Tales from the double poling side

Man är ju inte så älskad av FIS länge, om man stakar alltså. Plötsligt en ny regel om stavlängd och tal om att slopa den klassiska stilen om vi fortsätter staka. Vegard Ulvang verkar tycka att den klassiska åkningen nog ändå var som bäst när han själv var bäst, dvs OS 3-milen 1992. Samtidigt lyckas han skriva en artikel där han missar att långloppsdamerna också stakar, man förstår ju om dom känner sig upprörda över verklighetsbeskrivningen.

Vad har hänt då? Jo inom långloppen har stakning blivit normen för toppen av åkarna därför att det helt enkelt oftast är det optimala sättet att prestera i den typen av lopp. Så vi tittat på varandra och försöker räkna ut hur vi ska staka bättre. Ingen tittar dock snett på någon oavsett längd på stavar eller om man har fästvalla under skidorna. Och intresset för långlopp minskar ju inte...

På traditionella distanser, inte lika mycket stakning! I några VC-lopp dom senaste säsongerna har flera av dom bästa herrarna stakat där den gemensama nämnaren tycks vara lite lättare kupering på dessa banorna. Och då slår FIS bakut! Bland damerna då? Jag vill minnas att Britta Johansson Norgren stakat en VC-sprint och efter lite efterforskande får jag veta att Ingvild Flugstad Östberg stakade det klassiska loppet i dom norska premiärtävlingarna i Beito förra säsongen. Jo visst har det stakats i VC-sprinter bland herrarna en del men åter igen är den gemensamma nämnaren relativt lätta banor.

Man kan ju tycka att FIS överreagerar lite? Och vill man se alla diagonala så kan man väl titta på damerna, fast dom hade ju inte Ulvang noterat ändå. Om det hela inte handlar om oro för konkurrens från långloppen?

Om vi ser på dom klassiska loppen i helgens tävlingar i Brux så stakade både Britta och Bysse på ett imponerande sätt. Men med tuffa banor, ganska segt före och lite mjukt stavfäste. Då vinner dom konditionsmonster som åker med fäste och huserar i världseliten på traditionella distanser. Av precis samma anledning så går det fortare att åka klassiskt med alla växlar på Lugnets VM-banor mot att enbart staka. Så vad är problemet egentligen? Om det nu inte är långloppen?

Varför stakar vi i långloppen utan fästvalla under skidorna? För det första åker vi på lättare banor och med ökat fokus på stakkapacitet så så förlorar man inte något i backarna på att gå utan fäste. Förmodligen är det lite energisnålare att staka än att åka med hela kroppen och kräver inte riktigt samma konditionskapacitet. Men framför allt stakar vi för att det är svårt att valla fäste utan att det förstör glidet när man stakar. Och då hänger man inte med på dom flacka partierna. Det hela kunde ju i och för sig lösas genom att köra långloppen med individuell start, men med tanke på att FIS ändrade ändrade 5-milen på grund av oro att Anders Södergern skulle vinna hela tiden så lär väl inte det hända...

Så vad är problemet FIS?

//Stefan

Lager 157 med genusperspektiv på långlopp!

Lager 157 har skrivit ett inlägg i frågan om varför vi har så få damer i långloppen. Bra att ett var dom stora teamen visa både intresse och förståelse för ett av dom stora problemen i vår idrott.

Oavsett poängsystem i Ski Classic eller damer som själva visar att dom vill satsa på långlopp så är ju det övergripande intrycket att Teamen inte VILL satsa på damer i någon större utsträckning. Tyvärr, jag har ingen bättre förklaring. Och den bästa bakomliggande orsak jag kan hitta (sociologiskt) är att Teamen i grunden är bildade av kompisgäng bestående av män helt enkelt. Inget fel i det egentligen och så kanske det måste vara när Teamen som företeelse är relativt ny. Men det får konsekvenser för kvinnliga skidåkare.

Till er som nu tänker/säger att kvinnorna inte vill själva eller att dom måste visa framfötterna själva, jo det är i och för sig riktigt i en viss mån, men tyvärr förstår ni inte riktigt hur samhället fungerar då. När ett visst fenomen, här långloppsskidåkning, blir så starkt kodat (uppfattat) som manligt och vi har en extremt ojämlik fördelning av män/kvinnor så blir det nästan ett självgående system. Både Team/arrangörer utgår från/ser nästan bara män som potentiella långloppsåkare. Samtidigt ser kvinnliga skidåkare ingen framtid/inga möjligheter i långloppen. Och sen rullar det på så med stora svårigheter att bryta sig ur sen cirkeln. Om kvinnor inte ser några möjligheter inom långlopp måste vi fråga oss varför? Inte uppmana dom att skärpa sig.

Det fina med Lager 157 är ju att dom har svaret i sin text, man måste jobba aktivt för att det ska bli flera damer i långloppen. Så gör det då!

//Stefan

Ska vi ha några damer i långloppsteamen?

Krönika från Längd.se om att långloppsteamen inte verkar speciellt intresserade att satsa på damer, annat än dom bästa:



Det har gått ett år sedan jag och Maria Rydqvist skrev i Vasalöparen om att vi har långt färre damer än herrar som satsar på långlopp. Vi pekade på att det i många tävlingar går tio tävlande herrar på varje dam och att vi på något sätt måste skapa större möjligheter för damskidåkare inom långloppen. Vi kan inte acceptera att vår idrott är ojämställd på en nivå som vi fortfarande bara hittar på ytterst få ställen i det övriga samhället! Den föregående vintern har medfört positiva saker. Britta Johansson Norgren har etablerat sig på allvar som stjärna och vi har börjat diskutera hur damer och herrar ska samsas i Vasaloppet. Trots det är det svårt att konkret se några större möjligheter för damer att satsa långloppsåkning idag mot för ett år sedan.

Våren är den tid då skidåkare beslutar sig för om det blir en fortsatt karriär. Vilka möjligheter som ges och vilka möjligheter som tas. Har åkaren förutsättningar som motiverar en fortsatt satsning? Frågor som rör oss alla som tävlar och som vi alla har våra individuella svar på. Men för många kvinnliga långloppåkare måste svaret ofta te sig negativt.

Våren 2016 har vi en situation där det enda stora teamet, Exspirit, som satsade på både damer och herrar lagt ned och där ett rent damteam har mycket svårt för att attrahera sponsorer. De norska teamen vi intervjuade till Vasalöparen i fjol verkade inte så intresserade av damer alls. Sammantaget var bedömningen att det inte fanns damer som ville satsa. Samtidigt undrar man ju om de ens hade frågat några damer?

Situationen idag har blivit ett moment 22, där teamen hävdar att damer inte är något att satsa på förrän dessa damer själva visar resultat. Kanske kombinerat med en uppfattning att damer utanför pallplaceringar i Ski Classics inte är intressanta. Att lyfta fram vikten av att damskidåkarna själva visar framfötterna för att bredda sporten är givetvis riktigt, men tyvärr en uppmaning som ensamt inte ger något resultat. Ansvaret måste till största delen ligga på teamen. Frågan är ju om att vara MAN är den kvalitet som teamen söker hos sina åkare först och främst? Kvoterar ni in herrar? Det är nu förutsättningarna för den kommande säsongen ska sättas. Ska vi få se flera damer i vinterns långlopp eller ska bara några få i toppen få chansen?

Jag antar att ni startade långloppsteamen en gång i tiden för att ni älskar skidåkning och ville ge möjligheter för flera att satsa. Låt oss säga att det var otur att det då nästan bara blev herrar. Kanske tänkte ni helt enkelt inte så långt? Men när långloppsåkningen på herrsidan nu har blivit etablerat har ni även ett ansvar att lyfta damerna. Inga mer undanflykter. Damer och herrar behöver ges samma möjligheter och samma status. Om ni tar skidåkning på allvar låter ni det inte vara en herrklubb!

För ni har väl frågat om det är några damer som vill vara med? Det är ju trots allt 2016 nu.

//Stefan