Salomon 27K

Löptävling i lördags igen! Eftersom jag tänkte satsa på Bydalens 5-mil senare i augusti var det inte aktuellt att springa en för lång tävlig nu en knapp månad före, så inget fjällmaraton. 27 kilometer verkade däremot lagom som lopp, träning samt test hur kroppen funkar efter dom 64 kilometerna i Hällefors i början av juli. Så jag åkte upp mot Jämtland, värmde upp på vägen med lite lätt rullskidåkning och löpning och stod på startlinjen i lördags. Start i Trillevallen i år, först 100 höjdmeter i slalombacken sen ner och upp till toppen var starten. Mina ben var rätt stumma och sega tyvärr. Så det var bara att klättra på så bra som möjligt. Lätt utför efter toppen och även om jag sprang bättre där så fick jag inget gratis som jag brukar utför. Inget att göra åt det utan bara att jobba vidare. Två mindre fjäll att klättra över innan vi skulle vända ner mot målet i Ottsjö. Det var snällare motlut här och jag kunde jobba på bättre fast fortfarande med handbromsen i. Den känslan brukar ju vara lite motivationsdödande i löpning och så även i lördags men det uppvägdes ändå av att jag tog mig fram rätt fort ändå. Dessutom hade jag nog sällskap mest hela loppet och det underlättar ju. Så jag fortsatte med tunga ben och utan att kunna belasta kroppen riktigt hårt.

Det var nästan så man hade tid att titta på utsikten lite! Sista biten ner mot Ottsjö är det ganska snabblöpt stig på rätt hårt underlag, riktigt stumma ben igen! Kämpade på och tog den sista lite mindre stigen in mot mål och var klar på dryga två och en halv timme. Okej ändå. För en rätt dålig dag. 10 minuter snabbare och jag hade löpt riktigt bra så hoppas att benen lättar snart. Ultraloppet i Hällefors var ju en test och provar man inte så får men ju inte veta hur det funkar. Innan jag åkte hem på söndagen så hann jag upp Skutans blåsiga topp för dagen, fick lite sol på nervägen och var ganska nöjd med det. Nu väntar lite mer stakning här hemma och Engelbrektsrullen till nästa vecka. //Stefan

Silverleden på en dag 2021

Igår tog jag en tur in i dom djupa bergslagsskogarna till Hällefors för att tävla över 64 kilometers löpning. Tävlingen planerade jag att ta mest som träning för Bydalens 5-mil i höst men också för att jag hade löpt 5 mil som längst på träning eller tävling tidigare. Planen var alltså att ta det lite lugnt både för att inte pressa kroppen maximalt men också för att klara värmen. Så klockan 8 stod vi på startlinjen och jag hoppades hitta bra sällskap för att få lite draghjälp i början. Själva banan skulle komma att bestå av (förutom lite oklar markering) storkuperad bergsslagsterräng, både rätt teknisk som lättare stig samt en del platt grusväg. Vi var iväg och jag jagade på i rätt bra fart. Efter några kilometer satte det sig en grupp där jag faktiskt höll farten ganska mycket. Vi hade dom snabba en bit framför oss men höll ett bra tempo som kändes överraskande bra för mina ben. Mestadels stig. Tyvärr fick jag ta ett kort toastopp efter en dryg mil och när jag skulle jaga ifatt kändes det som farten höjts och när vi kom ut på en platt grusväg efter andra vätskan så blev det inte lättare att gå ifatt. Inne i skogen igen så fångade jag in en av damerna och fick draghjälp och kunde återhämta mig utför samt ta en Red Bull som jag hade i rygsäcken, bra avbrott från Vitargon. Det kändes kontrollerat igen. Efter kontrollen vid dryga 20 kilometer hjälptes vi åt att dra upp mot en stor backe och plockade några löpare och såg ganska många några minuter framför oss, bra känsla! Tyvärr svänger vi av mot en utsiktsplats på toppen av backen (kanske arrangörerna kunde gett någon vägledning?) och så försvann det några minuter och rätt mycket motivation. Strax efter får jag löpa vidare själv när jag släpper på utför. Passerar en kille som dricker i en bäck, märkligt val ändå. Börjar bli trött och få svårt att fokusera och pressa kroppen framåt nu efter en 25 kilometer. Kan inte ta rygg och få draghjälp när jag blir passerad. Irriterande när det är ganska teknisk stiglöpning som passar mig. Vid kontrollen efter ca 3 mil dricker jag en cola och fortsätter. Ser några som står och vilar som var före mig på banan och tänker att även om det går sakta så tar jag mig framåt. Mellan 25 kilometer och 45 kilometer går det riktigt sakta för mig tyvärr. Efter 30 kilometer börjar nu en lång stigning som inte är en trevlig upplevelse. Så här i efterhand förstår jag ju att jag blev överhettad men då tänkte jag inte riktigt på det. Försöker få i mig vätska och energi bara. Nästa kontroll passeras och det känns lite bättre, klättrar igen och får sällskap som jag tyvärr inte kan hålla. Tänker att ta mig till 45 kilometers kontrollen och eventuellt kliva av där eller prova en till. Inte så meningsfullt att fortsätta när kroppen inte alls svarar. Den kontrollen är bredvid en sjö och efter två till colaburkar så lägger jag mig i vattnet några minuter, fortfarande med inställningen att kliva av snart. Jag har till och med stoppat klockan under vilopausen. När jag joggar iväg så känner jag snart att jag är klar i tankarna och kan driva på kroppen framåt, till och med motluten blir trevliga! Nu är det kul att springa igen och kilometerna rullar på om än inte i ett jättesnabbt tempo. Sjukt vad nerkylningen gjorde mycket! Passerar nästa kontroll, hittar en kall källa efter den och kyler mig lite mer. Klättrar upp för ett berg och passerar en trött löpare. Ett fint parti av banan över det här berget. In mot Hällefors blir det platt och rätt tråkig löpning. En till cola vid sista kontrollen och mer platt löpning. Bommar nere vid järnvägskorsningen otroligt nog tar nån minut. Skog igen med 60 kilometer löpta och nu börjar jag bli rätt trött. Benen håller väldigt bra ändå och kroppen blir aldrig överhettad igen. Kliver upp på ett berg och rullar sedan sista kilometerna in till skidstadion och mål, rätt oinspirerad på slutet. Mycket nöjd med att jag tog mig runt ändå och fick prova på att springa så här långt. Blev inte alls speciellt sliten i benen vilket också var en bra test. Nöjd med att jag valde ett par vägskor från Salomon (Sonic Accelerate) för att få lätta skor som ändå greppar bra i torr terräng och ger lite mer dämpning. Första 25 kilometerna presterade jag oväntat bra löpning och tar med mig det för framtida lopp. Även att satsa på att kyla ner kroppen tidigare om jag hamnar i den här varma situationen igen. Och den fina terrängen i Hällefors.

//Stefan

Bydalen 50K Fjällmaraton 2020

 Säsongen 2019 blev minst sagt en besvikelse när det kom till löptävlingar. Jag genomförde den vanliga fjällmaran i form av Kia och provade sen med Bydalen 50K. Kia var väl okej sett till formen men inte där jag ville vara. Bydalen 50K löpte jag bara den första loopen och valde sen att kliva av då jag kände att kroppen inte skulle hålla hela vägen.

I år har ju tävlingarna varit frånvarande men fjällmaratonveckan i Årefjällen skulle gå och även om jag valde att sikta på Bydalen åkte jag upp och löpte ett individuellt race uppför Skutan (körde rätt slut på mig då) samt supportade Fredrik som löpte 100K (galet långt). Fick lite fina träningspass där uppe samt i Sundsvall på väg hem. Ingen löpform dock!

När det så är dags för Bydalen så får inte tävlingarna på 50K gå som planerat pga polisens omtolkning av corona.-reglerna. Att tolka hela 50km banan på fjället som EN tävlingsarena kan man tycka vara lite frikostigt men det är en annan diskussion. Vi kom runt begränsningen på 50 startande elitdam/herrar med att låna tidtagningschip av arrangören och starta individuellt. 

Efter lite uppvärmning (och några dagars vila före) startade jag någon minut före elitdamerna, av taktiska skäl hoppades jag på draghjälp. Direkt kände jag att kroppen var rätt pigg. Jag hade ett schema för en tid runt 6.30h vilket jag tänkte var en rätt bra sluttid för mig. Dom första elitdamerna passerade mig efter drygt 20min och hade ett tempo som inte passade mig, provade att springa med ett tag men det var bara dumt! När man vände upp mot Västerfjällets topp var det som att gå in i en vägg av motvind! Utan tvekan det blåsigaste jag varit med om på fjället, det var en utmaning.

Ner från toppen får jag sällskap av damerna runt placering 2 till 5. Det gick rätt fort och då brukar ju ändå utförslöpningen vara min grej. Planen var ändå att ta det lite försiktigt men det var fantastiskt skönt att kroppen äntligen svarade. Det var för övrigt ganska bra med löpare ute så tävlingskänslan infann sig verkligen!

Vid första kontrollen vid Mårdsundsbodarna låg jag före mitt tidsschema och kände mig pigg, bra så. Klättringen upp på fjället igen gick bra, tog det rätt lugnt och hade bra sparring. Nu var inriktningen att löpa klokt ner till Bydalen där första loopen var klar och starten hade gått tidigare. Väldigt inspirerande när kroppen funkar och man kan löpa hårt men kontrollerat. Väl i Bydalen tyckte jag att jag hade löpt lite väl försiktigt, hade inte plockat så mycket på mitt schema men å andra sidan så skulle jag ju hålla 50 kilometer också. Fyllde på med cola vilket av någon anledning kom att utgöra en stor del av min sportdryck under tävlingen.

Klättringen upp på Drommen var inspirerande när jag nu hade en bra dag. Ungefär samma damer runt om kring vilket kändes som ett bra kvitto på god fart. Jag kunde ha gått hårdare i klättringen uppför men höll mig till planen. Det passerade någon elitherr (som startade ca 17 min efter mig) men dom höll ett för högt tempo fortfarande. Galet blåsigt på toppen igen och bitar när man knappt tog sig framåt. Drack rätt mycket, kanske 14 grader ute så man blev aldrig kall men inte heller onödigt varm. Försökte äta men tog väl för lite som vanligt. Och gelerna kan man ju glömma bort tydligen.

Ner från Drommens topp och sedan ett stenigt parti i Drommenskåran. Här försökte jag för första gången trycka på lite mer, kändes bra men fick stanna och tömma skorna på sten. Ner till "varvning" ovanför målet i Höglekardalen för att börja klättra upp mot fjället igen. 2 mil kvar nu. Låg lite före mitt schema, bra!

Orkar några kilometer till men efter 33 är jag rätt tom i benen. Går och löper om vart annat och önskar att jag tävlat på någon distans av längre slag tidigare under sommaren, det hade hjälpt. Men jag står inte still och även om man känner sig trött och seg efter 4.30h tävlande (som en vanlig fjällmara för mig ungefär) så är ju alla andra det också. Och det är dom som har det värre. Motvinden på Falkfångarfjället var dock inte att leka med, man kände verkligen hur tiden rann iväg! Att det blir utför mot kontrollen efter 40 kilometer hjälper inte så mycket men när den väl är passerad kan man börja räkna ner kilometerna och det fortsätter att vara lätt löpning en bit till. Skönt! Inget att förlora på att pressa sig lite. Eller pressa det som finns i benen alltså, det är inte alltid så mycket. Ingen herrelit som passerar mig längre, typ 15 har passerat och säkert några som får bättre tid men det känns som det går rätt bra. 

En sista vända upp på Drommen och då GÅR jag så fort jag bara kan, funkar bra. Sista biten ner till målet är väldigt teknisk och av någon anledning rak motvind samt horisontellt regn på den övre delen. Men det går snabbt och jag löper in på en tid starx under 6.30h.

Det var det bästa loppet på några år, det får jag vara nöjd med. Det var också det mest utmanande jag gjort med 2900 höjdmeter klättring. Kanske passar det inte mig optimalt men det är kul. Jag lär vara tillbaka.

//Stefan

Bydalen

Är på plats i Bydalen efter en lång resa. I morgon löper jag 50 kilometer och 2900 höjdmeter. Hoppas jag i alla fall. Benen har ju varit slitna från fjällmaran mellan Vålådalen och Trillevallen, så vi får se. Kul att prova på ska det bli

Drommen i bakgrunden som vi ska upp på två gånger, det ska vara brant.

Hoppas på pigga ben i morgon.

//Stefan

Vertical K

Sprang (gick) Vertical K i Åre i kväll. 1000 höjdmeter från torget upp till toppen på Skutan, en av alla roliga tävlingar under fjällmaraveckan. Sprang det mest för skojs skull och kanske för att få lite form om det ska bli någon fjällmara på lördag. Skutan har jag tagit mig upp för tidigare, dock inte banan som väntade nu. För många år sedan brukade vi gå skidgång upp till toppen via störtloppsbanan, minns att jag varit ner mot 55 minuter då, med stavar! Tänkte före start att 60 minuter vore okej med nuvarande form, 55 minuter med bättre form.

Det blev väl inge trevlig upplevelse för mig direkt. Tyvärr så var ju första halvan av banan brant, brant uppför. Lite för länge och lite för brant för mig, speciellt var vaderna och ryggen problem för mig i dag. Och då tog jag det rätt lugnt från starten. Såg efter halva att jag kunde gå under timmen upp och visst gick andra halvan bättre men jag var ändå för stum i musklerna och fick gå rätt mycket.

Kom ändå upp på 60 minuter och några sekunder, med tanke på känslan så får det vara okej. Kanske blir det ett nytt försök nästa år. Hoppas jag blir lite piggare nu.

Det var fint väder idag, dock rätt kall vind upp mot toppen.

//Stefan

Sundsvall trail 2019

Letar berg Medelpad just nu.

Löpte Sundsvall Trail igår, galet fin bana men usel form. Som vanligt var det riktig terränglöpning eller obanat. 22 hårda kilometer trots att det i år gick längs kusten utanför Njurunda, det tog sin tid. Tyvärr är mina ben inte pigga just nu, behöver både vila och träna någon vecka till. Det blev en fin tur trots det, Sundsvall Trail är fortsatt finaste loppet. Nu tränar jag lite till här uppe.

Bild från Nolbykullen, underskattad för backträning. Det var en bcksprinttävling här på fredags kvällen som jag precis han upp för att titta på, dock inte delta i.

//Stefan

Sälen fjällmaraton 2018

Två fjällmaraton på tre veckor, intressant, mindre framgångsrikt kanske, på vissa sätt. Kan konstatera att jag inte hade någon bra uppladdning, var sliten sedan förra fjällmaran och så passade inte banan mig. Men mest var det väl att allt gav lite dålig form tillsammans.

Loppet startade nere i Lindvallen och löptes snart på grusvägar uppför slalombackarna, lite stig, mer grusväg på andra sidan utför och lite spångar till Högfjällshotellet. Det kändes väl rätt stumt. Sen fick vi löpa till Östfjällsstuga över asfalt och stenhård grusstig, det var inte inspirerande!

Lite mer teknisk stig tillbaka och det känns lättare för mig i alla fall. Vi klättrar uppför slalombacken vid Högfjällshotellet och mina ben känns rätt okej (om än sega) men efter halva loppet stumnar dom på riktigt! Sån tur vad är det mer stig och jag kunde passera lite löpare då och då. Tyvärr tappar jag också på många jag såg framför mig i backen vid Högfjällshotellet, men det går ganska mycket saktare än med pigga ben. Motivationen är att hålla pulsen på hyfsat hög så det blir någon träningseffekt åtminstone. Från Hemfjällstangen löpter vi längs fjällkammen bort mot Lindvallen, världens tråkigaste sträcka rakt fram!

Turligt står Fredrik (som bara tävlade över 10km) där och langar och hejar på! Det hjälpte och sista 5km när det är lätt utför och sedan brant utför i slalombacken springer jag rätt bra, men det kostar. Ljumskarna och nedre delen av ryggen är, både efter loppet och fortfarande, rätt förstörda.

Får vara rätt nöjd ändå med min prestation för dagen, dumt att vara missnöjd när man ser till förutsättningarna. Fick bra träning även om det kunde gått fortare. Banan var dock av det tråkigare slaget, finns finare sätt att löpa i Sälenfjällen. Kanske provar jag halvmaran i framtiden om det passar.

//Stefan

Kia Fjällmaraton 2018

Kändes väl okej i början av första backen fast alla går på så galet hårt. Tyvärr ont/kramp i vänster vad efter en stund som satt i första backen. Vet inte varför men det blir väl så ibland. Kom upp till första tidskontrollen ungefär i vanlig tid. Kändes ändå lite bättre då och tänkte att jag sparat en del kraft.

Löpte om många ner till Nordbotten men försökte hålla igen lite för att spara benen till slutet. Kände mig dock lite omotiverad, mest för att man inte har koll på sin placering.

Fick följe av en annan löpare över nästa fjäll och in till kontrollen i Ottsjö, vi plockade löpare hela tiden även omdet var rätt utspritt. Kände mig ovanligt stark efter Ottsjö och drog ett tag. Med ca 1 mil kvar orkade jag inte hänga min följeslagare och hade det lite tufft mot sista fjället men väl ute på kalfjället gick det lite lättare. Plockade upp till sista toppen och så ett gäng framför mig som jag tänkte jaga ikapp utför mot målet. Gick bra en bit tills jag snavade och landade på vänster axel och (som jag förstod efteråt) slog den lite ur led.

Låg där en stund innan jag kunde röra mig och satt sedan och masserade axeln tills den hoppade tillbaka. Allt medan jag förklarade för passerande medtävlare att jag inte bhövde nån hjälp. Joggade sedan ner till målet. Tråkigt slut. Hade väl en bra placering på gång om än inte sån jättebra prestation.

Angående axeln så verkar den klarat sig rätt bra efter omständigheterna även om den inte får träna på ett bra tag. Vi får se vad som händer.

//Stefan

Fjällmaraton i morgon

På plats i södra Årefjällen och laddar för fjällmaran i morgon. Körde några klassiska intervaller igår och tog en lugn tur uppför första backen på banan idag. Känns som det räcker för att hålla kroppen igång efter rätt lite träning senaste tiden. Skönt att ha kommit bort från värmen också, den gör det inte lättare att ladda.

Kanske väntas det regn till starten i morgon, kanske hinner det gå förbi under natten. Regn har jag inget mot, dom 15-16 graderna som lovas senare under dagen lär vara tillräckligt för att göra det varmt. Med lite tur är jag pigg i morgon och kan göra en bättre prestation än senaste åren. Hur som helst lär jag hålla mig lugn i första backen för att plocka löpare under resten av loppet. Ska bli kul!

Första stigningen från Vålådalen. Fin fjällterräng där som är enkel att löpa obanat i. Lite varmt idag för att tävla dock så jag hoppas på regnet.

//Stefan

Ramundberget Trail Gieje 2018

Jag hade några dagar ledigt och behöver löptävla inför fjällmaran i Vålådalen så Ramundberget Trail passade bra om än lite långt bort. Löptävla fick jag men jag tror att dagens mediokra resultat har med en varm uppladdning att göra. Värmen sliter både på jobbet och i bilen upp igår eftermiddag. Nåja, det är som det är och bra träning fick jag.

Loppet startade i Ramundberget och vi styrde mot toppen av Mittåkläppen. Några kilometer uppför i början där jag tog det rätt lugnt och tänkte att kroppen skulle komma igång. Fin stigning var det. Vi vände ner mot Djupdalsvallen och jag sprang ifatt några utför, men inte det kändes lätt heller. Vi tar till vänster och det går uppför mot Mittåkläppen, känns okej ibland. Börjar bli varmt.

Det var kul att komma upp på Kläppen, har inte varit där tidigare konstigt nog. Vi tog en brant väg upp och det blev att gå så fort man kunde i drygt 10 minuter. Sen direkt ner och tillräckligt brant och tekniskt för att det skulle vara min starkaste del av den här typen av lopp. Jag löper snabbt och plockar in nån annan tävlande men pulsen är högre utför och det känns verkligen inte lätt och återhämtande.

Nu tar vi en runda runt några fäbodar innan vi kommer tillbaka till Djupdalsvallen. Har bra sällskap som drar men jag orkar bara några kilometer. Väldigt varmt och rätt stor och snabblöpt stig/väg, inte mitt favoritföre. Orkar nån kilometer efter Djupdalsvallen men inte riktigt fram till att banan vänder brant utför mot Ramundberget. Tappar rätt mycket där uppe på några kilometer. Utför går det bättre men sista biten ner mot älven så får jag krampkänningar i låren, brukar aldrig hända! Vi springer genom vattnet på väg tillbaka och jag funderar att dyka i men stannar bara upp och blöter ner huvudet. Går i mål trött.

Banan var trots allt riktigt fin och utmanande. Bra motstånd också. Fint lopp att lägga in i sommarträningen. Det blev ändå bra träning under mer än 2 timmar. En del som är svårt att få till på träning är den hårda utförslöpning som fjällterränglopp bjuder på. Det fick benen känna på idag och det behövs! Hoppas man har tid för detta nästa år också.

Så var det tävlingen namn. Enligt hemsidan så är "Gieje" samiska för "Trail". Och det är ju bra att den samiska kulturen blir en större del av samhället här uppe. Frågan är bara om arrangören vet vad det svenska ordet för "Trail" är?

//Stefan

Sundsvall Trail 2018

Den 3:e juni avgjordes Sundsvall Trail för andra gången. Jag stod på startlinjen igen men den här gången på halva distansen, 25km. Den långa banan var i år 52km och med tanke på hur 48km dödade benen förra året så var det ett självklart val. Den långa hade varit kul att löpa men ibland kan man behöva ta det lite försiktigt också. Jag räknade ändå med runt 3 timmars löpning för att ta mig runt. Bitvis var det samma bana som förra året, bitvis nytt. Målet var i år beläget på toppen av Södra Bergets slalombacke och massvis med fin stig och  obanad löpning var att vänta. Sveriges finaste terränglopp och något som passar mina löpkvaliteter väldigt bra.

Kort löptur kvällen före runt på toppen av Södra. Sidsjöbacken i solsken bla.

Starten för 25km var lagd strax bredvid älven innanför E4:an sett från Kvissleby. Långa banan passerade här och dom första hann löpa förbi oss innan vi startade, dom såg ut att ha allt för bra fart efter nästan 3 mil! Tänkte att dom som startade 8 på morgonen hade det bra, vi som startade 11 skulle få det lite varmare.

Som vanligt går det märkligt fort i starten. Vi tog en runda längs några sandiga backar efter älven. Det första jag ser efter älven är en gammal sundsvallsbekant vid namn Peder, han hade som vanligt med sig sin MTB så allt var nog bra där. Vi tar en lång och brant trapp upp från älvstranden och jag bestämmer mig för att låta dom som vill gå ifrån mig och umgås med mjölksyran göra det, en lång tävling väntade trots allt. Vi passerade över landsvägen (faktiskt i botten av en av dom finaste rullskidbackarna i Sundsvall) och efter att tävlingsledaren David Holmberg hejat på oss började stigningen mot Omsberget.

Känns lite bättre när det är en konstant stigning och jag kommer ifatt en grupp löpare starx före mig. Trycker på lite mer när stigen blir allt mer obanad och lutningen ökar, får med mig en tävlande från Sundsvalls OK tror jag. Uppför Ombergsväggen håller han farten och det är perfekt för mig i klättringen, för det är näst intill klättring, absolut ingen löpning här! Upp mot toppen är vi ensamma och håller farten rätt bra över fina hällmarker. Innan det vänder neråt så får vi klättra (den här gången verkligen klättra med ett rep) ner i en bergsspricka som är så smal att jag lyckas slå sönder glaset på min klocka. Hård bana!

Ner mot Tallstugan och första vätskekontrollen tar jag över dragarbetet och utnyttjar fallhöjden. Minns inte om vi kom ikapp någon utför men det var ett gäng löpare vid kontrollen så vi hade nog hållt rätt bra fart. Banan är som sagt riktig terränglöpning så kilometerna går inte så fort (tänk klättringen upp på Omsberget) så det tog tid till Tallstugan. Jag hade fortfarande vätska med mig men dom andra löparna stannade och ut från kontrollen var i kanske tre stycken rätt nära varandra. Efter att ha rättat till en sko så fick jag igen sällskap och draghjälp när vi löper mot Midskogsberget. Någonstans i dessa trakter passerade vi några av dom främsta i långa klassen, här såg dom märkbart trötta ut!

Midskogsberget har liksom Omsberget en galet fin tallhällmarksskog att vistas i, i tillägg även bitvis en utsikt över älv så väl som hav och skogen runt om! På den tiden jag bodde i Sundsvall var Tallstugan oftast det lägsta vi kom på löpturerna innan vi vände hemåt. Så Omsberget och Midskogsberget har varit en fin upplevelse dom här två åren av Sundsvall Trail! Halva Midskogsberget hade jag i år sällskap innan han tappade och vid en klyfta där man kunde välja mellan att gå över en stock eller springa runt passerade jag två till som balancerade på stocken! I deras fall var den inte snabbare! Uppåt i fältet alltså.

Det var varmt men inte för varmt. Jag hade druckit rätt mycket före starten och under första halvan och kände att jag låg hyfsat rätt i tempo. Midskogsberget kändes lättare i år och jag kunde njuta av löpningen när det lutade utför igen. Funderade på varför så många tycktes öppna för hårt. Kanske underskattade dom banan eller så visste jag vad som väntade efter förra året. Hur som helst var det väldigt rolig löpning där och då!

Upp mot Fågelberget var det tvärt om bitvis rätt tråkig löpning på stora stigar men kanske är det kontrasten mot den tidigare delen av banan eller så är det bara att jag har använd dom här stigarna så många gånger tidigare. Dricker lite och fyller på vid Fågelbergsstugan. Utför går det som vanligt lätt och där vet jag ju att jag springer snabbt även mot dom bättre löparna. Passerar nån löpare här och där vidare mot Södra och det känns väl rätt bra. Försöker få i mig geler så ofta jag orkar.

Vid sista kontrollen är vi inne på Södras spårsystem. Det skulle vara en lätt sak att ta sig till mål härifrån men så funkar inte den här tävlingen, små stigar och fortsatt delvis obanat (!) är det som gäller. Dessutom så stiger det ju mot toppen på Södra. Passerar en sista konkurrent med några kilometer kvar så det är bara att jaga på även om man inte vet hur man ligger till. Sista biten kommer vi ut på asfalten innan vi rundar Hotellet för att kort utför slalombacken och sen upp till målet. Löper ganska nöjd sista biten då jag ser på klockan att jag går för en tid runt 2.50h. Bra!

Fin målgång! Nolbykullen var fin förra året men nog bör det vara en avslutning på Södra som i år.

Gott så! Avslutningen av loppet var bland det bättre jag gjort inom löptävlandet. Vidhåller fortsatt att det är Sveriges finaste terränglopp över längre distanser. Fjällen är ju fjäll men dom här banorna David Holmberg gör är sjukt fina och utmanande. Kanske saknade man bara lite flera skidåkare i startlistan.

Resultat hittar ni här.

//Stefan

Sundsvall Trail på gång

Nu på söndag! Inte den långa i år, den förstörde benen lite väl mycket förra året. En ordentlig löpmånad och runt 30 löptimmar räcker inte riktigt för mig att anta ett sådant lopp. Istället blir det 25 kilometer fast med banläggare Holmberg i farten lär det väl ta en 3 timmar ändå, mer lagom alltså. Siktar på att få en bra genomkörare inför sommarens fjällmara(or?) någonstans.

Fast självklart skulle jag vilja löpa 52 kilometer, vem vill inte det! Dessutom riktigt fin terräng och nästan bara stig/obanat i storkuperad terräng. Förmodligen den finaste tävlingsbana jag löpt var det förra året. Blir säkert minst lika fint nu.

Däremot tävlade jag i Brandlöpet här hemma för snart 2 veckor sedan. 12 kilometer terräng där jag var lite besviken att andelen grusväg vida översteg andelen stig. Lite besviken på benen också men dom brukar vara trötta av löpbelastningen så här i början av barmarkssäsongen så inget konstigt. Fick ett okej träningspass och skönt att vara igång med tävlandet samt att ha det med sig till Sundsvall på söndag. Blir kul, och det lär knappast gå att klaga på för oteknisk terräng!

//Stefan

Kia Fjällmaraton 2017

Dags för en tillbakablick på Fjällmaran då jag ägnar dagen åt att ha lite lätt ont i halsen istället för ett långloppspass med Fredrik och Ronny. Det är ju ett tag sedan starten gick den 5:e augusti i Vålådalen.

Även om Fjällmaran var ett stort mål för mig under årets barmarkssäsong så var den lika mycket en del som passade bra in i hur jag ville och borde träna inför vintern. Men ärligt talat handlar den mest om att det är kul att löpa i fjällen och att det är en typ av löpning som trots allt passar mig ganska bra. Mot slutet av skidsäsongen så kände jag mig väldigt sliten i överkroppen, tyckte inte alls att jag fick ut någon kapacitet i stakningen och faktum är nog att det bästa loppet jag gjorde var skatedelen på Grönklittsjakten, inte riktigt vad jag tänkt. Beslutet blev att vila från stakning bra länge och skjuta på rullskidåkningen. Självklart sliter stakfokuset som dagens långlopp ger och en paus är det nog fler än jag som behöver i bland, inte blir man heller dåligt tränad av att löpa och cykla. Så även om april innehöll så mycket skidåkning (även stakning) som jag hade möjlighet till så blev resten mer ren benträning.

I mitten av maj, efter en blandning av både långa/korta, platta/kuperade, snabba/lugna pass så började jag känna att vänster knä var överbelastat. Främst hade jag problem att löpa snabbt på hårt underlag. Kanske blev det för ensidigt för benen även om jag tränade färre timmar totalt. Kanske går jag på för hårt och långt med löpningen men jag har tre endast tre delar av löpning som jag är lite bra på, uthållighet i terräng, teknik i terräng, och utförslöpning i terräng (som ni ser hänger dom ihop). Springa en platt mil på 35 minuter efter två intervallpass eller en bra Ultravasa på halvlånga A2 pass funkar inte för mig. Så jag tränade på, för att orka 43 kilometer i augusti.

Så blev det så att jag löpte Sundsvall Ultra Trail. Med tanke på hur benen var inför så gick väl loppet helt okej, men det var en brutalt hård bana och långa 49 kilometer. Egentligen borde jag väl ha löpt i mer dämpade skor samt även valt den kortare distansen på 28 kilometer. Mina ben var efter knappt 2 månader med riktig löpträning inte riktigt redo. Å andra sidan genomförde jag ju loppet för att får löpa en till ultradistans och få den träningen. Så var det ett galet roligt och fint lopp också.

Efteråt kunde jag knappt gå och det mesta av den återstående löpträningen i juni gjordes på mosse. Bra i och för sig men får väl ingen vana av hårt underlag direkt.

Även om juli gav mer normal löpträning med en vända till Åre bland annat så var det egentligen inte förrän Ronny och jag körde vår träningstävling i Klackberg som jag kunde löpa så där riktigt hårt. Det blev lite för lite för mig.

Så till loppet då. Strax före starten pratar jag lite med min idrottskamrat Christian Seeger (fd sydtysk) om hur man ska lägga upp loppet. Som vanligt startar jag väldigt lugnt (eller så är det alla andra). När vi viker av grusvägen in på stigen upp mot Ottfjället så är det ganska många före mig men det rör sig ganska bra frammåt och är inga problem att springa om. Vid första tidskontrollen är jag 1 minut efter fjolåret och med tanke på tilltagande regn så är det ganska halt att ta sig fram så det känns helt okej. Dessutom känner jag att benen börjar piggna till, perfekt!

Innan det blir brant utför mot Nordbotten löper man några kilometer småkuperat (med fjällmått) på ganska stenigt underlag. Får sällskap av Christian igen och berättar hur vi ligger till (mot fjolåret) och att mina ben känns bra. Trycker på lagom hårt utom när det är brant uppför. Plötsligt försvinner vänster fot under mig och jag faller åt vänster rakt ner i marken, på stenarna. Det var väl ren tur att höften tog smällen och ingen vass sten träffade men det kändes ändå. Är uppe och springer vidare direkt, känner inget och vet egentligen inte hur det påverkade mig under resten av loppet. Men jag får väl inte tillbaka lättheten i benen nån gång. Fortsätter hur som helst snabbt ner mot Nordbotten och passerar bra många löpare.

Biten upp mot Hållfjället brukar vara seg för mig, kanske för att jag satsar hårt utför, kanske är det bara jobbigt. Christian är ifatt mig igen och jag får släppa sista biten från kontrollen upp mot toppen. Nu känns inte benen lätta längre och det var som jag hade tömt musklerna på deras extra krafter. Utför mot Ottsjö borde jag löpa snabbt och gör väl det i början men känner mig också lite dålig i magen, får stanna kort för att dricka och tappar en grupp löpare.

Från Ottsjö upp till Välliste går det riktigt segt. Plockar väl någon löpare men känner mig inte så motiverad längre närtiden rinner iväg. Siktade väl på att löpa snabbare och inte saktare än förra året. När vi kommer upp på kalfjället på väg mot Välliste så är det visserligen nästan så solen bryter igenom men det är riktigt lerigt och svårlöpt bitvis. Väl uppe på toppen så är det dock som vanligt, jag springer om några löpare direkt i det branta utför. Sista flacka biten är ganska tråkig men har man ingen som hotar bakom kan man bara försöka rulla på i ett bra tempo. Springer i mål 11minuter bakom fjolårets tid, ganska missnöjd.

Så här i efterhand var väl inte loppet så dåligt. Dom flesta sprang runt 10 minuter saktare (herrsegraren Svanebo undantagen som gjorde ett galet bra lopp) så min prestation var väl som året före. Kanske fick jag ut det jag hade i kroppen med min träningsbakgrund men nu har jag haft två år som inte funkat riktigt bra och det är lite irriterande. Kunde också genomföra loppet utan att jag kände något i knäna, var inte speciellt förstörd efteråt heller. Tog det dock försiktigt med löpningen resten av augusti och det har varit bra. Om det blir någon fortsättning nästa år vet jag inte men någon fjällmara ska jag springa, helst flera.

Stakningen då? Jo visst var det segt i början av sommaren och jag har fortsatt inte tränat jättemycket men kroppen känns bra och inga symptom av överbelastning. Benen däremot...

Resultat av Kia Fjällmaraton 2017 hittar ni här.

//Stefan

Fjällmara i morgon

Igår laddade jag här uppe med varmt sommarväder, idag betydligt behagligare med regnskurar och 12 till 15 grader. Hoppas på något liknande i morgon. Det är ganska surt i banan, som vanligt, så inget nytt där.

Känner mig väl ganska bra i kroppen efter att inte tränat så mycket i en och en halv vecka nu men hur det är när man ska tävla är ju en annan sak. Förmodligen kommer jag att tappa över Ottfjället som vanligt, folk springer ju galet fort i början, för att sen hämta in under resten av loppet. Man ska ju använda sina styrkor så jag lär väl släppa på utför så mycket det går så får vi se vad slutresultatet blir.

//Stefan

Träningstävling

Under mina många träningsrundor i Klackberg om senaste åren har jag mer än en gång funderat om inte terrängen där omkring borde vara perfekt för ett terränglopp. Ett riktigt kuperat lopp, som en skidbana alltså! Borde dels ligga i tiden, dels ge bra träning för dom som söker det.

Eftersom juli, som vanligt, är en månad som innebär svårigheter om man söker löptävlingar så funderade jag ut en bana med alla stora backar och bad Ronny komma förbi. För er som är bekant med Klackbergs lokala geografi så startade
vi med en runda på stadion och löpte genom tunneln och på bron över gruvhålet, trapporna innan vi vände ner mot stadion igen för att ta Rutchen upp till toppen av slalombacken. Utför den och upp genom liftgatan och tre av banans fem backar var gjorda. Nu löpte vi runt 5km elljusspåret fast mot åkriktningen och ner till botten av stora backen där vi vände upp igen för banans längsta backe. slutligen ner mot stadion men upp för trapporna vid Blå grottan och ner igen för att varva runt stadion. 2 x 7 kilometer skulle vi löpa. För er som har lite referenser så blev banan lite tyngre än den Jaktstarts SM gick på 1999. Er som har gamla referenser alltså. Drygt 200 höjdmeter per varv fick vi.

Vi tog ett varv för uppvärmning och sen var det dags att plåga sig. Ronny är ju bra på att löpa så jag följde honom bara. Tappade lite uppför men tog igen det utför, bra tänkte jag. Uppför stora backen på elljusspåret blev tempot lite för tufft för mina ben och även om jag jagade ikapp utför så var jag 30 sekunder efter vid varvning. Kämpade på men mina ben var nära att vägga uppför slalombacken på andra varvet. Konstigt nog var Ronny trött också och jag stapplade in bara 2 minuter efter honom i mål till slut. Nöjd med det. Behövde pressa benen i 1.12h. Tacksam för sparringen. Känns bättre inför Fjällmaran nu. Bra dag!

Om det blir någon riktig löptävling i Klackbergs backar vet jag inte men jag lovar att det skulle bli en fin bana.

Trappan upp ovan Blå Grottan.

Med blicken nedför Rutchen. Att backen tycks försvinna visar bara hur brant den nedre delen är. Det är väl varken den största, längsta eller tuffaste backen men nog har den gjort sitt för norbergsskidåkare genom några decennier. Mitt första möte med backen var på ett sommarläger NSK hade, kanske sommaren 94. Minns att Ingemar Sömskar var där och talade sig varm för backen och diverse intervaller som där genomförts. Dock var han inte med oss (äldre) och sprang, istället så jagade Thomas Kammarbo och Claes Turesson oss där.

Dagens skoval, S-lab Sonic, bra i torr terräng. En symbol för att Sveriges BNP har ökat med 50% senaste 20 åren eller att man som låginkomsttagare får jobba lite för att runda klassamhället?

Det var allt så länge, snart får ni följa med upp mot Årefjällen.

//Stefan

Sundsvall Ultra Trail

Åkte med Fredrik till Sundsvall igår. Tittade och provlöpte banan lite, skulle bli en del obanat. Idag löpte vi 49 kilometer terräng. Jag med sega och slitna ben, Fredrik ansåg sig vara dåligt tränad. Båda sprang bra utifrån förutsättningarna. Det blev ett sjukt tufft lopp med massor seg obanad löpning i sten och ris. Det gick verkligen inte fort bitvis! Klart tuffare än AXA Fjällmaraton tex.

Jag var lite seg i starten men höll min plan och mitt tempo. Kom iväg från en stor grupp efter knapp mil och fick sen sällskap av en offensiv löpare fram till Södra Berget (vi startade i Nolbybacken) när jag sprang ifrån. Då var vi halvvägs och fram till dess hade jag varit hyfsat fräch och kunnat gå ganska hårt bitvis, höll mig från låg A2 till låg A3 typ. Men efter löpningen utför till Stockviks skidstadion så var mina vader och lår riktigt stumma. Fick kämpa ordentligt nästkommande mil och det enda roliga var att jag gick ifrån dom bakom mig.

Piggnade till med 13 kilometer kvar, efter en massa geler bla, vilket var riktigt skönt. sen blev all krokar på slutet och backen upp till toppen på Nolbybacken väldigt seg, men där tog jag det lite försiktigt, benen var faktiskt helt slut och jag hade gjort ett bra träningspass. Så en bra helg!

Resultaten finns väl här någonstans.

//Stefan

Sundsvall Trail

Den fjärde juni löper jag Sundsvall Trail, 49 kilometer terräng. Tanken är att ta det som träning inför AXA och att få lite mer rutin på långa terränglopp. Sen vill jag ju löpa fler ultralopp men det är inte helt lätt att få in det i planeringen.

Det här loppet blir nog extra kul eftersom det är mina gamla träningsmarker. Nere kring Nolbykullen där start och mål är beläget tränade jag aldrig men resten av banan upp mot Södra Berget är jag väl bekant med. Det blir ju inte stigningar som i fjällen men nog är det storkuperad terräng ändå. Det samt att det tydligen ska vara mest stig och obanat lär ge både bra träning och skonsam löpning. Planen är att inte springa slut på sig under loppet, återstår att se hur det går.

Eftersom tävlingen är redan den fjärde juni så blir det lite extra löpning (av alla dess sorter) nu under två veckor så jag får vila upp mig lite inför racet.

//Stefan

Post maraton

Jag är ju fortfarande lite besviken på hur mina ben var under Axa, men det är ju inget att göra åt nu. Man funderar ju på om något i förberedelserna kunde gjorts annorlunda, men nej verkar svaret vara. Eller i alla fall inte något bättre.

Jag hade ju tre problem under tävlingen. Benen blev lite väl stumma, kände det redan i första utförsbacken ner från Ottfjället att jag inte kunde ta ut stegen ordentligt med vanlig lätthet utför. Det enda jag kan tänka på som förklaring är att benen blev lite sönderslagna redan veckan före på Vildmarks15.

Det andra problemet var att jag blev väldigt stum i nedre delen av ryggen in i andra stigningen. Förmodligen hänger det ihop med det första och det gjorde faktiskt lite ont upp på andra fjället när det blev en lång ihållande stigning. Och det kändes ju utför också. Jag tänkte ju att ryggen skulle fräch efter att ha låtit bli stakning i nästan två veckor före. Men icke.

Det tredje problemet var att jag var lite illamående från magen under loppet, det kändes att det var svårt att ta sportdryck och geler. Men detta var egentligen inte så stort problem, mest irriterande.

Så det gick inte som jag ville. Men, trots en dålig känsla så löpte jag ändå bättre än förra året och jag hade ett bra upplägg på loppet. Plockade placeringar hela tiden och var ju inte nära att ta slut. Dumt att klaga, och så man lärde sig väl något.

Direkt efter loppet kunde jag knappt stå på benen, en märklig känsla. Nu höll den i sig i en lite stund bara men visst var benen slitna. Dagen efter åkte jag en stund klassiskt och stakning på rullskidbanan i Vålådalen, det kändes ganska bra faktiskt och visar väl att jag inte pressade kroppen till max. Men visst var jag fruktansvärt stel. Vilade helt på måndagen.

Nu har jag återhämtat mig med sommarens pass på rullskidbanan i Östersund, cykling runt Alnön samt stakning mellan Sundsvall, Kvissleby och Matfors. Fint det.

//Stefan

Axa Fjällmaraton 2016

Det gick ju sådär, jag hade nog räknat med ett lite bättre resultat. 5 minuter bättre tid än förra året och en bra placering är väl okej men.

Förberedelserna var väl bra. Tävlingen förra helgen. Tränat lite lugnt veckan före. Laddade upp med lättare klassiska intervaller i torsdags. Loppet då?

Startade med en lite lättare ryggsäck än förra året. Öppnade lite hårdare ut på rullskidbanan i Vålådalen och gick lite hårdare in i backen upp mot fjället. Så långt allt bra. Självklart låg jag inte så högt som min slutgiltiga placering, folk springer alltid allt för hårt, men när vi svängde in på stigen mot första toppen låg jag tillräckligt långt fram för att det skulle vara hyfsad fart mot toppen. Tyvärr var jag väl redan här lite stum i benen.

Passerade lite löpare sista biten mot toppen på Ottfjället för att ha hyfsad fri stig ner mot Nordbotten. Och vilken skillnad mot förra året, nu kunde jag verkligen ta ut stegen! Löpte förbi små grupper och enskilda löpare hela vägen ner och hade väl ett bra tempo men benen var inte riktigt frächa utför heller.

I skogen där stigningen mot Hållfjället kunde jag ändå löpa på bra, fick väl lite draghjälp men gick om nån löpare då och då fortsatt. När man sprungit förbi vätskekontrollen och är uppe på fjället börjar 9 kilometer lättare löpning ner till Ottsjö, en sträcka som flöt på riktigt bra förra året men nu blev den hemsk. Åter sprang jag om lite löpare (jo jag borde kanske öppna hårdare) men benen blev stummare och stummare ju mer hård stig det var och dessutom började jag få kramp i ryggen. Så det blev plågsamt ner till Ottsjö.

Väl där så fick vi några kilometers stigning genom kontrollen och upp i skogen och det gick faktiskt lite lättare uppför, i alla fall för ryggen. Efter det några kilometer flackare stig där jag igen gick ikapp några löpare, och lämnade dom bakom mig (kul att springa om ändå). Förbi kontrollen vid Ytterstvallen och lite brantare motlut medförde en hel del gång ( snabb i och för sig) uppför och igen kändes det lite tungt. Det släppte väl när kalfjället öppnade sig och kanske för att jag kunde räkna ner kilometerna också. Jobbade på så hårt jag kunde med stumma ben.

Sista biten mot toppen ovan Trillevallen såg jag faktiskt en hel del löpare och kände väl att det var lite synd att jag inte hade mer i benen under dagen. Tittade på klockan och såg väl att en tid ner mot 4.20h var helt borta och 4.25h också förmodligen. Kom om några på toppen och första biten utför, alltid några med kramp och annat fint i benen där! Släppte på så mycket jag kunde utför och kom snart i i skogen. Där var det som en avslutande bonus djävligt lerigt och kilometertider över 6 minuter trots platt löpning. Var ganska less här.

Gick i mål på starx över 4.30h med ben som jag faktiskt knappt kunde stå på. Tråkigt men så är det med tävlingar...

//Stefan

Vildmarks 15 2016

Ett steg på vägen mot AXA Fjällmaraton. Jag tränade bra och hårt i Sälen i början av förra veckan så med några dagar vila tänke man ju att det borde vara bra form på Vildmark. Men, om man företar vilan på en arbetsplats med lite för varm och dålig luft så tar det ganska mycket energi också. Men kroppen är ju ganska märklig.

Startade en av mina favorittävlingar med en ganska seg känsla, planen var att ändå inte gå så hårt i början (ofta är planen så i löpning). Sämre konkurens i år då orienterarna var borta och jag hamnade långt fram i fältet direkt. Kände verkligen på dom första kilometerna med snabb grusstig att jag saknade dom flacka löpintervaller jag inte tränat senaste veckorna. Och så blev jag ganska stum och matt efter någon kilometer. Fick släppa ifatt löpare och följa dom någon kilometer innan jag piggnade till och tog över farthållningen. Och plötsligt kändes det bättre.

Kunde löpa sista 10 kilometerna med hög puls, okej fart och utan allt för hög känsla av ansträngning. Bara så där. Irriterande då att jag inte hade bättre uppladdning som kunde ha gett en bättre start. Nöjd med avslutningen ändå, tänkte att det måste vara så här världseliten känner sig på tävlingar, bara kunna gå på stenhårt utan att plåga ihjäl sig. Dom tycker förmodligen inte ens att det är jobbigt...

Hämtade in fyran på slutet men orkade inte spurta ifrån. Nöjd som sagt. Konditionsmässigt bra medan benen var lite tävlingsovana. Två minuter snabbare än förra året, bra det också, och jag ligger i fas för AXA.

Resultat hittar ni här.

Nu väntar lite lätt träning och sen resa till Årefjällen för att förbereda allt för maran. Har tränat lite mer och hårdare löpning i år, är bättre löpare och har väl gjort allt jag kunnat för att springa snabbt på lördag. Funderar bara på vilka skor jag ska ta...

//Stefan