Fråga inte vilka krav du kan ställa på andra, fråga vilka krav du kan ställa på dig själv

Har ni tänkt på hur ett politiskt förslag idag blir analyserat i den offentliga diskursen? Fastighetsskatt, hur drabbar det välbeställda villaägare runt Stockholm? Jobbskattavdrag (dvs inkomstskattesänkning), hur mycket tjänar medelklassen i Stockholm på det? Rutavdrag, hur kan det hjälpa stressade (men välbeställda) familjer? Och så slutligen den fråga som gör perspektivet tydligast, hur ska socialdemokraterna vinna nästa val? Genom att vinna över medelklassen i  Stockholm!

Självklart finns den andra sidan av politiken i vårt dialektiska samhälle. Dom som vi måste ställa krav på! Det är här motsatsförhållandet visar sin otrevliga sida ty krav ställs endast på i den nedre delen av samhällets hierarki. Elever (om dom inte är väldigt duktiga, då ska dom helst få egna skolor), socialbidragstagare, arbetslösa, flyktingar, invandrare, brottslingar osv.

Blir därför uppriktigt glad över att läsa Svend Dahls krönika i Sundsvalls Tidning, en liberal som analyserar maktrelationer i samhället och dessutom tar med John Rawls i diskussionen. Att nu kravet på Vab-intyg är påväg bort visar väl egentligen bara hur tydligt samhället bedömmer olika grupper. Men det är inte det som är den stora poängen, precis som Dahl skriver så fräter kravretoriken sönder samhället.

"Ju självklarare den blir som utgångspunkt i det politiska samtalet, desto svårare blir det att se de som inte delar våra egna socioekonomiska förutsättningar som jämlikar. I stället för att vara en del av samhällsgemenskapen förvandlas sjuka, arbetslösa och fattiga till hot mot densamma."

Att hävda att vi är påväg mot USA:s sociala skiktning är en kliché och sådant bör man hålla sig borta från, men? George Carlin förklarar hur den härskande klassen härskar och vad poängen är med dom fattiga.

//Stefan