Näsrullen 2017

Efter att ha avslutat träningen i Årefjällen på lördagen förförra veckan med ett hufspass uppför Skutan (så långt grusvägen går) var jag minst sagt trött men lika glad också. Två orsaker, lång backe (avslutade sen passet med att gå till toppen och springa ner i bra tempo) samt att kroppen svarade riktigt bra. Det var ju inte så att jag ville lämna fjällen men med några bra träningsdagar och stigande form så styrde jag ner mot Mora för Mora Trail på söndagen. Sprang 15km och hade bara som mål att benen skulle funka, startade ganska lugnt och avslutade så hårt jag kunde. Nöjd att jag kunde genomföra tävlingen på ett bra sätt även om benen inte var vana att löpa snabbt platt. Superfinbana också och 15 kilometer räcker väl för att ta ut sig.

Avslutade sedan träningsveckan med att rullskidpass där Maria gav sällskap (allt för kort stund dock) när vi klättrade upp ovanför Bergkarlås. Trött efter det.

Så jag har självklart som väntat varit lite sliten inför Näsrullen. Själva loppet är inte så mycket att säga om. Bra konkurrens och stenhård fart från början. Jag hade det segt i början och tappade tyvärr lite och hamnade i en tredjegrupp som jagade inte långt efter första (med Jimmie och Mathias) och andra (med bla Ronny och Jacke). Tyckte jag körde galet hårt första 10-15 kilometerna för att jaga och vi tappade inte så mycket. Tyvärr tappade vi stakfantomen Daniel Olsson efter halva loppet (när jag var som tröttast) och sen fick jag dra det mesta av loppet. Tappade så klart nån minut då men det var väl väntat.

Väljer att se det som ett bra genomfört pass där jag verkligen fick pressa mig, det är trots allt inte mycket som skiljer från att göra tävlingen riktigt bra. Imponerad av Jacke och Ronny som inte var långt ifrån täten, kan bli bra det där!

Nu har jag tagit det lite lugnt nån dag men ska snart köra en hård träningsperiod igen innan jag vilar upp mig för Fjällmaran den 5 augusti. Letar för övrigt efter löptävlingar innan dess för att få lite bättre form, som vanligt svårt att hitta nått i juli.

//Stefan

Stakning

Idag blev det ett långloppspass i Åre, det vanliga faktiskt. Började med att åka upp mot, och förbi Tännforsen en bit två gånger. 2.30h i god distansfart (med låg puls trots okej känsla) senare tog jag bilen ner till Åre igen och rullade mot Ullådalsbacken. Efter en del koffein och mental fokusering blev det ett kontrollerat race på 26 minuter blankt upp till toppen av vägen. Gick bättre än vad början av passet tydde på, men träning är ju verkligen inte enbart en fysisk prestation. Avslutade passet med att köra 5x5 minuter och backen en andra gång. Nöjd med det, passet genomfördes på 3/4:or där fint väder hjälpte rullet lite. Börjar bli okej tryck i stakningen trots lite slitna muskler i överkroppen.

Det lär väl dröja innan jag återkommer till Ullådalsbacken men alla som är i Åre borde prova! I morgon väntar förhoppningsvis löpning igen.

//Stefan

Fjäll igen

Befinner mig i jämtlandsfjällen nu för några dagar. Igår blev det en intervalltur upp på Skutan som bjöd på blåst och vinter, min kropp bjöd på trötthet från staktävlingen. Fint ändå, första gången på typ 3 år jag var upp där, Fjällmaran har annars kommit i vägen. Ägnade kvällen till att staka mellan Undersåker, Edsåsdalen och Trillevallen. Bästa distansrundan jag känner till här uppe än så länge. Fjällkor efter vägen var kvällens djurbonus.

Idag blev det ett långt löppass från Vålådalen. Först Blanktjärnsrundan (första gången märkligt nog, förmodligen för att den är platt och inte fjäll) och sedan upp på fjället efter fjällmarabanan. Var ner en bra bit på andra sidan innan jag vände tillbaka. Benen kändes bättre idag, hård rullskidstakning har en tendens att göra ryggen stel när man ska löpa uppför. Riktigt mycket bättre väder idag också.

Fortsätter att träna lite det jag känner för. Mitt typ överbalastade vänsterknä blir bättre men jag kan ju inte löpa hur mycket som helst även om fjällen inbjuder till det. Så jag ska nog staka Ullådalsbacken i alla fall medan jag är här. Gjorde förresten comeback på Skierg på väg upp hit i tisdags kväll. Borde förmodligen träna mer sådant.

Var dimmigt på toppen så jag vände ner där kabinbanan slutar. Jag vet inte om Åreskutan är perfekt för skidträning men jag skulle vilja ta mig upp där oftare.

//Stefan

Engelbrektsrullen 2017

Efter en massa löpning, lite cykling, en del styrketräning och några hårda stakpass så var det dags för årets första rullskidtävling. Till skillnad från förra årets provtävling så var det full distans i form av 44 kilometer och ett startfält som skulle ge lite högre fart. Själv hade jag väl bara en förhoppning om att vara fräch i överkroppen och att orka hålla trycket i stakningen hyfsat länge.

Efter en lite trixig start kom vi ut på vägarna runt sjön och direkt ganska hög fart bort mot Nordansjö. Det var lite jobbigt i backen bort på Fraggvägen innan vi vände men det kändes som kroppen funkade bra och jag kunde pressa mig lite. Hängde med runt Klackberg men sen blev det lite tungt. Släppte mer och mer in mot byn samtidigt som ett av hjulen började gnissla och senare vobbla. Så var det roliga slut pga hjulhaveri. Synd när det kändes bra även om armarna började bli trötta.

Stannade efter varvningen och svängde i till bilen och bytte (!) till skidor med hela hjul. Inte så lätt med motivationen efter det tyvärr. Så jag fick jaga istället. Tappade ju på täten när jag var ensam men orkade ligga på ganska bra. Med cirka 7 kilometer kvar kom jag ikapp en grupp med Annika och några herråkare. Vilade lite bakom dom innan jag ägnade resten av loppet åt att pacea Annika in till mål, bara så hon skulle få bra träning. Visst åkte jag med lite lägre puls då men motvind är ju bra hjälp också. Så det blev ett bra pass till slut. Tror att det här är ett lopp med framtiden för sig.

Jag är dock lite less på materialproblem under rullskidtävlingar, det måste väl ta slut någon gång...

//Stefan

Post ultramaraton

Endast Sverige svenska mossar har! Eller ärligt talat finns dom ju över hela det boreala skogsbältet på norra halvklotet, och ser förmodligen ganska lika ut men det är dom svenska jag har provat på.

Eftersom jag var sliten i ett knä före Sundsvall Ultra Trail (jag borde skriva något längre om det fina loppet, kanske senare) så var det som sig bör än mer slitet efteråt. Vaderna var också helt slut på ett sätt jag inte upplevt tidigare. Nu är ju inte benen riktigt fulltränade med bara en och en halv löpmånad innan dom 49 kilometerna så inget konstigt med det. Men att vaderna ska börja kännas normala först efter en och en halv vecka tycker jag är lite i överkant.

Så det blev lite kortpass på mosse i slutet på förra veckan och så i förrgår ett tretimmars pass på den lokala träningsmossen utanför Avesta (Karlbo). Har inte varit där tidigare men fick en fin runda på 3.7 kilometer som jag lufsade med stavar några varv. perfekt motstånd och det blir nog intervaller där snart också. Så även om jag gärna skulle löpa banintervaller så är inte mina löpproblem så stora.

Jag springer oftast på mossar, just den här heter Ömossen och ligger på gränsen mellan Västmanland och Dalarna. Samma naturtyp kallas lite längre norr ut för myr och är en dialektal skillnad. Därav myrlöpning i Norrland.

//Stefan

Bra påpekande av Charlotte Kalla!

Bra att även Charlotte lyfter könsorättvisor inom idrotten! I en intervju med Expressen pekar hon på att damer ofta får sämre sponsorkontrakt jämfört med herrar på samma nivå (ingen nyhet i och för sig även om längdskidåkningen tillhör en av dom mer jämställda idrotterna), samt hur kvinnliga idrottare infantiliseras genom språket.

Från Expressen:

1) Manliga fördelar.
Som en av sportens stora stjärnor är Charlotte Kalla ekonomiskt lyckligt lottad. Hennes företag har tillgångar på över 17 miljoner - och varje år tickar nya miljoner in.
Men de flesta har det betydligt jobbigare.
Som en del av Kallas kvinnliga kollegor.
– När jag pratar med de tjejer som är på nivån under mig får jag ju höra hur mycket de får betalt av sponsorer för sina kontrakt, jämfört med killar som presterar på samma nivå.
Och tjejerna får mindre betalt?
– Ja, det är så snacket går.
Det låter allt annat än okej.
– Nä. Det känns inte alls bra.
2) Att behandlas som flickor. 
Charlotte Kalla har aldrig behövt klaga över någon brist på utrymme för sin egen person i medierna. Men däremot reagerar hon över sättet hon - och andra kvinnliga åkare - ibland behandlats av olika reportrar.
Eller i klartext: Som barn även om de själva är i 30-årsåldern
– Som tjej kan du få höra saker som "hur duktig du är". Allt är liksom lite gulligt. Samtidigt som det är på ett helt annat sätt för killarna.
Prestationerna uppskattas olika beroende på kön?
– Ja, det kan jag tycka.
Har du själv drabbats?
– Ja, det har jag. Och även hört andra tjejer bli det.

Att sponsorinkomsterna fördelar ca 80/20% mellan herr och damidrott är välkänt och även om damskidåkare tillåts bli stjärnor nu för tiden också så ser det inte så bra ut i vår idrott heller. Bra titta på hur långloppsteamen fördelar mellan herrar och damer.

Personliga sponsorkontrakt är det bra mycket svårare att diskutera, främst efter som kritik från aktiva åkare lätt tas illa upp av dom aktörer som inte sponsrar så jämställt. En märklig sak inom längdskidåkningen är att, precis som Charlotte säger, damer ofta får mycket sämre kontrakt än herrar på motsvarande nivå av materialsponsorerna. Den generella motiveringen tycks vara att damer är sämre reklampelare, hurvida den motiveringen bygger på objektiva marknadsmässiga överväganden eller en patriarkal tradition kan vi ju fundera vidare på.

Vad alla inblandade kan tänka på är ju om man faktiskt vill att det ska vara så här eller om man vill vara med att skapa bättre förutsättningar för kvinnliga idrottare?

Charlottes andra poäng, att kvinnliga idrottare behandlas som barn är ju lika välkänt. Jag vill väl bara konstatera att föreställningen att kvinnors idrottande ska vara gulligt lätt står i vägen för genusanalyser.

Hoppas det här inspirerar (kvinnliga)idrottare att samtala vidare om genusfrågor. Keep up the good work Charlotte! Och så hoppas vi att Ole Morten Iversen inte ligger sömnlös allt för många nätter...

//Stefan

Sundsvall Ultra Trail

Åkte med Fredrik till Sundsvall igår. Tittade och provlöpte banan lite, skulle bli en del obanat. Idag löpte vi 49 kilometer terräng. Jag med sega och slitna ben, Fredrik ansåg sig vara dåligt tränad. Båda sprang bra utifrån förutsättningarna. Det blev ett sjukt tufft lopp med massor seg obanad löpning i sten och ris. Det gick verkligen inte fort bitvis! Klart tuffare än AXA Fjällmaraton tex.

Jag var lite seg i starten men höll min plan och mitt tempo. Kom iväg från en stor grupp efter knapp mil och fick sen sällskap av en offensiv löpare fram till Södra Berget (vi startade i Nolbybacken) när jag sprang ifrån. Då var vi halvvägs och fram till dess hade jag varit hyfsat fräch och kunnat gå ganska hårt bitvis, höll mig från låg A2 till låg A3 typ. Men efter löpningen utför till Stockviks skidstadion så var mina vader och lår riktigt stumma. Fick kämpa ordentligt nästkommande mil och det enda roliga var att jag gick ifrån dom bakom mig.

Piggnade till med 13 kilometer kvar, efter en massa geler bla, vilket var riktigt skönt. sen blev all krokar på slutet och backen upp till toppen på Nolbybacken väldigt seg, men där tog jag det lite försiktigt, benen var faktiskt helt slut och jag hade gjort ett bra träningspass. Så en bra helg!

Resultaten finns väl här någonstans.

//Stefan