Maria Rydqvist om den manliga normen av den svenska skidtränaren

När Svenska Skidförbundet förra våren presenterade tränarna för landslagsgrupperna undrade jag var kvinnorna fanns? Något stod inte rätt till. Det är uppenbarligen en fråga som borde lyftas mer och då också på förbundsnivå. En som har ägnat frågan mer reflektion och har egna erfarenheter från landslagsgrupperna är Maria Rydqvist. Dessutom har hon räknat på saken, ett som oftast oslagbart sätt att visa problematiken. Följande skriver Rydqvist på sin blogg:

Sedan Åsa Mattsson var tränare för damlaget för 20 år sedan har förbundets tränare, ledare och chefer bestått av 0 % kvinnor och 100 % män. Verksamheten har skapats, formats och styrts av män. År ut, år in.

2013 redovisade Svenska Skidförbundet (alla grenar) sifforna 51-0 i fördelningen kvinnor och män. 51 st män. 0 st kvinnor. Av Riksidrottsförbundets 70-talet representerade specialidrottsförbund fanns inget förbund som uppvisade fullt lika skev fördelning, fullt lika manlig dominans på ett så stort antal poster som just vårt förbund.

Det är uppenbarligen något som är riktigt snett i landslagens ledarorganisation när inte kvinnor inte släpps in/ser det som en möjlighet att satsa på en sådan karriär. Det mest skrämmande är att det förmodligen är så självklart med manliga landslagstränare så vi inte ens reflekterar över frågan. Vi som är aktiva i lokala förbund måste förmå våra ledare att ta med frågan och göra något centralt. SSF centralt måste i sin tur ha en plan för jämnare könsfördelning på tränarsidan (och förmodligen andra positioner också). I klartext betyder det att vi måste hitta kompetenta kvinnliga ledare och tillsätta färre kompetenta (utgår jag ifrån)manliga ledare. Om någon känner sig upprörd över detta förslag som faktiskt skulle minska karriärvägarna för män (som grupp) så betyder det bara att vi inte aktivt diskriminerar kvinnor längre.

Jag brukar ofta tänka att längdskidåkningen är en relativt jämställd idrott i Sverige. Kanske stämmer det ur ett åkarperspektiv, trots den ofta mindre andelen kvinnliga tävlingsåkare (liksom motionärer). Kanske tänker jag på relationen mellan manliga och kvinnliga åkare. Men tittar man lite vidare så vet jag inte? På ledarsidan har vi en extremt könssegregerad arbetsdelning. Tänk bara på vallare/testpiloter. Och har ni varit många läger med både manliga och kvinnliga ledare (föräldrar) där männen har lagat mat? Jo jag vet att det finns undantag men då är det ofta multitalanger som heter Ohlström eller Larsen, och dom kan tydligen allt.

Det går inte att undgå att tänka på alla tidigare kvinnliga skidåkare som i alla fall från 80-talets slut borde ha lotsats in i ledarpositioner och vad vi där tappat i kompetens. Det är också viktigt att minnas att även om svensk damskidåkning idag och dom senaste åren firat triumfer så har damerna under tidigare år haft en mycket begränsad status inom förbundet. Senast tror jag det var Anna Olsson som uttryckte det i en intervju om hur det var under hennes tidiga år i seniorlandslaget. Och medan jag skriver detta så sitter några (unga) kvinnor med tränar/ledarambitioner och väljer något annat än SSF...

//Stefan