Så till gårdagens nedtur. Egentligen så kändes kroppen bättre än förra helgen men det där med känsla är ju klurigt som ni vet.
Vi startade på ett tunt snölager med några centimeter blöt, blöt nysnö på. Det var bitvis något uppåkta spår i början och halvbra fart så jag försökte hålla mig framme i tät för att inte få några sönderslagna stavar. Det kändes inte bra men det var inte svårt att hänga med. Ute i Nordansjö på elljusspåret var det helt igensnöade spår och således blev det ett väldigt lugnt tempo, redan här började det åkas i flera spår. En fartökning ut på Håbergsrundan och det blev till att jaga vilket var svårt när det igen bara var åkt i ett spår. Det tog lite kraft men snart gick det lugnt igen. Håbergsbacken kändes okej även om jag inte åkte fort, tänkte spara kraft då jag utgick från att man gled ikapp utför.
I samlad trupp kom vi in mot varvning i Nordansjö och med uppåkta spår så skulle det självklart gå snabbare. Tyvärr så låg jag lite väl långt bak och hade lite lite kraft. Jobbade hårt i några kilometer men det bet inget. Magnus Graas kom ikapp och stod sedan för ett bra dragjobb som jag tyvärr fick släppa. Tänkte kliva av vid sista varvningen men jobbade på runt det sista varvet och gled ganska sakta i mål efter två timmar och femtiofyra minuter. Det blev väl någon slags bra träning.
Annars så är ju OS som vanligt intressant, idrottandet naturligtvis, men nästan än mer den ideologiska överbyggnaden för oss som är intresserade av hur samhället fungerar. IOK har bland annat någon idé om att endast glädje och inte sorg ska få uttryckas på tävlingsarenorna. Förutom att det en fruktansvärd förnedrande sak att säga till Astrid Jacobsen, som mist sin bror, och hennes vänner så undrar jag ju lite vilka sorts varelser som IOK har tänkt ska tävla i OS?
//Stefan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar