Lager 157 med genusperspektiv på långlopp!

Lager 157 har skrivit ett inlägg i frågan om varför vi har så få damer i långloppen. Bra att ett var dom stora teamen visa både intresse och förståelse för ett av dom stora problemen i vår idrott.

Oavsett poängsystem i Ski Classic eller damer som själva visar att dom vill satsa på långlopp så är ju det övergripande intrycket att Teamen inte VILL satsa på damer i någon större utsträckning. Tyvärr, jag har ingen bättre förklaring. Och den bästa bakomliggande orsak jag kan hitta (sociologiskt) är att Teamen i grunden är bildade av kompisgäng bestående av män helt enkelt. Inget fel i det egentligen och så kanske det måste vara när Teamen som företeelse är relativt ny. Men det får konsekvenser för kvinnliga skidåkare.

Till er som nu tänker/säger att kvinnorna inte vill själva eller att dom måste visa framfötterna själva, jo det är i och för sig riktigt i en viss mån, men tyvärr förstår ni inte riktigt hur samhället fungerar då. När ett visst fenomen, här långloppsskidåkning, blir så starkt kodat (uppfattat) som manligt och vi har en extremt ojämlik fördelning av män/kvinnor så blir det nästan ett självgående system. Både Team/arrangörer utgår från/ser nästan bara män som potentiella långloppsåkare. Samtidigt ser kvinnliga skidåkare ingen framtid/inga möjligheter i långloppen. Och sen rullar det på så med stora svårigheter att bryta sig ur sen cirkeln. Om kvinnor inte ser några möjligheter inom långlopp måste vi fråga oss varför? Inte uppmana dom att skärpa sig.

Det fina med Lager 157 är ju att dom har svaret i sin text, man måste jobba aktivt för att det ska bli flera damer i långloppen. Så gör det då!

//Stefan

Post maraton

Jag är ju fortfarande lite besviken på hur mina ben var under Axa, men det är ju inget att göra åt nu. Man funderar ju på om något i förberedelserna kunde gjorts annorlunda, men nej verkar svaret vara. Eller i alla fall inte något bättre.

Jag hade ju tre problem under tävlingen. Benen blev lite väl stumma, kände det redan i första utförsbacken ner från Ottfjället att jag inte kunde ta ut stegen ordentligt med vanlig lätthet utför. Det enda jag kan tänka på som förklaring är att benen blev lite sönderslagna redan veckan före på Vildmarks15.

Det andra problemet var att jag blev väldigt stum i nedre delen av ryggen in i andra stigningen. Förmodligen hänger det ihop med det första och det gjorde faktiskt lite ont upp på andra fjället när det blev en lång ihållande stigning. Och det kändes ju utför också. Jag tänkte ju att ryggen skulle fräch efter att ha låtit bli stakning i nästan två veckor före. Men icke.

Det tredje problemet var att jag var lite illamående från magen under loppet, det kändes att det var svårt att ta sportdryck och geler. Men detta var egentligen inte så stort problem, mest irriterande.

Så det gick inte som jag ville. Men, trots en dålig känsla så löpte jag ändå bättre än förra året och jag hade ett bra upplägg på loppet. Plockade placeringar hela tiden och var ju inte nära att ta slut. Dumt att klaga, och så man lärde sig väl något.

Direkt efter loppet kunde jag knappt stå på benen, en märklig känsla. Nu höll den i sig i en lite stund bara men visst var benen slitna. Dagen efter åkte jag en stund klassiskt och stakning på rullskidbanan i Vålådalen, det kändes ganska bra faktiskt och visar väl att jag inte pressade kroppen till max. Men visst var jag fruktansvärt stel. Vilade helt på måndagen.

Nu har jag återhämtat mig med sommarens pass på rullskidbanan i Östersund, cykling runt Alnön samt stakning mellan Sundsvall, Kvissleby och Matfors. Fint det.

//Stefan

Axa Fjällmaraton 2016

Det gick ju sådär, jag hade nog räknat med ett lite bättre resultat. 5 minuter bättre tid än förra året och en bra placering är väl okej men.

Förberedelserna var väl bra. Tävlingen förra helgen. Tränat lite lugnt veckan före. Laddade upp med lättare klassiska intervaller i torsdags. Loppet då?

Startade med en lite lättare ryggsäck än förra året. Öppnade lite hårdare ut på rullskidbanan i Vålådalen och gick lite hårdare in i backen upp mot fjället. Så långt allt bra. Självklart låg jag inte så högt som min slutgiltiga placering, folk springer alltid allt för hårt, men när vi svängde in på stigen mot första toppen låg jag tillräckligt långt fram för att det skulle vara hyfsad fart mot toppen. Tyvärr var jag väl redan här lite stum i benen.

Passerade lite löpare sista biten mot toppen på Ottfjället för att ha hyfsad fri stig ner mot Nordbotten. Och vilken skillnad mot förra året, nu kunde jag verkligen ta ut stegen! Löpte förbi små grupper och enskilda löpare hela vägen ner och hade väl ett bra tempo men benen var inte riktigt frächa utför heller.

I skogen där stigningen mot Hållfjället kunde jag ändå löpa på bra, fick väl lite draghjälp men gick om nån löpare då och då fortsatt. När man sprungit förbi vätskekontrollen och är uppe på fjället börjar 9 kilometer lättare löpning ner till Ottsjö, en sträcka som flöt på riktigt bra förra året men nu blev den hemsk. Åter sprang jag om lite löpare (jo jag borde kanske öppna hårdare) men benen blev stummare och stummare ju mer hård stig det var och dessutom började jag få kramp i ryggen. Så det blev plågsamt ner till Ottsjö.

Väl där så fick vi några kilometers stigning genom kontrollen och upp i skogen och det gick faktiskt lite lättare uppför, i alla fall för ryggen. Efter det några kilometer flackare stig där jag igen gick ikapp några löpare, och lämnade dom bakom mig (kul att springa om ändå). Förbi kontrollen vid Ytterstvallen och lite brantare motlut medförde en hel del gång ( snabb i och för sig) uppför och igen kändes det lite tungt. Det släppte väl när kalfjället öppnade sig och kanske för att jag kunde räkna ner kilometerna också. Jobbade på så hårt jag kunde med stumma ben.

Sista biten mot toppen ovan Trillevallen såg jag faktiskt en hel del löpare och kände väl att det var lite synd att jag inte hade mer i benen under dagen. Tittade på klockan och såg väl att en tid ner mot 4.20h var helt borta och 4.25h också förmodligen. Kom om några på toppen och första biten utför, alltid några med kramp och annat fint i benen där! Släppte på så mycket jag kunde utför och kom snart i i skogen. Där var det som en avslutande bonus djävligt lerigt och kilometertider över 6 minuter trots platt löpning. Var ganska less här.

Gick i mål på starx över 4.30h med ben som jag faktiskt knappt kunde stå på. Tråkigt men så är det med tävlingar...

//Stefan

Vildmarks 15 2016

Ett steg på vägen mot AXA Fjällmaraton. Jag tränade bra och hårt i Sälen i början av förra veckan så med några dagar vila tänke man ju att det borde vara bra form på Vildmark. Men, om man företar vilan på en arbetsplats med lite för varm och dålig luft så tar det ganska mycket energi också. Men kroppen är ju ganska märklig.

Startade en av mina favorittävlingar med en ganska seg känsla, planen var att ändå inte gå så hårt i början (ofta är planen så i löpning). Sämre konkurens i år då orienterarna var borta och jag hamnade långt fram i fältet direkt. Kände verkligen på dom första kilometerna med snabb grusstig att jag saknade dom flacka löpintervaller jag inte tränat senaste veckorna. Och så blev jag ganska stum och matt efter någon kilometer. Fick släppa ifatt löpare och följa dom någon kilometer innan jag piggnade till och tog över farthållningen. Och plötsligt kändes det bättre.

Kunde löpa sista 10 kilometerna med hög puls, okej fart och utan allt för hög känsla av ansträngning. Bara så där. Irriterande då att jag inte hade bättre uppladdning som kunde ha gett en bättre start. Nöjd med avslutningen ändå, tänkte att det måste vara så här världseliten känner sig på tävlingar, bara kunna gå på stenhårt utan att plåga ihjäl sig. Dom tycker förmodligen inte ens att det är jobbigt...

Hämtade in fyran på slutet men orkade inte spurta ifrån. Nöjd som sagt. Konditionsmässigt bra medan benen var lite tävlingsovana. Två minuter snabbare än förra året, bra det också, och jag ligger i fas för AXA.

Resultat hittar ni här.

Nu väntar lite lätt träning och sen resa till Årefjällen för att förbereda allt för maran. Har tränat lite mer och hårdare löpning i år, är bättre löpare och har väl gjort allt jag kunnat för att springa snabbt på lördag. Funderar bara på vilka skor jag ska ta...

//Stefan

Två rullskidtävlingar...

...Har det blivit den senaste tiden. Först i Norberg där man bestämt sig för att genomföra en Engelbrektsrull. Det var väl bra även om den var i det kortaste laget med 18 kilometer på en bana som gick från byn ut runt sjön och tillbaka. Fin asfalt och några småbackar och vi körde på 2:or.

Då Ronny anmälde sig som sjuk var visst övriga tävlande överrens om att jag var favorit så för att få någon fart på tävlingen (och få bra träning) fick jag dra. Och dra. Och dra. Fick väl lite hjälp men det var svårt att gå i från på en så kort sträcka med så små backar. Blev ett bra träningspass och en hård avslutning där jag spurtade ner juniorbröderna Björn. Att jag ändå inte vann tävlingen, ja det får ni fråga arrangören om varför...

I lördags var det dags för Näsrullen. Nu var det ett bättre startfält och hopp om ett ytterligare bra pass och rolig tävling. Jag hade till och med vilat ordentligt dagarna före. Och så får jag vänster stav avkörd i starten...

Jag tar mig 2 kilometer och får en ny stav och får ändra fokus till ett helt annat lopp. Köra ifatt täten går ju inte, speciellt inte i motvinden. Jagar i 10 kilometer tills jag är ifatt en grupp med bla Thomas Jelinek och Olivia Hansson. Det var ganska skönt att få lite vindskydd. När vi svänger av mot Utsund och får medvind går jag upp och höjer farten och håller den positionen fram till Folkärna. Och när vi fick lite backar på väg tillbaka mot By så blev det hårdkörning på riktigt. Kändes bra men var nog lite trött.

Fick med mig Jörgen Lindgren från IK Stern och vi plockade in några åkare. Vi var faktiskt ifatt en (från förkylningen) trött Ronny några kilometer före mål och det blev en bra spurt som jag tog. Så träning det fick jag igen. Men jag är trött på att dra nu. Senast jag hade ett problemfritt rullskidslopp var nog Näsrullen förra året, men det ska väl vända. Bra form i alla fall.

//Stefan

Jonas Karlsson om fallet Aregawi

Jag har funderat en del kring dom här historian kring Melodium, Wada och Aregawi (för att ta det välkända svenska exemplet). Men eftersom jag varken har kunskap eller haft tid att sätta mig bättre in i saken så har jag inte skrivit något här. Det kan vara klokt att inte göra det innan man har lite kunskap i alla fall. Den tidigare svt-krönikören Jonas Karlsson har däremot skrivit, och om han gjort sin läxa så är hela Melodium-historian riktigt oklar (för att välja ett diplomatiskt ord). Kanske har en massa idrottare blivit stämplade som fuskare för att någon gång (kanske innan det blev förbjudet) ha tagit ett medel som eventuellt inte höjer prestationen alls.

Jonas Karlssons inlägg går att läsa här.

Det kan vara värt att läsa när diverse experter och journalister använder sitt mediautrymme åt att ta heder och ära av Abebea Aregawi. Jag tror inte dom har gjort ett lika grundligt arbete. Att man som tidigare idrottare eller journalist har ett hjärta som klappar väldigt starkt för rena svenska idrottare som ibland inte får en ärlig chans rättfärdigar faktiskt inte att man gör ett dåligt jobb i media. Så höj nivån!

//Stefan

Klackberg

Det har blivit lite träning nu under den första halvan av juli. När man inte har tid eller råd att åka iväg allt för långt så får man göra det bästa av vad som finns hemma. I Klackberg, Norberg, har jag inte tränat så få pass under min skidkarriär. Den första orsaken till att jag var där är konstsnön som man var väldigt bra på under 90-talet. Vill minnas att vi var upp med Västerfärnebo AIK och körde någon tävling, kanske en Västmanlands Cup, en kväll och jag tyckte backarna var väldigt stora. Vi åkte runt på stadion bara...

Som junior tränade jag där varje vinter och det var ju inte direkt snörika vintrar mellan 95 och 97. Backarna var väl lite mindre då men den stora backen på 5-kilometerselljusspåret var inte att leka med. Den räckte ju till och med för Jaktstarts-SM 99, även om landslagsåkarna klagade på att den var för lätt. Vill även minnas att vi körde en Salomon Cup I Klackberg 96, kanske, möjligtvis med dom första sprinttävlingarna på juniorsidan också. Någon borde faktiskt ha lärt mig tycka om motlut mycket tidigare, att lära sig själv går inte alltid så snabbt!

Efter att Klackbergs konstsnöspår hade några dåliga år en bit in på 00-talet genomförs skidpassen här i trakterna oftare på andra ställen. Sen är ju ärligt talat backarna kring stadion nu ganska små, jämfört med Mördarbacken på Lugnet. Om jag tränar i skidspåren kring Norberg nu om vintrarna så är det oftare Engelbrektsspåret jag är i, när det finns snö vill säga. Det är verkligen fin gammaldags skidåkning där.

Men något jag mer än gärna fortfarande gör är att springa i Klackberg! Distanspass, intervaller och skidgång (även om backarna är lite korta). Den här veckan började jag med fyra timmar kuperad löpning i både slalombacken, Rutchen och runt elljusspåret och gruvhålen. Fokus låg på att verkligen löpa i backarna, jaga höjdmeter och göra det i ett lugnt tempo. Sprang faktiskt utan vätskebälte eller rygsäck, kom på att jag hade så nära till bilen så då kan man ju ta en runda på 30-40 minuter för att stanna till för en drickpaus. Blev ett bra pass och det tog inte heller lika hårt på benen som tidigare i år. Låren börjar väl vänja sig.

I onsdags blev det löpintervaller uppför. Dels min testrunda som startar i den stora backen på elljusspåret och består av att löpa 10 minuter och se hur långt jag kommer. Backen tar ungefär 5 minuter och sedan följer 5minuter småkuperat med avslutningen lite utför, sen har jag bara att jogga några minuter utför för att starta om. Det blev 3 sånna varv följt av 5 vändor uppför en brant med lite trappor avslutat med en slakmota. 45 minuter totalt blev det. Löpte väl hyfsat snabbt men tog inte ut allt för mycket, bra pass.

Mycket löpning har det blivit nu för att prestera bra på AXA Fjällmaraton om några veckor. Hoppas på lite bättre form nu igen när jag lugnar ner träningen.

Trappan på min korta intervallsträcka, ingången till Blå Grottan rakt fram. Kalkhaltig mark skapar en fin lövskog som för tankarna till sydligare breddgrader.

 

Blå Grottan, gammalt gruvhål med fint vatten.

Rutchen, bra att både löpa, hufsa samt gå i. 

Samma gamla slalombacke, inte så lång som sagt, så det blir några vändor.

//Stefan