måndag 29 augusti 2016

Stavlängder...

Jag har väl tänkt att skriva något om stavlängder ett tag nu, det är ju en aktuell fråga i dessa tider av stakning. Så får man lite tid över ibland och jag skrev en kommentar på Erik Wickströms blogg. Tänkte utveckla den här.

Nu avser jag inte att kommentera så mycket vad andra gör eller vad som funkar till vilken åkare. Men visst är det intressant att både långloppselit och motionärer plötsligt (igen) börjat prova längre stavar. Men som med alla trender gäller det att vara lite försiktig och fundera vad som är bäst för en själv.

Själv är jag 181 centimeter lång och inom långloppen har vi så länge jag har varit med talat om att man går upp någon (2-3cm) centimeter jämfört med klassisk åkning på kuperade banor. Det är helt enkelt lite svårt att få ett bra flyt i diagonalåkningen med för långa stavar. Det som hänt nu är att många har börjat testa att staka med skate-längd (eller längre) på stavarna. Det funkar uppför och avlastar (kanske) armarna något och ökar (kanske) kapaciteten uppför. Så jag har under många år kört med ca 156 centimeter långa stavar, och jag har faktiskt inte så stora planer på att förändra allt för mycket där.

Om längre stavar kan underlätta stakning uppför så tycks det vara motsatt förhållande i flack och snabb åkning. Det blir svårt att få ett bra flyt i stavtaget och efter isättningen upplever jag att man nästan stoppas upp i rörelsen. Men visst kan man anpassa tekniken också. Följande är mina slutsatser så långt:

Vid klassisk åkning för att optimera för klättrande så åker jag mer 154cm eller 154.5cm.

156cm är min traditionella långloppslängd, vi talar om främst flacka lopp och snabbt före. Samma längd använder jag också på rullskidtävlingar, där det är relativt snabb stakning. Här är det väldigt tydligt att om jag går upp 1cm så får jag väldigt svårt med träffen i stakrörelsen, inte för långa stavar på snabb rullskidåkning alltså.

157.5cm använder jag numer på kuperade långlopp eller om det skulle vara mjukt och segt före. Det beror ju på hur långt man trycker ner stavarna i snön också. Numer använder jag nog den här längden lika ofta som 156cm.

Jag har testat 165cm ganska mycket senaste vintern. Jag har i och för sig alltid stakat lite med skatestavar vintertid bara för omväxling men nu har jag mera tänkt på det som en möjlighet för exempelvis Årefjällsloppet. Vid stakintervaller på tex Lugnet så känns det klart bättre uppför Mördarbacken med så långa stavar än med 156cm, förmodligen går det lite fortare också. Men,är jag uppe på 157.5cm så är det direkt mindre skillnad. Komplicerat alltså. Jag tror ändå det skulle vara värt att testa på Årefjäll eller Birken. Men när det är flackt och går relativt lätt funkar det inte.

Och sen har vi ju Nordenskjöldsloppet också, som jag kanske ska åka. Ett lopp som tycktes slita väldigt hårt på handlederna enligt dom som åkte. Samtidigt körde Erik Wickström med Kraftstaven under den största delen av sitt 24h lopp i Vålådalen i våras. Så jag tänkte att den kanske skulle lösa vissa problem där. Vi får se, mina tester med Kraftstaven har väl varit sådär hittills. Tycker det är svårt att köra fort med den, uppför är den väl okej men har inte riktigt hittat något bra tryck där heller. Kanske på ultradistanser?

//Stefan



torsdag 25 augusti 2016

Hederskulturen inom fotbollen är stark!

Det här med Hope Solos dissande av Sveriges taktik i OS och att hon därmed blivit avstängd av sitt förbund är intressant. Hederskulturen inom idrotten är stark, intressant och inte minst motsägelsefull. Och vad är fusk? Vad är osportsligt? För en utomstående framstår vissa reaktioner från idrottsrörelsen som minst sagt bisarra, och det här måste vara en av dom mest bisarra. Att bestraffa besvikelse...

//Stefan

söndag 21 augusti 2016

Långpass stakning

Hej på er!

Eftersom det inte verkar bli något Allianslopp (pga somande tidigt på kvällen efter rullskidpasset hem från jobbet samt omöjligt att efteranmäla sig) så blev det idag ett test inför ett eventuellt lopp på 22 mil i vår. Upplägget var att staka mot Norberg för att möta upp Ronny och sen ta den vanliga rundan med lite skarvningar. Rullade iväg med 3or på blöt asfalt och bestämde mig för att det skulle bara hyfsat distanstryck i dagens stakning. Med förhoppning om att det skulle skona handleder och armar tog jag Kraftstaven under dagens pass.

Efter en dryg timme mötte jag Ronny och vände ner mot Sala hållet igen. För er bekanta med den Nordvästmanländska geografin så var vi runt på ställen som Karbenning By, Ängelsberg, förbi Västervåla nästan till Virsbo. Tillbaka till Ängelsberg och vidare mot (och mötte Nicklas J) Fagersta för att ta Melingsbacken på gamla vägen till Norberg. Vi rundade Noren upp till Kärrgruvan och sedan följde Ronny med en bit mot Västerfärnebo. Han skulle ju bara staka fem timmar men förändrade målet till 9 mil, blev inte sån stor skillnad. Själv stakade jag med och hann på vägen in en vända till både Karbenning och Karbenning By igen. Stannade till hemma efter 8.15h och 134 km. Det finns ju helt okej vägar för rullskidor här!

Snittpulsen blev 110, får sägas vara högt för mig på ett ultrapass. Snitthastighet 16.5 km/h, blött i början och några mil väldigt grov asfalt. Ronny hävdade att jag var stark idag, kanske därför jag drog 90% av tiden. Man blir bra på det man tränar liksom.





Vad var det för mening med detta då? Kul! Motiverande. Testa kropp och material. Och sen fick jag ju träna några timmar också.

Kraftstavens krokiga del gjorde i alla fall ingen negativ inverkan på mina handleder. Kanske hjälper den mot dom handledsproblem som många upplevde på Nordenskjöld i våras? Vad jag däremot fick ont i var fötterna av vibrationerna, trots Elpex Evo. Långt ifrån dödligt skadad men det tog hårt. En del grusbeläggningar på vägarna här ute på landsbygden är inte att leka med!

Försökte hålla bra distanstempo hela passet, det gick också lite snabbare än mitt och Ronnys 9-milspass i juli, och det funkade väl bra hela vägen. Lite seg sista timmen men det ska man väl vara. Drack vatten första 3 timmarna sen sportdryck och Cola. Två (korta)stopp för fika med lite bullar och energikaka. Kunde ätit mycket mer men ville ändå testa kroppen.

I tävlingstempo blir det naturligtvis en helt annan påfrestning på kroppen men det här kändes i alla fall väldigt bra. Vi kom fram till att det stora problemet blir att hålla uppe energinivåerna under kanske 10 timmar tävling. Nu får vi se vad nästa test blir...

//Stefan

torsdag 18 augusti 2016

Lager 157 med genusperspektiv på långlopp!

Lager 157 har skrivit ett inlägg i frågan om varför vi har så få damer i långloppen. Bra att ett var dom stora teamen visa både intresse och förståelse för ett av dom stora problemen i vår idrott.

Oavsett poängsystem i Ski Classic eller damer som själva visar att dom vill satsa på långlopp så är ju det övergripande intrycket att Teamen inte VILL satsa på damer i någon större utsträckning. Tyvärr, jag har ingen bättre förklaring. Och den bästa bakomliggande orsak jag kan hitta (sociologiskt) är att Teamen i grunden är bildade av kompisgäng bestående av män helt enkelt. Inget fel i det egentligen och så kanske det måste vara när Teamen som företeelse är relativt ny. Men det får konsekvenser för kvinnliga skidåkare.

Till er som nu tänker/säger att kvinnorna inte vill själva eller att dom måste visa framfötterna själva, jo det är i och för sig riktigt i en viss mån, men tyvärr förstår ni inte riktigt hur samhället fungerar då. När ett visst fenomen, här långloppsskidåkning, blir så starkt kodat (uppfattat) som manligt och vi har en extremt ojämlik fördelning av män/kvinnor så blir det nästan ett självgående system. Både Team/arrangörer utgår från/ser nästan bara män som potentiella långloppsåkare. Samtidigt ser kvinnliga skidåkare ingen framtid/inga möjligheter i långloppen. Och sen rullar det på så med stora svårigheter att bryta sig ur sen cirkeln. Om kvinnor inte ser några möjligheter inom långlopp måste vi fråga oss varför? Inte uppmana dom att skärpa sig.

Det fina med Lager 157 är ju att dom har svaret i sin text, man måste jobba aktivt för att det ska bli flera damer i långloppen. Så gör det då!

//Stefan

onsdag 10 augusti 2016

Post maraton

Jag är ju fortfarande lite besviken på hur mina ben var under Axa, men det är ju inget att göra åt nu. Man funderar ju på om något i förberedelserna kunde gjorts annorlunda, men nej verkar svaret vara. Eller i alla fall inte något bättre.

Jag hade ju tre problem under tävlingen. Benen blev lite väl stumma, kände det redan i första utförsbacken ner från Ottfjället att jag inte kunde ta ut stegen ordentligt med vanlig lätthet utför. Det enda jag kan tänka på som förklaring är att benen blev lite sönderslagna redan veckan före på Vildmarks15.

Det andra problemet var att jag blev väldigt stum i nedre delen av ryggen in i andra stigningen. Förmodligen hänger det ihop med det första och det gjorde faktiskt lite ont upp på andra fjället när det blev en lång ihållande stigning. Och det kändes ju utför också. Jag tänkte ju att ryggen skulle fräch efter att ha låtit bli stakning i nästan två veckor före. Men icke.

Det tredje problemet var att jag var lite illamående från magen under loppet, det kändes att det var svårt att ta sportdryck och geler. Men detta var egentligen inte så stort problem, mest irriterande.

Så det gick inte som jag ville. Men, trots en dålig känsla så löpte jag ändå bättre än förra året och jag hade ett bra upplägg på loppet. Plockade placeringar hela tiden och var ju inte nära att ta slut. Dumt att klaga, och så man lärde sig väl något.

Direkt efter loppet kunde jag knappt stå på benen, en märklig känsla. Nu höll den i sig i en lite stund bara men visst var benen slitna. Dagen efter åkte jag en stund klassiskt och stakning på rullskidbanan i Vålådalen, det kändes ganska bra faktiskt och visar väl att jag inte pressade kroppen till max. Men visst var jag fruktansvärt stel. Vilade helt på måndagen.

Nu har jag återhämtat mig med sommarens pass på rullskidbanan i Östersund, cykling runt Alnön samt stakning mellan Sundsvall, Kvissleby och Matfors. Fint det.

//Stefan


söndag 7 augusti 2016

Axa Fjällmaraton 2016

Det gick ju sådär, jag hade nog räknat med ett lite bättre resultat. 5 minuter bättre tid än förra året och en bra placering är väl okej men.

Förberedelserna var väl bra. Tävlingen förra helgen. Tränat lite lugnt veckan före. Laddade upp med lättare klassiska intervaller i torsdags. Loppet då?

Startade med en lite lättare ryggsäck än förra året. Öppnade lite hårdare ut på rullskidbanan i Vålådalen och gick lite hårdare in i backen upp mot fjället. Så långt allt bra. Självklart låg jag inte så högt som min slutgiltiga placering, folk springer alltid allt för hårt, men när vi svängde in på stigen mot första toppen låg jag tillräckligt långt fram för att det skulle vara hyfsad fart mot toppen. Tyvärr var jag väl redan här lite stum i benen.

Passerade lite löpare sista biten mot toppen på Ottfjället för att ha hyfsad fri stig ner mot Nordbotten. Och vilken skillnad mot förra året, nu kunde jag verkligen ta ut stegen! Löpte förbi små grupper och enskilda löpare hela vägen ner och hade väl ett bra tempo men benen var inte riktigt frächa utför heller.

I skogen där stigningen mot Hållfjället kunde jag ändå löpa på bra, fick väl lite draghjälp men gick om nån löpare då och då fortsatt. När man sprungit förbi vätskekontrollen och är uppe på fjället börjar 9 kilometer lättare löpning ner till Ottsjö, en sträcka som flöt på riktigt bra förra året men nu blev den hemsk. Åter sprang jag om lite löpare (jo jag borde kanske öppna hårdare) men benen blev stummare och stummare ju mer hård stig det var och dessutom började jag få kramp i ryggen. Så det blev plågsamt ner till Ottsjö.

Väl där så fick vi några kilometers stigning genom kontrollen och upp i skogen och det gick faktiskt lite lättare uppför, i alla fall för ryggen. Efter det några kilometer flackare stig där jag igen gick ikapp några löpare, och lämnade dom bakom mig (kul att springa om ändå). Förbi kontrollen vid Ytterstvallen och lite brantare motlut medförde en hel del gång ( snabb i och för sig) uppför och igen kändes det lite tungt. Det släppte väl när kalfjället öppnade sig och kanske för att jag kunde räkna ner kilometerna också. Jobbade på så hårt jag kunde med stumma ben.

Sista biten mot toppen ovan Trillevallen såg jag faktiskt en hel del löpare och kände väl att det var lite synd att jag inte hade mer i benen under dagen. Tittade på klockan och såg väl att en tid ner mot 4.20h var helt borta och 4.25h också förmodligen. Kom om några på toppen och första biten utför, alltid några med kramp och annat fint i benen där! Släppte på så mycket jag kunde utför och kom snart i i skogen. Där var det som en avslutande bonus djävligt lerigt och kilometertider över 6 minuter trots platt löpning. Var ganska less här.

Gick i mål på starx över 4.30h med ben som jag faktiskt knappt kunde stå på. Tråkigt men så är det med tävlingar...

//Stefan

måndag 1 augusti 2016

Vildmarks 15 2016

Ett steg på vägen mot AXA Fjällmaraton. Jag tränade bra och hårt i Sälen i början av förra veckan så med några dagar vila tänke man ju att det borde vara bra form på Vildmark. Men, om man företar vilan på en arbetsplats med lite för varm och dålig luft så tar det ganska mycket energi också. Men kroppen är ju ganska märklig.

Startade en av mina favorittävlingar med en ganska seg känsla, planen var att ändå inte gå så hårt i början (ofta är planen så i löpning). Sämre konkurens i år då orienterarna var borta och jag hamnade långt fram i fältet direkt. Kände verkligen på dom första kilometerna med snabb grusstig att jag saknade dom flacka löpintervaller jag inte tränat senaste veckorna. Och så blev jag ganska stum och matt efter någon kilometer. Fick släppa ifatt löpare och följa dom någon kilometer innan jag piggnade till och tog över farthållningen. Och plötsligt kändes det bättre.

Kunde löpa sista 10 kilometerna med hög puls, okej fart och utan allt för hög känsla av ansträngning. Bara så där. Irriterande då att jag inte hade bättre uppladdning som kunde ha gett en bättre start. Nöjd med avslutningen ändå, tänkte att det måste vara så här världseliten känner sig på tävlingar, bara kunna gå på stenhårt utan att plåga ihjäl sig. Dom tycker förmodligen inte ens att det är jobbigt...

Hämtade in fyran på slutet men orkade inte spurta ifrån. Nöjd som sagt. Konditionsmässigt bra medan benen var lite tävlingsovana. Två minuter snabbare än förra året, bra det också, och jag ligger i fas för AXA.

Resultat hittar ni här.

Nu väntar lite lätt träning och sen resa till Årefjällen för att förbereda allt för maran. Har tränat lite mer och hårdare löpning i år, är bättre löpare och har väl gjort allt jag kunnat för att springa snabbt på lördag. Funderar bara på vilka skor jag ska ta...

//Stefan