...Att den skulle ha gått för långt, det hör man inte längre. Det här att sexuellt våld skulle orsakas av invandring, det är bara dom mest extrema som fortsatt förfäktar.
Det är nästan så man kan tro att förståelsen för att sexuellt våld (och hotet om det) är en central mekanism för att upprätthålla patriarkatet (om än inte det enda).
Och allt för att en massa kvinnor (och några män) tillsammans visar att deras erfarenheter inte är enkilda utan gemensamma.
//Stefan
Visar inlägg med etikett Feminism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Feminism. Visa alla inlägg
lördag 11 november 2017
onsdag 6 april 2016
Eftersäsongsbloggande...
...Ni vet hur det är. Man är för trött för att träna. Läser och kommenterar några kapitel i ett bokmanus, typ 100 sidor att läsa några gånger. Försöker, framgångsrikt enligt mig själv, skriva en förklaring till och motivera varför könskvotering hör hemma i idrottsrörelsen. Tidigare under dagen krävdes det en redogörelse för hur vi ska se på kvinnliga idrottares sminkande, typ lex Lena Andersson. Jag kom fram till att det var svårt att komma fram till något, så tänker en sann forskare tänkte jag. Kom då ihåg hur jag avskydde ett sådant resonemang från dom statsvetare som undervisade i Sundsvall mellan 1997 och 2001. Gick raskt över till att fundera över feministiska strategier till att frigöra kvinnliga idrottare från förtryckande utseendeidéal. Tyvärr var slutsatsen att det både kunde vara rätt att sminka sig liksom att inte göra det. Ridån går ned för dagen.
Kampen mot partiarkatet går vidare i morgon. Nu Babel på SVT, livet som intellektuell är prövande.
//Stefan
Kampen mot partiarkatet går vidare i morgon. Nu Babel på SVT, livet som intellektuell är prövande.
//Stefan
tisdag 19 augusti 2014
Maria Rydqvist om den manliga normen av den svenska skidtränaren
När Svenska Skidförbundet förra våren presenterade tränarna för landslagsgrupperna undrade jag var kvinnorna fanns? Något stod inte rätt till. Det är uppenbarligen en fråga som borde lyftas mer och då också på förbundsnivå. En som har ägnat frågan mer reflektion och har egna erfarenheter från landslagsgrupperna är Maria Rydqvist. Dessutom har hon räknat på saken, ett som oftast oslagbart sätt att visa problematiken. Följande skriver Rydqvist på sin blogg:
Sedan Åsa Mattsson var tränare för damlaget för 20 år sedan har förbundets tränare, ledare och chefer bestått av 0 % kvinnor och 100 % män. Verksamheten har skapats, formats och styrts av män. År ut, år in.
2013 redovisade Svenska Skidförbundet (alla grenar) sifforna 51-0 i fördelningen kvinnor och män. 51 st män. 0 st kvinnor. Av Riksidrottsförbundets 70-talet representerade specialidrottsförbund fanns inget förbund som uppvisade fullt lika skev fördelning, fullt lika manlig dominans på ett så stort antal poster som just vårt förbund.
Det är uppenbarligen något som är riktigt snett i landslagens ledarorganisation när inte kvinnor inte släpps in/ser det som en möjlighet att satsa på en sådan karriär. Det mest skrämmande är att det förmodligen är så självklart med manliga landslagstränare så vi inte ens reflekterar över frågan. Vi som är aktiva i lokala förbund måste förmå våra ledare att ta med frågan och göra något centralt. SSF centralt måste i sin tur ha en plan för jämnare könsfördelning på tränarsidan (och förmodligen andra positioner också). I klartext betyder det att vi måste hitta kompetenta kvinnliga ledare och tillsätta färre kompetenta (utgår jag ifrån)manliga ledare. Om någon känner sig upprörd över detta förslag som faktiskt skulle minska karriärvägarna för män (som grupp) så betyder det bara att vi inte aktivt diskriminerar kvinnor längre.
Jag brukar ofta tänka att längdskidåkningen är en relativt jämställd idrott i Sverige. Kanske stämmer det ur ett åkarperspektiv, trots den ofta mindre andelen kvinnliga tävlingsåkare (liksom motionärer). Kanske tänker jag på relationen mellan manliga och kvinnliga åkare. Men tittar man lite vidare så vet jag inte? På ledarsidan har vi en extremt könssegregerad arbetsdelning. Tänk bara på vallare/testpiloter. Och har ni varit många läger med både manliga och kvinnliga ledare (föräldrar) där männen har lagat mat? Jo jag vet att det finns undantag men då är det ofta multitalanger som heter Ohlström eller Larsen, och dom kan tydligen allt.
Det går inte att undgå att tänka på alla tidigare kvinnliga skidåkare som i alla fall från 80-talets slut borde ha lotsats in i ledarpositioner och vad vi där tappat i kompetens. Det är också viktigt att minnas att även om svensk damskidåkning idag och dom senaste åren firat triumfer så har damerna under tidigare år haft en mycket begränsad status inom förbundet. Senast tror jag det var Anna Olsson som uttryckte det i en intervju om hur det var under hennes tidiga år i seniorlandslaget. Och medan jag skriver detta så sitter några (unga) kvinnor med tränar/ledarambitioner och väljer något annat än SSF...
//Stefan
Sedan Åsa Mattsson var tränare för damlaget för 20 år sedan har förbundets tränare, ledare och chefer bestått av 0 % kvinnor och 100 % män. Verksamheten har skapats, formats och styrts av män. År ut, år in.
2013 redovisade Svenska Skidförbundet (alla grenar) sifforna 51-0 i fördelningen kvinnor och män. 51 st män. 0 st kvinnor. Av Riksidrottsförbundets 70-talet representerade specialidrottsförbund fanns inget förbund som uppvisade fullt lika skev fördelning, fullt lika manlig dominans på ett så stort antal poster som just vårt förbund.
Det är uppenbarligen något som är riktigt snett i landslagens ledarorganisation när inte kvinnor inte släpps in/ser det som en möjlighet att satsa på en sådan karriär. Det mest skrämmande är att det förmodligen är så självklart med manliga landslagstränare så vi inte ens reflekterar över frågan. Vi som är aktiva i lokala förbund måste förmå våra ledare att ta med frågan och göra något centralt. SSF centralt måste i sin tur ha en plan för jämnare könsfördelning på tränarsidan (och förmodligen andra positioner också). I klartext betyder det att vi måste hitta kompetenta kvinnliga ledare och tillsätta färre kompetenta (utgår jag ifrån)manliga ledare. Om någon känner sig upprörd över detta förslag som faktiskt skulle minska karriärvägarna för män (som grupp) så betyder det bara att vi inte aktivt diskriminerar kvinnor längre.
Jag brukar ofta tänka att längdskidåkningen är en relativt jämställd idrott i Sverige. Kanske stämmer det ur ett åkarperspektiv, trots den ofta mindre andelen kvinnliga tävlingsåkare (liksom motionärer). Kanske tänker jag på relationen mellan manliga och kvinnliga åkare. Men tittar man lite vidare så vet jag inte? På ledarsidan har vi en extremt könssegregerad arbetsdelning. Tänk bara på vallare/testpiloter. Och har ni varit många läger med både manliga och kvinnliga ledare (föräldrar) där männen har lagat mat? Jo jag vet att det finns undantag men då är det ofta multitalanger som heter Ohlström eller Larsen, och dom kan tydligen allt.
Det går inte att undgå att tänka på alla tidigare kvinnliga skidåkare som i alla fall från 80-talets slut borde ha lotsats in i ledarpositioner och vad vi där tappat i kompetens. Det är också viktigt att minnas att även om svensk damskidåkning idag och dom senaste åren firat triumfer så har damerna under tidigare år haft en mycket begränsad status inom förbundet. Senast tror jag det var Anna Olsson som uttryckte det i en intervju om hur det var under hennes tidiga år i seniorlandslaget. Och medan jag skriver detta så sitter några (unga) kvinnor med tränar/ledarambitioner och väljer något annat än SSF...
//Stefan
fredag 25 oktober 2013
En bild av Sverige
Feministiskt perspektiv har en uppföljning på debaclet kring minst sagt tveksamma väggmålningar på Tunaskolan i Luleå. Den här Astrid Johansson måste man ju bara älska, ledningen och personalen, not som much! En intressant bild av könsroller och jämställdhet i dagen Sverige.
//Stefan
//Stefan
tisdag 10 september 2013
Boktips, Det enda könet
//Stefan
tisdag 14 maj 2013
tisdag 30 april 2013
På jakt efter kvinnligheten
Maratonbloggaren Petra Månström diskuterar kroppsideal för konditionsidrottande män och kvinnor och förändringar hon ser i detta. Kanske är det tveksamt om skiften i ideal går så snabbt som 5 år men hon har en poäng i hur en konditionsidrottstrend påverkar möjligheten för kvinnor att vara kvinna. Och som alla vet så är kvinna någonting man blir och inte någonting man är (eftersom vi alla har en grundläggande kunskap om sociala processer, dvs könsrollen måste hela tiden återskapas, ingenting är av sig självt).
Det må pågå en process som långsiktigt förändrar det som vi uppfattar som manlighet men jag vill ändå hävda att idrottande generellt är tämligen okomplicerat att kombinera med nämnda manlighet (dvs det som en man antas vara). Fysisk prestation, muskulär kropp och strävan mot segrar, det känns väl okej för en man att ägna sig åt? Den andra delen som Månström skriver om är intressantare. Hur kombinera konditionsidrottande med kvinnlighet? Att kombinera stora bröst med väldefinierade magrutor kanske inte är är ett ideal i bredare befolkningsgrupper (dessutom är det en viss biologisk motsättning i det) men det ger en bild av hur det kvinliga idealet fungerar.
Du (som kvinna) kan inte riktigt ta bort den erotiserade kroppen och den omvårdande modern ur ekvationen. Du får gärna idrotta men du ska se kvinnlig ut. Du får gärna göra karriär men du ska ta hand om barnen.
Den mest intressanta delen är dock när Månström redogör för några av kommentarerna på hennes föregående inlägg. Föjlande citat beskriver önkemål kring hur en kvinna ska vara:
"Långt tjockt hår, sund hy, putig välformad rund rumpa, smal midja och mjuka former."
"Långt hår och klänning/kjol en annan."
"Med stora bröst, stor bak, smal midja och långt hår."
Vad kvinnor (inte) ska göra:
"Manliga intressen behöver hon absolut inte ha."
"Vill jag inte att hon försöker tävla med mig i styrke– och uthållighetssporter."
"Jag har aldrig träffat en kvinna som har nämnt att hon skulle vilja springa ett maraton."
"Har som mål i livet att bilda familj med sin man."
Och slutligen vems fel det är:
Däremot har mediaeliten ställt en massa nya krav på kvinnor vad gäller karriär och livsstil. Jag är rätt säker på att det är mediaeliten och inte männen som vill att kvinnor ska springa maraton.”
Nu vill jag för tydlighetens skull skriva att detta är ett axplock av kommentarer som på inget sätt representarar alla män och det finns även andra åsikter. Vi bör nu inte dra alla män över en kam som så ofta görs i samhällsdebatten. Dessutom kan vi dra två slutsatser:
Dels att jag tillhör mediaeliten, dels att män kanske borde begränsa sina offentliga uttryck om hur kvinnor bör vara.
//Stefan
Det må pågå en process som långsiktigt förändrar det som vi uppfattar som manlighet men jag vill ändå hävda att idrottande generellt är tämligen okomplicerat att kombinera med nämnda manlighet (dvs det som en man antas vara). Fysisk prestation, muskulär kropp och strävan mot segrar, det känns väl okej för en man att ägna sig åt? Den andra delen som Månström skriver om är intressantare. Hur kombinera konditionsidrottande med kvinnlighet? Att kombinera stora bröst med väldefinierade magrutor kanske inte är är ett ideal i bredare befolkningsgrupper (dessutom är det en viss biologisk motsättning i det) men det ger en bild av hur det kvinliga idealet fungerar.
Du (som kvinna) kan inte riktigt ta bort den erotiserade kroppen och den omvårdande modern ur ekvationen. Du får gärna idrotta men du ska se kvinnlig ut. Du får gärna göra karriär men du ska ta hand om barnen.
Den mest intressanta delen är dock när Månström redogör för några av kommentarerna på hennes föregående inlägg. Föjlande citat beskriver önkemål kring hur en kvinna ska vara:
"Långt tjockt hår, sund hy, putig välformad rund rumpa, smal midja och mjuka former."
"Långt hår och klänning/kjol en annan."
"Med stora bröst, stor bak, smal midja och långt hår."
Vad kvinnor (inte) ska göra:
"Manliga intressen behöver hon absolut inte ha."
"Vill jag inte att hon försöker tävla med mig i styrke– och uthållighetssporter."
"Jag har aldrig träffat en kvinna som har nämnt att hon skulle vilja springa ett maraton."
"Har som mål i livet att bilda familj med sin man."
Och slutligen vems fel det är:
Däremot har mediaeliten ställt en massa nya krav på kvinnor vad gäller karriär och livsstil. Jag är rätt säker på att det är mediaeliten och inte männen som vill att kvinnor ska springa maraton.”
Nu vill jag för tydlighetens skull skriva att detta är ett axplock av kommentarer som på inget sätt representarar alla män och det finns även andra åsikter. Vi bör nu inte dra alla män över en kam som så ofta görs i samhällsdebatten. Dessutom kan vi dra två slutsatser:
Dels att jag tillhör mediaeliten, dels att män kanske borde begränsa sina offentliga uttryck om hur kvinnor bör vara.
//Stefan
onsdag 20 februari 2013
Rosa, den komplicerade färgen
Nu sitter jag och läser i Fanny Ambjörnssons bok om den farliga färgen
I det amerikanska veckomagasinet Ladies Home Journal 19818 stod det att läsa att: "Den allmänt accepterade regeln är rosa för pojkar och blått för flickor. Anledningen är att rosa, som är en starkare och mer bestämd färg, passar bättre för pojkar, medan blått, som är mer skör och spröd, är vackrare på flickor." (s10.)
Uttrycken förändras men könsskillnaden består.
Idag fick jag höra att svårt att bedöma om jag är ironisk när jag säger något. Men det är inte ironisk jag försöker vara, det är radikal jag försöker vara, och det ställer lite krav på omgivningen. Fredrik Strage har samma förhållningssätt. Här förklarar han hur en idealtyp till dotter bör agera.
"Hon ska säga: ”Pappa, jag vill ha en rosa klänning för att likt Kathleen Hanna och andra riot grrrl-musiker framkalla en blandning av attraktion och avsmak som tvingar omgivningen att ifrågasätta sin attityd till kvinnlig sexualitet.”" (DN)
Det är viktigt att förklara för kvinnor hur dom ska störta patriarkatet?
Det är lätt att vara radikal när kraven är så låga men påverkar det maktstrukturen i stort?
Påstående (riktat till mig): Du gillar rosa saker va!?
Bevisförning: Rosa bok (kan inte alla genusvetare istället sporta en goth-estetik?), något rosa buff samt bitvis rosa mössa.
Det är inte ett pris att betala för mig att använda rosa saker. Få skulle få för sig att ropa djävla bög till mig och skulle så ske så tar jag inte det som en anklagelse. Lite annorlunda mot när man var barn. -Du har långt hår och ser ut som en tjej (osympatisk logik) kunde man nog stå ut med men bög ville man inte vara. Att göra sin omgivning lite osäker är ju alltid en bonus och uppskattningen från kvinnor är tilltalande men det radikala? En känsla av samhörighet med dom tjattrande klasserna som bor på Söder i Stockholm?
//Stefan
I det amerikanska veckomagasinet Ladies Home Journal 19818 stod det att läsa att: "Den allmänt accepterade regeln är rosa för pojkar och blått för flickor. Anledningen är att rosa, som är en starkare och mer bestämd färg, passar bättre för pojkar, medan blått, som är mer skör och spröd, är vackrare på flickor." (s10.)
Uttrycken förändras men könsskillnaden består.
Idag fick jag höra att svårt att bedöma om jag är ironisk när jag säger något. Men det är inte ironisk jag försöker vara, det är radikal jag försöker vara, och det ställer lite krav på omgivningen. Fredrik Strage har samma förhållningssätt. Här förklarar han hur en idealtyp till dotter bör agera.
"Hon ska säga: ”Pappa, jag vill ha en rosa klänning för att likt Kathleen Hanna och andra riot grrrl-musiker framkalla en blandning av attraktion och avsmak som tvingar omgivningen att ifrågasätta sin attityd till kvinnlig sexualitet.”" (DN)
Det är viktigt att förklara för kvinnor hur dom ska störta patriarkatet?
Det är lätt att vara radikal när kraven är så låga men påverkar det maktstrukturen i stort?
Påstående (riktat till mig): Du gillar rosa saker va!?
Bevisförning: Rosa bok (kan inte alla genusvetare istället sporta en goth-estetik?), något rosa buff samt bitvis rosa mössa.
Det är inte ett pris att betala för mig att använda rosa saker. Få skulle få för sig att ropa djävla bög till mig och skulle så ske så tar jag inte det som en anklagelse. Lite annorlunda mot när man var barn. -Du har långt hår och ser ut som en tjej (osympatisk logik) kunde man nog stå ut med men bög ville man inte vara. Att göra sin omgivning lite osäker är ju alltid en bonus och uppskattningen från kvinnor är tilltalande men det radikala? En känsla av samhörighet med dom tjattrande klasserna som bor på Söder i Stockholm?
//Stefan
tisdag 25 december 2012
Under det rosa täcket
Fick en julklappsönskan från en vän, "att mannen kommer till insikt". Samtidigt så finns Nina Björks feministiska 90-tals klassisker i nytryck. Det fanns ett annat 90-tal bortom den ironiska generationen. Det som startade med Nirvana och slutade med ett uppgivet Refused. Där imellan hann jag under mina gymnasieår läsa DN:s ledarsida nästan varje skoldag (fullt normalt) för att slutligen upptäcka Under det rosa täcket...
För er som inte vet så ansågs Nina Björk vara (är?) väldigt snygg. Jo, just det, inom akademiska kretsar. Som ung kvinnlig stjärna i den svenska politiska och akademiska debatten (hon gick ganska hårt åt patriarkala strukturer inom universitetens väggar, med all rätta också) under slutet av 90-talet så fick hon genomslag även bland dom äldre manliga akademikerna, så till den grad att hon ofta blev inbjuden för att hålla föreläsningar och debattera. Detta var samtidigt som genusvetenskapen höll på att etablera sig och alla var väl inte så bekväma med det. En genusvetare från Uppsala berättade för mig hur hennes manliga kollegor förberedde sig för att argumentera Björk tillbaka till henns feministiska tillhåll så dom slapp känna sig så anklagade. Sedan steg en jättesnygg ung kvinna in i rummet och dom lyssnade uppmärksammat...
Eftersom alla mina tjejkompisar blir mer eller mindre tvingade att läsa den här boken så snälla, ni som känner er som män, läs den ni också! Lite insikt kan ni väl bjuda på i jul?
//Stefan
tisdag 4 december 2012
Samtidigt i en annan del av verkligheten...
...så definierar Timbros ansvarige för kulturfrågor Lars Anders Johansson ett av samtidens stora problem, håll i er nu, nämligen, DISKRIMINERINGEN AV MÄN PÅ MUSIKFESTIVALER. Tjoho säger jag.
Johansson twittrar: "Något som kallar sig 'Rättviseförmedlingen' drar tydligen igång en kampanj för att diskriminera män på sommarens festivaler. Fräscht"
Svt:s Kulturnyheterna har undersökt vad Johansson menar och han vänder sig mot att organisationen Rättviseförmedlingen vill tipsa festivaler om flera kvinnliga artister för att så uppnå en jämnare könsfördelning. Detta är enligt Johansson diskriminering av män därför att "all form av kvotering utifrån kategorier är diskriminering, så är det ju". Johansson menar vidare att kvinnliga artister förmodligen känner sig obekväma med att bli inkvoterade (tipsade om) till musikfestivaler.
Vi kan bara glädjas åt att män inte känner sig obekväma av att någon tipsar om dom i något sammanhang. Så är det ju!
//Stefan
Johansson twittrar: "Något som kallar sig 'Rättviseförmedlingen' drar tydligen igång en kampanj för att diskriminera män på sommarens festivaler. Fräscht"
Svt:s Kulturnyheterna har undersökt vad Johansson menar och han vänder sig mot att organisationen Rättviseförmedlingen vill tipsa festivaler om flera kvinnliga artister för att så uppnå en jämnare könsfördelning. Detta är enligt Johansson diskriminering av män därför att "all form av kvotering utifrån kategorier är diskriminering, så är det ju". Johansson menar vidare att kvinnliga artister förmodligen känner sig obekväma med att bli inkvoterade (tipsade om) till musikfestivaler.
Vi kan bara glädjas åt att män inte känner sig obekväma av att någon tipsar om dom i något sammanhang. Så är det ju!
Songs named after a girl...
//Stefan
söndag 28 oktober 2012
Våldtäkt som politisk tillrättavisning...
Sveriges mest kunniga ledarskribent Katrin Kielos skriver i dag i Aftonbladet om hatet mot kvinnor i media. Om Australiens premiärminister Julia Gillards underbara attack på oppositionsledaren Tony Abbot sexistiska kommentarer. Om hur kvinnor och män behandlas olika och vilka dom demokratiska konsekvenserna är. Dvs sådant som jag inte haft tid att göra den senaste tiden. Saxat från Kielos krönika idag:
I förra veckan berättade bloggaren och entreprenören Isabella Löwengrip hur polisen kanske hade gripit den man som skickat dödshot till henne. Jag fick brev av samma person. Det fick många. Men det är nog enda gången som jag har blivit rädd.
Den detaljerade beskrivningen av hur någon ville skära av mina bröst och våldta mig råkade nämligen ligga på hallmattan precis när jag kom hem från Oslo efter terrordåden den 22 juli.
Våld och död tycktes dessa dygn så mycket verkligare än vanligt.
bara för att de är kvinnor, vad säger det om vårt samhälle?
För er som missat klippet med Julia Gillard så lägger jag upp det här
Som Kielos skriver så bruka inte kvinnor på maktpositioner tillåta sig att driva feministiska frågor speciellt hårt, mycket på grund av att dom försöker bli accepterade i en manlig makthierarki. Så mycket bättre då när någon verkligen säger ifrån, väldokumenterat också. Vi får väl hoppas att Gillard skakar det australiska samhället i grunden, det kan behövas. Jag lär återkomma till dessa frågor snart igen.
//Stefan
I förra veckan berättade bloggaren och entreprenören Isabella Löwengrip hur polisen kanske hade gripit den man som skickat dödshot till henne. Jag fick brev av samma person. Det fick många. Men det är nog enda gången som jag har blivit rädd.
Den detaljerade beskrivningen av hur någon ville skära av mina bröst och våldta mig råkade nämligen ligga på hallmattan precis när jag kom hem från Oslo efter terrordåden den 22 juli.
Våld och död tycktes dessa dygn så mycket verkligare än vanligt.
De
som skriver brev och kommentarer är inte de som tar till fysiskt våld
säger de. Det är säkert sant. Han som väntade i min trappuppgång och
tryckte upp mig mot en vägg hade inte skrivit några brev.
Men kommentarerna tystar ändå. Om hot och våldtäktsfantasier är det pris som kvinnor tvingas betala i det offentligabara för att de är kvinnor, vad säger det om vårt samhälle?
För er som missat klippet med Julia Gillard så lägger jag upp det här
Som Kielos skriver så bruka inte kvinnor på maktpositioner tillåta sig att driva feministiska frågor speciellt hårt, mycket på grund av att dom försöker bli accepterade i en manlig makthierarki. Så mycket bättre då när någon verkligen säger ifrån, väldokumenterat också. Vi får väl hoppas att Gillard skakar det australiska samhället i grunden, det kan behövas. Jag lär återkomma till dessa frågor snart igen.
//Stefan
måndag 10 september 2012
Och samtidigt slår DN ett slag för det normala...
...och inför hen-förbud i nyhets och reportagetexter. Orsaken tycks vara att användandet av hen kan ses som ett queerpolitiskt ställningstagande. Att inte använda hen är naturligtvis INTE ett kristdemokratiskt ställningstagande.
//Stefan
//Stefan
fredag 31 augusti 2012
Censur, hatet mot feminister och våldtäkt som politisk tillrättavisning
Självcensur brukar man säga när man vill peka på hur media anpassar sitt arbete till andra maktinstitutioner. Politisk korrekt klagar sverigedemokraten som tycker att media ska skriva om brott som begås av invandrare (invandrare med mörkare hudfärg alltså). Social kontroll skulle sociologen beskriva det faktum att vi rent generellt inte lynchar etniska grupper vi inte gillar, förutom i Forserum eller Mehedeby då.
Men så finns det ett område där varken självcensur, politisk korrekthet eller social kontroll verkar existera. När kvinnliga feminister skriver på nätet, då släpper alla spärrar. Där för kan ni läsa vad My Vingren skriver om vad hon får stå ut med. Inte för att skrämma er utan så att ni blir medvetna om hur en del av antifeminismen ser ut. Våldtäkt som politisk tillrättavisning och om att göra kvinnan våldtäktsbar. Läs!
//Stefan
Men så finns det ett område där varken självcensur, politisk korrekthet eller social kontroll verkar existera. När kvinnliga feminister skriver på nätet, då släpper alla spärrar. Där för kan ni läsa vad My Vingren skriver om vad hon får stå ut med. Inte för att skrämma er utan så att ni blir medvetna om hur en del av antifeminismen ser ut. Våldtäkt som politisk tillrättavisning och om att göra kvinnan våldtäktsbar. Läs!
//Stefan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)