Tre veckor med sporadisk träning har möjligtvis gjort kroppen utvilad, även om jag tvivlar, men knappast pigg. Vanligvis så har jag svårt att vila ordentligt i april, det finns snö och man vill vänja kroppen med cykling, styrketräning samt löpning. Dom negativa följderna kommer mot hösten när man inte har vilat ordentligt på ett och ett halvt år. Hur ska man göra då?
Jag har ju varit med så länge att jag minns den tiden när man drog igång träningen lite lugnt mot slutet av maj. Numera ska man riva av ett cykelläger i början av maj, en mängsvecka på 40 timmar (bara för att få en bra grund) samt tävla på nämnda cykel, med karta i skogen eller i ett par skor med allt för lite dämpning för asfalt. Hur gick vi från det ena till det andra? Mitt minne berättar om en förändring i början av 00-talet. Från att 50 timmar under maj var okej så var numera 70-80 timmar målet. Nu kanske ni tänker att det här bara är kopplat till att jag blev äldre och kunde träna mera, men jag vill hävda att så är det inte, "alla" började prata om vikten av att träna ordentligt. Med "alla" menar jag här skidåkare födda i slutet på 70-talet. Själv ägnade jag våren åt att rulla runt med cykeln på sura grusvägar untanför Sundsvall med Olof Hedberg (vi studerade ibland också). Det var ingen skidåkare som cyklade när jag växte upp annat än som alternativ träning. För vissa personer, som den gamle kämpen Ludvig Remb, så spårade det här med cyklar snart ur och utvecklades till en besatthet av ramvikter.
Jag har ingen klar idé om var det här kom ifrån men inte var det pekpinnar ovanifrån, SSF alltså, som är svaret. Vad jag vet är att SSF började propagera för höjda träningsnivåer i mitten av 00-talet, när man hade återhämtat sig från chocken att Carin Holmberg inte ville tävla längre. Förmodligen så var det hela en rörelse i tiden som skapas av att många krafter samverkar, individer som institutioner. I sociologiska eller historiska termer kanske man kan tala om en professionalisering av skidåkaren. Vi hade hittat en bit till att bygga vidare vår träning på, det gick att göra träningen bättre i maj.
Om vi ser tillbaka nu då, var det som så ofta när man ser tillbaka en till synes oundviklig utveckling? Starka positiva exempel påverkar oss ofta i en viss riktning, här kan vi ta fram Björn Dählie och Per Elofsson, två skidåkare som tränade hårt även på våren. Träningens teoretiska grund, träningsläran förändrades i form av att styrketräning var en mycket större/viktigare del av träningen. Cyklingen tycker jag att det är mera oklart kring för inte har väl Roberto Vacchi ett sådant stort inflytande?
Så är en kort fundering sant till ända men först vill jag bara som en vetenskapligt skolad person komma med några egna invändningar. Det är en geografiskt begränsad utblick koncentrerad till Sverige och i viss mån Norge. Man tränar säkert jättehårt i Ryssland under maj månad. Jag vill inte heller framhålla att min egen generation har gjort en avgörande förändring i det som vi känner till som dagens längdskidåkning. Den moderna längdskidåkningen skapades på 80 och 90-talen med Gunde Svan och Björn Dählie som galjonsfigurer. När den postmoderna längdskidåkningen inträder, ja det vet vi först 10 år efter. Nästa stora förändring då?
Professionaliseringsprocessen är nog till ända utom i små förändringar här och där i träning och hur man jobbar som individ med sin tävlingsskidåkning. Med tanke på hur FIS jobbar med att anpassa tävlingsprogrammet efter ekonomiska incitament (dvs det man tror ger ekonomisk avkastning) så ligger väl en kapitalistisk logik nära till hands av den typ som styr cyklingen. Vad det betyder för längdskidåkningen får jag skriva en annan gång.
När det gäller träningen så är jag så gammal att jag kan göra lite som jag vill. I alla fall i maj.
//Stefan...
...som lyssnar på Snapcase
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar