Träning i Brux

För kanske trettonde året i rad har jag tränat i Brux. Efter att vi i Strömsberg dissade Idre så kom vi på min och Tonys inrådan upp hit. Det var ett rätt så bra val. I år åkte jag upp efter tävlingen i Grönklitt för att få lite mer varierad skidåkning.

Det är dock länge sedan jag åkte i ett Brux som hade ett större snödjup, visserligen var vi i början med Strömsberg här i månadsskiftet november/december, lite senare alltså men det kunde ju vara fullt med snö i dalgången i mitten av november då också. Tråkigt att man inte kan åka lite längre turer både upp mot Klinken och ner mot Funäs. Längden på spåren räckte ju till ändå, dock blir ju träningen upp och ner på Kläppen lite speciell.

Mikaela funderade varför så många skidåkare bedrev träningen nere på konstsnön när det gick att åka upp. Jag hade väl inget svar på det men det är väl kanske ett socialt fenomen inom längdskidåkningen. Det är ju 10 gånger finare där uppe på fjället men lite jobbig träning självklart. Är man i Brux så vill man väl utnyttja den fina terrängen? Kanske lite tufft för motionärer att klättra upp men tror nog att dom flesta skulle gilla det.

Det var som skrivet inte mycket snö men Kläppen var okej och blev bättre med mer snö under veckan. Jag åkte både i hårt och lugnt tempo för att få ut det mesta av träningen. Lugn träning, både klassiskt och stakning med sällskap, Hårt i form av klassiskt, skate och stakning. Om man bara håller sig till den intensitet man ska så funkar backarna riktigt bra, och det är ju 10 gånger finare än att snurra på ett konstsnöspår.

Representativ bild för träningsmiljön.

//Stefan

Träningsmiljö

Langrenn har tagit upp en artikel av Öystein Pettersen som väl främst tar sin utgångspunkt i det svaga deltagarantal som damklassen hade i dom norska öppningstävlingarna i Beito. Fokus på idrottmiljö är helt riktigt och det är där jag själv har hamnat i mina funderingar om hur vi ska få flera junior och senioråkare. Frågan har för övrigt mycket stora likheter med hur man genomför eftergymnasiala studier på ett framgångsrikt sätt och inte minst vilka som gör det. Att det sedan är kvinnliga studenter som är på uppåtgående i antal på universiteten medan kvinnliga skidåkare är på nedåtgående i tävlingsspåren är en detalj att inte glömma. Det motsäger inte på något vis likheter mellan träningsmiljö och studiemiljö utan visar snarare på hur komplex frågan är och samhällets syn på vad som är kvinnligt och manligt.

Tony och undertecknad är för övrigt inne på att vi måste utbilda våra juniorer och unga seniorer i vägar att gå för att fortsätta med tävlingsskidåkningen, om man inte ser fortsatt tävlingsskidåkning som ett alternativ lär man inte heller ägna sig åt det. 

//Stefan