På plats i Trollhättan dagen före tävlingen åkte jag igenom banan med min för helgen rese- och skidkamrat Ronny Wedin. Bra bana sedan den blivit avkortad, tuffare och bredare. Självklart gjorde vi rulltester av en massa skidor (som jag dessvärre inte trimmat något, måste ta det på allvar). Det var verkligen trevligt att glida runt i solen och uppmärksamheten från lokalbefolkningen. Kvällen avslutades med att titta på backsprinten med några (som alltid) trevliga Rexare och prata med en rosa flicka och en trevlig norrman.
Under en lång väntan på start så började alla dom uppländska åkarna dyka upp. Vår stjärna Janne Mattsson (som tydligen legat lågt med rullskidåkningen) och Långloppsräven Jonas Henningsson var bara några av dom. Med hjälp av stötteapparaten (dvs Per Ohlström från världens trevligaste skidklubb) gjordes planer för drickalangning och reservstavar upp.
Jag ställde mig sist i andra led förvissad om att det är bra med plats uppför startbacken, dessutom så stod damerna i led tre och det borde vara lagom marschfart. Öppnade ganska lugnt stakandes uppför, bra tryck i stakningen men trötta ben var det första intrycket. Väl på toppen hade jag lite kraft kvar och bombade på utför för att ligga i rätt grupp, dvs med Sandra, Annika och Ida.
Varför så modest ambition tänker ni? Gick inte så bra förra året, nertränad plus att jag inte är så mycket bättre. Sen är det ju det här med skidorna. Viktigt med positivt tänkande va? Det funkade i alla fall riktigt bra. Fint tryck i stakningen och kunde lätt flyta med. Tänkte gå ikapp gruppen 20-30 sekunder framför men då vi hade 6 kilometer småkuperad motvind så beslutade jag mig för att spara på krafterna. När vi vände tillbaka mot Trollhättan så tog vi först en lite seg slakmota för att sedan åka lätt utför några kilometer, tror att jag jobbade lite för hårt här, men det var roligt. In mot varvningen är det lite småtrixigt och i en stor grupp åkare så tappade jag position när jag ville spara kraft.
Lite seg var jag i backen efter varvning men nog borde jag ha åkt ifatt utför. Så skedde inte och efter lite ensamåkning och sedan med bra draghjälp så var jag runt 20 sekunder efter innan det igen började gå utför ner mot Trollhättan och varvning. Märkte att jag inte kunde rulla ifatt dom själv men försökte hålla så hög fart jag kunde in till varvningen.
Uppför backen ut på det tredje och sista varvet så var det inte så mycket kraft kvar. Stakade själv i motvinden tills jag fick sällskap av en juniorklunga och inte gick det fort heller. Dock bättre när vi vände bort från motvinden och resan till mål blev ganska behaglig och snabb. Rullade i mål med hög puls och en viss besvikelse. Bra träning då och ett plus till den snälla tjejen som påpekade att mina skidor nog inte rullade så bra. Som om prestationen var viktig mitt i sommaren?
//Stefan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar