onsdag 28 september 2016

Kvinnor, idrott och manliga ledare, del 2

Jag bjuder på ett intressant utdrag av Marias kommande bok. Det blir så klart en historisk tillbakablick på hur idrottskvinnor tidigare har behandlats. Meeri Bodelid fick sina största framgångar som skidåkare på 70-talet. Men hon nöjde sig inte med att bara åka skidor, hon till och med vågade klaga på den rådande ojämställdheten! Nedan följer en sedelärande historia.

”Två dagar innan avfärd till OS i Sapporo 1972 samlades vi i Solna där vi skulle vara med i en skidtävling som Vällingby arrangerade. Enligt arrangörerna skulle damer som ändå var på plats ställa upp gratis, medan herrarna skulle få ersättning. Men vi damer hade annat i tankarna och bestämde oss för att inte ställa upp om inte vi också fick ersättning. Jag som hade lätt för att prata, utsågs till taleskvinna och tog på mig uppgiften att tala med tävlingsledningen. Men någon ersättning till oss tjejer var det inte tal om och själv var jag inte ens välkommen att tävla längre. När jag ändå åkte ut till tävlingen för att heja på de andra, blev det förstås en stor uppståndelse i media. Journalisterna undrade ju varför jag inte körde, men tävlingsledningen vill inte tala om den verkliga orsaken."

Tänk så det kunde vara på den tiden, ett rimligt klagomål och man blev utesluten! Men som Marx skrev, historien upprepar sig, först som tragedi, sedan som fars...
 
//Stefan

tisdag 27 september 2016

Ett, två, tre och fyra...

Mina rullskidlopp går inte så bra nu för tiden, typ dom senaste två säsongerna. Visst, ibland är man trött och seg, så är det att tävla men nu är det fram för allt mina stavar som inte gillar mig.

På Näsrullen i somras var det en stav som blev avkörd av åkaren bakom mig direkt i starten. Fick en ny efter några kilometer och sen fick jag jaga resten av loppet. Lagom kul om än bra träning.

På UVK-rullen för några veckor sedan så knäcktes ena staven efter drygt fem kilometer på första varvet, så var den tävlingen förstörd. Åkte till målet och tog nya stavar, vände tillbaka och åkte ett drygt varv efter ettan och tvåan i tävlingen som träning. Lagom kul.

Så nu senast. Bessemerrullen. Stor klunga i början och efter 15 kilometer när vi var kanske 17 kvar så går min helt nya högra stav rakt av mitt på. Så var det loppet förstört. Fick en av Jimmies stavar och kunde fortsätta men man kör ju inte ifatt en klunga som fått en minut. Åkte väl igenom med en saktare grupp ändå och vi var tre in mot målet när en klant bakifrån kör på och av Jimmies nya fina stav för mig! Kändes ju lite onödigt, och lagom kul.

Så nu blir det inte några mer rullskidlopp på ett tag. Har istället varit en vända till Torsby för skidåkning och håller nu på att ta mig ut en förkylning. Ser fram mot att träna igen.

//Stefan

onsdag 21 september 2016

Kvinnor, idrott och manliga ledare

Snart kommer det en bok från min vän Maria Rydqvist om hennes erfarenheter från sitt idrottsliv och frågor kring kvinnliga idrottare där det saknas både kunskap och debatt. Genusperspektiv på idrott i allmänhet och längdskidåkning i synnerlighet. Allt från hur det är att börja sin skidkarriär som lite tjej och inte ha några kvinnliga förebilder i sin idrott till mens, bristen på kvinnliga ledare och hur man ska fortsätta sin karriär efter en graviditet. Bra va!

Själv har jag varit med på ett litet hörn och diskuterat och bollat idéer med Maria under arbetets gång kring frågeställningar och möjligheter i skrivandet. Kul med någon som förstår värdet av en genusintresserad samhällsvetere som också är över medel idrottsintresserad! Jag tror boken blir en bra möjlighet för idrottsrörelsen att ta nästa steg mot en mer jämställd värld. Av stor vikt är också att dom flickor, tjejer och kvinnor som det handlar om verkligen få komma till tals och att inte idrotten fortsätter i invanda patriarkala mönster där män diskuterar och bestämmer över kvinnor.

Slutligen, när man pratar om jämställdhetsfrågor inom idrotten så är det ju inte så sällan som just män tar illa upp. Män som själva är engagerade inom idrotten och kanske är dom som bär upp den så att vi kan fortsätta med det vi tycker är så kul. Låt mig säga så här, det både handlar om er men samtidigt något större. Hur vill vi att idrotten ska se ut? Där har vi alla ett stort ansvar för att gå i riktningen mot att kvinnor både tas på lika stort allvar men även får samma möjligheter som män! Så det här är möjligtvis lite obehagligt men inte farligt, vare sig du är förbundskapten eller har dragit spår i den lokala klubben varje vinter sedan 1974. Så tänk till nu och gör något!


//Stefan

tisdag 6 september 2016

När får man ljuga?

Hittade mer i Expressen om att det kanske finns en anledning att ljuga även om man är flykting. Diamant Salihu skriver om detta:

I maj var han plötsligt i Tyskland.
Hur kom du dit undrade jag?
"Jag gjorde det illegalt", svarade 23-åringen.
Han hade fått tag på ett falskt pass och lyckats flyga till Italien. Därifrån tog han sig till sin bror och sökte asyl. För bara några dagar sedan fick han det eftersom han har självklara asylskäl enligt internationell rätt.
Nu lär han sig tyska och lever. Det är skillnad på att vara vid liv och att faktiskt leva.
Men gjorde han fel som tog sig dit illegalt?
Var det fel att han använde ett falskt pass?

Bra frågor.

//Stefan

måndag 5 september 2016

Proportionalitet

När man tycker illa om någonting är det svårt att tänka klart. När flera tycker illa om någonting är det ännu svårare att tänka klart. När man tycker illa om människor blir det farligt.

Dom flesta av oss är av uppfattning att fortkörning inte ska bestraffas med döden, det förefaller vara orimligt hårt i förhållande till brottet. Vi är till och med av uppfattningen att det är okej att väldigt få av brotten mot hastighetsbegränsningar leder till domar. För det är ju så vi funkar, annars skulle vi kräva konstant övervakning av trafiken. Ett inte så trevligt system så därför försöker vi få hastighetsbegränsningarna att fungera hyfsat med lite övervakning ibland. Vi relaterar straffet till hur allvarligt brottet är och samtidigt väger vi in vilka konsekvenser systemet får för allmänheten. Dvs vi kan inte låsa in alla som bryter mot hastighetsbegränsningar!

Vi bygger dessa principer på årtusenden av mänsklig utveckling och jag tycker nog att vi kommer framåt mest hela tiden. Men ibland åsidosätter man principerna (notera här att jag inte menar att principer i sig är av godo, dom ska ju vara genomtänkta) för att ja, man tycker så illa om någonting. Vi ser det ganska ofta även i dagens samhälle tyvärr.

Nu senast så är många arga på att VISSA flyktingar ljuger om sin ålder. Och självklart, det kan föreligga incitament att så göra så som att lättare få uppehållstilstånd om man är barn gentemot vuxen. Inget konstigt med det. Om man också väger in att samma flyktingar flyr för sina liv så kanske det inte är konstigt att man gör det man kan för att få stanna. Det är med andra ord inte ett speciellt allvarligt brott och vem är egentligen brottsoffret? Sen är ju frågan, vem har inte ljugit om sin ålder?

Men hos vissa går det snett. Man är så övertygad om att flyktingen är en så stor fara att även det minsta brott ska rendera i den hårdaste bestraffningen. Och så kan en desperat önskan att stanna i säkerhet och att ha en framtid mötas med krav på omedelbar utvisning oavsett konsekvenser.

Proportionalitet någon?

//Stefan