Fotboll alltså!
Damlandslagsspelare vinner pris och beskriver orättvisa skillnader mellan damer och herrar.
Herrlandslagsspelare kommenterar det hela med att det ändå är lite jobbigt att få höra en beskrivning av verkligheten så där...
//Stefan
Visar inlägg med etikett Idrott. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Idrott. Visa alla inlägg
tisdag 13 november 2018
onsdag 20 december 2017
På västfronten intet nytt...
NRK rapporterar om 55 norska manliga toppidrottare tjänade 100 miljoner kronor mer än lika många kvinnliga toppidrottare.
Samtidigt får NRK kommentarer från Johannes Thingnes Bø, Emil Hegle Svendsen och Sjur Røthe. Den förste förklarar det med att herrarna är mer populära. Den andre med att herrarna (uppenbarligen) är bättre. Den tredje tar det uppenbarligen inte så hårt. Alla tre verkar överens om att toppidrotten är tämligen jämställd. Hur dom logiskt får ihop inkomstskillnaderna som NRK visar med sin egen upplevelse av jämställdhet vet jag inte, att dom är män kanske förklarar något? Inte så intresserade av frågan kanske?
Men nu ska vi inte vara för snabba att döma alla norrmän eller norska idrottare utifrån dessa tre, se deras argument (eftersom det är som det är är det så och det är inget problem) som pedagogiska exempel.
Det finns ju dom som reagerar annorlunda. Tarjei Bø, Astrid Uhrenholdt Jacobsen och Ingvild Flugstad Østberg är några av dom som varken tycker inkomstskillnaderna är bra eller att det är speciellt jämställt inom toppidrotten.
Astrid Uhrenholdt Jacobsen sammanfattar allt rätt bra på frågan om hon upplever toppidrotten som jämställd:
– Jeg tenker at det både er opp til oss og gutta og stille spørsmål
hvis man ser at det er forskjeller, avslutter Uhrenholdt Jacobsen.
Ställ frågor, tämligen grundläggande uppmaning! Kanske en bra början för
Thingnes Bø, Hegle Svendsen och Røthe?
//Stefan
Samtidigt får NRK kommentarer från Johannes Thingnes Bø, Emil Hegle Svendsen och Sjur Røthe. Den förste förklarar det med att herrarna är mer populära. Den andre med att herrarna (uppenbarligen) är bättre. Den tredje tar det uppenbarligen inte så hårt. Alla tre verkar överens om att toppidrotten är tämligen jämställd. Hur dom logiskt får ihop inkomstskillnaderna som NRK visar med sin egen upplevelse av jämställdhet vet jag inte, att dom är män kanske förklarar något? Inte så intresserade av frågan kanske?
Men nu ska vi inte vara för snabba att döma alla norrmän eller norska idrottare utifrån dessa tre, se deras argument (eftersom det är som det är är det så och det är inget problem) som pedagogiska exempel.
Det finns ju dom som reagerar annorlunda. Tarjei Bø, Astrid Uhrenholdt Jacobsen och Ingvild Flugstad Østberg är några av dom som varken tycker inkomstskillnaderna är bra eller att det är speciellt jämställt inom toppidrotten.
Astrid Uhrenholdt Jacobsen sammanfattar allt rätt bra på frågan om hon upplever toppidrotten som jämställd:
– Ikke overalt,
nei. Hva gjelder penger, så er det forskjell. Noen aktører er veldig
konsekvente på at det skal være det samme for samme på prestasjon, mens
noen er delvis åpne på at det ikke er det, forklarer skiesset.
Hun påpeker at det har skjedd mye siden hun kom inn i langrennssirkuset.
– Første gang jeg gikk junior-VM hadde Fischer forskjellige
bonuslister for kvinner og menn, og det var en helt åpen greie. Så det
har skjedd mye på 12 år. Vi må bare fortsette å jobbe for at det skal
bli likt.
– Hva synes du om at det ikke likt allerede?
Ställ frågor, tämligen grundläggande uppmaning! Kanske en bra början för
Thingnes Bø, Hegle Svendsen och Røthe?
//Stefan
måndag 21 december 2015
Graviditet och elitidrott
Dagens viktiga inlägg i den idrottsliga jämställdhetsdebatten står Maria Rydqvist för på DN Åsikt. Om svårigheterna för kvinnliga idrottare att få barn under karriären. Följande sammanfattar bra:
Som idrottande kvinna står många inför ett svårt val: att bli förälder och sluta idrotta eller att vänta med familjebildandet tills idrottskarriären är över.
Idrottsrörelsen ligger ljusår efter arbetslivets trygghetsvillkor. I dag finns inte någon idrott där kvinnor ges samma förutsättningar som i vanliga yrkeslivet när de blir gravida.
Idrottsrörelsen saknar strukturer för att kvinnor ska kunna få barn och vara borta en period under den kanske mest gynnsamma delen av idrottskarriären. Kvinnor som blir gravida hamnar i stället i ett undantagstillstånd som idrottsrörelsen på många håll inte hunnit anpassa sig till, eller ens funderat över.
Män vill också bli föräldrar, och för att de ska bli det måste kvinnor bli gravida. Frågan är om det då bara är kvinnorna själva som ska ta konsekvenserna av denna situation eller om det är båda parter.
Sammanfattningsvis, idrotten ligger lite efter! Konstaterar även att Emil Jönsson blivit jämställdhetsaktivist, det behöver skidåkningen men fram för allt är det en fråga där män också måste ta ansvar! Det kan ju underlätta deras familjebildande.
//Stefan
Som idrottande kvinna står många inför ett svårt val: att bli förälder och sluta idrotta eller att vänta med familjebildandet tills idrottskarriären är över.
Idrottsrörelsen ligger ljusår efter arbetslivets trygghetsvillkor. I dag finns inte någon idrott där kvinnor ges samma förutsättningar som i vanliga yrkeslivet när de blir gravida.
Idrottsrörelsen saknar strukturer för att kvinnor ska kunna få barn och vara borta en period under den kanske mest gynnsamma delen av idrottskarriären. Kvinnor som blir gravida hamnar i stället i ett undantagstillstånd som idrottsrörelsen på många håll inte hunnit anpassa sig till, eller ens funderat över.
Män vill också bli föräldrar, och för att de ska bli det måste kvinnor bli gravida. Frågan är om det då bara är kvinnorna själva som ska ta konsekvenserna av denna situation eller om det är båda parter.
Sammanfattningsvis, idrotten ligger lite efter! Konstaterar även att Emil Jönsson blivit jämställdhetsaktivist, det behöver skidåkningen men fram för allt är det en fråga där män också måste ta ansvar! Det kan ju underlätta deras familjebildande.
//Stefan
torsdag 11 juli 2013
We're here. We're footballers. Get used to it!
Eftersom kvinnliga fotbollsspelares sexuella läggning tycks vara av intresse för så många så satte jag nosen ner i några böcker och artiklar om sexuallitet och idrott. Nu är inte det ett område som är så där väldigt mycket forskat på och vi ska inte dra för långtgående slutsatser på men intressant är det.
Våran längdskidsport och liknande individuella idrotter (som friidrott) tycks ha en relativt jämlik kultur mellan kvinnor och män om än uppenbart en stark hetronorm. När vi kommer till damfotboll (liksom damishockey) så bekräftas fördomarna till viss del. Eller snarare till liten del. Eller möjligtvis inte alls? Så här är det, Det är mycket vanligare med mer eller mindre öppna homo/bisexuella individer inom damfotbollen än inom andra idrottsliga fält.
Vad beror det på då? Förklaringen är nog så enkel som att omgivningen inom damfotboll/damishockey i mycket mindre utsräckning än många andra delar av samhället består av homofoba idioter. Förmodligen är det också så att flickor med idrottslig talang/intresse som samtidigt inte är bekväma i hetronormen söker sig till en mera öppen miljö. Nog så intressant.
Simon Bank sammanfattar vad som händer kring kvinnliga idrottare i Aftonbladet på ett bra sätt.
Kanske kunde man önska att det gamla slagordet: We're here. We're queer. Get used to it" kunde skrivas på fanorna under fotbolls EM. Fast FIFA tillåter väl inte politiska budskap?
//Stefan
Våran längdskidsport och liknande individuella idrotter (som friidrott) tycks ha en relativt jämlik kultur mellan kvinnor och män om än uppenbart en stark hetronorm. När vi kommer till damfotboll (liksom damishockey) så bekräftas fördomarna till viss del. Eller snarare till liten del. Eller möjligtvis inte alls? Så här är det, Det är mycket vanligare med mer eller mindre öppna homo/bisexuella individer inom damfotbollen än inom andra idrottsliga fält.
Vad beror det på då? Förklaringen är nog så enkel som att omgivningen inom damfotboll/damishockey i mycket mindre utsräckning än många andra delar av samhället består av homofoba idioter. Förmodligen är det också så att flickor med idrottslig talang/intresse som samtidigt inte är bekväma i hetronormen söker sig till en mera öppen miljö. Nog så intressant.
Simon Bank sammanfattar vad som händer kring kvinnliga idrottare i Aftonbladet på ett bra sätt.
Kanske kunde man önska att det gamla slagordet: We're here. We're queer. Get used to it" kunde skrivas på fanorna under fotbolls EM. Fast FIFA tillåter väl inte politiska budskap?
//Stefan
tisdag 30 april 2013
På jakt efter kvinnligheten
Maratonbloggaren Petra Månström diskuterar kroppsideal för konditionsidrottande män och kvinnor och förändringar hon ser i detta. Kanske är det tveksamt om skiften i ideal går så snabbt som 5 år men hon har en poäng i hur en konditionsidrottstrend påverkar möjligheten för kvinnor att vara kvinna. Och som alla vet så är kvinna någonting man blir och inte någonting man är (eftersom vi alla har en grundläggande kunskap om sociala processer, dvs könsrollen måste hela tiden återskapas, ingenting är av sig självt).
Det må pågå en process som långsiktigt förändrar det som vi uppfattar som manlighet men jag vill ändå hävda att idrottande generellt är tämligen okomplicerat att kombinera med nämnda manlighet (dvs det som en man antas vara). Fysisk prestation, muskulär kropp och strävan mot segrar, det känns väl okej för en man att ägna sig åt? Den andra delen som Månström skriver om är intressantare. Hur kombinera konditionsidrottande med kvinnlighet? Att kombinera stora bröst med väldefinierade magrutor kanske inte är är ett ideal i bredare befolkningsgrupper (dessutom är det en viss biologisk motsättning i det) men det ger en bild av hur det kvinliga idealet fungerar.
Du (som kvinna) kan inte riktigt ta bort den erotiserade kroppen och den omvårdande modern ur ekvationen. Du får gärna idrotta men du ska se kvinnlig ut. Du får gärna göra karriär men du ska ta hand om barnen.
Den mest intressanta delen är dock när Månström redogör för några av kommentarerna på hennes föregående inlägg. Föjlande citat beskriver önkemål kring hur en kvinna ska vara:
"Långt tjockt hår, sund hy, putig välformad rund rumpa, smal midja och mjuka former."
"Långt hår och klänning/kjol en annan."
"Med stora bröst, stor bak, smal midja och långt hår."
Vad kvinnor (inte) ska göra:
"Manliga intressen behöver hon absolut inte ha."
"Vill jag inte att hon försöker tävla med mig i styrke– och uthållighetssporter."
"Jag har aldrig träffat en kvinna som har nämnt att hon skulle vilja springa ett maraton."
"Har som mål i livet att bilda familj med sin man."
Och slutligen vems fel det är:
Däremot har mediaeliten ställt en massa nya krav på kvinnor vad gäller karriär och livsstil. Jag är rätt säker på att det är mediaeliten och inte männen som vill att kvinnor ska springa maraton.”
Nu vill jag för tydlighetens skull skriva att detta är ett axplock av kommentarer som på inget sätt representarar alla män och det finns även andra åsikter. Vi bör nu inte dra alla män över en kam som så ofta görs i samhällsdebatten. Dessutom kan vi dra två slutsatser:
Dels att jag tillhör mediaeliten, dels att män kanske borde begränsa sina offentliga uttryck om hur kvinnor bör vara.
//Stefan
Det må pågå en process som långsiktigt förändrar det som vi uppfattar som manlighet men jag vill ändå hävda att idrottande generellt är tämligen okomplicerat att kombinera med nämnda manlighet (dvs det som en man antas vara). Fysisk prestation, muskulär kropp och strävan mot segrar, det känns väl okej för en man att ägna sig åt? Den andra delen som Månström skriver om är intressantare. Hur kombinera konditionsidrottande med kvinnlighet? Att kombinera stora bröst med väldefinierade magrutor kanske inte är är ett ideal i bredare befolkningsgrupper (dessutom är det en viss biologisk motsättning i det) men det ger en bild av hur det kvinliga idealet fungerar.
Du (som kvinna) kan inte riktigt ta bort den erotiserade kroppen och den omvårdande modern ur ekvationen. Du får gärna idrotta men du ska se kvinnlig ut. Du får gärna göra karriär men du ska ta hand om barnen.
Den mest intressanta delen är dock när Månström redogör för några av kommentarerna på hennes föregående inlägg. Föjlande citat beskriver önkemål kring hur en kvinna ska vara:
"Långt tjockt hår, sund hy, putig välformad rund rumpa, smal midja och mjuka former."
"Långt hår och klänning/kjol en annan."
"Med stora bröst, stor bak, smal midja och långt hår."
Vad kvinnor (inte) ska göra:
"Manliga intressen behöver hon absolut inte ha."
"Vill jag inte att hon försöker tävla med mig i styrke– och uthållighetssporter."
"Jag har aldrig träffat en kvinna som har nämnt att hon skulle vilja springa ett maraton."
"Har som mål i livet att bilda familj med sin man."
Och slutligen vems fel det är:
Däremot har mediaeliten ställt en massa nya krav på kvinnor vad gäller karriär och livsstil. Jag är rätt säker på att det är mediaeliten och inte männen som vill att kvinnor ska springa maraton.”
Nu vill jag för tydlighetens skull skriva att detta är ett axplock av kommentarer som på inget sätt representarar alla män och det finns även andra åsikter. Vi bör nu inte dra alla män över en kam som så ofta görs i samhällsdebatten. Dessutom kan vi dra två slutsatser:
Dels att jag tillhör mediaeliten, dels att män kanske borde begränsa sina offentliga uttryck om hur kvinnor bör vara.
//Stefan
måndag 30 juli 2012
Workingclass Hero
"Daily Mail vet inte vad de ska göra! Drottningen är här, allt är
brittiskt MEN det här finns lesbianer, NHS-hyllningar och svarta
människor."
En meningsfull invigning att se på, den brittiska arbetarklassen spelade huvudrollen, välfärdsstatens sista skärvor försvarades samtidigt som det liberala Storbritannien hyllades. I DN sammanfattar Johan Wirfält OS-invigningen på ett bra sätt. Ändå var det något som fattades. Heavy Metal? Arbetarklassens finaste kulturella uttryck. Tydligen så måste musiken trots allt vara godkänd av den urbana medelklassen och att någon ylar Pretty Vacant framstår ju inte som så skrämmande. Kanske borde man vara tacksam?
//Stefan
En meningsfull invigning att se på, den brittiska arbetarklassen spelade huvudrollen, välfärdsstatens sista skärvor försvarades samtidigt som det liberala Storbritannien hyllades. I DN sammanfattar Johan Wirfält OS-invigningen på ett bra sätt. Ändå var det något som fattades. Heavy Metal? Arbetarklassens finaste kulturella uttryck. Tydligen så måste musiken trots allt vara godkänd av den urbana medelklassen och att någon ylar Pretty Vacant framstår ju inte som så skrämmande. Kanske borde man vara tacksam?
Motörhead No Class
//Stefan
tisdag 17 januari 2012
Kulturmarxist vs Verklighetens Folk
Igår kväll lyssnade jag på musiken från Tjajkovskijs Svansjön samtidigt som jag försökte hitta en intressant analys av Romeo och Julia på nätet. Kanske är jag inte så här kulturmarxistisk varje kväll men det var vad jag ville göra igår.
Verklighetens Folk tittade tydligen på någon slags idrottsgala där en ryttare vann ett pris som Verklighetens Folk röstade fram. Internet kryllar nu av konspirationsteorier hur det gick till när inte en skidåkare vann. Möjligtvis är man också tveksam till att tillåta kvinnlig rösträtt när det gäller Jerringpriset.
Känns bra att inte tillhöra Verklighetens Folk.
//Stefan
Verklighetens Folk tittade tydligen på någon slags idrottsgala där en ryttare vann ett pris som Verklighetens Folk röstade fram. Internet kryllar nu av konspirationsteorier hur det gick till när inte en skidåkare vann. Möjligtvis är man också tveksam till att tillåta kvinnlig rösträtt när det gäller Jerringpriset.
Känns bra att inte tillhöra Verklighetens Folk.
//Stefan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)