Framfotalöpning...

...och jag är inne igen. Repotage på Sportnytt ikväll om barfotalöpning och att det är bra att springa på den främre delen av foten. Tydligen finns det en muskel (jag kan väldigt få muskelnamn) på framsidan av underbenet som aktiveras av sådan löpning vilket då anses vara bra. Kenyanbra alltså.

Två saker bara. Ett: jag har sprungit på framfötterna i hela mitt liv så fort jag springer i terräng, uppför eller på skrå. En stor del av min löpning.

Två: den muskel som forskarna i Sportnytt hänvisade till är hos mig synnerligen välutvecklad och välanvänd.

Slutsats: jag har fortfarande neandertalben, inga kenyanben i sikte. Inte har jag blivit löpare av att springa på främre delen av foten.


Nu ska man ju inte förkasta hypoteser baserat på en studie där urvalet är en själv. Iställer väljer jag att påminna om att framfotalöparen Jörgen Mårtensson (han sprang ju mest obanat) vann marathon SM i Stockholm nån gång på 90-talet. Det kan dock föreligga ett orsakssamband med att han tränade ordentligt också.

Annars börjar motionslöpning få en skrämmande hög status, en artikel om det i senaste Runners World bla. Ska bli intressant att se hur inne löpning kan bli och hur hög status löpning kan få. Toppen tror jag har nåtts när endera av de två följande scenario inträffar.

1. Fredrik Lindström och Henrik Schyffert gör en ironisk turne runt Sverige om löpning som livsprojekt för den urbana medelklassen.

2. Föräldrarna i Stockholm välbeställda förorter (moderatgetton som Danderyd och Täby) skickar sina barn till skolan löpandes barfota för att dom i tidig ålder ska få ett bra löpsteg.

//Stefan ...

...som lyssnar på I Want It All, Queen