Mera höjdmeter på Södra

Sista dagen i Sundsvall igår, Sveriges bästa barmarksträning nedan fjällen! Fick ett sms från Pontus om ett stakpass på 157:s läger med drygt 1200 höjdmeter. Det går väl här också tänkte jag.

Avverkade 6 vändor nerifrån stan upp till toppen på Södra Berget. Andra och tredje blev i form av intervaller mest för det var tråkigt/jobbigt att köra lugnt. Mådde väl rätt bra bra efteråt även om jag inte direkt hade lust att staka mer uppför just då. Hjulen på mina rullskidor mådde sämre av allt plogande men det var det värt. Nu vilar jag lite.

//Stefan

Stakintervaller

Körde två vändor uppför Södra Berget idag. Kändes väl sådär 4 dagar efter fjällmaran. Har mellanlandat en stund i Sundsvall för att få lite mer höjdmeter, mest i form av stakning så klart, benen är ju lite slitna. Återkommer om  Kia Fjällmaraton.

4/3:or och regn gjorde backen upp på Södra Berget tillräckligt seg idag.

//Stefan

Fjällmara i morgon

Igår laddade jag här uppe med varmt sommarväder, idag betydligt behagligare med regnskurar och 12 till 15 grader. Hoppas på något liknande i morgon. Det är ganska surt i banan, som vanligt, så inget nytt där.

Känner mig väl ganska bra i kroppen efter att inte tränat så mycket i en och en halv vecka nu men hur det är när man ska tävla är ju en annan sak. Förmodligen kommer jag att tappa över Ottfjället som vanligt, folk springer ju galet fort i början, för att sen hämta in under resten av loppet. Man ska ju använda sina styrkor så jag lär väl släppa på utför så mycket det går så får vi se vad slutresultatet blir.

//Stefan

Träningstävling

Under mina många träningsrundor i Klackberg om senaste åren har jag mer än en gång funderat om inte terrängen där omkring borde vara perfekt för ett terränglopp. Ett riktigt kuperat lopp, som en skidbana alltså! Borde dels ligga i tiden, dels ge bra träning för dom som söker det.

Eftersom juli, som vanligt, är en månad som innebär svårigheter om man söker löptävlingar så funderade jag ut en bana med alla stora backar och bad Ronny komma förbi. För er som är bekant med Klackbergs lokala geografi så startade
vi med en runda på stadion och löpte genom tunneln och på bron över gruvhålet, trapporna innan vi vände ner mot stadion igen för att ta Rutchen upp till toppen av slalombacken. Utför den och upp genom liftgatan och tre av banans fem backar var gjorda. Nu löpte vi runt 5km elljusspåret fast mot åkriktningen och ner till botten av stora backen där vi vände upp igen för banans längsta backe. slutligen ner mot stadion men upp för trapporna vid Blå grottan och ner igen för att varva runt stadion. 2 x 7 kilometer skulle vi löpa. För er som har lite referenser så blev banan lite tyngre än den Jaktstarts SM gick på 1999. Er som har gamla referenser alltså. Drygt 200 höjdmeter per varv fick vi.

Vi tog ett varv för uppvärmning och sen var det dags att plåga sig. Ronny är ju bra på att löpa så jag följde honom bara. Tappade lite uppför men tog igen det utför, bra tänkte jag. Uppför stora backen på elljusspåret blev tempot lite för tufft för mina ben och även om jag jagade ikapp utför så var jag 30 sekunder efter vid varvning. Kämpade på men mina ben var nära att vägga uppför slalombacken på andra varvet. Konstigt nog var Ronny trött också och jag stapplade in bara 2 minuter efter honom i mål till slut. Nöjd med det. Behövde pressa benen i 1.12h. Tacksam för sparringen. Känns bättre inför Fjällmaran nu. Bra dag!

Om det blir någon riktig löptävling i Klackbergs backar vet jag inte men jag lovar att det skulle bli en fin bana.

Trappan upp ovan Blå Grottan.

Med blicken nedför Rutchen. Att backen tycks försvinna visar bara hur brant den nedre delen är. Det är väl varken den största, längsta eller tuffaste backen men nog har den gjort sitt för norbergsskidåkare genom några decennier. Mitt första möte med backen var på ett sommarläger NSK hade, kanske sommaren 94. Minns att Ingemar Sömskar var där och talade sig varm för backen och diverse intervaller som där genomförts. Dock var han inte med oss (äldre) och sprang, istället så jagade Thomas Kammarbo och Claes Turesson oss där.

Dagens skoval, S-lab Sonic, bra i torr terräng. En symbol för att Sveriges BNP har ökat med 50% senaste 20 åren eller att man som låginkomsttagare får jobba lite för att runda klassamhället?

Det var allt så länge, snart får ni följa med upp mot Årefjällen.

//Stefan

Mera träning

Dagen efter träningen i Romme så gav Ronny och jag oss på stakning runt Norberg-Ängelsberg- Fagersta-Norberg. Den vanliga Melingsrundan alltså. Eftersom Ronny bara hade tid med 3 timmar så förlängde jag en dryg timme före och efter. Annars så höll vi bra distanstempo på tröga hjul och la in 40 minuter hård stakning i några motlut. Bra pass men förmodligen var jag lite för sliten sedan Romme för detta tog oväntat hårt på mig, värmen hjälpte väl till också. Så det har varit några sega dagar sedan dess. På något vis känns det som stakpassen tar mer nu när dom fortfarande inte är så många.

Trots sliten kropp hakade jag på Ronny i lördags för ett löprace runt älven i Avesta. Jag behöver ju någon form av löpfart inför fjällmaran men hade verkligen ingen bra dag på något sätt. Nöjde mig med dryga 7 kilometer av dom 10 vi tänkte springa och fick väl lite fart i benen. Dessutom 2 mil mestadels asfalt som benen överlevde utan skador får jag vara nöjd med.

Igår cyklade jag första "riktiga" terrängpasset på MTB i år, rullade runt banan som Engelbrektsturen går på både före och efter dom tävlande. För min del blev det väldigt lugn åkning med trötta ben, ändå kul att vara ute och känna på långloppen igen. Är dock inte alls sugen på att tävla igen, visst om jag hade tid att träna/vila och en ny cykel men så är det ju inte. Att träna på stig i skogen är däremot något jag gärna gjorde mer av!

Såg inte av så många skidåkare under tävlingen men Jonathan Steen och Pontus Nordström gjorde det bra. Kanske har cyklingstrenden bland längdskidåkare avtagit? Dom lär i alla fall både blivit trötta och fått bra träning i norbergsskogarna.

För min del blir det träning någon dag till innan jag ska börja vila upp mig för fjällmaran.

//Stefan

Birgitta Dahl och kampen för jämställdhet

Om det är någon politiker jag kan ge epitetet idol så skulle det vara Birgitta Dahl! Kanske obegripligt för er som inte är statsvetarnördar men läs vidare. Jag stötte på en artikel i Dagens Arena för någon månad sedan om just Dahl som är en väldigt intressant sammanfattning av henner politiska liv. Självklart handlar det om jämställdhetskampen, och där har ju idrotten en hel del att lära av politiken.

När jag började hjälpa Maria med hennes bokprojekt om jämställdhetsfrågor inom och genusperspektiv på idrott för länge sedan så berättade jag en del om Birgitta Dahl som ett exempel på hur svensk politik har förändrats. Eftersom längdskidåkning och jämställdhet inte har en sån stark varken historisk eller nutida koppling så behöver man ju uppmuntran ibland! Politiken var ju rätt så patriarkal tidigare också för att uttrycka det milt!

Men svensk politik har ju numera onekligen jämställdhet som ett (om än spretande) övergripande paradigm. Nu kanske politiken var en lättare arena att förändra än idrotten, den ligger trots allt 40-50 år före. Arbetarrörelsen och liberalerna har ju alltid principiellt förespråkat jämställdhet, sedan dessa politiska riktningar bildades. Bonderörelsen och det traditionellt konservativa partiet, nutida moderaterna, må varit lika patriarkala som socialdemokraterna men det har inte saknats framträdande kvinnor där heller. Det mer nutida skapade konservativa partiet som benämns kristdemokraterna må vara/varit reaktionära på många sätt men är lustigt nog ett parti som på gräsrotsnivå varit uppbyggt i stor utsträckning på kvinnliga medlemmar. Och miljöpartiet har ju jämställdhet inskrivet i sitt partiledarskap (jämför med mer sentida idrotter som triathlon som är mer jämställda i grunden). Så finns ju i och för sig (fd)nazisterna som gillar jämställdhet om det kan användas till att tycka illa om andra folkgrupper än svenska. Men på det stora hela liksom.

Så kanske hade politiken bra förutsättningar i Sverige medan idrotten sakta jobbar sig upp från ett patriarkalt mörker.

Birgitta Dahls historia kan förhoppningsvis, förutom att vara en historisk lektion, vara en inspirationskälla för jämställdhetskampen var än den förs. För det är en stark historia. Från Dagens Arena:

"När hon valdes in i riksdagen 1968 var andelen kvinnor tolv procent.
När hon utsågs till talman 1994 hade riksdagen den högsta andelen kvinnliga ledamöter i världen – över 40 procent. I riksdagen blev hon 1969 första ledamoten som blev gravid – även detta ansågs som en skandal. Det väckte uppseende när hon startade ett partiöverskridande nätverk för kvinnliga ledamöter.

Ofta avfärdades hennes krav som »käringtjafs«

Som när hon 1964 i studentkåren kämpade för kvinnors rätt till uppdrag och daghem för barn till studenter.

»Det tog hus i helvete! Motståndarna mobiliserade och anordnade stormöten. Men det blev som jag föreslagit.«

När Birgitta Dahl 1962 skrev en artikel till den socialdemokratiska idétidskriften Tiden om jämställdhet publicerades den inte av dåvarande redaktör Kjell-Olof Feldt och hans redaktionskamrater med motiveringen: »Vi tycker så förbannat illa om dina åsikter, så vi tar inte in den.« Hon tog den vidare, kämpade för sin sak och vann sin strid.

Många år senare sa han: »Jag måste erkänna en sak och det är att i debatten om jämställdhet hade Birgitta rätt och jag fel.« De båda är sen länge goda vänner.

När hon 1975 motionerade i riksdagen om att bygga ut barnomsorgen till full behovstäckning, accepterade hon inte socialutskottets nej, trots att S hade majoritet, utan tog öppen kamp i kammaren. Och där fick hon socialminister Sven Aspling och sina partikamrater med sig. »Det kändes som en stor framgång – som att det är möjligt att ändra villkoren, förändra verkligheten med demokratiska medel.«"

Här finns boken om hennes politiska gärning.

//Stefan

Långpass och intervaller i Romme

Andra passet i Romme för året igår. Fick med mig Ronny och efter en uppvärmningsvända till toppen så blev det fyra långa och hårda drag. Jag tog det första med stavar (mest hufs) och resterande tre i form av löpning, jag kommer trots allt inte att ha några stavar med mig på fjällmaran. Ronny körde utan stavar på sista. Förutom att vi var sega på första vändan så hade vi bra fart på resten. Bitvis var jag trött i ryggen av stakningen och benen blir ju tunga efter några vändor, men det går klart åt rätt håll och benen håller bra också. Fick till två nedstigningar i rätt hög fart också för att vänja låren lite extra. Bra ställe Romme, nöjda efter 3.35h.

Nog blev vi lite trötta till slut...

Dagen avslutades med att Ronny "tvingade" mig att staka i en och en halv timme. Med och hade vi junioren Hugo och vi avverkade ett antal stakimpulser också, typiskt nog är det mest det som känns i kroppen så här dagen efter.

//Stefan