Team Sportialoppet 2013

Den där vanan jag har att staka igenom korta klassiska tävlingar börjar väl ge resultat nu.

Att jag åkte till Storvreta dagen efter Intersportloppet berodde väl på två tankar, bra träning borde det ge samt lite behagligare tempo hoppades jag på. Med en trött kropp hittade jag ett par nya Klas-slipade Salomon vallade med Zerofox, självklart blanka skidor. Försökte göra några fartökningar som uppvärmning men det bet inte så bra, varken på pulsen eller farten. Blir att hoppas på det bästa tänkte jag.

Startade ungefär en sekund försent men hade bra tryck i stakningen och kunde åka kontrollerat i dom första småbackarna. Följde alltså täten trots en mystisk känsla i kroppen, jag var liksom inte på hugget, varken fysiskt eller mentalt. Den närmaste jämförelsen jag kan tänka på är den känsla man har i slutet av ett Vasalopp, matt liksom. Hela första varvet låg jag och bevakade, tänkte verkligen inte göra något dragjobb. Låg fart ute på ängarna som inte ökade förrän vi närmade oss backen uppför sopkullen. Janne Mattsson och Ankerstål pressade på hårt och jag fick jaga ikapp i stadion under varvningen. Ganska lätt tackvare bra glid och flera som jagade.

Lite högre fart på andra varvet. Gjorde en ordentlig vurpa när jag krokade ihop med Bärj, gick sedan för andra gången under loppet riktigt hårt för att ansluta till täten. Inte allt för svårt men jag undrade ändå hur länge kroppen skulle orka? Höll mig ganska passiv då hälsingeåkarna stod för ett gott tempo. Andra gången uppför sopbacken så går Ankerstål ifrån oss. Jag ansluter efter varvningen till Janne Mattsson och jag leder jakten under några kilometer tills kroppen inte orkar mera. Vi är några få åkare kvar i den jagande gruppen. En för mig okänd Zeffer och Pontus Nordström gör ett bra jobb.

Tredje gången uppför sopbacken märker jag att flera åkare är trötta samt att jag glider bra utför in mot stadion. Riktar nu in mig på att ta andraplatsen. Bärj gör ett stort dragjobb och okända Zeffer glider med och väntar väl på att använda sitt fäste sista gången uppför sopbacken. Niclas (min teamkamrat som tyvärr klivit av) skriker något om 50 sekunder till tät när vi stakar ut på sista rundan mot sopbacken. Tänker att det blir en fin andraplats. Bärj släpper uppför och jag spurtar på toppen ifrån Zeffer och glider bra utför. Håller hög fart in i stadion men bara det jag behöver för att hålla undan. Ser Ankerstål på upploppet och korsar mållinjen fem sekunder efter honom som besviken tvåa.

Mera krafter än jag trodde, intressant upplevelse, ett par bra nya skidor och perfekt langning av Emelie. Fortsättning följer i Falun på söndag.

Resultat hittar ni här.

//Stefan