Den manliga dominansen och landslagstränarna

Rubriken är en blygsam hyllning av den franske sociologen Pierre Bourdieu som sig bör, så ni vet.

Annika Zell väljer att sluta sitt uppdrag som landslagstränare. Enligt Svt säger hon att:

Det blir ju svårare att gå in och få lika mycket respekt hos de aktiva, säger Zell.

Bara en sådan sak som att vi på läger bor separerade, jag och de manliga tränarna, gör att man missar en del information. Det gäller att hålla alla informerade, säger Zell

Det här ställer så mycket frågor kring hur arbets- och beslutsprocesser fungerar inom landslaget!

Framförallt vad har rumsfördelning och eventuella sängkamrater med beslutsprocessen bland tränarna att göra? Sares menar ju att: Om två bor ihop så kan man ju lösa många problem på rummet och i sängen.

Det skulle verkligen vara intressant att höra dom manliga tränarnas syn på saken. Själv tänker jag mest på begreppet INKOMPETENS när jag läser om saken. Men det blir väl så om brukar välja bort halva befolkningen när man söker tränare. Jag utgår även från att företeelsen "bastu" på något sätt är inblandad i landslagets beslutsprocess. Man skäms ju som skidåkare och undrar när dom här dumheterna ska ta slut!

Sen är det ju viktigt att komma ihåg att inget av detta har med kön att göra!

//Stefan

.

Män ska vara män och kvinnor kvinnor!

Lars och Anton slog väl huvudet på den så kallade spiken i deras senaste poddavsnitt från Ski Team Lager157:s Vasapodden med frågan varför damtävlingar MÅSTE vara kortare distansmässigt (tradskidåkning) även när herrtävlingen kortas ner pga tex kyla. Sällan är traditionen att definiera damer som svagare inom längdskidåkningen tydligare!

Exemplet från Vasapodden var följande: ScandCup i Östersund före jul bjöd på kallt väder och innan en av tävlingarna ställdes in tog tävlingsledningen beslutet att korta distanserna, med hänsyn till dom aktiva så klart. Tror det betydde 10km för herrarna och 5km för damerna i detta fall, 15/10km från början. Den högst relevanta frågan från Lars och Anton var då om arrangörerna ansåg att damer bara klarade hälften så lång sträcka i kyla som herrarna, och hur visste dom det! Själv skulle jag kunna tillägga, finns det forskning på frågan och är den grund till någon regel arrangören har att följa?

Låt mig gissa, inte!

För några år sedan blev det rätt komiskt under Tour de Ski när snöbrist kortade en herrdistans till samma som damernas längd. Självklart blev man tvungen att omgående korta damernas distans också! "Någon ordning ska det väl vara!" tycktes vara arrangörens ledstjärna.

Varför denna starka vilja att särskilja herrar och damer där damer "råkar" få den kortare distansen? För grunden är ju trots allt en historisk nedvärdering av kvinnliga idrottare, låt oss se på den i fallet längdskidåkning.

När idrotten började etablera sig i den västerländska kulturen för en bra bit över 100 år sedan så fanns det två huvudinvändningar mot att kvinnor skulle idrotta.

1. Den vetenskapliga. Ett försåtligt argument grundat på att den kvinnliga kroppen inte tålde fysisk ansträngning där allt från psyke till reproduktiva organ skulle ta skada. Nu vet vi att det har ungefär samma bäring som rasbiologin men det lade grunden för att om kvinnor skulle idrotta så fick dom minsann göra det försiktigare och kortare, inga maraton eller Vasalopp! (För er som undrar, jo för att vetenskapsMÄNNEN på den här tiden skulle få ihop sitt resonemang bortsåg man helt enkelt från arbetar- och bondekvinnor).

2. Det misogyna. "Det är inte estetiskt med kvinnor som idrottar och dessutom är det något vi pojkar ska ha för oss själva!" -argumentet kallar jag det. När kvinnor ändå envisas med att idrotta måste man ju hitta på något för att hålla dom borta. Som från Vasaloppet.

Nutid: Ingen tycker egentligen att kvinnor är svagare mindre värda eller att dom förstör sin erotiska attraktionskraft av att idrotta, inte så mycket i alla fall! Och det vore ju absurt om kvinnor skulle löpa ett maraton som var kortare än 42km eller ett vasalopp under 9-mil.

Men om vi säger att en 5-mil för damer skulle bli tråkig då? Nån som köper det argumentet? För att Björgen, Johaug (valfri åkare) är så överlägsen! Vadå använde aldrig det argumentet mot herr-5-milar när Elofsson vann i Kollen med en minut 2001? Måste vi använda våra argumet könsneutralt?

Så varför tror ni att dom kände sig tvugna att korta även damdistansen i Östersund? Det hela blir ju lite absurt!

Maria Rydqvist sammanfattar för övrigt frågan om herr/damdistanser bra här.

//Stefan

Att alltid avkräva kvinnor ansvar

Jenny Maria Nilsson skriver i Svd om Lena Anderssons tolkning av Svenska Akademins debacle kring den sk "kulturprofilen", Anderssons fokus på kvinnors ansvar för sina egna "signaler" och frånvaron av motsvarande krav på män. Kanske är ni inte jätteintresserade av Svenska Akademin eller den sociala ordningen inom finkulturen (jag är av det senare) men det är en bra spegel för att förstå könsstrukturer och makt i vårt samhälle.

Som bonus skriver Nilsson förutom tydligt också galet bra!

"Själv minns Kulturprofilen knappt något, polisens frågor förblir obesvarade i de flesta fall. Vid ett tillfälle säger han att han är en mild person och därför inte kan känna igen de handlingar som lastas honom. Så här skriver Andersson om omyndiga kvinnor: "Har man inte ansvar för sig själv men ändå ska vara fri, så är man en tyrann". Precis, och de orden tycks mig passa på Kulturprofilen."

//Stefan

Ingen kvinnlig idrottare på topp 100

Lite kort om den manliga dominansen. CNBC skriver om Forbes årliga lista över dom bäst betalda idrottarna. När Serena Williams varit borta från tennisen är den ingen kvinna där. Sorgligt men sant. Sannolikt ser en liknande uppskattning i Sverige bättre ut. Man kan ju ändå konstatera att den internationella sportmarknaden missgynnar/hatar kvinnor lite lätt. Min blygsamma gissning är att problemet ligger mer hos män än kvinnor.

//Stefan

Kvinnligt ledarskap

Vissa organisationer har verkligen problem med kvinnliga ledare. Socialdemokraterna, Moderaterna och som vi nu alla ser Svenska Akademin. Det är ju inte vilka institutioner som helst i det svenska samhället, och oavsett vad vad man tycker om dom och dess kvinnliga ledare så är det ju anmärkningsvärt.

Och nu väntar ju hela Sverige på om det skulle dyka upp någon kvinna som tränare i längdlandslaget...

//Stefan

MeToo och idrotten del 2

Ni vet Maria Rydqvist, hon som har lyft frågan (som det så fint heter) om frånvaron av kvinnliga topptränare inom SSF ett bra tag nu?! Ofta har svaret varit att det är svårt att hitta kvinnor som är intresserade och vill satsa. Johan Sares lyckades till och med hävda att kvinnliga tränare var dåligt utbildade. Det kan möjligtvis finnas andra orsaker!

Så här säger Anja Pärsson till Expressen om det hon sett att kvinnliga ledare fått stå ut med:

 – Det finns ändå en extremt stor andel män som sitter på makten i idrottsvärlden. Kolla bara bland tränare, där är det väldigt få kvinnor. Och jag känner många kvinnliga tränare som har blivit otroligt förtryckta i de roller de har i förbund eller liknande, så det är svårjobbat. Ska man förändra idrottsvärlden så måste man förändra på den högsta nivån. Idrottsledare måste sätta ner foten och bestämma hur det ska se ut.

Det tycks finnas ett ytterligare problem än kvinnorna själva! Kanske något att tänka på.

Johanna Frändén och Simon Bank skriver i Aftonbladet, här och här, om jämställdhet och misogyni inom både idrotten och idrottsjournalistiken. Insiktsfullt och läsvärt. För att återknyta till min inledning och citera Frändén så:

Det är, intressant nog, nästan alltid kvinnliga sportjournalister som får frågor om varför kvinnliga sportjournalister marginaliseras.

Åter igen, att lägga ansvaret och problemet på kvinnorna. Kanske kan MeToo ta bort lite av den vanföreställningen. Rikta uppmärksamheten dit problemet ofta ligger när det kommer till jämställdhetsfrågor, män...

//Stefan

MeToo och idrotten.

Äntligen når MeToo idrotten i Sverige och gör det möjligt för idrottare att lyfta fram insiktsfulla kunskaper. Som Nilla Fischer i Aftonbladet:

"– Den manlige idrottaren hyllas som ett ideal, och så länge han presterar lämnas både kultur och utövare oberörda av lagkamrater, supportrar och av de idrottsförbund han representerar. Detta finner jag problematiskt och bör ifrågasättas.

Vad har du för egna upplevelser av sexuella trakasserier inom fotbollen?

– Jag har fått dödshot både hemskickat och via sociala medier. Jag har även varit utsatt för andra trakasserier och härskartekniker. Att bli utsatt för sådant är vardag för oss kvinnor som befinner oss på "männens arena", alltså idrottsrörelsen. Män vill skydda det som är deras. Damlag eller kvinnliga utövare prioriteras bort till exempel när det gäller planer, budget och omklädningsrum."

Även om MeToo mestadels handlat om rena sexuella trakasserier och övergrepp så pekar Fischer på det som ofta är grunden till att kvinnor och flickor utsätts för diskriminering och trakasserier, att dom tar plats som män anser är deras. Fotbollen är kanske det tydligaste exemplet (globalt) med vilket kön som ges uppmärksamhet?

Vilket kön som tillåts vara tränare för män/kvinnor?

Vilket kön som får dom bästa förutsättningarna att utvecklas?

Vilket kön som sitter på makten i idrottens organisationer?

Självklart är det här tillämpbart på alla idrotter i olika utsträckning, en lista med frågor för längdskidåkningen är enkel att göra.

Vilket kön är det som får resurserna inom den professionella långloppsåkningen?

Vilket kön är det som tillåts vara landslagstränare?

Vilket kön får dom bästa sponsorkontrakten (relaterat till prestation)?

Vilket kön får åka längre distanser?

Vilket kön var tidigare ensamma om att få tävla i Vasaloppet?

Vilket kön sitter på makten inom idrottens organisationer?

Listan är lång. Som Fischer mycket träffande beskriver, män anser att vissa platser är deras. För att behålla det, speciellt när det ifrågasätts och utmanas så blir svaret diskriminering och trakasserier, den sexuella övertonen är bara det starkaste patriarkatet har att komma med.

//Stefan

Backlash

Tanken att problem inom idrotten skall lösas internt förfäktas ofta, så även Johan Sares som tycker att Maria borde gått till dom internt (antar att han menar sig själv och tränarna)istället för att skriva på sin blogg. Låt oss då genom dom i och för sig knapphändiga men ändock kommentarer landslaget gett angående Marias kritik se vilka förutsättningar det kan finnas för en intern lösning med detta ledarskap!

1. Hurvida Sares var bekant med Marias kritik. Från Expressen i söndags.

Har du varit medveten om en spricka mellan henne och Ole Morten?
– Nej jag har inte hört något, nu har hon inte varit med så mycket heller men jag har inte hört något.

Detta ter sig ju märkligt då Sares enligt Iversen skulle vara delaktig i beslutet att stänga av Maria från ett läger när Iversen i Torsby framförde det hotet. Man blev ju lite förvånad av Sares uttalande!

Dagen efter försöker Sares först nå Maria via telefon vilket hon missar och försöker i sin tur ringa upp Sares utan att lyckas. Ingen kontakt mellan Sares och Maria i den här frågan alltså vilket Sares också medger.

Därför är det med förvåning jag läser Sares svar dagen efter:

Har det funnits kommunikationsproblem, från båda håll?
– Nej, det tror jag inte. Absolut inte. Ingen kommunikationsmiss från båda håll. Det är nog Maria själv som är den som bör rannsaka sig, säger Sares.
 

Vilken vikt fäster ni vid den kritik som riktats?
– Ingenting, egentligen, över huvud taget. Ingenting vi tar åt oss, säger Sares.
– Det här är en individuell sport, där man lever och bor ihop – som ett lag. Och man måste underställa sig de regler som man har i gruppen. Maria har inte klarat av att underställa sig det.

En landslagsåkare har alltså riktat allvarlig kritik mot hur en tränare samt förbundskaptenen har behandlat henne. Johan Sares som deras överordnade och längdchef väljer då att utan att han någon som helst kontakt med henne om den frågan att offentligt såga Maria och dessutom hävda att det är hennes fel!

Johan Sares har alltså inte bemödat sig att ens ställa en fråga till Maria kring hennes kritik innan han offentligt avfärdar henne! Dessutom hävdar han först att han inte känner till saken trots att Iversen sa att han skulle bli involverad. Således far någon med osanning!

Tyder det på förutsättningar för en intern lösning?

 2. Kritik via en blogg.

 Samtidigt tycker jag att det är tråkigt att Maria har varit en del av vår verksamhet och uttrycker sin kritik via en blogg. Och inte kommer fram direkt till oss. Det tycker jag också är ett tecken på att det inte är något som jag vill gå vidare med.

Sares vill alltså att kritik ska komma internt och inte via en blogg, förståligt men nu gjorde Maria en annan bedömning efter att ha väntat hela säsongen för att inte störa dom andra åkarna (samt under hot från förbundskaptenen).

Men Sares tycks ha en princip att inte "gå vidare" med kritik som uttrycks via en blogg. Nu blir jag nyfiken! Gäller denna princip oavsett vilken kritik som lyfts? Är det en princip som endast tillämpas på Marias kritik (misstänker det)? Vilken väg ska kritik ta för att det ska godkännas? Finns det nedtecknat hur den godkända väg ser ut? Det funkade ju inte för Maria att gå via tränaren Iversen, då blev hon ju avstängd. Ska kritiken tas med Sares direkt personligen? Får man maila eller gäller det att skriva på papper? Så många frågor!

Men huvudfrågan kvarstår, tyder det på förutsättningar för en intern lösning?

3. Förbundskaptenen om meningskiljaktigheter.

Spricka och spricka, de har haft en meningsskiljaktighet om vissa saker och det är väl fullt naturligt att det blir så i vissa situationer också. Men den känsla är att vi har pratat ut om det och rett ut det, och det är det viktigaste. Det händer ofta att man tänker och känner olika om saker då är det viktigaste för oss i ledarorganisationen att vi ser det är som ett lag.

Meningsskiljaktigheter = avstängning från läger? Jag konstaterar bara att förbundskaptenen använder ordet på ett annat sätt än jag själv. Alternativt glömmer förbundskaptenen att berätta vilka konsekvenser meningsskilaktigheter har för dom aktiva.

Och om förbundskaptenen med "rett ut det" syftar på ett föreslaget tre mot en möte (förbundskaptenen förklarade tydligt att förbundskaptenen betraktade mig som utomstående och att förbundskaptenen inte avsåg tala mer med mig om Marias situation under det andra och sista samtalet vi hade efter dom meddelat beslutat om avstängning i höstas) där Maria inte fick ha något utomstående stöd med sig. Jag då är jag helt enkelt oenig med förbundskaptenens beskrivning!

Så frågan kvarstår, tyder det på förutsättningar för en intern lösning?

4. Sares angående att Johan Olsson har vissa speciallösningar.

Hon antyder att en herre bodde i egen stuga under ett läger. Det var Johan Olsson. Han kom tillbaka till landslaget i år med fjorton mästerskapsmedaljer. Han fick vissa fördelar – men det har han också gjort sig förtjänt av. Så har Maria problem med det så har det inget med jämställdhet att göra, utan om en individuell lösning för att han skulle kunna vara med.

Vänta nu Sares! Att Johan Olsson ges förutsättningar att satsa på landslaget och samtidigt leva ett jämställt privatliv med Anna och barnen har väl visst med jämställdhet att göra?!


Men jag antar att poängen är att det måste till 14 mästerskapsmedaljer för att landslaget ska underlätta för småbarnsföräldrar! För en mästerskapmedalj och någon topptio placering hjälper ju inte. Undra var gränsen går? Ligger Anna och Emil risigt till om dom vill skaffa barn och fortsätta karriären? Kanske Anna men inte Emil får stöd? Det där får dom nog reda ut. Jag utgår från att Sares har en modell att mata in resultaten i så det går snabbt. Att bedöma individer för sig själva tycks ju inte ligga för honom i den här frågan.

Åter igen samma fråga, tyder detta på förutsättningar för en intern lösning?

5. Förbundskaptenen om sitt stöd till Iversen. 

 Han har mitt stöd till 110 procent.

Jag antar att det inte blev någon procent över till Maria, men att hon ligger på -10! Fast ärligt talat, det har jag misstänkt hela tiden.

Med ett sådant stöd, tyder det på förutsättningar för en intern lösning?

6. Förbundskaptenen om hur Maria upplevt det.

Är det inte ett misslyckande för din organisation att en åkare känner sig tillplattad, kränkt och inte vågar säga vad hon tycker?

– Nej, det tycker jag inte. Däremot är det olyckligt på flera sätt. Det är tråkigt att Maria mått så dåligt, och att hon inte lyft den här frågan mer med mig under den här tiden. Vi har haft många långa samtal, men jag har aldrig fått en tydlig signal om detta under resans gång.

Ursäkta! Men här ljuger förmodligen förbundskaptenen!

Det här tyder verkligen inte på förutsättningar för en intern lösning!

Iversen är väl den som klarar sig bäst med "inga kommentarer", fast dom kanske tycker att han ställde till med nog i somras. Jag får återkomma till honom senare. Men allt detta har ju ingenting med jämställdhet att göra som Sares skulle säga...

//Stefan

Märkligt tyst i längdskidsverige

Efter att Maria publicerat sin historia från en säsong där hon blivit väldigt illa behandlat av så väl förbundskaptenen som damtränaren Ole Morten Iversen så har självklart både allmänhet som media varit mycket intresserade. Vad som dock slår mig är tystnaden inom längdskidsverige! Självklart förstår jag att andra landslagsåkare, eller aspirerande, inte kan säga något offentligt, särskilt damer. Speciellt efter hur Maria har behandlats, en behandling som med vetenskapligt språk skulle beskrivas som en disiplineringsprocess, självklart inte bara riktad till Maria utan lika mycket övriga åkare!

Men alla andra, ingen som vågar säga något! Det är högst märkligt men säger också något om vår idrott, och det är inte ett bra tecken. Jag ställde fråga till en kunnig bekant tidigare i vinter, finns det någon aktiv som kan kritisera landslagsledningen i Sverige? Någon som har den positionen. I Norge finns ju Northug. Visst, inte är han alltid så genomtänkt och välformulerad men han vågar i alla fall.

Kanske Johan Olsson i Sverige, kanske inte?

Men att ingen nu offentligt ställer frågor finner jag märkligt? Är det så känsligt att kritisera landslagsledningen, är längdskidsverige så litet att ingen vågar stöta sig med ledningen? Så vilka kan då yttra sig? Kanske bara Wassberg och Svan som återstår? Sorgligt men sant?

Svaret från landslagets ledning är för övrigt det samma som under hela den här processen, från Svt Sport:

Vilken vikt fäster ni vid den kritik som riktats?
– Ingenting, egentligen, över huvud taget. Ingenting vi tar åt oss, säger Sares.
– Det här är en individuell sport, där man lever och bor ihop – som ett lag. Och man måste underställa sig de regler som man har i gruppen. Maria har inte klarat av att underställa sig det.

Dom är helt enkelt av uppfattningen att dom agerat riktigt. Igen, sorgligt men deras uppfattning. Självklart har varken Sares eller förbundskaptenen någon intention att ändra på något som dom inte blir tvingade till, det är så det fungerar. Det är helt enkelt upp till oss andra.

Återigen, mina erfarenheter från denna process kommer att inom en snar framtid dyka upp på den här bloggen, lovar att det blir intressant läsning. Men vad som verkligen ligger bakom deras behandligt av Maria vet jag ärligt talat inte, det kan ju inte vara så enkelt män med makt blev rädda för och arga på en kvinna som ifrågasatt den rådande strukturen? För enligt Sares har ju detta inget men jämställdhet att göra...

//Stefan

Om en tjej som behöver tillrättavisas...

Kan ni läsa på Maria Rydqvists blogg. Hennes erfarenhet efter ett märkligt år (nästan) i landslaget. Jag ska väl skriva om min erfarenhet av vad hon blivit utsatt för men sammanfattar det kort här nu.

Förbundskaptenen var varken intresserad att ha med Maria i landslaget eller hjälpa henne få ihop sin civila situation med en landslagskarriär efter säsongen 15-16

När hon väl fick vara med var det som "gäst" utan något avtal och således lön.

Väl på lägren har Ole Morten Iversen gjort kraftigt oproffesionella övertamp i sitt ledarskap mot Maria.

Tränarna har tillsammans med förbundskaptenen (och möjligen Johan Sares) har valt att bestraffa henne med en avstängning  från ett läger för att hon har sagt emot dom.

Förbundskaptenen väljer att hota Maria med konsekvenser om hon offentligt klagar på behandlingen.

Och då blir ju förutsättningarna för en bra säsong mycket mindre.

Nu vet jag att många är av åsikten att liknande frågor ska skötas internt och ledarna ska bestämma, att man ska vara glad att få en chans i landslaget. Jag har dock uppfattningen att det som hänt Maria är synnerligen oproffesionellt av både tränare liksom förbundskapen och att det inte hör hemma i en modern organisation.

//Stefan

Jag älskar dig din feministiska kommunist jävel...

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg skriver i dagens tidning om hatet mot henne efter granskningen av dom högerextrema nätsajerna.

"Jag får ett sms från ett kontantkort: ”Ärligt gumman, när var det sist du pullade dig själv i fittan?”

Jag går in i på sajterna igen. Kommentarerna är hundratals: ”Din äckliga lilla fitta hoppas en kongoneger våldtar och mördar dig omgående. Du är värd mindre en silverfisk på toalettgolvet.” En skriver att hela Aftonbladets redaktion borde sprängas i luften."

Våldtäktshot som politisk tillrättavisning, igen och igen och igen. Läs artikeln och gör någonting!

Samtidigt så ägnar sig svansen kring Järnrörspartiet åt att mordhota statsministern och det svenska folket reagerar mot att Disney inte vill framstå som Ku Klux Klan. Det är mycket 30-tal nu.

//Stefan