Har återhämtat mig ganska bra efter 5-milen. Vilade i måndags, tränade 1.50h skate i tisdags, 3.40h klassiskt igår och slutligen klassiska intevaller i nysnön på engelbrektsspåret idag. Nu ska jag vila upp mig till Engelbrektsloppet på söndag. Har alltså kommit in i en något normlt träningsdos. Men nu till förra veckan.
Klubbordförande Hellström ansåg att Nordupplandsmästerskapen i Björklinge skulle vara bra träning, så rätt han hade. Tyvärr var jag djävulskt trött efter Hornbergsloppet men jag lyckades haka på hyfsat och stakade runt den ordentligt kuperade banan med hög puls men slet väl inte ihjäl mig heller. Största problemet, förutom dom hala spåren var att Ohlströmspojken envisades med att lägga sig ner i spåret flera gånger. Nåväl, hoppas vi tävlar i Björklinge flera gånger.
Söndag då och fina spår med grovkornig lite lätt sugande snö. Riktigt bra skidor som gled ifrån dom flesta, toppade med en Swix pulverblandning och med fäste av från grunden Rex klister, Rex klister, Skigoburk och slutligen Star burk. Varför göra vallning enkelt när man kan få perfekta skidor på det här sättet?
Starten gick och jag kände mig ganska seg och tänkte bara hänga så länge som möjligt och om möjligt till en medalj, men då måste marginalerna vara på min sida. Låg på 5-6 plats när vi kommer in i första saxbacken efter en kilometer och någon fäller mig och jag går ner på knä, hamnar 20 sekunder efter och när jag har jagat ikapp så börjar Roslagsbroåkarna Jonas Henningsson och David Holmström gå ifrån tillsammans med Kristian Tufvesson och Erik Ohlström från Rex. Tyvärr så är jag lite för långt efter och hinner inte ikapp dom, känns att jag inte har något överskott i kroppen. Inte oväntat att Holmström i god form vill höja tempot.
Eftersom vi bara åkt nån kilometer så är vi en ganska stor andragrupp med många som vill köra fort och vi håller tempot ganska bra också och jag tror inte att vi tappar till mer än en knapp minut. Jag gör inte så värst mycket dragjobb utan låter mina skidor glida så bra som möjligt, snarast så att jag råkar glida upp i tät ibland. Känner ändå att jag börjar piggna till lite efter en dryg mil och med hjälp av Patrik "possessed to skate" Carlsson och Guy Utter så börjar vi få upp farten. När sen Kent Lundvall ut på tredje milen visar sig besitta en oväntad stakkapacitet så är både jag och Christofer Storck med och kapar tid till den ledande kvartetten. Vid den tredje varvningen ansvarar jag för dragjobbet och några kilometer in på fjärde varvet är vi ikapp, eller i alla fall några av oss, hinner inte se mig om så mycket. Erik Ohlström ser seg ut och jag lägger mig i som fyra efter roslagsåkarna och Tufvesson.
På toppen av den stora saxbacken rycker Holmström lite och jag är inte alls så pigg att jag kan växla tempo, inget överskott. Storck gå ikapp mig och fortsätter att jaga utan att jag orkar hänga med, inte blir det bättre av att jag får kaffe istället för Redbull heller. Vågar inte/kan inte dricka så mycket av kaffet så det är bara att fortsätta till nästa langning. Resten av loppet händer det inte så mycket för min del, jag får jaga i ensamhet när jag inte ser Storck längre, det var inte så mycket som fattades för att hänga där. Holmström stakar ifrån junioren Tufvesson på sista varvet och Storck jagar ikapp och ifrån Henningsson i kampen om bronset.
Själv är jag mest glad att min puls under skidtävlingarna äntligen går ner när tempot sänks, det blir liksom lättare då. Kul är det också att åka på ett par skidor som går in på 12:e säsongen.
David Holmström, Christofer Storck och Jonas Henningsson visar var lite mera träning kan göra. Junioren får vi väl hoppas att han fortsätter några år till och att eventuellt Lundvall åker lite mera rullskidor. Det var allt.
//Stefan...
...som lyssnar på Harvester of Sorrow
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar