När jag stod på startlinjen i lördags var Engelbrektsloppet det senaste långloppet jag körde, det var som att börja på nytt alltså! Valde blanka skidor med ganska grov struktur, något som var helt rätt då mina ben inte var sugna på att diagonala och skidorna gled riktigt bra hela loppet. Årefjällsloppet är trots ett starkt startfält väldigt avslappnat, vanligtvis! Nu fick några i typ startled 2 för sig att börja 30 sekunder före startskottet, så det blev lite trångt i bakre delen av första ledet. Att det tog tvärstopp efter 100 meter i första tvära kurvan var mindre förvånande men lite irriterande.
Jag försökte gå med lagom starka åkare i början på det lättåkta elljusspåret. Det funkade väl men tävlingsovanan märktes först i ryggen som var minst sagt stel efter några kilometer. När vi passerade fjällstationen ut på en lite tuffare bara så tappade jag mitt tänkta sällskap. Resten av loppet blev en mysko historia, det gick bra en stund för att sedan vara riktigt tungt en bit. Stora backen upp på fjället var brutal att staka när formen inte finns där. Inga problem att ta sig upp men inte gick det snabbt heller. Det var väldigt roligt dock! Och inspirerande att ha en sån utmaning, annars hade nog loppet blivit en aning tråkigt.
På toppen av backen fick jag sällskap av Niclas som åkt ikapp mig. Bra skidor gjorde att jag kunde dra lite utför också. Tyvärr så gjorde Niclas en allt för hård fartökning för att gå ifatt några åkare framför och jag fick släppa. Kom nästan ikapp utför ner mot elljusspåret. Sista milen var jag riktigt trött i kroppen och fick ta den fart jag hade för dagen. Cirka 2 kilometer före mål kom månkarboåkaren Henrik Casserlund ikapp och jag kunde, med en liten lucka, följa honom och åka om två åkare. Gjorde en bra kurva in på upploppet och vi hade en bra spurt som jag tror slutade delad placering? Alltid kul att upplandsåkarna kan visa upp sig lite!
Väl i mål la jag mig ner i snön och tänkte länge, länge, länge...
//Stefan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar