Säsongen 2019 blev minst sagt en besvikelse när det kom till löptävlingar. Jag genomförde den vanliga fjällmaran i form av Kia och provade sen med Bydalen 50K. Kia var väl okej sett till formen men inte där jag ville vara. Bydalen 50K löpte jag bara den första loopen och valde sen att kliva av då jag kände att kroppen inte skulle hålla hela vägen.
I år har ju tävlingarna varit frånvarande men fjällmaratonveckan i Årefjällen skulle gå och även om jag valde att sikta på Bydalen åkte jag upp och löpte ett individuellt race uppför Skutan (körde rätt slut på mig då) samt supportade Fredrik som löpte 100K (galet långt). Fick lite fina träningspass där uppe samt i Sundsvall på väg hem. Ingen löpform dock!
När det så är dags för Bydalen så får inte tävlingarna på 50K gå som planerat pga polisens omtolkning av corona.-reglerna. Att tolka hela 50km banan på fjället som EN tävlingsarena kan man tycka vara lite frikostigt men det är en annan diskussion. Vi kom runt begränsningen på 50 startande elitdam/herrar med att låna tidtagningschip av arrangören och starta individuellt.
Efter lite uppvärmning (och några dagars vila före) startade jag någon minut före elitdamerna, av taktiska skäl hoppades jag på draghjälp. Direkt kände jag att kroppen var rätt pigg. Jag hade ett schema för en tid runt 6.30h vilket jag tänkte var en rätt bra sluttid för mig. Dom första elitdamerna passerade mig efter drygt 20min och hade ett tempo som inte passade mig, provade att springa med ett tag men det var bara dumt! När man vände upp mot Västerfjällets topp var det som att gå in i en vägg av motvind! Utan tvekan det blåsigaste jag varit med om på fjället, det var en utmaning.
Ner från toppen får jag sällskap av damerna runt placering 2 till 5. Det gick rätt fort och då brukar ju ändå utförslöpningen vara min grej. Planen var ändå att ta det lite försiktigt men det var fantastiskt skönt att kroppen äntligen svarade. Det var för övrigt ganska bra med löpare ute så tävlingskänslan infann sig verkligen!
Vid första kontrollen vid Mårdsundsbodarna låg jag före mitt tidsschema och kände mig pigg, bra så. Klättringen upp på fjället igen gick bra, tog det rätt lugnt och hade bra sparring. Nu var inriktningen att löpa klokt ner till Bydalen där första loopen var klar och starten hade gått tidigare. Väldigt inspirerande när kroppen funkar och man kan löpa hårt men kontrollerat. Väl i Bydalen tyckte jag att jag hade löpt lite väl försiktigt, hade inte plockat så mycket på mitt schema men å andra sidan så skulle jag ju hålla 50 kilometer också. Fyllde på med cola vilket av någon anledning kom att utgöra en stor del av min sportdryck under tävlingen.
Klättringen upp på Drommen var inspirerande när jag nu hade en bra dag. Ungefär samma damer runt om kring vilket kändes som ett bra kvitto på god fart. Jag kunde ha gått hårdare i klättringen uppför men höll mig till planen. Det passerade någon elitherr (som startade ca 17 min efter mig) men dom höll ett för högt tempo fortfarande. Galet blåsigt på toppen igen och bitar när man knappt tog sig framåt. Drack rätt mycket, kanske 14 grader ute så man blev aldrig kall men inte heller onödigt varm. Försökte äta men tog väl för lite som vanligt. Och gelerna kan man ju glömma bort tydligen.
Ner från Drommens topp och sedan ett stenigt parti i Drommenskåran. Här försökte jag för första gången trycka på lite mer, kändes bra men fick stanna och tömma skorna på sten. Ner till "varvning" ovanför målet i Höglekardalen för att börja klättra upp mot fjället igen. 2 mil kvar nu. Låg lite före mitt schema, bra!
Orkar några kilometer till men efter 33 är jag rätt tom i benen. Går och löper om vart annat och önskar att jag tävlat på någon distans av längre slag tidigare under sommaren, det hade hjälpt. Men jag står inte still och även om man känner sig trött och seg efter 4.30h tävlande (som en vanlig fjällmara för mig ungefär) så är ju alla andra det också. Och det är dom som har det värre. Motvinden på Falkfångarfjället var dock inte att leka med, man kände verkligen hur tiden rann iväg! Att det blir utför mot kontrollen efter 40 kilometer hjälper inte så mycket men när den väl är passerad kan man börja räkna ner kilometerna och det fortsätter att vara lätt löpning en bit till. Skönt! Inget att förlora på att pressa sig lite. Eller pressa det som finns i benen alltså, det är inte alltid så mycket. Ingen herrelit som passerar mig längre, typ 15 har passerat och säkert några som får bättre tid men det känns som det går rätt bra.
En sista vända upp på Drommen och då GÅR jag så fort jag bara kan, funkar bra. Sista biten ner till målet är väldigt teknisk och av någon anledning rak motvind samt horisontellt regn på den övre delen. Men det går snabbt och jag löper in på en tid starx under 6.30h.
Det var det bästa loppet på några år, det får jag vara nöjd med. Det var också det mest utmanande jag gjort med 2900 höjdmeter klättring. Kanske passar det inte mig optimalt men det är kul. Jag lär vara tillbaka.
//Stefan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar