Maciej Zaremba har en intressant artikelserie i DN om vår svenska skog, del 1 här, del 2 här. Jag skriver "vår" skog, fast riktigt så är det ju inte. Det visar sig tydligt när Zaremba intervjuar landsbygdsminister Erlandsson och frågar om en skog som lokalbefolkningen ville bevara.
När jag fått tid hos landsbygdsministern Eskil Erlandsson finns inte
skogen längre. Alltså radar jag upp bilderna från kalhygget och ställer
en rak fråga: Är det rimligt?
”Jag föreställer mig att någon äger marken”, svarar Erlandsson. ”Av äganderätten följer förfoganderätten.”
Så det är acceptabelt att hugga till husknuten?
”Ja. Finns det inga särskilda natur- eller kulturvärden gäller skogsägarens rätt att bruka skogen.”
Men det betyder, säger jag, att paragraf 30 skogsvårdslagen är tomma
ord. Skogsägaren kan på sin höjd ”samråda” med berörda, och sedan göra
som han vill?
Ja, så är det. Och det tycker Eskil Erlandsson är en rimlig och rättssäker ordning: ”Äganderätten är skyddad i grundlagen.”
Förutom att Zaremba visar på att äganderätten kan ligga i konflikt med andra önskemål på samhällets organisering (äganderätten är alltså inte given av gud, den har vi skapar själva liksom dess gränser) så visar han på en lång tradition i svenskt samhälle. När det gäller skogen så sitter staten och kapitalet i samma båt, den svenska staten har alltid ställt sig på skogsindustrins sida.
//Stefan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar