Det är ju bara att notera könet på dom andra tränarna och se hur det har varit historiskt så är den uppenbara slutsatsen av Svenska Skidförbundet tillämpar ett anställningsförfarande som kvoterar in män.

Således, även om Zells reflektioner torde vara intressanta borde medias frågeställning, till dom högre hönsen (eller i detta fall tuppar) på förbundet vara "varför man kvoterar in män på tränarposter"?

Med detta skrivet så finns det några grundläggande saker i frågan att åter påpeka! Två saker!

Det är för det första av demokratiska skäl vår idrottsrörelse måste se till att, bland annat, ingen könsmässig diskriminering förekommer. Du ska inte ha svårare att nå en position eller vara verksam inom en idrott på grund av ditt kön. Det gäller även positionen som landslagstränare inom skidor. Precis som Ojala var inne på i sändningen så rör det här allt från anställningsprocessen till utformningen av yrket.

För det andra handlar det om kompetens. Eftersom det alltid vid en viss tidpunkt inte är så många personer som det handlar om så är det lätt att hitta ursäkter (till få kvinnor som tränare) så här gäller det att se generella mönster. Vi kan anta att om skidförbundet bara anställer män så missas kompetenta kvinnor. Vi kan också anta att eftersom det betyder och ger generellt olika erfarenheter att vara kvinna/man, flicka/pojke i vårat samhälle så missas erfarenheter som kvinnor i större utsträckning har. I tillägg skapar en snedvriden könsfördelning ett budskap både utåt och innåt att kvinnor inte är viktiga, det reproducerar en manlig överordning.

Annika Zell då, kommer hon att göra skillnad? Jag vet faktikt inte. Förutom att hon verkar vara en kompetent tränare och ha en human människosyn så är det inte så att en kvinna räcker för att förbättra systemet. Jag hoppas hon kan tillåta sig vara en förebild, både för kvinnor och män. Men det är inte så lätt att förändra innifrån, senast någon gjode det slutade det ju med trakasserier mot Rydqvist från ledningens sida.

//Stefan

Damer från verkligheten och herrar från mars...

Fotboll alltså!

Damlandslagsspelare vinner pris och beskriver orättvisa skillnader mellan damer och herrar.

Herrlandslagsspelare kommenterar det hela med att det ändå är lite jobbigt att få höra en beskrivning av verkligheten så där...

//Stefan

Tungt på snö och få men välmeriterade damer

Sista dagen i Grönklitt bjöd på improviserad tävling, 1 timme + 3 varv runt 1,1km slingan. Massor med bra åkare, vasaloppssegrare och liknande. Tyvärr hade jag en riktigt tung dag och istället för att lossna efter några sega första varv var musklerna bara tomma efter det. "Sprinten" på fredagen var i jämförelse bra! Bara att åka igenom alltså.

Snön var bra för min axel men jag tror faktiskt att jag råkade ut för samma sak som i skidtunneln när jag körde ett långt och hårt pass där för en dryg månad sedan. Det är helt enkelt jobbigt att staka på snö, för hela kroppen. Och fredagen räckte mer än väl tydligen. Nöjd ändå, träningen behövde jag och stavarna höll ju...

Som vanligt all heder åt alla inblandade i tävlingen, det behövs för svensk skidåkning! Vad, som vanligt, är mindre hedrande för långloppsåkningen är den fortsatt stora skillnaden i deltagarantalet mellan damer och herrar. Ingen skugga ska falla över varken dom damer eller herrar som deltog, där ligger inte problemet. Och trots färre damer så översteg ju deras meriter herråkarnas med hästländer.

Så åter igen, varför? Anton Järnberg nämnde på föreläsninen att det inte var helt lätt att hitta damer för teamet. Nu kan man ju ha olika uppfattningar om det men Anton har säkert en bra poäng utifrån sin synvinkel, det är nog inte helt lätt. Samtidigt verkar det aldrig vara något problem att hitta herrar.

Låt mig uppmana er att pröva en tanke tills jag skriver mer om det. Det kanske är fullt rationellt för kvinnliga skidåkare att INTE satsa på långlopp!? Jag menar vad finns det för dom att hämta i långloppsvärlden jämfört med herrar? Och vad säger det om oss? Och på vem ligger ansvaret?

Starten på "sprinten" med mig rätt långt bak.

//Stefan

Mot fem mil.

Att Åge Skinstad definierar ett byte från 3 till 5 mil för damerna i Holmenkollen som att: "Hvorfor skal vi ikke gå foran for en gangs skyld?" må väl vara hänt. Men nej ni går inte före, ni går långt efter resten av samhället! Men att Norges Skidförbund ändå argumenterar för könsneutrala distansen är ju ett steg i rätt riktning och det får vi vara glada för.

Att det följs av en tämligen krystad diskussion kring att i alla fall damerna i världseliten nog ändå är tillräckligt bra tränade för att prova på en 5-mil må också vara hänt. Men någonting säger mig att med större andel kvinnor i toppen på såväl NSF som FIS så skulle den här frågan inte bara kommuniceras på ett annat sätt. 

Samtidigt så ordnar David Holmström En Riktig Femmil i Sörskog ovanför Falun i morgon. Inga förkortade tävlingsdistanser för damer där heller! Uppenbarligen ligger David före både FIS och NSF.

Själv tävlar jag inte alls i helgen på grund av en ond hals.

//Stefan

 

Varför inte herrarnas OS?

Att det (än så länge) är dom svenska damernas OS har noterats här och var senaste dagarna. Eric Hilmersson skriver i GP om den ojämställda fördelningen av sponsorpengar i ljuset av OS-medaljerna. Låt vara att ojämställdheten är större inom lagidrotter generellt och det är fram för allt individuella medaljer det handlar om i OS, men det gör ju inte saken bättre.

Johanna Ojala sammanfattar på Svt lite av orsakerna bakom och vägen fram för kvinnliga idrottare. Precis som Johanna tror jag inte dom flesta av dom yngre och nu aktiva damerna tänker på att det ligger strukturella förändringar bakom dom nuvarande framgångarna. Om man däremot intervjuar eller diskuterar kvinnliga idrottare som varit aktiva mellan olika årtal så framträder det en tydlig bild av vikten av kvinnliga förebilder. En bild av en allt mer jämställd idrott, åtminstonde i individuella grenar.

Men om vi vänder på perspektivet, varför är det inte herrarnas OS? Det kan självklart fortfarande ändra sig men tittar vi mer specifikt på längdskidor så är bilden tydlig, det är inte herrarna vi ska knyta förhoppningar till. Men även om en ökad jämställdhet inom individuella idrotter ger större möjligheter för kvinnor att nå framgångar så borde inte därav följa att män presterar sämre i internationell konkurrens. Eller?

Låt oss dela upp orsakerna bakom en framgångsrik idrottselit i tre delar:

1. En stor grupp aktiva ger större top. (Bredd)

2. Förutsättningar för så många som möjligt att bedriva en elitsatsning. (Ekonomi)

3. Individer som ser intresse/möjligheter/legitimt att satsa på sin idrott. (psykosociala mönster)

Svarar man ja på alla tre så får man som Norge en massa bra skidåkare. Svarar man nej på alla tre så hamnar man tex i kvinnlig långloppsåkning, väldigt få.

När det gäller punkt 1och 2 så är det snarare så att herrar fortfarande har än fördel där inom svensk längdskidåkning så det kan rimligtvis inte förklara tappet av toppåkare på herrsidan. Punkt 3 är däremot intressant. Wassberg var inne på skillnaden mellan pojkar och flickor i en intervju i Expressen. Flickor lockas att träna längdskidåkning på ett annat sätt än pojkar hävdar han. Förutsatt att Wassberg har rätt i sin iaktagelse så är det den mest intressanta förklaringen hittils. Men frågan är fortfarande varför?

När jag söker i min egen kunskap om samhällsfenomen som skulle kunna ha en liknande mekanism så tänker jag på den svenska skolan idag. Flickor har alltid (åtminstonde från 50-talet) presterat bättre, så även idag. Det som har hänt dom senaste åren är att en grupp pojkar börjat tappa än mer. Självklart handlar detta om klassbakgrund, resurser till skolan osv men en inte oviktig del är att framgång i skolsystemet (numera ända upp till forskarutbildning) börjar bli kvinnligt kodat. Uppenbarligen har flickor/kvinnor i sin könstillhörighet någon slags fördel i det svenska utbildningssystemet (om än inte i lönenivåer i arbetslivet).

Studier och elitidrott får väl ändå sägas ha liknande grundkrav (om än att det förra är mer intellektuellt utvecklande och det senare mer fysikt). Egenskaper och erfarenheter som flickor och kvinnor tillägnar sig kanske hjälper dom i individuella idrotter liksom i utbildningssystemet. Även om jämställdheten i samhället går framåt så brukar kvinnligt kodade fält inte locka unga pojkar i så stor utsträckning så Wassberg är nog något på spåren.

Nu är ju detta vad som i vetenskapliga sammanhang han beskrivas som en hypotes, ett antagande utifrån tidigare kunskap, ett antagande som behöver studeras ytterligare. Med det sagt så är det också viktigt att påpeka att när vi analyserar olympiska medaljörer så handlar det om så få personer liksom att toppidrott handlar om ett fåtal individer och det begränsar strukturella analyser. Men det är ju bättre än ingenting, och värt att ta vidare. Inte minst för berörda idrottsförbund.

//Stefan

På västfronten intet nytt...

NRK rapporterar om 55 norska manliga toppidrottare tjänade 100 miljoner kronor mer än lika många kvinnliga toppidrottare.

Samtidigt får NRK kommentarer från Johannes Thingnes Bø, Emil Hegle Svendsen och Sjur Røthe. Den förste förklarar det med att herrarna är mer populära. Den andre med att herrarna (uppenbarligen) är bättre. Den tredje tar det uppenbarligen inte så hårt. Alla tre verkar överens om att toppidrotten är tämligen jämställd. Hur dom logiskt får ihop inkomstskillnaderna som NRK visar med sin egen upplevelse av jämställdhet vet jag inte, att dom är män kanske förklarar något? Inte så intresserade av frågan kanske?

Men nu ska vi inte vara för snabba att döma alla norrmän eller norska idrottare utifrån dessa tre, se deras argument (eftersom det är som det är är det så och det är inget problem) som pedagogiska exempel.

Det finns ju dom som reagerar annorlunda. Tarjei Bø, Astrid Uhrenholdt Jacobsen och Ingvild Flugstad Østberg är några av dom som varken tycker inkomstskillnaderna är bra eller att det är speciellt jämställt inom toppidrotten.

Astrid Uhrenholdt Jacobsen sammanfattar allt rätt bra på frågan om hon upplever toppidrotten som jämställd:

– Ikke overalt, nei. Hva gjelder penger, så er det forskjell. Noen aktører er veldig konsekvente på at det skal være det samme for samme på prestasjon, mens noen er delvis åpne på at det ikke er det, forklarer skiesset.

Hun påpeker at det har skjedd mye siden hun kom inn i langrennssirkuset.

– Første gang jeg gikk junior-VM hadde Fischer forskjellige bonuslister for kvinner og menn, og det var en helt åpen greie. Så det har skjedd mye på 12 år. Vi må bare fortsette å jobbe for at det skal bli likt.

– Hva synes du om at det ikke likt allerede?

– Jeg tenker at det både er opp til oss og gutta og stille spørsmål hvis man ser at det er forskjeller, avslutter Uhrenholdt Jacobsen.

Ställ frågor, tämligen grundläggande uppmaning! Kanske en bra början för
Thingnes Bø, Hegle Svendsen och Røthe?

 //Stefan

Birgitta Dahl och kampen för jämställdhet

Om det är någon politiker jag kan ge epitetet idol så skulle det vara Birgitta Dahl! Kanske obegripligt för er som inte är statsvetarnördar men läs vidare. Jag stötte på en artikel i Dagens Arena för någon månad sedan om just Dahl som är en väldigt intressant sammanfattning av henner politiska liv. Självklart handlar det om jämställdhetskampen, och där har ju idrotten en hel del att lära av politiken.

När jag började hjälpa Maria med hennes bokprojekt om jämställdhetsfrågor inom och genusperspektiv på idrott för länge sedan så berättade jag en del om Birgitta Dahl som ett exempel på hur svensk politik har förändrats. Eftersom längdskidåkning och jämställdhet inte har en sån stark varken historisk eller nutida koppling så behöver man ju uppmuntran ibland! Politiken var ju rätt så patriarkal tidigare också för att uttrycka det milt!

Men svensk politik har ju numera onekligen jämställdhet som ett (om än spretande) övergripande paradigm. Nu kanske politiken var en lättare arena att förändra än idrotten, den ligger trots allt 40-50 år före. Arbetarrörelsen och liberalerna har ju alltid principiellt förespråkat jämställdhet, sedan dessa politiska riktningar bildades. Bonderörelsen och det traditionellt konservativa partiet, nutida moderaterna, må varit lika patriarkala som socialdemokraterna men det har inte saknats framträdande kvinnor där heller. Det mer nutida skapade konservativa partiet som benämns kristdemokraterna må vara/varit reaktionära på många sätt men är lustigt nog ett parti som på gräsrotsnivå varit uppbyggt i stor utsträckning på kvinnliga medlemmar. Och miljöpartiet har ju jämställdhet inskrivet i sitt partiledarskap (jämför med mer sentida idrotter som triathlon som är mer jämställda i grunden). Så finns ju i och för sig (fd)nazisterna som gillar jämställdhet om det kan användas till att tycka illa om andra folkgrupper än svenska. Men på det stora hela liksom.

Så kanske hade politiken bra förutsättningar i Sverige medan idrotten sakta jobbar sig upp från ett patriarkalt mörker.

Birgitta Dahls historia kan förhoppningsvis, förutom att vara en historisk lektion, vara en inspirationskälla för jämställdhetskampen var än den förs. För det är en stark historia. Från Dagens Arena:

"När hon valdes in i riksdagen 1968 var andelen kvinnor tolv procent.
När hon utsågs till talman 1994 hade riksdagen den högsta andelen kvinnliga ledamöter i världen – över 40 procent. I riksdagen blev hon 1969 första ledamoten som blev gravid – även detta ansågs som en skandal. Det väckte uppseende när hon startade ett partiöverskridande nätverk för kvinnliga ledamöter.

Ofta avfärdades hennes krav som »käringtjafs«

Som när hon 1964 i studentkåren kämpade för kvinnors rätt till uppdrag och daghem för barn till studenter.

»Det tog hus i helvete! Motståndarna mobiliserade och anordnade stormöten. Men det blev som jag föreslagit.«

När Birgitta Dahl 1962 skrev en artikel till den socialdemokratiska idétidskriften Tiden om jämställdhet publicerades den inte av dåvarande redaktör Kjell-Olof Feldt och hans redaktionskamrater med motiveringen: »Vi tycker så förbannat illa om dina åsikter, så vi tar inte in den.« Hon tog den vidare, kämpade för sin sak och vann sin strid.

Många år senare sa han: »Jag måste erkänna en sak och det är att i debatten om jämställdhet hade Birgitta rätt och jag fel.« De båda är sen länge goda vänner.

När hon 1975 motionerade i riksdagen om att bygga ut barnomsorgen till full behovstäckning, accepterade hon inte socialutskottets nej, trots att S hade majoritet, utan tog öppen kamp i kammaren. Och där fick hon socialminister Sven Aspling och sina partikamrater med sig. »Det kändes som en stor framgång – som att det är möjligt att ändra villkoren, förändra verkligheten med demokratiska medel.«"

Här finns boken om hennes politiska gärning.

//Stefan

Fjälltopploppet tar steget in i 2017

35 kilometer för damseniorer, 35 kilometer för herrseniorer. Fjälltopploppet tar steget bort från längdskidåkningens märkliga tradition att damer regelmässigt ska åka kortare än herrar. Bra, fortsätt så! Det är ju trots allt 2017 nu.

//Stefan

Och nu till någonting helt liknande...

SvD skriver om den manliga dominansen bland ägarna i riskkapitalbolag.

Endast 3 procent av delägarna hos svenska riskkapitaljättar är kvinnor. I investeringsteamen – de som gör affärerna – är det 14 procent kvinnor. Det visar nya alarmerande siffror från stiftelsen Allbright. ”Ingen annan bransch har så här patetiska siffror”, säger vd:n för Allbright.

Men hur var det nu med landslagstränare i Svenska Skidförbundet?

Maria Rydqvist skriver om det i Expressen. 

Hur länge ska enbart Rikard, Lars, Johan, Johan, Ola, Ola, och Ole Morten finnas på toppen?

När är det dags för Johanna, Martina, Marie, Catrin, Annika och Karin att inta samma positioner för att utveckla svensk längdskidåkning framåt?

//Stefan

Julkrönika, att göra skillnad på damer och herrar

God jul på er skidåkare och alla andra!

Skrev en julkrönika till Längd.se om hur vi inom längdskidåkningen gör skillnad på damer och herrar, ett av sätten alltså. Här är den i sin helhet.

Att vara en auktoritet över sin egen skidåkning.

Det finns en tanke som jag återkommande stöter på både inom längdskidåkningen. Både när jag studerar vår idrotts historia liksom samtid, även explicit i samtal uttrycks den ibland. Tanken att damer behöver styras mycket hårdare i deras träning/skidåkning medan herrar mer tillskrivs idealet att vara sin egen tränare. Vad beror den här föreställningen på och fram för allt, varför utmanas den inte mer?

Ser vi historiskt så är bilden av (den manliga)skidåkaren en bild av en individualist som går sin egen väg och själv sätter ramarna för sitt idrottande. Inte nödvändigtvis utan kontroverser men det är något vi accepterar, så är vår förståelse av dom stora (manliga)åkarna. Dom tillåts vara annorlunda. Exempelvis var Wassberg och Svan tidigt under sina karriärer tydliga med att dom styrde sin träning själva. Självklart var ingen av dom enkelspåriga men faller samtidigt väl in i en traditionell roll för den manlig skidåkaren. Den intressanta frågan är varför vi gör sådan stor skillnad på kvinnor och män? Hjältehistorien om den kvinnliga åkaren som går sin egen väg existerar inte i vår skidkultur. Vilket handlingsutrymme har kvinnor? Knappast det vi ger till män.

Sverker Sörlin belyser fenomenet tydligt i sin bok “Kroppens geni” med en episod när en snart 29-årig Marit Björgen valde att styra sin träning mer på egen hand. Åge Skinstad (då chef för längd inom NSF) kände sig tvungen att förklara varför det skulle gå bra.

“-Nå har Marit såpass mye erfaring at hun kan foreta egne valg. Denne erfaring har hun mest fra Svein Tore (Samsdal), litt fra Egil (Kristiansen), og dessuten er hun samboer med en verdensmester og olympisk mester”.

Sörlin frågar om Björgen efter ett helt liv som skidåkare först nu kan göra sina egna val.

“Uttalandet underförstår att det fram till dess inte varit givet, kanske ens önskvärt, att hon hade egna åsikter. Att mångårig träning och tävling kan bygga erfarenhet hos varje människa, också en skidåkande kvinna, verkar inte föresväva Skinstad som föreslår att erfarenheten härstammar från två av hennes tränare... och en man i huset som också är mästare”

Frågan är, kan en kvinna vara en auktoritet över sin egen skidåkning?

Petter Northug har haft en minst sagt problematisk inledning på den nuvarande säsongen. En artikel på Langrenn.com hänvisar till NRK-experten Torgeir Björn som menar att Northug måste får en fri roll inför VM att förbereda sig som han själv ser som optimalt. En jämförelse görs med hur en Alsgaard lyckades vända en dålig form till succe i VM 2003. Ingen kritik mot slutsatsen, två historiskt bra mästerskapsåkare och förmodligen rätt väg för Northug men när gjordes en liknande bedömning av en kvinnlig åkare? Northug kunskap har vi förtroende för.

Charlotte Kalla hade en i stora bitar mindre bra säsong förra året. Självklart följer därav frågor och diskussioner hur hon ska lösa dessa problem. Hur ser diskussionen ut? Jo den kretsar kring kring hennes träningsupplägg, vem som är hennes tränare, vem som eventuellt skulle kunna var det istället. Det är få röster i debatten som vill lägga hela avgörandet hos Kalla själv. När hon sedan efter säsongen bestämmer sig för att köra ett eget upplägg utanför landslaget är diskussionen liknande. Hoppfull i och för sig men framför allt är frågan om någon kan hjälpa Kalla så att träningen blir rätt. Hon antas behöva bli styrd. Landslaget kommunicerar att dom ska stötta henne så mycket som möjligt. Inte så att vi misstror Kallas beslut men vi tilldelar henne inte någon självklar auktoritet.

Skillnaden för Johan Olsson är slående. Efter att inte tävlat säsongen 15-16 är frågorna, liksom till Kalla, många. Men karraktären på diskussionen skiljer sig minst lika mycket som en tre och femmil. Olsson får själv förklara vad som gick fel och vi tar hans auktoritet över sin egen skidåkning som självklar. Vem han ska ha som tränare är en ickefråga och när landslaget presenterar att han är tillbaka i truppen på våren så kommuniceras vilket viktigt bidrag hans blotta närvaro ger. Ändringar i träningen är ett sammarbete mellan Olsson och Rawald. Två jämlika individer.

Det här är inte en krönika som riktar kritik mot vissa individers val i sin skidåkning, det är över huvud taget inte frågan. Dom får, som framgångsrika skidåkare, här tjäna exempel för en genusstruktur som fortfarnade starkt påverkar vår idrott. Men konsekvensen är att kvinnliga skidåkare som behöver en stor personligt frihet begränsas medan manliga skidåkare som behöver mycket stöd lämnas utan det. Dessutom löper vi en risk att kvinnliga skidåkare förväntas passa i i en roll där dom är tydligt underordnad (oftast manlig)tränare, med dom problem som följer för aktiva som inte passar in i den mallen. Kanske är det inte ens en fråga om kön bland toppåkare utan mycket mer om individuella behov. Men som det är nu sätter våra föreställningar kvinnor och män i olika fack.

Det vore skönt om utvecklingen kunde gå så långt att även en kvinna kunde betraktas som en auktoritet över sin egen skidåkning. Och är det orimligt att se ett samband med den stora frånvaron av kvinnliga ledare/tränare på toppnivå? Ytterligare en position inom längdskidåkningen där kvinnor inte ges någon auktoritet.

//Stefan

DN om idrott och jämställdhet

DN ha en serie om jämställdhetsfrågor i idrotten nu. Idag står det om hur det är att vara kvinnlig ledare på toppnivå inom idrotten. Som bonus är det också en ledarartikel om mens och det märkliga i att ätstörningar bland elever på idrottsgymnasier inte är en större fråga.

Bra initiativ och intressant läsning. Idrotten behöver verkligen detta.

//Stefan

Kvinnor, idrott och manliga ledare del 5

Hej på er igen allierade i jämställdhetskampen och ni andra som inte öppnat ögonen än!

En kort del i Marias bok behandlar det faktum att vi inom traditionell skidåkning i regel har kortare distanser för damer. En märkligt kvarleva och odebatterat relik från en tid när männen slog fast att kvinnor var så svaga att dom absolut inte kunde åka lika långt som män, om kvinnorna nu ens fick vara med att åka. Vasaloppet ni vet...

Det är viktigt att veta och ha med sig den historiska och ideologiska grunden till att damer fortfarande åker en 3-mil när herrarna åkter en 5-mil. Män tyckte att kvinnor var svaga!

Nog tjatat om det, hur går vi vidare med en fråga som knappt existerar inom längdskidåkningen? Maria berör frågan här samt här. Jag tycker Maria sammanfattar läget på SVT bra, för människor utanför elitskidåkningen är det självklart med könsneutrala distanser, av oss innom elitskidåkningen är det inte många som tänker på sånna här frågor. Öppet mål som SVT-experten Blomqvist uttrycker det.

Kanske är det en början till diskussion i alla fall. Jag vet inte vad ni tycker men min arbetshypotes är att ointresset för frågan kan ha något att göra med ett traditionellt manligt dominerat ledarskap inom längdskidåkningen? Men det är ju ingen ursäkt, både män som idrott kan förändras, till det bättre.

//Stefan

Kvinnor, idrott och manliga ledare, del 4

Fick den här boken idag!

Rekommenderas till alla som är intresserade av hur det är att vara kvinna och idrottare. Finns att köpa här och här.


Marias sammanfatting av boken:

När jag var liten ansågs landslagstjejerna så dåliga att de inte ens var värda att satsa på.
På en halv generation har mycket förändrats, till att det idag blivit nästan lika självklart för kvinnliga idrottare att bli världsstjärnor som manliga.
Trots det hamnar idrotten fortfarande i patriarkala fällor.
Med män som beslutar och manlig idrott som värderas högre.
Ojämlikhet är många gånger både diffus och svår att bevisa.
Men bristen på kvinnliga ledare är ett tydligt tecken på att kvinnor inte blir tagna på allvar.
 
När elitidrottskvinnor blir gravida tvingas de dessutom ta sig tillbaka på egen hand, utan sportsligt och ekonomiskt stöd.
Att vara mamma och satsa på sig själv är en krock bitvis svår att få ihop.
På många plan är kvinnors normer både strängare och svårare att leva upp till.
För självklart ska vi både prestera bra, men samtidigt leva upp till samhällets alla övriga ideal.
I jakten på optimerade prestationer och fokus på det yttre ökar olika slags ätstörningar inom idrotten. Hur långt ska en elitidrottare egentligen vara beredd att gå i jakten på att prestera?

