Rosa, den komplicerade färgen

Nu sitter jag och läser i Fanny Ambjörnssons bok om den farliga färgen

I det amerikanska veckomagasinet Ladies Home Journal 19818 stod det att läsa att: "Den allmänt accepterade regeln är rosa för pojkar och blått för flickor. Anledningen är att rosa, som är en starkare och mer bestämd färg, passar bättre för pojkar, medan blått, som är mer skör och spröd, är vackrare på flickor." (s10.)

Uttrycken förändras men könsskillnaden består.

Idag fick jag höra att svårt att bedöma om jag är ironisk när jag säger något. Men det är inte ironisk jag försöker vara, det är radikal jag försöker vara, och det ställer lite krav på omgivningen. Fredrik Strage har samma förhållningssätt. Här förklarar han hur en idealtyp till dotter bör agera.

"Hon ska säga: ”Pappa, jag vill ha en rosa klänning för att likt Kathleen Hanna och andra riot grrrl-musiker framkalla en blandning av attraktion och avsmak som tvingar omgivningen att ifrågasätta sin attityd till kvinnlig sexualitet.”" (DN)

Det är viktigt att förklara för kvinnor hur dom ska störta patriarkatet?

Det är lätt att vara radikal när kraven är så låga men påverkar det maktstrukturen i stort?

Påstående (riktat till mig): Du gillar rosa saker va!?

Bevisförning: Rosa bok (kan inte alla genusvetare istället sporta en goth-estetik?), något rosa buff samt bitvis rosa mössa.

Det är inte ett pris att betala för mig att använda rosa saker. Få skulle få för sig att ropa djävla bög till mig och skulle så ske så tar jag inte det som en anklagelse. Lite annorlunda mot när man var barn. -Du har långt hår och ser ut som en tjej (osympatisk logik) kunde man nog stå ut med men bög ville man inte vara. Att göra sin omgivning lite osäker är ju alltid en bonus och uppskattningen från kvinnor är tilltalande men det radikala? En känsla av samhörighet med dom tjattrande klasserna som bor på Söder i Stockholm?

//Stefan