...på årets fjärde rullskidpass. Nya tävlingsskidorna under fötterna, låga A3 nivåer på pulsen i alla fall. Dagen efter, ont i nacke och rygg. Det finns skonsammare saker att göra än att staka på lättrullande skidor. Får se hur det löser sig till lördag.
//Stefan
torsdag 26 maj 2011
lördag 21 maj 2011
Engelbrektsrundan
Cyklade idag Engelbrektsrundan för andra året, 11 mil här i norra Västmanland ordnat av Norbergs CK. Mest platt men några backar i trakterna av Ängelsberg, Fagersta och Norberg, Västerfärnebo, utkanterna av Skultuna samt Ramnäs passerades också. Om rundan följer Engelbrekts jakt på upprorsmakare på 1430-talet låter jag vara osagt. I alla fall så gjorde det djävulskt ont i benen och jag cyklade lite saktare än förra året. Inte så farlig med tanke på att det blåste åt alla möjliga håll och pulsen blev högre än tidigare landsvägslopp. I mitt fall betyder det att jag fick lite användning för min hjärt-lungkapacitet då mina ben inte precis tycks ha nån större talang för att dra runt pedalerna. En timme i A3 och dryga två i A2 blev dagens facit. Får anses som ett smått fantastiskt resultat för att vara mig och landsvägscykel.
Att jag var lite seg i benen var för övrigt inte så konstigt, dom tre veckorna som varit i maj har jag rullat runt på 2-3 cykelpass, 3 löppass och 3 styrkepass. Har även börjat vänja mig med stakningen lite lätt. Har försökt att ta det lite försiktigt så här i början. 3 hårdare konditionspass, A2/A3, mestadels löpning och av det en hel del med karta i skogen varje vecka. Nu ska jag vila upp mig och ta fram tävlingsrullskidorna och ladda för Vålas rullskidtävling. Det blir den femte tävlingen i maj, ganska sjukt egentligen, jag som inte direkt gillar att tävla i maj. Men så länge det inte känns som tävling och man ändå får mjölksyraträning så är det väl bra. Sen får man väl vara lite solidarisk med dom som ordnar tävlingar inom konditionsidrotter.
//Stefan...
...som lyssnar på Testament, Disciples Of The Watch
Att jag var lite seg i benen var för övrigt inte så konstigt, dom tre veckorna som varit i maj har jag rullat runt på 2-3 cykelpass, 3 löppass och 3 styrkepass. Har även börjat vänja mig med stakningen lite lätt. Har försökt att ta det lite försiktigt så här i början. 3 hårdare konditionspass, A2/A3, mestadels löpning och av det en hel del med karta i skogen varje vecka. Nu ska jag vila upp mig och ta fram tävlingsrullskidorna och ladda för Vålas rullskidtävling. Det blir den femte tävlingen i maj, ganska sjukt egentligen, jag som inte direkt gillar att tävla i maj. Men så länge det inte känns som tävling och man ändå får mjölksyraträning så är det väl bra. Sen får man väl vara lite solidarisk med dom som ordnar tävlingar inom konditionsidrotter.
//Stefan...
...som lyssnar på Testament, Disciples Of The Watch
lördag 14 maj 2011
tisdag 10 maj 2011
MayDay
Tre veckor med sporadisk träning har möjligtvis gjort kroppen utvilad, även om jag tvivlar, men knappast pigg. Vanligvis så har jag svårt att vila ordentligt i april, det finns snö och man vill vänja kroppen med cykling, styrketräning samt löpning. Dom negativa följderna kommer mot hösten när man inte har vilat ordentligt på ett och ett halvt år. Hur ska man göra då?
Jag har ju varit med så länge att jag minns den tiden när man drog igång träningen lite lugnt mot slutet av maj. Numera ska man riva av ett cykelläger i början av maj, en mängsvecka på 40 timmar (bara för att få en bra grund) samt tävla på nämnda cykel, med karta i skogen eller i ett par skor med allt för lite dämpning för asfalt. Hur gick vi från det ena till det andra? Mitt minne berättar om en förändring i början av 00-talet. Från att 50 timmar under maj var okej så var numera 70-80 timmar målet. Nu kanske ni tänker att det här bara är kopplat till att jag blev äldre och kunde träna mera, men jag vill hävda att så är det inte, "alla" började prata om vikten av att träna ordentligt. Med "alla" menar jag här skidåkare födda i slutet på 70-talet. Själv ägnade jag våren åt att rulla runt med cykeln på sura grusvägar untanför Sundsvall med Olof Hedberg (vi studerade ibland också). Det var ingen skidåkare som cyklade när jag växte upp annat än som alternativ träning. För vissa personer, som den gamle kämpen Ludvig Remb, så spårade det här med cyklar snart ur och utvecklades till en besatthet av ramvikter.
Jag har ingen klar idé om var det här kom ifrån men inte var det pekpinnar ovanifrån, SSF alltså, som är svaret. Vad jag vet är att SSF började propagera för höjda träningsnivåer i mitten av 00-talet, när man hade återhämtat sig från chocken att Carin Holmberg inte ville tävla längre. Förmodligen så var det hela en rörelse i tiden som skapas av att många krafter samverkar, individer som institutioner. I sociologiska eller historiska termer kanske man kan tala om en professionalisering av skidåkaren. Vi hade hittat en bit till att bygga vidare vår träning på, det gick att göra träningen bättre i maj.
Om vi ser tillbaka nu då, var det som så ofta när man ser tillbaka en till synes oundviklig utveckling? Starka positiva exempel påverkar oss ofta i en viss riktning, här kan vi ta fram Björn Dählie och Per Elofsson, två skidåkare som tränade hårt även på våren. Träningens teoretiska grund, träningsläran förändrades i form av att styrketräning var en mycket större/viktigare del av träningen. Cyklingen tycker jag att det är mera oklart kring för inte har väl Roberto Vacchi ett sådant stort inflytande?
Så är en kort fundering sant till ända men först vill jag bara som en vetenskapligt skolad person komma med några egna invändningar. Det är en geografiskt begränsad utblick koncentrerad till Sverige och i viss mån Norge. Man tränar säkert jättehårt i Ryssland under maj månad. Jag vill inte heller framhålla att min egen generation har gjort en avgörande förändring i det som vi känner till som dagens längdskidåkning. Den moderna längdskidåkningen skapades på 80 och 90-talen med Gunde Svan och Björn Dählie som galjonsfigurer. När den postmoderna längdskidåkningen inträder, ja det vet vi först 10 år efter. Nästa stora förändring då?
Professionaliseringsprocessen är nog till ända utom i små förändringar här och där i träning och hur man jobbar som individ med sin tävlingsskidåkning. Med tanke på hur FIS jobbar med att anpassa tävlingsprogrammet efter ekonomiska incitament (dvs det man tror ger ekonomisk avkastning) så ligger väl en kapitalistisk logik nära till hands av den typ som styr cyklingen. Vad det betyder för längdskidåkningen får jag skriva en annan gång.
När det gäller träningen så är jag så gammal att jag kan göra lite som jag vill. I alla fall i maj.
//Stefan...
...som lyssnar på Snapcase
Jag har ju varit med så länge att jag minns den tiden när man drog igång träningen lite lugnt mot slutet av maj. Numera ska man riva av ett cykelläger i början av maj, en mängsvecka på 40 timmar (bara för att få en bra grund) samt tävla på nämnda cykel, med karta i skogen eller i ett par skor med allt för lite dämpning för asfalt. Hur gick vi från det ena till det andra? Mitt minne berättar om en förändring i början av 00-talet. Från att 50 timmar under maj var okej så var numera 70-80 timmar målet. Nu kanske ni tänker att det här bara är kopplat till att jag blev äldre och kunde träna mera, men jag vill hävda att så är det inte, "alla" började prata om vikten av att träna ordentligt. Med "alla" menar jag här skidåkare födda i slutet på 70-talet. Själv ägnade jag våren åt att rulla runt med cykeln på sura grusvägar untanför Sundsvall med Olof Hedberg (vi studerade ibland också). Det var ingen skidåkare som cyklade när jag växte upp annat än som alternativ träning. För vissa personer, som den gamle kämpen Ludvig Remb, så spårade det här med cyklar snart ur och utvecklades till en besatthet av ramvikter.
Jag har ingen klar idé om var det här kom ifrån men inte var det pekpinnar ovanifrån, SSF alltså, som är svaret. Vad jag vet är att SSF började propagera för höjda träningsnivåer i mitten av 00-talet, när man hade återhämtat sig från chocken att Carin Holmberg inte ville tävla längre. Förmodligen så var det hela en rörelse i tiden som skapas av att många krafter samverkar, individer som institutioner. I sociologiska eller historiska termer kanske man kan tala om en professionalisering av skidåkaren. Vi hade hittat en bit till att bygga vidare vår träning på, det gick att göra träningen bättre i maj.
Om vi ser tillbaka nu då, var det som så ofta när man ser tillbaka en till synes oundviklig utveckling? Starka positiva exempel påverkar oss ofta i en viss riktning, här kan vi ta fram Björn Dählie och Per Elofsson, två skidåkare som tränade hårt även på våren. Träningens teoretiska grund, träningsläran förändrades i form av att styrketräning var en mycket större/viktigare del av träningen. Cyklingen tycker jag att det är mera oklart kring för inte har väl Roberto Vacchi ett sådant stort inflytande?
Så är en kort fundering sant till ända men först vill jag bara som en vetenskapligt skolad person komma med några egna invändningar. Det är en geografiskt begränsad utblick koncentrerad till Sverige och i viss mån Norge. Man tränar säkert jättehårt i Ryssland under maj månad. Jag vill inte heller framhålla att min egen generation har gjort en avgörande förändring i det som vi känner till som dagens längdskidåkning. Den moderna längdskidåkningen skapades på 80 och 90-talen med Gunde Svan och Björn Dählie som galjonsfigurer. När den postmoderna längdskidåkningen inträder, ja det vet vi först 10 år efter. Nästa stora förändring då?
Professionaliseringsprocessen är nog till ända utom i små förändringar här och där i träning och hur man jobbar som individ med sin tävlingsskidåkning. Med tanke på hur FIS jobbar med att anpassa tävlingsprogrammet efter ekonomiska incitament (dvs det man tror ger ekonomisk avkastning) så ligger väl en kapitalistisk logik nära till hands av den typ som styr cyklingen. Vad det betyder för längdskidåkningen får jag skriva en annan gång.
När det gäller träningen så är jag så gammal att jag kan göra lite som jag vill. I alla fall i maj.
//Stefan...
...som lyssnar på Snapcase
måndag 25 april 2011
Vår och goda gärningar
För fjärde året i rad röjer jag i Färnebos elljusspår och är nu inne på dom sista 300 meterna av det 1250 meter långa/korta spåret. Fortfarande lika kul med träd som växer i elledningarna men snart är dom borta. Träning blir det inte så mycket av trots det fina vädret, tycker dock lite synd om dom som åkt till sydliga breddgrader för att cykla just nu.
//Stefan...
...som lyssnar på Rammstein
//Stefan...
...som lyssnar på Rammstein
måndag 18 april 2011
Kommentar till det finska valet
Finland som har ungefär 2 invandrare (tror det är Magnus Betnérs ord) har haft riksdagsval med framgång för det, bla, invadrarfientliga sannfinländarna. Dom vill som så många andra europeiska partier begränsa invandringen till i detta fall Finland. Men jag tycker att det fattas något? Varför vill dom inte begränsa utvandringen? Tror dom att det är kul för omvärlden att översvämmas av dom finländska horderna?
För att vara lite allvarligare, alla stater, nationer behöver samlande idéer att byggas kring, något en stor majoritet kan vara lite överens om. Således behöver vi något som vi uppfattar som finländskt eller svenskt för den delen. Att söka sig bakåt i historien för att skapa nuet är dom en ofta avancerad form av självbedrägeri. Vad är det för sant Finland som sannfinländarna söker då? Är det det Finland som var en del av det svensk riket, eller det ryska riket? Är det det Finland som nått verklig självständighet efter första världskriget? Säkert är dagens Finland det bästa Finland vi sett, speciellt i jämförelse med dom tre tidigare exemplen jag gett. Kanske man borde bygga vidare på det?
För övrigt anser jag att vi bör vara fria att söka skydd eller nya möjligheter var helst och när helst vi behöver det, en idé värd att samlas kring. Misstänker dock att alla inte är överens med mig.
//Stefan...
...som lyssnar på Rammstein
För att vara lite allvarligare, alla stater, nationer behöver samlande idéer att byggas kring, något en stor majoritet kan vara lite överens om. Således behöver vi något som vi uppfattar som finländskt eller svenskt för den delen. Att söka sig bakåt i historien för att skapa nuet är dom en ofta avancerad form av självbedrägeri. Vad är det för sant Finland som sannfinländarna söker då? Är det det Finland som var en del av det svensk riket, eller det ryska riket? Är det det Finland som nått verklig självständighet efter första världskriget? Säkert är dagens Finland det bästa Finland vi sett, speciellt i jämförelse med dom tre tidigare exemplen jag gett. Kanske man borde bygga vidare på det?
För övrigt anser jag att vi bör vara fria att söka skydd eller nya möjligheter var helst och när helst vi behöver det, en idé värd att samlas kring. Misstänker dock att alla inte är överens med mig.
//Stefan...
...som lyssnar på Rammstein
torsdag 24 mars 2011
Revolutionären Juholt!
Från Enn Kooks blogg hittar jag följande historia om den föreslagne socialdemokratiska partiledaren Håkan Juholt.
Att ledarsidan i DN plötsligt skulle börja backa upp den nye S-ledaren Håkan Juholt är det väl just ingen som väntar sig.
Nästan lika oväntat är det att Maciej Zaremba på tidningens kultursidor gör det, men Zaremba är en skribent som ibland skriver överraskande saker.
I dag minns han – själv polack – en händelse i den polska frihetskampen: från 1987 minns han en konferens i Warszawa med deltagare både polska Frihet och fred och västliga fredsorganisationer.
Bland de senare fanns Arbetarrörelsens fredsforum, en organisation uppbackad av Socialdemokraterna. Dess representant, en man med yvig (nästan polsk) mustasch och iförd vit kostym, var Håkan Juholt.
Zaremba: ”Om jag minns rätt begärde han att få träffa andra oppositionella och for sedan kors och tvärs genom staden mellan hemliga möten. Jag vet inte vilka budskap han framförde, men misstänker att de var uppmuntrande.
Juholt ägnade alltså sin ungdom åt att sprida subversiva budskap till stöd för oppositionen i dikataturer! Vad har Reinfeldt gjort på den fronten? Eller Carl Bildt för den delen?
//Stefan
Att ledarsidan i DN plötsligt skulle börja backa upp den nye S-ledaren Håkan Juholt är det väl just ingen som väntar sig.
Nästan lika oväntat är det att Maciej Zaremba på tidningens kultursidor gör det, men Zaremba är en skribent som ibland skriver överraskande saker.
I dag minns han – själv polack – en händelse i den polska frihetskampen: från 1987 minns han en konferens i Warszawa med deltagare både polska Frihet och fred och västliga fredsorganisationer.
Bland de senare fanns Arbetarrörelsens fredsforum, en organisation uppbackad av Socialdemokraterna. Dess representant, en man med yvig (nästan polsk) mustasch och iförd vit kostym, var Håkan Juholt.
Zaremba: ”Om jag minns rätt begärde han att få träffa andra oppositionella och for sedan kors och tvärs genom staden mellan hemliga möten. Jag vet inte vilka budskap han framförde, men misstänker att de var uppmuntrande.
Juholt ägnade alltså sin ungdom åt att sprida subversiva budskap till stöd för oppositionen i dikataturer! Vad har Reinfeldt gjort på den fronten? Eller Carl Bildt för den delen?
//Stefan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)