När vi kommer till jämställdhet ligger idrotten ofta år efter det övriga samhället, med frågor som hamnar i skymundan och sällan prioriteras.
Men för att jämställa idrotten behöver vi faktiskt gå till botten med varför sju gånger fler män än kvinnor åker Vasaloppet, hur prestationen påverkas av mens och p-piller, eller varför en toppolitiker kan vara föräldraledig men inte en tränare.

Vad menade egentligen sportchefen på SOK när han sa att en timeout på grund av graviditet inte hade med kön att göra? Borde idrotts- kvinnor helt enkelt inte få barn om de inte ska behöva ta hela ansvaret själva?

//Stefan

Kvinnor, idrott och manliga ledare, del 3

Kort reportage på SVT Sporten om Marias bok.

//Stefan

Kvinnor, idrott och manliga ledare, del 2

Jag bjuder på ett intressant utdrag av Marias kommande bok. Det blir så klart en historisk tillbakablick på hur idrottskvinnor tidigare har behandlats. Meeri Bodelid fick sina största framgångar som skidåkare på 70-talet. Men hon nöjde sig inte med att bara åka skidor, hon till och med vågade klaga på den rådande ojämställdheten! Nedan följer en sedelärande historia.

”Två dagar innan avfärd till OS i Sapporo 1972 samlades vi i Solna där vi skulle vara med i en skidtävling som Vällingby arrangerade. Enligt arrangörerna skulle damer som ändå var på plats ställa upp gratis, medan herrarna skulle få ersättning. Men vi damer hade annat i tankarna och bestämde oss för att inte ställa upp om inte vi också fick ersättning. Jag som hade lätt för att prata, utsågs till taleskvinna och tog på mig uppgiften att tala med tävlingsledningen. Men någon ersättning till oss tjejer var det inte tal om och själv var jag inte ens välkommen att tävla längre. När jag ändå åkte ut till tävlingen för att heja på de andra, blev det förstås en stor uppståndelse i media. Journalisterna undrade ju varför jag inte körde, men tävlingsledningen vill inte tala om den verkliga orsaken."

Tänk så det kunde vara på den tiden, ett rimligt klagomål och man blev utesluten! Men som Marx skrev, historien upprepar sig, först som tragedi, sedan som fars...

 

//Stefan

Kvinnor, idrott och manliga ledare

Snart kommer det en bok från min vän Maria Rydqvist om hennes erfarenheter från sitt idrottsliv och frågor kring kvinnliga idrottare där det saknas både kunskap och debatt. Genusperspektiv på idrott i allmänhet och längdskidåkning i synnerlighet. Allt från hur det är att börja sin skidkarriär som lite tjej och inte ha några kvinnliga förebilder i sin idrott till mens, bristen på kvinnliga ledare och hur man ska fortsätta sin karriär efter en graviditet. Bra va!

Själv har jag varit med på ett litet hörn och diskuterat och bollat idéer med Maria under arbetets gång kring frågeställningar och möjligheter i skrivandet. Kul med någon som förstår värdet av en genusintresserad samhällsvetere som också är över medel idrottsintresserad! Jag tror boken blir en bra möjlighet för idrottsrörelsen att ta nästa steg mot en mer jämställd värld. Av stor vikt är också att dom flickor, tjejer och kvinnor som det handlar om verkligen få komma till tals och att inte idrotten fortsätter i invanda patriarkala mönster där män diskuterar och bestämmer över kvinnor.

Slutligen, när man pratar om jämställdhetsfrågor inom idrotten så är det ju inte så sällan som just män tar illa upp. Män som själva är engagerade inom idrotten och kanske är dom som bär upp den så att vi kan fortsätta med det vi tycker är så kul. Låt mig säga så här, det både handlar om er men samtidigt något större. Hur vill vi att idrotten ska se ut? Där har vi alla ett stort ansvar för att gå i riktningen mot att kvinnor både tas på lika stort allvar men även får samma möjligheter som män! Så det här är möjligtvis lite obehagligt men inte farligt, vare sig du är förbundskapten eller har dragit spår i den lokala klubben varje vinter sedan 1974. Så tänk till nu och gör något!

//Stefan