Eftersom jag är sociolog och inte har ägnat studier åt den mänskliga kroppen så vill jag inte uttala mig om HB-värden och variationer och vad en genomsnittspopulation har kontra konditionsidrottare. Istället kan ni ju läsa Erik Wickströms inlägg i frågan.
Det jag istället vill skriva några ord om är det Anders Aukland utlovade i tv-programmet Skavlan, att svenska och norska längdskidåkare inte är dopade (minns ej hur han uttryckte sig ordagrant). Här är det självklart lätt att påpeka att Anders Aukland rimligtvis inte kan ha koll på alla svenska och norska längdskidåkare, säg dom senaste 20 åren. Så är det men då missar man samtidigt poängen. Vad är det då Anders Aukland vet som inte gemene man är insatt i?
Samma sak som vi alla som på olika sätt och med olika närhet är inblandade i längdskidåkningens tävlingsverksamhet i Sverige och Norge. Vi har aldrig sett några tecken på dopning! Alla dessa vittnesmål betyder något och är en stark indikator på att det faktiskt inte sker någon dopning eller om det sker så är det i väldigt liten omfattning. Vi kan inte utifrån detta hävda att det aldrig har varit/är/kommer att vara en eller flera dopade norska/svenska längdskidåkare. Men vi kan ej heller avfärda erfarenheter från dom som är aktiva inom längdskidåkningen.
Några ord om kultur också. Ofta uppkommer spörsmålet varför svenskar eller norskar inte skulle dopa sig när "alla andra"nationaliteter gör det. Sammanlänkat är nog också en undran om det menas att svenskar och norskar är "bättre" (i morlisk mening) människor än personer av finsk eller italiensk nationalitet. I viss mån är det naturligtvis det vi menar (om tävlingsidrottare), förutsatt att vi är överrens om att dopning är moraliskt tveksamt/fel. Men det betyder också bara det. När vi hävdar att det finns en dopningskultur i finlänsk längdskidåkning så betyder det inte att alla alltid varit och alltid kommer att vara dopade. För övrigt så är det för mig ett större moraliskt problem om en person är nazist än om hen vinner ett OS-guld dopad även om det sistnämnda vore synnerligen sorligt.
Varför har det då funnits en dopningskultur inom finlänsk längsdskidåkning men snarare en antidopningskultur inom svensk längdskidåkning (ett exempel som jag tror det finns belägg för)? Och åter igen frågan som många ställer, varför skulle det vara någon skillnad mellan svensk och finlänsk idrott? Ja, eftersom jag inte studerat och jämfört svensk och finlänsk längdskidkultur och ej vet mer om den finska än vad som framkommer i en initierad debatt så lämnar jag förklaringsmodeller åt den som studerat saken.
Vad som däremot kan vara av värde är några ord om kulturella skillnader och att det kan skifta mycket över korta geografiska och kulturella avstånd. Några exempel: I väljarbeteende ser vi att främlingsfientliga partier har mycker svårare att få röster i norra Sverige jämfört med södra Sverige. I inställningen till att använda våld i uppfostringssyfte av barn ser vi en stor skillnad mellan exempelvis Sverige och Frankrike. I inställningen till att kombinera moderskap och yrkesarbetande ser vi en stor skillnad mellan exempelvis Sverige och Tyskland. Så att inställningen till dopning skulle skifta mycket mellan närliggande länder är sociologiskt ingen orimlig hypotes.
//Stefan
Intressant resonemang!
SvaraRadera