Tydligen har 21 svenska damer tagit världscup poäng i år, ett smått fantastiskt resultat som inte blir mindre fantastiskt när man ser tillbaka på den svenska skidhistorien. Längdskidåkningen har inte direkt varit progressiv när det gäller jämlikhet mellan män och kvinnor och det här är mina egna minnen av en utveckling som nu symboliseras av Stina Nilsson.
Det var ju faktiskt damernas VM även om dom svenska herrarna kommer att fortsätta leverera bra resultat så får dom nog faktiskt vänja sig att stå lite vid sidan av ett tag framåt. Och det är första gången i den svenska skidhistorien!
Tidiga kvinnliga stjärnor som Toini Gustafsson Rönnlund har jag självklart inga minnen av men Jacob Hård har gjort en fantastisk dokumentär om hennes resa i en tid när kvinnor inte fick åka Vasaloppet eller längre mästerskapsdistanser än 10 kilometer för att dom ansågs vara för svaga. På 80-talet när jag växte upp så är jag tveksam om gemene man visste om att det fanns kvinnliga tävlingsåkare? Som 9-åring framför tvn under OS i Calgary var det ju Gunde och Wassberg. Visserligen är Billan ett lysande undantag, men hennes stjärnstatus var ju inget som kom lätt till henne. Jag undrar ju hur det det var att som ung tjej börja tävla på skidor på den tiden? Fanns det någon att se upp till?
När man läste Svensk Skidsport under tidiga och mitten av 90-talet så tycktes svensk damskidåkning bestå av två saker. Dels Antonina Ordina som verkade vara ett konstant problem för skidsverige, dels att alla andra damer var så jävla dåliga så frågan var om vi verkligen skulle satsa på dom alls. Jag undrar ju hur Karin Säterkvist eller Elin Ek kände sig där och då? Billan var ju tyvärr tvungen att lägga av och jag vet inte om hon någonsin orkade vara draghjälp åt yngre tjejer...
Men så började något hända. Jag minns att Jenny Limby och Gabriella Fredriksson intervjuades i Svt-sporten där dom tog plats och ville ändra på något. Mitt minne sviker mig dock på frågan vad dom var missnöjda med. Kanske någon av mina läsare vet? Men det här var nog ett undantag för efter VM 3-milen i Trondheim så frågade Svt Anna Olsson om hon verkligen blev motiverad att statsa vidare när hon var så långt ned i resultatlistan? Den stora vändningen måste ha kommit under slutet av 90-talet när medaljer och topplaceringar tickade in för damjuniorerna. En juniorstjärna hade inte bara namn som Per eller Mathias längre.
När VM 2003 går i Val di Fiemme är den svenska herrbredden fantastisk, både på distans och i den nyare grenen sprint. Samtidigt åker Jenny Olsson in till en femte plats på 15 kilometer. För mig var det mest kul då hon var från Fagersta men jag tror att det betydde en hel del för svenska damer. 2005 tar Emelie Öhrstig det första svenska damguldet sedan Billan 1987, frågan är om det ska bli en parentes? OS-guldet för Lina Andersson och Anna Olsson året därpå visar att det inte är så och vi har en generation svenska damer som kan vara med i världstoppen. Det bästa från OS var nog ändå Britta Johansson Norgrens självklara inställning till hur hon skulle genomföra sin stafettsträcka, det kändes som en damskidåkare för en ny tid.
Charlotte Kalla är möjligtvis den största talangen som svenska skidåkning har skådat och sannolikt hade hon stora framgångar i en annan situation också. Men hon är också en av dom första årgångarna som kan se upp till en svensk damelit som tagit plats i världstoppen. Och när Charlotte och Anna Haag gör sina fantastiska lopp i Vancouver-OS så är dom själva där.
Vad detta betyder för Stina Nilsson vet jag inte men för tjejer i hennes generation är det helt annorlunda att vara skidåkare idag mot för 20 år sedan. Förutom att dom svenska damerna plockade en massa medaljer så är jag väldigt glad att Charlotte, Stina, Ida, Maria, Fia, Hanna, Jennie, Magdalena, Anna och Emma får åka i en tid när det är lika självklart att den svenska längdskidåkaren är en kvinna som en man. Självklart är det alla dessa kvinnor som gjort det hårda jobbet men jag tycke också att alla verksamma inom svensk längdskidåkning har anledning att känna sig stolta.
Nu är det bara att gå vidare mot nya mål...
//Stefan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar