Eftersom jag inte har tid att skriva något insiktsfullt om Johaugs eventuella dopning, mest för att jag inte vet så mycket och inte är intresserad av att tycka i en sådan här fråga, så ger jag er tre länkar.
Lena Andersson skriver i DN om ser på idrottare som eventuellt har fuskat. Det intressanta är dom kategoriska domarna som ges. Läs!
Sportjournalisten Jonas Karlsson har en intressant blogg där han lite mer initierat försöker reda ut härvan kring Johaug. Bra så, journalistiskt grundarbete. Läs!
Däremot är jag inte så imponerad av journalisten Hasse Svens som 2013 gjorde ett avsnitt till Uppdrag Granskning om dopning inom längdskidåkning. Det jag minns mest var att han insinuerade att Lasse Håland var dopad. Hans journalistiska ingång i frågan tycks vara att det pågår omfattande dopning inom (svensk och) norsk längdskidåkning och att det norska folket är hjärntvättat. Tvivelaktig journalistisk metod!
Bara för att klargöra. Hurvida Johaug har varit dopad och vilket eventuellt straff hon bör få har jag alltså ingen upfattning om.
//Stefan
Visar inlägg med etikett Dopning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dopning. Visa alla inlägg
lördag 15 oktober 2016
lördag 8 mars 2014
Kommentarer till debatten om eventuellt dopade norska/svenska längdskidåkare
Eftersom jag är sociolog och inte har ägnat studier åt den mänskliga kroppen så vill jag inte uttala mig om HB-värden och variationer och vad en genomsnittspopulation har kontra konditionsidrottare. Istället kan ni ju läsa Erik Wickströms inlägg i frågan.
Det jag istället vill skriva några ord om är det Anders Aukland utlovade i tv-programmet Skavlan, att svenska och norska längdskidåkare inte är dopade (minns ej hur han uttryckte sig ordagrant). Här är det självklart lätt att påpeka att Anders Aukland rimligtvis inte kan ha koll på alla svenska och norska längdskidåkare, säg dom senaste 20 åren. Så är det men då missar man samtidigt poängen. Vad är det då Anders Aukland vet som inte gemene man är insatt i?
Samma sak som vi alla som på olika sätt och med olika närhet är inblandade i längdskidåkningens tävlingsverksamhet i Sverige och Norge. Vi har aldrig sett några tecken på dopning! Alla dessa vittnesmål betyder något och är en stark indikator på att det faktiskt inte sker någon dopning eller om det sker så är det i väldigt liten omfattning. Vi kan inte utifrån detta hävda att det aldrig har varit/är/kommer att vara en eller flera dopade norska/svenska längdskidåkare. Men vi kan ej heller avfärda erfarenheter från dom som är aktiva inom längdskidåkningen.
Några ord om kultur också. Ofta uppkommer spörsmålet varför svenskar eller norskar inte skulle dopa sig när "alla andra"nationaliteter gör det. Sammanlänkat är nog också en undran om det menas att svenskar och norskar är "bättre" (i morlisk mening) människor än personer av finsk eller italiensk nationalitet. I viss mån är det naturligtvis det vi menar (om tävlingsidrottare), förutsatt att vi är överrens om att dopning är moraliskt tveksamt/fel. Men det betyder också bara det. När vi hävdar att det finns en dopningskultur i finlänsk längdskidåkning så betyder det inte att alla alltid varit och alltid kommer att vara dopade. För övrigt så är det för mig ett större moraliskt problem om en person är nazist än om hen vinner ett OS-guld dopad även om det sistnämnda vore synnerligen sorligt.
Varför har det då funnits en dopningskultur inom finlänsk längsdskidåkning men snarare en antidopningskultur inom svensk längdskidåkning (ett exempel som jag tror det finns belägg för)? Och åter igen frågan som många ställer, varför skulle det vara någon skillnad mellan svensk och finlänsk idrott? Ja, eftersom jag inte studerat och jämfört svensk och finlänsk längdskidkultur och ej vet mer om den finska än vad som framkommer i en initierad debatt så lämnar jag förklaringsmodeller åt den som studerat saken.
Vad som däremot kan vara av värde är några ord om kulturella skillnader och att det kan skifta mycket över korta geografiska och kulturella avstånd. Några exempel: I väljarbeteende ser vi att främlingsfientliga partier har mycker svårare att få röster i norra Sverige jämfört med södra Sverige. I inställningen till att använda våld i uppfostringssyfte av barn ser vi en stor skillnad mellan exempelvis Sverige och Frankrike. I inställningen till att kombinera moderskap och yrkesarbetande ser vi en stor skillnad mellan exempelvis Sverige och Tyskland. Så att inställningen till dopning skulle skifta mycket mellan närliggande länder är sociologiskt ingen orimlig hypotes.
//Stefan
Det jag istället vill skriva några ord om är det Anders Aukland utlovade i tv-programmet Skavlan, att svenska och norska längdskidåkare inte är dopade (minns ej hur han uttryckte sig ordagrant). Här är det självklart lätt att påpeka att Anders Aukland rimligtvis inte kan ha koll på alla svenska och norska längdskidåkare, säg dom senaste 20 åren. Så är det men då missar man samtidigt poängen. Vad är det då Anders Aukland vet som inte gemene man är insatt i?
Samma sak som vi alla som på olika sätt och med olika närhet är inblandade i längdskidåkningens tävlingsverksamhet i Sverige och Norge. Vi har aldrig sett några tecken på dopning! Alla dessa vittnesmål betyder något och är en stark indikator på att det faktiskt inte sker någon dopning eller om det sker så är det i väldigt liten omfattning. Vi kan inte utifrån detta hävda att det aldrig har varit/är/kommer att vara en eller flera dopade norska/svenska längdskidåkare. Men vi kan ej heller avfärda erfarenheter från dom som är aktiva inom längdskidåkningen.
Några ord om kultur också. Ofta uppkommer spörsmålet varför svenskar eller norskar inte skulle dopa sig när "alla andra"nationaliteter gör det. Sammanlänkat är nog också en undran om det menas att svenskar och norskar är "bättre" (i morlisk mening) människor än personer av finsk eller italiensk nationalitet. I viss mån är det naturligtvis det vi menar (om tävlingsidrottare), förutsatt att vi är överrens om att dopning är moraliskt tveksamt/fel. Men det betyder också bara det. När vi hävdar att det finns en dopningskultur i finlänsk längdskidåkning så betyder det inte att alla alltid varit och alltid kommer att vara dopade. För övrigt så är det för mig ett större moraliskt problem om en person är nazist än om hen vinner ett OS-guld dopad även om det sistnämnda vore synnerligen sorligt.
Varför har det då funnits en dopningskultur inom finlänsk längsdskidåkning men snarare en antidopningskultur inom svensk längdskidåkning (ett exempel som jag tror det finns belägg för)? Och åter igen frågan som många ställer, varför skulle det vara någon skillnad mellan svensk och finlänsk idrott? Ja, eftersom jag inte studerat och jämfört svensk och finlänsk längdskidkultur och ej vet mer om den finska än vad som framkommer i en initierad debatt så lämnar jag förklaringsmodeller åt den som studerat saken.
Vad som däremot kan vara av värde är några ord om kulturella skillnader och att det kan skifta mycket över korta geografiska och kulturella avstånd. Några exempel: I väljarbeteende ser vi att främlingsfientliga partier har mycker svårare att få röster i norra Sverige jämfört med södra Sverige. I inställningen till att använda våld i uppfostringssyfte av barn ser vi en stor skillnad mellan exempelvis Sverige och Frankrike. I inställningen till att kombinera moderskap och yrkesarbetande ser vi en stor skillnad mellan exempelvis Sverige och Tyskland. Så att inställningen till dopning skulle skifta mycket mellan närliggande länder är sociologiskt ingen orimlig hypotes.
//Stefan
tisdag 17 juli 2012
Den idrottsliga etiken och prestationen anda
Verkligheten är ofta motsägelsefull, ta dom svenska kristdemokraterna som exempel. Dom är, med hjälp av diverse kristna organisationer, några av dom får som verkligen bryr sig dom människor som befinner sig lägst på samhällets stege. Gott så. Samtidigt är det ett parti som är, ska vi säga, något negativa till att människor är homosexuella, åtminstone så att dom själva märker det. Sen har vi ju det där med att dom som genomgår könsbyte ska tvångssteriliseras, känns lite 1900-tal. Lika är det i idrottens underbara värld.
I ett tv-program igår så problematiserades dopning på ett relativt bra sätt. Men logiken är väl inte sådär lysande ibland. Ni vet DDR där idrottare tvångsdopades och Stasi övervakade medborgarna, inte det mest lyckade samhälle vi skapat. Hur ska vi då bekämpa dopning, jo Kallur (och tidigare Klyft) har föreslagit ett inopererat chip för att kontrollera idrottarna. För att bekämpa DDR ska vi alltså skapa ett DDR? Dopning må vara ett stort problem men i jämförelse med ett system med total övervakning, känns lite mera problematiskt.
Jag började förklara för mina lägerkamrater att den enda meningsfulla sättet att bekämpa dopning är att idrottarna inte är intresserade av att dopa sig, dvs den sociala kontrollen skall vara så stark så att ingen dopar sig. Niclas frågade hur man gör att det blir så, en fråga som jag lämnade obesvarad. Men visst, ganska mycket så är det i Sverige och Norge medan det i andra länder inte riktigt är så. Är det så bra att ta avstånd
från idrottade som dopat sig då? Känns ju lite tveksamt när man tänker på Myllylä, svaret på problemet återstår alltså. Livstidsstraff finner jag dock moraliskt motbjudande såväl i idrotten som det övriga samhället. Varför får ni fundera på själva.
//Stefan
I ett tv-program igår så problematiserades dopning på ett relativt bra sätt. Men logiken är väl inte sådär lysande ibland. Ni vet DDR där idrottare tvångsdopades och Stasi övervakade medborgarna, inte det mest lyckade samhälle vi skapat. Hur ska vi då bekämpa dopning, jo Kallur (och tidigare Klyft) har föreslagit ett inopererat chip för att kontrollera idrottarna. För att bekämpa DDR ska vi alltså skapa ett DDR? Dopning må vara ett stort problem men i jämförelse med ett system med total övervakning, känns lite mera problematiskt.
Jag började förklara för mina lägerkamrater att den enda meningsfulla sättet att bekämpa dopning är att idrottarna inte är intresserade av att dopa sig, dvs den sociala kontrollen skall vara så stark så att ingen dopar sig. Niclas frågade hur man gör att det blir så, en fråga som jag lämnade obesvarad. Men visst, ganska mycket så är det i Sverige och Norge medan det i andra länder inte riktigt är så. Är det så bra att ta avstånd
från idrottade som dopat sig då? Känns ju lite tveksamt när man tänker på Myllylä, svaret på problemet återstår alltså. Livstidsstraff finner jag dock moraliskt motbjudande såväl i idrotten som det övriga samhället. Varför får ni fundera på själva.
//Stefan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)