söndag 31 december 2017

Nyårstävling Avesta 2017

Det blev en nyårstävling i år också för oss i Avesta. Ronny hade bjudit in till 15 kilometer fristil. I det här fallet betydde det att Ronny och jag skatade medan resten stakade. En inte allt för liten grupp åkare hade samlats på konstsnöspåret i Åsbo som skulle köras 8 gånger fram och tillbaka med avslutning uppför backen.

Eftersom skate är det nya svarta för långloppsåkare (mitt femte hårda skatepass i december) och vi ville få upp pulsen lite extra jagade jag och Ronny iväg i starten på nysnön som låg på skatebädden. Med oss fick vi Jacke stakandes i ett lite mer isigt klassiskt spår och så höll vi på så i 8 varv. Vi turades om att hålla uppe farten och efter några varv så pressade även Jacke oss i dom mer lättåkta delarna. Ronny i skate brukar vara en utmaning för mig men i vinter har det funkat bra. Idag var jag nästan lite starkare men det var svårt att gå ifrån i ett rejält sugande före som gjorde benen tämligen stumma efter några varv. I mål var vi alla tre rätt nöjda med passet och att ha gjort något åt bristen på tävlingar.

Nu hoppas jag på mer träning och sen Axa skimaraton nästa söndag. Kanske även skateintervaller på snabba hårda spår...

//Stefan

onsdag 20 december 2017

På västfronten intet nytt...

NRK rapporterar om 55 norska manliga toppidrottare tjänade 100 miljoner kronor mer än lika många kvinnliga toppidrottare.

Samtidigt får NRK kommentarer från Johannes Thingnes Bø, Emil Hegle Svendsen och Sjur Røthe. Den förste förklarar det med att herrarna är mer populära. Den andre med att herrarna (uppenbarligen) är bättre. Den tredje tar det uppenbarligen inte så hårt. Alla tre verkar överens om att toppidrotten är tämligen jämställd. Hur dom logiskt får ihop inkomstskillnaderna som NRK visar med sin egen upplevelse av jämställdhet vet jag inte, att dom är män kanske förklarar något? Inte så intresserade av frågan kanske?

Men nu ska vi inte vara för snabba att döma alla norrmän eller norska idrottare utifrån dessa tre, se deras argument (eftersom det är som det är är det så och det är inget problem) som pedagogiska exempel.

Det finns ju dom som reagerar annorlunda. Tarjei Bø, Astrid Uhrenholdt Jacobsen och Ingvild Flugstad Østberg är några av dom som varken tycker inkomstskillnaderna är bra eller att det är speciellt jämställt inom toppidrotten.

Astrid Uhrenholdt Jacobsen sammanfattar allt rätt bra på frågan om hon upplever toppidrotten som jämställd:

– Ikke overalt, nei. Hva gjelder penger, så er det forskjell. Noen aktører er veldig konsekvente på at det skal være det samme for samme på prestasjon, mens noen er delvis åpne på at det ikke er det, forklarer skiesset.

Hun påpeker at det har skjedd mye siden hun kom inn i langrennssirkuset.
– Første gang jeg gikk junior-VM hadde Fischer forskjellige bonuslister for kvinner og menn, og det var en helt åpen greie. Så det har skjedd mye på 12 år. Vi må bare fortsette å jobbe for at det skal bli likt.

– Hva synes du om at det ikke likt allerede?

– Jeg tenker at det både er opp til oss og gutta og stille spørsmål hvis man ser at det er forskjeller, avslutter Uhrenholdt Jacobsen.

Ställ frågor, tämligen grundläggande uppmaning! Kanske en bra början för
Thingnes Bø, Hegle Svendsen och Røthe?

 //Stefan

tisdag 28 november 2017

Träning på snö

I jakt på längre backar att använda benen i så hamnade jag i Klackberg idag igen. Tanken var väl att löpa men mer än 5 centimeter gjorde att kraften från stavarna ökade hastigheten betydligt då även terrängskorna slirade betänkligt. 45 minuter A3 och 2.20h totalt skrapade jag ihop. Intervallerna var på mellan 4 och 7.30 minuter långa, det blir ju ofta ett problem att hitta långa motlut så här i början av säsongen så bäst att passa på. Det var nog säsongens sista pass i Klackberg idag, har i alla fall varit där drygt 10 gånger i år, bra ställe!

Snöigt värre på höjderna ovan Klackberg idag.
Konstsnöspåret i Avesta har hunnit bli dryga 300 meter enkel väg. Ovanligt fint så här i början. Det får bli en del stakning där nu för att slippa ta fram rullskidorna igen. Värt att åka där om man är i närheten, annars bör man nog vänta på lite längre spår.

Bra jobbat med ett tjockt och fint snölager.
//Stefan

torsdag 23 november 2017

MeToo och idrotten del 2

Ni vet Maria Rydqvist, hon som har lyft frågan (som det så fint heter) om frånvaron av kvinnliga topptränare inom SSF ett bra tag nu?! Ofta har svaret varit att det är svårt att hitta kvinnor som är intresserade och vill satsa. Johan Sares lyckades till och med hävda att kvinnliga tränare var dåligt utbildade. Det kan möjligtvis finnas andra orsaker!

Så här säger Anja Pärsson till Expressen om det hon sett att kvinnliga ledare fått stå ut med:

 – Det finns ändå en extremt stor andel män som sitter på makten i idrottsvärlden. Kolla bara bland tränare, där är det väldigt få kvinnor. Och jag känner många kvinnliga tränare som har blivit otroligt förtryckta i de roller de har i förbund eller liknande, så det är svårjobbat. Ska man förändra idrottsvärlden så måste man förändra på den högsta nivån. Idrottsledare måste sätta ner foten och bestämma hur det ska se ut.

Det tycks finnas ett ytterligare problem än kvinnorna själva! Kanske något att tänka på.

Johanna Frändén och Simon Bank skriver i Aftonbladet, här och här, om jämställdhet och misogyni inom både idrotten och idrottsjournalistiken. Insiktsfullt och läsvärt. För att återknyta till min inledning och citera Frändén så:

Det är, intressant nog, nästan alltid kvinnliga sportjournalister som får frågor om varför kvinnliga sportjournalister marginaliseras.

Åter igen, att lägga ansvaret och problemet på kvinnorna. Kanske kan MeToo ta bort lite av den vanföreställningen. Rikta uppmärksamheten dit problemet ofta ligger när det kommer till jämställdhetsfrågor, män...

//Stefan

MeToo och idrotten.

Äntligen når MeToo idrotten i Sverige och gör det möjligt för idrottare att lyfta fram insiktsfulla kunskaper. Som Nilla Fischer i Aftonbladet:

"– Den manlige idrottaren hyllas som ett ideal, och så länge han presterar lämnas både kultur och utövare oberörda av lagkamrater, supportrar och av de idrottsförbund han representerar. Detta finner jag problematiskt och bör ifrågasättas.

Vad har du för egna upplevelser av sexuella trakasserier inom fotbollen?

– Jag har fått dödshot både hemskickat och via sociala medier. Jag har även varit utsatt för andra trakasserier och härskartekniker. Att bli utsatt för sådant är vardag för oss kvinnor som befinner oss på "männens arena", alltså idrottsrörelsen. Män vill skydda det som är deras. Damlag eller kvinnliga utövare prioriteras bort till exempel när det gäller planer, budget och omklädningsrum."

Även om MeToo mestadels handlat om rena sexuella trakasserier och övergrepp så pekar Fischer på det som ofta är grunden till att kvinnor och flickor utsätts för diskriminering och trakasserier, att dom tar plats som män anser är deras. Fotbollen är kanske det tydligaste exemplet (globalt) med vilket kön som ges uppmärksamhet?

Vilket kön som tillåts vara tränare för män/kvinnor?

Vilket kön som får dom bästa förutsättningarna att utvecklas?

Vilket kön som sitter på makten i idrottens organisationer?

Självklart är det här tillämpbart på alla idrotter i olika utsträckning, en lista med frågor för längdskidåkningen är enkel att göra.

Vilket kön är det som får resurserna inom den professionella långloppsåkningen?

Vilket kön är det som tillåts vara landslagstränare?

Vilket kön får dom bästa sponsorkontrakten (relaterat till prestation)?

Vilket kön får åka längre distanser?

Vilket kön var tidigare ensamma om att få tävla i Vasaloppet?

Vilket kön sitter på makten inom idrottens organisationer?

Listan är lång. Som Fischer mycket träffande beskriver, män anser att vissa platser är deras. För att behålla det, speciellt när det ifrågasätts och utmanas så blir svaret diskriminering och trakasserier, den sexuella övertonen är bara det starkaste patriarkatet har att komma med.

//Stefan

onsdag 22 november 2017

Träning i Brux

För kanske trettonde året i rad har jag tränat i Brux. Efter att vi i Strömsberg dissade Idre så kom vi på min och Tonys inrådan upp hit. Det var ett rätt så bra val. I år åkte jag upp efter tävlingen i Grönklitt för att få lite mer varierad skidåkning.

Det är dock länge sedan jag åkte i ett Brux som hade ett större snödjup, visserligen var vi i början med Strömsberg här i månadsskiftet november/december, lite senare alltså men det kunde ju vara fullt med snö i dalgången i mitten av november då också. Tråkigt att man inte kan åka lite längre turer både upp mot Klinken och ner mot Funäs. Längden på spåren räckte ju till ändå, dock blir ju träningen upp och ner på Kläppen lite speciell.

Mikaela funderade varför så många skidåkare bedrev träningen nere på konstsnön när det gick att åka upp. Jag hade väl inget svar på det men det är väl kanske ett socialt fenomen inom längdskidåkningen. Det är ju 10 gånger finare där uppe på fjället men lite jobbig träning självklart. Är man i Brux så vill man väl utnyttja den fina terrängen? Kanske lite tufft för motionärer att klättra upp men tror nog att dom flesta skulle gilla det.

Det var som skrivet inte mycket snö men Kläppen var okej och blev bättre med mer snö under veckan. Jag åkte både i hårt och lugnt tempo för att få ut det mesta av träningen. Lugn träning, både klassiskt och stakning med sällskap, Hårt i form av klassiskt, skate och stakning. Om man bara håller sig till den intensitet man ska så funkar backarna riktigt bra, och det är ju 10 gånger finare än att snurra på ett konstsnöspår.

Representativ bild för träningsmiljön.
//Stefan

tisdag 21 november 2017

Grönklittspremiären 2017

Säsongsdebut för en dryg vecka sedan i form av 27 platta kilometer i Grönklitt. Inget fel på Brux men ska tävlingsåkningen överleva i Sverige så krävs det olika alternativ, så tack till Team lager 157, Orsa-Grönklitt, Marcus Laggar, Orsa SK och alla ni som ordnade tävlingen. Tävlingen hade lockat till sig ett bra och brett startfält på herrsidan samt ett ännu bättre om än mindre brett startfält på damsidan.

För min egen del hade jag jobbat hårt på stakmaskinen och hufsat tidigare i veckan så jag hoppades på lite fart i kroppen och att komma in i säsongen bättre än förra året. Nåja, när starten väl gick var jag allt annat än pigg. Sladdade bak i tätklungan första varvet och när farten gick upp så lyckades jag ansluta till en grupp med Joanathan Steen, (den evigt unge)Uffe Jansson och Jacke Söderqvist, hyfsat bra åkare alltså. Jag försökte dra lite första halvan men var trött och hade ont i magen. Uffe gjorde det mesta jobbet och det var verkligen lättare att ligg bakom. Vi tappade väl jämnt på täten och jagade Stefan Sunnerberg strax framför. Andra halvan var jag lite piggare och gjorde mer dragjobb, ingen bra känsla i kroppen men okej. Loppet avslutades med att Jacke långspurtade in först starx före mig, Uffe och Jonathan. Bra så.

Ingen skön känsla i kroppen, inget tryck i stakningen men en okej insats och bättre än förra året. Nöjd med det och hade ju dessutom följe med bra åkare genom tävlingen. Bara att bygga vidare på det här.

Längd.se har en artikel och resultat här.

Nu vill man ju gärna tävla något mer före jul men är väl osäker på hur det blir. Björnjakten i Älvdalen missar jag och Idres tävling helgen före ska tydligen innehålla påtvingad diagonalåkning. När nu SSF så tydligt markerar att dom inte vill ha med långloppsåkare så får man väl kanske se sig om efter något annat då. Eller åka runt och bli diskvalificerad i efterhand?

//Stefan

torsdag 16 november 2017

lördag 11 november 2017

Det här med feminismen...

...Att den skulle ha gått för långt, det hör man inte längre. Det här att sexuellt våld skulle orsakas av invandring, det är bara dom mest extrema som fortsatt förfäktar.

Det är nästan så man kan tro att förståelsen för att sexuellt våld (och hotet om det) är en central mekanism för att upprätthålla patriarkatet (om än inte det enda).

Och allt för att en massa kvinnor (och några män) tillsammans visar att deras erfarenheter inte är enkilda utan gemensamma.

//Stefan

torsdag 9 november 2017

Skiergträning

Tisdag och onsdag morgon, båda innehöll Skierg-pass, det har ju inte hänt tidigare! Nu har jag över dom senaste åren varit dålig på att prioritera stakmaskiner, mest då för att jag haft tid och kunnat prioritera stakning på snö eller hjul. Så stakmaskinsträningens eventuellt positiva inverkan på min prestation har jag inte riktigt provat än. Nu tycker jag att det är ett bra sätt att köra ganska korta och riktigt hårda intervaller på så den här hösten/vintern tänkte jag verkligen ge det ett försök. Sen är det ju alltid bra att variera träningen, även över åren.

På Skierg kör jag nästan bara 500m/1min vila av just den anledningen att den är ett bra upplägg/verktyg att pressa kroppen lite extra hårt, långa intervaller får jag ändå i backar ute på rullskidor. Motståndet på maskinen brukar jag variera mellan 8 och 10, dvs tungt. Det är helt och hållet ett val utifrån vad jag vill träna på, det är ju när det är tungt uppför och går snabbt jag tappar åkare som är bättre än mig, inte när det är platt och går lätt. Har man brist på 10-minutersbackar hemma så är ju självklart längre intervaller ett bra alternativ.

Så jag är nöjd med två pass dom senaste dagarna, det första gav 20 minuter effektiv tid, det andra 15 minuter. Båda tog ut det som fanns i kroppen även om den andra dagens intervaller gick lite segare. Så det blir väl en fortsättning snart.

Gårdagens andra pass blev också intervaller, brukar sällan funka med dubbla intervallpass för mig med gårdagen var ett undantag. Ronny och jag löpte bort till Rembospårets backiga del och körde i en backe med lagom brant lutning tre block hufs upp/löpning ner. Dvs kontinuerligt i 10 + 15 + 15 minuter. Ronny (med kenyantendenser) höll farten uppför och jag (med mer vana utför) höll farten utför. Jag hade även vanliga klassisk stavar för att jobba lite mer med överkroppen, det var verkligen inte nödvändigt på just det här passet! Bra pass och benen var ganska tomma efteråt.

Annars har jag hunnit med två dagar i Grönklitt på snön. Ett träningsrace där Pontus var stark, jag riktigt seg och Ronny mitt i mellan. Ronny och jag gjorde också (kanske säsongens sista) ett intervallpass i Olshyttebacken i Garpenberg.

Vissa skidåkare vill att man ska ta bilder hela tiden, andra får kommentarer hemma några dagar efteråt att man såg så upptagen ut i spåret. Försvarade mig med att jag faktiskt tränade.

Nu väntar snö snart förhoppningsvis.

//Stefan

söndag 29 oktober 2017

Farlig forskning

Jag kanske är lite sen på bollen så att säga men Aftonbladet hade två artiklar om genusforskare som gjort studier åt Svenska Fotbollsförbundet, här och här finns dom.

Ganska talande, självklart finner man sexism innom en manlig (och manligt styrd) domän som fotboll med den historia fotbollen har. En del av fotbollen har alltid varit att fostra pojkar i manlighet, inte sällan en mindre positiv variant då.

Svenska fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson verkar dock vara helt ovetande om en sexistisk och homofob kultur, det ingår väl i hans jobb att vara det antar jag!

Men det som verkar göra mest ont i Nilssons är nog när forskaren Jesper Fundberg berättar "hur personer med makt inom svensk fotboll bland annat kallat kvinnliga kollegor för ”herrbetjänter”.

Nilsson säger att: "Det är ju naturligtvis inta acceptabelt och inte enligt våra värderingar att man ska agera på det sättet. Det förvånar mig, jag har aldrig hört något liknande uttryck. Det är förvånande att Jesper då inte framfört det till oss eller till mig för vi hade ju mycket kontakt på den tiden innan de här utbildningarna. Det är naturligtvis inte okej men det är inte heller okej när du är där för att göra ett jobb åt oss, att då inte förmedla den typen av information till oss utan förmedla den via media. Det är verkligen inte okej"

Den stora frågan som vi alla andra ställer oss nu vad anser Nilsson vara värst? Att en forskare berättar offentligt om grova sexistiska övertramp inom toppen av SFF eller att det skett grova sexistiska övertramp inom toppen av SSF?

Låt oss kalla det kompetensbrist...

//Stefan

torsdag 19 oktober 2017

Sista fjällöpningen i år

Fin höstdag med sol, nästan vindstilla och någon plusgrad. Drygt 5 timmar på fjället i lugnt tempo. Hälften stig och hälften obanat. Var väl ganska seg i benen efter gårdagens skateintervaller (igen!) i Falun men så ska det väl vara. Gäller ju att ta vara på dom fina dagarna och det här var nog årets sista fjällöpning. Som vanligt borde man göra mer av det här, hoppas på nästa år helt enkelt.


Nu väntar stakning i Grönklittsbacken!

//Stefan

onsdag 18 oktober 2017

Nordic Ski Convention

Svenska Skidspelen ordnar någon slags längdskidmässa i Falun 3-5 november under (på engelska av någon anledning) namnet Nordic Ski Convention. Verkar vara en rad roliga aktiviteter och intressanta föreläsningar. Bra initiativ för längdskidåkningen (och övriga nordiska grenar) och säkert mycket där för många att lära sig om och intressera sig för. Så tar er dit för sjutton!

Jag blir ju självklart mest intresserad av föreläsningarna, kan man hoppas på att någon lyfter genus och jämställdhetsfrågorna kanske?!

Johan Olsson är ju kapabel att reflektera men han har ju inte tagit det spåret hittills.

Nuvarande och fd manliga landslagstränare räknar jag bort på deras tidigare (frånvarande) trackrecord.

Visst finns det intressanta genusperspektiv på vallning även om dom är mindre inom det praktiska hantverket, kanske är det det som Urban Nilsson kommer att fokusera på. Men jag vet att landslagsvallarna är fullt kapabla att diskutera genusfrågor så han kanske överraskar!

Fysiologi och kost har ju uppenbara genusperspektiv.

Men jag skulle tippa på att Eva-Lena Frick har en stor erfarenhet att dela med sig av om hon vill!

Annars finns det väl jobba vidare med just genusperspektiv för Svenska Skidspelen, 10 manliga föreläsare listade men bara 3 kvinnliga. Fast det speglar den nuvarande verkligheten, om man vill stanna kvar i den och inte gå framåt då...

//Stefan

söndag 15 oktober 2017

Bra träning

Första gången jag varit nöjd med en förkylning då typ...

Så jag har genomfört lite rolig träning senaste tiden, högintensiv sådan som är fantastiskt kul när man fram för allt Ett: har varit sjuk och inte kunnat träna, Två: är i bra träningsform.

Började förra lördagen med ett stakpass på 2:or, ganska platt med korta intervaller, 15/15 och 60/60. Bra att träna snabbhet och explosivitet, konditionsträningen får man på köpet. Som första intervallpasset efter förkylningen så kändes det jättebra i början och efter det jättetrött. Ett tag i början av passet jag tänkte åka ner till Gålörullen.

Men så blev det inte, planen följdes och jag hamnade i Rommes alpinbackar. Passet totalt tog 3.40h och innehöll fyra hårda vändor uppför. Dom tre första bestod av hufs/gång och gick snabbare än jag gjort tidigare, bra så även om jag inte maxar uppför. Sista draget gick på grusvägen från främre backarna i form av 70/20 hufs med vanliga klassiska stavar som jag hängde lite extra på. Bra variation och man får med överkroppen lite mer. Antar att det här är ett "långloppspass" fast med benen främst då. Väldigt kul i alla fall!

I måndags började jag dagen med Skierg. Jag kör i princip bara 500m/1min vila på tungt motstånd och riktigt hårt. Eftersom jag inte besöker stakmaskiner så frekvent så gör jag det som känns mest givande för mig, utifrån vad jag behöver träna på och vad jag tränar på. Men den här gången (trött från Romme dagen före) bestämde jag mig för att dra 10min tröskel före. Det var i och för sig lätt men resulterade i en sjukt plågsam upplevelse på dom korta intervallerna, med skyhög puls. Prestationen var väl usel men syftet med träningen uppnåddes. Att träning är träning är en princip som hjälper ganska mycket. Sen kan tävling vara bra träning och träningen genomföras som tävling om det passar syftet. Att bränna sig mentalt på träning är inget för mig, säkert jättebra för andra.

I onsdags hade jag fortfarande ont i benen sen Romme men genomförde banintervaller på morgonen. I moderat tempo, fyrahundringar. Funkade okej, banan har varit bra underlag för mina löpslitna knän sen fjällmaran. Och banintervaller ger ju alltid lite mer fart, kanske blir det mer sådant nästa vår.

Kvällen innebar ett stakpass på 3:or med korta och långa impulser, stakning samt lite diagonal i både maxfart och lite mer kontrollerat. Inte ofta jag gör den här typen av pass (ofta är det inbakat i annan träningen) men ombyte förnöjer.

I fredags i fin-fint väder tog jag mig an ett långloppspass, ett något mångtydigt begrepp men i grunden betyder det väl att man kör en typ av träning inriktat mot långlopp. Dvs stakning länge och ganska hårt, specifikt att träna hård stakning när musklerna börjar bli utmattade. Finns många varianter, jag kör gärna ett pass där A2/A3 blandas. Ganska hög grundfart och sedan bitar i hårdare (tävlings)fart. Mitt pass i fredags såg ut så här:

Ca 30 min lugn A2 stakning med start i Norberg.
10x1min hårt småkuperat.
Kort återhämtning i A2 följt av 10min klassiskt ganska hårt (klassiskt bara som omväxling) platt och uppför.
A2 till backen i Ängelsberg och sen 5min klassiskt där ganska hårt.
A2 igen (bara stakning resten av passet) och svängde av mot Fagersta för 20min 70/20, tog väl i det jag kunde.
Paus för energikaka efter knappt 2h.
A2 till Fagersta + 5min A3 i backen till sopstationen.
Rullade ner till Melingsbacken och gick det jag hade i den, inte så snabbt, ganska trött i överkroppen (som tanken var iofs).
Avslutade med att hålla lite tryck i stakningen ner till Norberg.
Klar efter 3.10h, nöjd med det.

Idag gjorde jag sista intervallpasset i form av skate. Nötte i backen i Ängelsberg, helt okej faktiskt. Lite försiktig i början för att orka hela. Bra träningsperiod!

Siktar på att leta motlut nästa vecka, snö fårnog vänta ett tag.

//Stefan

tisdag 10 oktober 2017

Ulvang och förnyelsen

Det är väl bra att Ulvang och FIS är öppna för förnyelse även om jag tycker att förändringsbenägenheten ibland uppvisar längdskidåkningens bristande självförtroende för vad vår idrott är.

Fast det finns ju gränser för förändringsbenägenheten. Som klassisk stil, den ska ju se ut som "riktig" klassisk stil, som det såg ut på herrarnas OS-tremil 1992. Annars är det nog bäst man förbjuder det...

//Stefan

fredag 6 oktober 2017

Perfekt förkylning?

Tränar igen efter ett bakslag som gav några dagar till med vila så jag är inte direkt övertränad nu. Planen var hela tiden en viloperiod i månadsskiftet september/oktober. Inte så att jag längtar efter att vara snorig och ha ont i halsen men förutom att jag inte kunnat träna så har det inte varit så farligt, inte ont i musklerna och helt död i kroppen. Perfekt förkylning då kanske?

Vet inte riktigt men efter att ha tränat en vår och hel sommar behöver jag verkligen vila annars blir inte ingången i vintern inte så bra. Nu verkar jag drabbas av höstförkylningar en gång varje höst och det understryker väl min nyss nedskrivna slutsats. Man kanske inte vill vara sjuk men det kan ju komma mer eller mindre lägligt.

Nu hoppas jag kunna skapa lite mer positiv form framåt i oktober. Gårdagens träningspass var väl hemskt tungt på sitt sätt men idag tog jag rullskidorna till tallheden för ett långpass som gick bättre. Hoppas således på intervaller i morgon. Annars handlar höstträningen mest om att fokusera krafterna till och på rätt pass, och ta det lite extra lugnt på dom andra.

Tallhed, det bästa att löpa på efter fjäll. Dagens runda tog mig bort runt speedwaybanan som vanligt typ. När jag inte tränat så mycket på ett tag är det väldigt tydligt att behovet av sportdryck och liknande är mycket mindre. Idag gick jag runt på vatten och bananer under 4.30h, och då är jag inte en speciellt förtjust i bananer. I vanliga fall häller jag i mig energi så fort jag behöver, inte i onödan men att använda träningspass som en bantningsform är inget för mig om jag vill få ut något av träningen.
//Stefan

onsdag 4 oktober 2017

Det där med vapen - Eddie Izzard


//Stefan

Angående den kvinnliga representationen i långloppsteamen, intet nytt...

Några notiser på Langrenn.com fångade min uppmärksamhet. Två nya långloppsteam i Norge, Team Oslo Sportslager Rustad IL samt Lyn Ski Moseteråsen. Gott så och kul att flera åkare får chansen, men det är ju bara att räkna. Oavsett om man har förklaringar, inte har förklaringar eller helt enkelt inte bryr sig så går det ju inte att förneka att elitsidan på långloppen har ett problem med att ge kvinnor utrymme. Och nej, det det är inte kvinnornas eget fel eller egen ansvar att lösa detta. Däremot så kommer det nog att vara ni kvinnor som faktiskt löser detta, kanske får ni lite hjälp på marginalen av det motsatta könet.

Återstår väl bara att önska dom ovan nämnda teamen lycka till, det kräver ju en del jobb att driva en sådan verksamhet. Samt att hoppas på en viss reflektion angående genusfrågor. Men intresset för den här frågan är ju inte överväldigande inom längdskidåkningen, varken i Norge eller i Sverige...

//Stefan

söndag 24 september 2017

Kia Fjällmaraton 2017

Dags för en tillbakablick på Fjällmaran då jag ägnar dagen åt att ha lite lätt ont i halsen istället för ett långloppspass med Fredrik och Ronny. Det är ju ett tag sedan starten gick den 5:e augusti i Vålådalen.

Även om Fjällmaran var ett stort mål för mig under årets barmarkssäsong så var den lika mycket en del som passade bra in i hur jag ville och borde träna inför vintern. Men ärligt talat handlar den mest om att det är kul att löpa i fjällen och att det är en typ av löpning som trots allt passar mig ganska bra. Mot slutet av skidsäsongen så kände jag mig väldigt sliten i överkroppen, tyckte inte alls att jag fick ut någon kapacitet i stakningen och faktum är nog att det bästa loppet jag gjorde var skatedelen på Grönklittsjakten, inte riktigt vad jag tänkt. Beslutet blev att vila från stakning bra länge och skjuta på rullskidåkningen. Självklart sliter stakfokuset som dagens långlopp ger och en paus är det nog fler än jag som behöver i bland, inte blir man heller dåligt tränad av att löpa och cykla. Så även om april innehöll så mycket skidåkning (även stakning) som jag hade möjlighet till så blev resten mer ren benträning.

I mitten av maj, efter en blandning av både långa/korta, platta/kuperade, snabba/lugna pass så började jag känna att vänster knä var överbelastat. Främst hade jag problem att löpa snabbt på hårt underlag. Kanske blev det för ensidigt för benen även om jag tränade färre timmar totalt. Kanske går jag på för hårt och långt med löpningen men jag har tre endast tre delar av löpning som jag är lite bra på, uthållighet i terräng, teknik i terräng, och utförslöpning i terräng (som ni ser hänger dom ihop). Springa en platt mil på 35 minuter efter två intervallpass eller en bra Ultravasa på halvlånga A2 pass funkar inte för mig. Så jag tränade på, för att orka 43 kilometer i augusti.

Så blev det så att jag löpte Sundsvall Ultra Trail. Med tanke på hur benen var inför så gick väl loppet helt okej, men det var en brutalt hård bana och långa 49 kilometer. Egentligen borde jag väl ha löpt i mer dämpade skor samt även valt den kortare distansen på 28 kilometer. Mina ben var efter knappt 2 månader med riktig löpträning inte riktigt redo. Å andra sidan genomförde jag ju loppet för att får löpa en till ultradistans och få den träningen. Så var det ett galet roligt och fint lopp också.

Efteråt kunde jag knappt gå och det mesta av den återstående löpträningen i juni gjordes på mosse. Bra i och för sig men får väl ingen vana av hårt underlag direkt.

Även om juli gav mer normal löpträning med en vända till Åre bland annat så var det egentligen inte förrän Ronny och jag körde vår träningstävling i Klackberg som jag kunde löpa så där riktigt hårt. Det blev lite för lite för mig.

Så till loppet då. Strax före starten pratar jag lite med min idrottskamrat Christian Seeger (fd sydtysk) om hur man ska lägga upp loppet. Som vanligt startar jag väldigt lugnt (eller så är det alla andra). När vi viker av grusvägen in på stigen upp mot Ottfjället så är det ganska många före mig men det rör sig ganska bra frammåt och är inga problem att springa om. Vid första tidskontrollen är jag 1 minut efter fjolåret och med tanke på tilltagande regn så är det ganska halt att ta sig fram så det känns helt okej. Dessutom känner jag att benen börjar piggna till, perfekt!

Innan det blir brant utför mot Nordbotten löper man några kilometer småkuperat (med fjällmått) på ganska stenigt underlag. Får sällskap av Christian igen och berättar hur vi ligger till (mot fjolåret) och att mina ben känns bra. Trycker på lagom hårt utom när det är brant uppför. Plötsligt försvinner vänster fot under mig och jag faller åt vänster rakt ner i marken, på stenarna. Det var väl ren tur att höften tog smällen och ingen vass sten träffade men det kändes ändå. Är uppe och springer vidare direkt, känner inget och vet egentligen inte hur det påverkade mig under resten av loppet. Men jag får väl inte tillbaka lättheten i benen nån gång. Fortsätter hur som helst snabbt ner mot Nordbotten och passerar bra många löpare.

Biten upp mot Hållfjället brukar vara seg för mig, kanske för att jag satsar hårt utför, kanske är det bara jobbigt. Christian är ifatt mig igen och jag får släppa sista biten från kontrollen upp mot toppen. Nu känns inte benen lätta längre och det var som jag hade tömt musklerna på deras extra krafter. Utför mot Ottsjö borde jag löpa snabbt och gör väl det i början men känner mig också lite dålig i magen, får stanna kort för att dricka och tappar en grupp löpare.

Från Ottsjö upp till Välliste går det riktigt segt. Plockar väl någon löpare men känner mig inte så motiverad längre närtiden rinner iväg. Siktade väl på att löpa snabbare och inte saktare än förra året. När vi kommer upp på kalfjället på väg mot Välliste så är det visserligen nästan så solen bryter igenom men det är riktigt lerigt och svårlöpt bitvis. Väl uppe på toppen så är det dock som vanligt, jag springer om några löpare direkt i det branta utför. Sista flacka biten är ganska tråkig men har man ingen som hotar bakom kan man bara försöka rulla på i ett bra tempo. Springer i mål 11minuter bakom fjolårets tid, ganska missnöjd.

Så här i efterhand var väl inte loppet så dåligt. Dom flesta sprang runt 10 minuter saktare (herrsegraren Svanebo undantagen som gjorde ett galet bra lopp) så min prestation var väl som året före. Kanske fick jag ut det jag hade i kroppen med min träningsbakgrund men nu har jag haft två år som inte funkat riktigt bra och det är lite irriterande. Kunde också genomföra loppet utan att jag kände något i knäna, var inte speciellt förstörd efteråt heller. Tog det dock försiktigt med löpningen resten av augusti och det har varit bra. Om det blir någon fortsättning nästa år vet jag inte men någon fjällmara ska jag springa, helst flera.

Stakningen då? Jo visst var det segt i början av sommaren och jag har fortsatt inte tränat jättemycket men kroppen känns bra och inga symptom av överbelastning. Benen däremot...

Resultat av Kia Fjällmaraton 2017 hittar ni här.

//Stefan




torsdag 21 september 2017

Träning på snö

En kort vistelse i Torsby blev det, två dagar men det var rätt lagom efter känslan jag hade på Besemerrullen. Skidåkning på snö är ju i och för sig mjukt och skonsamt men oftast jobbigare än på asfalt så man känner ju av det. Valde ändå att köra mest helkropp i skate och klassiskt, staka gjorde jag självklart en del men dels var jag riktigt sliten sen lördagen, dels så kommer jag ju att staka mycket mer på rullskidorna i höst. Träningen handlar ju både om att optimera utifrån förutsättningarna liksom att försöka har roligt under tiden, ibland blir det ett motsatsförhållande, ofta är det inget problem.

Lyckades köra ett intervallpass i skate och det är nog den roligaste träningen i tunneln. Eftersom flera norska åkare också hade skateintervaller planerat till tisdag förmiddag så var ju motivationsproblemen borta, sällskap är bra i en tunnel. Men dom (norska åkarna) kör ju så jäkla långa skateintervallpass, typ 60 minuter effektiv tid, inte superhårt men ändå. Å andra sidan gör ju jag det i stakning och klassiskt så det handlar väl om vad man vill bli bra på. Och numer har ju Norge åkare som är bra i skate också. Hur som helst är skateintervaller en underskattad träningsform av många långloppsåkare.

Samtidigt i tunneln (och utanför) var diverse materiallevarantörer på plats för att alla butiker som säjer längd i Sverige, för att testa osv. Försökte hinna med att prata med så många som möjligt om relevanta saker. Enklast är ju med en sån som Markus Jönsson som förutom att åka skidor snabbt även jobbar med Swenor, Rode och ett finskt stavmärke där vi helt enkelt hade lite tid att träna ihop. Blir en del kloka samtal. Diskuterade en del angående vilka skidor man ska staka på med Lasse Jonssson, tyckte väl att vi var överrens. Primateria från Uppsala är ju både intressanta och seriösa och där handlar samtalen mycket om att jämföra erfarenheter. Överlag brukar det funka så att ju mer man delar med sig av kunskap, ju mer får man tillbaka. Och det finns en hel del att veta...

Skidtunneln efter typ 10 år...

Nu ägnar jag mig åt vila och lite lätt träning och hoppas kunna trycka på i helgen igen.

//Stefan

lördag 16 september 2017

Bessemerrullen 2017

Så Bessemerrullen idag, 52 kilometer platt stakning. Formen har ju varit bra senaste veckorna men efter att ha känt mig lite ansträngd i halsen dom senaste mornarna så fick jag ett riktigt tungt race. Egentligen kände jag direkt efter start att kroppen inte ville köra max idag, hade ingen riktig kraft alls i musklerna. Hoppades väl att det skulle lossna efter ett tag.

Sladdade bak i tätklungan en 6-7 kilometer men sen försvan den. Åkte själv ett tag innan en grupp kom ikapp mig. Var rädd att det skulle bli dragjobb för mig hela tiden men istället fick vi till ett rätt bra sammarbete. Även om vi tog ikapp 2 åkare så dras ju fältet ut och man tappar hela tiden. Jag försökte trycka det jag hade och även om det inte svarade alls så blev det väl lite jobbigt. åkte i alla fall ifrån klungan på slutet och fick känna mig lite stark. Så det blev rena motsatsen till känslan jag hade i Skokloster. Tråkigt men det brukar ju gå upp och ner för mig under barmarkssäsongen. Och Ronny åkte ju väldigt bra så det är ju bara att köra ifrån honom på nästa intervallpass.

Kul ändå med en rullskidtävling som växer och många motionärer som hittar dit, mer skidåkare helt enkelt. Det kan dock vara på plats med några ord om den manliga dominansen bland deltagare på rullskidtävlingar, det är ju faktiskt värre än på vinterns långlopp på snö. Det är inte helt enkelt att hitta svar men det finns lite ledtrådar som man kan jobba med. Ska dock återkomma till det senare men en bra utgångspunkt kan vara att inte se det som en fråga som kvinnorna får lösa.

Nu får vi se om det blir ont i halsen eller om det blir en tur till Torsby. Rullskidtävlingarna är nog slut för mig den här säsongen även om det finns några intressanta kvar.

//Stefan

tisdag 5 september 2017

Skoklosterrullen 2017

Skateintervallerna med Ronny gav ju lite i alla fall! Brukar vara så med den typen av intervaller. Så jag åkte mot Skokoster men en ganska bra känsla.

Tidigt på plats för att prova låneskidor från Skigo. Såg en del av banan påväg till starten, lite backar ändå, riktigt fint! Skidorna gick bra och jag tog några hårdare drag uppför startbacken. Rullade ner till bilen 25 minuter före för att fixa det sista med stavar, vätskebälte och liknande. Åkte lite mer för att rullskidhjulen skulle vara varma och maximalt lättrullade, tyckte jag förberett mig bra och rullade ner till starten med 5 minuter tillgodo. Får då höra att vi plötsligt får åka på egna skidor. Skigoskidorna rullar bra men jag vet att mina Elpex med rosa hjul kommer att rulla bättre, när dom är varma!

Så jag står alltså på startlinjen med riktigt sega 2:or. Hur jag borde vetat att jag skulle värma upp ett par egna skidor också, ja det vet jag inte faktiskt.

Loppet då. Tappade ju i backen ordentligt och hamnade en bit bak men började jaga när det blev flackare och hjulen började rulla bättre (det tar typ 5 minuter men dom blir ytterligare lite bättre, lite krångligt detta). Har väl bara 20 sekunder upp till täten och får med mig Jelinek i rygg och jagar på några kilometer ikapp en 6-7 åkare. Ganska trött då! Rullskidtävlingar handlar ju om att orka köra riktigt hårt när man behöver det, om man ska åka bra så att säga, och då handlar det också om att inte behöva köra hårt i onödan.

Nu kände jag mig ganska pigg ändå och efter några kilometer till hade några fler släppt. Då kör någon på min vänsterstav och lite senare lossnar min spets. Så efter 10 kilometer försvann segerchanserna...

Resten av loppet blev (som vanligt) att fokusera på att få ett bra träningspass. Åkte dom dryga två varv som var kvar med en eller två till åkare och vi hade bra sammarbete fast jag försökte dra så mycket jag kunde. Såg väl att det var bättre att sammarbeta än att dra ifrån själv, och vi plockade ju någon hela tiden. Med 4 kilometer kvar så tackade jag mitt sista sällskap och stakade max fram till backen ner mot målet. Rullade in som trea.

Uppfyllde målet med att få bra träning och dessutom så kändes kroppen bättre som planerat. Stort tack till David Holmström som var där (med CCC1000) och matchade efter banan, det hjälpte!

Nu är det väl bara att fortsätta hoppas på en rullskidtävling där allt funkar.

Vann en bok som följd av tredjeplatsen. Känns väl passande att ta del av den kunskapen då jag rör mig en del i fjällvärden, inte minst respektfullt mot dom som samlat kunskap om sin värld genom århundranden av erfarenhet. Sverker Sörlin benämner Yngve Ryd och Johan Rassa som "Mästare", det lovar gott. Tänker också att jag kan imponera på Nina Lintzén även om hon har doktorerat med en annan inriktning kring snö.



torsdag 31 augusti 2017

Bra men sega skateintervaller.

Ronny var med fin form från Alliansloppet klart starkast ikväll men jag tyckte jag hängde med bra ändå. Vi började med 3x5 min i backen som startar inne i Ängelsberg. Ganska grov asfalt nu tyvärr men nersliten så det ändå funkar att skata, Marwe 6:or räckte således gott som motstånd. Första 2 var jag bara 10-15 sekunder efter Ronny och sista hängde jag med bra drygt halva innan benen blev stumma. Gott så, det var verkligen inte bästa dagen för mina ben.

Efter detta blev det 2 småkuperade 5-minutare, hängde med riktigt bra trots en väldigt mjölksyraaktig stumhet i benen! Sista intervallen var mest uppför och gav högst puls för kvällen trots en kvickt bortflyende Ronny. Som vanligt var vi båda väldigt nöjda med vad som är Västmanlands finaste rullskidväg.

//Stefan

onsdag 30 augusti 2017

Skoklosterrullen på gång

På söndag arrangerar Bålsta Skidklubb Skoklosterrullen för första gången. Hela 51 kilometer på 2:or ska det visst bli, bra med lite längd på tävlingen. För min del så tänkte jag väl att kroppen borde vara lite piggare nu och att stakintervallerna har gett lite resultat, så det ska nog gå bra. Samtidigt är detta rullskidlopp precis som alla andra jag åker träning för vintern. Banan verkar bra och bara det kommer några starka åkare så blir nog inte träningseffekten något problem.

Det verkar ju faktiskt lossna lite gällande rullskidtävlingar här i Mellansverige äntligen. När jag började åka för en 10 år sedan (på inte allt för snabba gummihjul) så var det ju främst Östervålas vårtävling och Nacka/Värmdö samt Sumpan i Stockholm som arrangerade. Nu finns det ju säkert tio gånger fler motionärer på rullskidor så det hjälper väl lite men vi får nog tacka dom som skapade en arena för rullskidtävlande redan då. Sen kan man ju önska att lite fler tävlingsåkare vågade ställa upp också.

Ytterligare en notering av vikt är att jag och Ronny planerar skateintervaller/race i Ängelsberg i morgon. Det blir klart intressant! Senast jag körde riktigt hårt i skate var Grönklittsjakten i våras (då jag skatade väldigt bra i extremt sugföre) och Ronnys senaste var förmodligen när han fick ordentligt med pisk av en tjej uppför pisterna i Grönklitt i våras. Så jag har väl en hygglig chans, dessutom lär det bli en bra formtoppning för helgen.

//Stefan

måndag 21 augusti 2017

Sockenrullen 2017 och ultrapass

Det blev ett bra möte på rullskidorna i Hägersta! Terrängen norr om Mälaren är ju som den är, platt, platt och någon liten backe. Men det var bra vägar med väldigt lite trafik dom hittat. För mig var ju loppet bara en bonus i form av bra träning och jag förväntade mig inte att kunna prestera något av högre klass. Det räcker inte riktigt med två veckor sen fjällmara för att kunna pressa ur max igen.

Så jag fick slita riktigt ordentligt från start! Ronny och Jacob var klart starkast och det var dom två som höjde farten när dom gick upp. Jag, Henrik och en Karlslund-åkare hängde med. Jag hoppades väl att det skulle bli en jämn fart för jag tålde inte syran den här dagen. Men efter 10 kilometer ökade Ronny i en slakmota och jag fick släppa, hamnade retsamt nära Henrik och Karlslund-åkaren när som sedan snart släppte. Tyvärr var jag ganska stum efter att försökt följa.

Ronny (fram för allt) och Jacob visade sig klart starkast idag. Själv kämpade jag på ensam (som så ofta) ganska trött. Med 10 kilometer kvar tycktes en stor klunga bakom mig närma sig men faktiskt fick jag åter krafterna lite då och kunde pressa kroppen ganska bra in i mål. 26 kilometer ensam ger ju en viss hårdhet också om än tråkigt. Även om jag inte orkade den här tävlingen så är jag väldigt nöjd med den träning det gav. Tävlingar är ju en viktig del av mitt träningsupplägg och det har kanske blivit lite dåligt i sommar av olika orsaker. Tävlingsmässigt ser jag väl fram mot rullskidor i september.

Annars så hoppas vi att det blir en fortsättning nästa år från Hägerstas sida, det var rikigt bra ordnat redan första året! Resultat finns här.

Så var det ultrapasset, stakning självklart. Har ju haft i plan att hinna med två sådana under barmarkssäsongen, för att det är kul, för att göra något annorlunda, för att testa mig själv och kanske även som förberedelse för ett eventuellt ultralopp nästa vår.

Så här såg det ut på slutet:


Hade sällskap av Ronny fyra timmar mitt i, vi körde runt Norberg, Ängelsberg och Fagersta. Använde 3:or och höll väl bra distansfart. Stoppade i mig ganska mycket energi hela tiden men kunde ha pressat i mycket mer. Ingen uppladdning annat än tävlingen dagen före, kändes som den gav lite form. Efter 7.30h så blev kroppen lite tom och jag hade inte samma tryck i stakningen längre men kunde fokusera och hålla hyfsad fart ändå. Bra.

//Stefan

torsdag 17 augusti 2017

Sockenrullen Hägersta

Med risk för att frånvaro skulle leda till mobbning från dom andra rullskidfantomerna i Avesta så är jag anmäld till Sockenrullen i Hägersta på lördag. Senast (och enda gången) jag tävlade i Hägersta var förmodligen i en lokal skidtävling 1994. Det jag minns är att snön smälte bort medan vi åkte och att det var ett svintungt före. Skidåkning i Mälardalen är inte helt enkelt.

Men rullskidorna på lördag blir nog fint och bra träning, lite av en bonustävling för mig. Eftersom jag inte tävlat mycket i sommar och jag brukar använda tävlingar som en del i träningen så skadar det ju inte. Hoppas det kommer lite mer åkare också.

//Stefan

SCF beredda att dumpa OS-mästarinnan från VM!

Som utomstående (från en annan idrott) så måste jag säga att det är anmärkningsvärt att Svenska Cykelförbundet är beredda att stänga av ett antal aktiva från kommande VM, speciellt när en av dom är den regerande OS-mästarinnan Jenny Rissveds! Om det bara är en fråga om sponsorkontrakt eller en större förtroendefråga mellan dom aktiva och förbundet får andra svara på, men. Enligt vad Emil Lindgren skriver så verkar ju SCF ha skött sponsorkontrakten tämligen inkompetent men det är ju en sak som går att lösa.

Det betydligt mer skrämmande är det bristande förtroende Jenny Rissveds utrycker https://www.facebook.com/jennyrissveds/photos/a.276917695802181.1073741829.270936653066952/863772287116716/?type=3&theater. Även om det är en allmänt hållen kritik så kräver det mycket innan en aktiv riktar den offentligt mot sitt förbund. Man får väl säga att SCF har en märkligt attityd mot sin största stjärna. Om SCF har någon/några som tar upp genusfrågor inom sin organisation vet jag inte men med tanke på hur underordnade kvinnor är (fortfrande) inom cykelsporten så är frågan alltid relevant även om svaret kan variera. Men hade man varit beredd att stänga av en manlig OS-mästare?

En till det här fallet direkt relaterad fråga som är väldigt intressant idrottspsykologiskt är att som idrottare nå toppen väldigt tidigt, i form av ett OS-guld som Rissveds, är inte helt lätt att gå vidare från i karriären. Visst är det ett lyxproblem jämfört med inbördeskriget i Syrien men ändå värt att ta på allvar. Speciellt i individuella idrotter kräver det kunskap hos förbunden om hur belastningen blir på den individuella idrottaren. Egentligen är det väl den här saken som skapar mest frågor kring hur SCF behandlar Rissveds nu.

//Stefan


fredag 11 augusti 2017

Mera höjdmeter på Södra

Sista dagen i Sundsvall igår, Sveriges bästa barmarksträning nedan fjällen! Fick ett sms från Pontus om ett stakpass på 157:s läger med drygt 1200 höjdmeter. Det går väl här också tänkte jag.

Avverkade 6 vändor nerifrån stan upp till toppen på Södra Berget. Andra och tredje blev i form av intervaller mest för det var tråkigt/jobbigt att köra lugnt. Mådde väl rätt bra bra efteråt även om jag inte direkt hade lust att staka mer uppför just då. Hjulen på mina rullskidor mådde sämre av allt plogande men det var det värt. Nu vilar jag lite.


//Stefan

onsdag 9 augusti 2017

Stakintervaller

Körde två vändor uppför Södra Berget idag. Kändes väl sådär 4 dagar efter fjällmaran. Har mellanlandat en stund i Sundsvall för att få lite mer höjdmeter, mest i form av stakning så klart, benen är ju lite slitna. Återkommer om  Kia Fjällmaraton.

4/3:or och regn gjorde backen upp på Södra Berget tillräckligt seg idag.

//Stefan

fredag 4 augusti 2017

Fjällmara i morgon

Igår laddade jag här uppe med varmt sommarväder, idag betydligt behagligare med regnskurar och 12 till 15 grader. Hoppas på något liknande i morgon. Det är ganska surt i banan, som vanligt, så inget nytt där.

Känner mig väl ganska bra i kroppen efter att inte tränat så mycket i en och en halv vecka nu men hur det är när man ska tävla är ju en annan sak. Förmodligen kommer jag att tappa över Ottfjället som vanligt, folk springer ju galet fort i början, för att sen hämta in under resten av loppet. Man ska ju använda sina styrkor så jag lär väl släppa på utför så mycket det går så får vi se vad slutresultatet blir.

//Stefan

söndag 30 juli 2017

Träningstävling

Under mina många träningsrundor i Klackberg om senaste åren har jag mer än en gång funderat om inte terrängen där omkring borde vara perfekt för ett terränglopp. Ett riktigt kuperat lopp, som en skidbana alltså! Borde dels ligga i tiden, dels ge bra träning för dom som söker det.

Eftersom juli, som vanligt, är en månad som innebär svårigheter om man söker löptävlingar så funderade jag ut en bana med alla stora backar och bad Ronny komma förbi. För er som är bekant med Klackbergs lokala geografi så startade
vi med en runda på stadion och löpte genom tunneln och på bron över gruvhålet, trapporna innan vi vände ner mot stadion igen för att ta Rutchen upp till toppen av slalombacken. Utför den och upp genom liftgatan och tre av banans fem backar var gjorda. Nu löpte vi runt 5km elljusspåret fast mot åkriktningen och ner till botten av stora backen där vi vände upp igen för banans längsta backe. slutligen ner mot stadion men upp för trapporna vid Blå grottan och ner igen för att varva runt stadion. 2 x 7 kilometer skulle vi löpa. För er som har lite referenser så blev banan lite tyngre än den Jaktstarts SM gick på 1999. Er som har gamla referenser alltså. Drygt 200 höjdmeter per varv fick vi.

Vi tog ett varv för uppvärmning och sen var det dags att plåga sig. Ronny är ju bra på att löpa så jag följde honom bara. Tappade lite uppför men tog igen det utför, bra tänkte jag. Uppför stora backen på elljusspåret blev tempot lite för tufft för mina ben och även om jag jagade ikapp utför så var jag 30 sekunder efter vid varvning. Kämpade på men mina ben var nära att vägga uppför slalombacken på andra varvet. Konstigt nog var Ronny trött också och jag stapplade in bara 2 minuter efter honom i mål till slut. Nöjd med det. Behövde pressa benen i 1.12h. Tacksam för sparringen. Känns bättre inför Fjällmaran nu. Bra dag!

Om det blir någon riktig löptävling i Klackbergs backar vet jag inte men jag lovar att det skulle bli en fin bana.

Trappan upp ovan Blå Grottan.

Med blicken nedför Rutchen. Att backen tycks försvinna visar bara hur brant den nedre delen är. Det är väl varken den största, längsta eller tuffaste backen men nog har den gjort sitt för norbergsskidåkare genom några decennier. Mitt första möte med backen var på ett sommarläger NSK hade, kanske sommaren 94. Minns att Ingemar Sömskar var där och talade sig varm för backen och diverse intervaller som där genomförts. Dock var han inte med oss (äldre) och sprang, istället så jagade Thomas Kammarbo och Claes Turesson oss där.

Dagens skoval, S-lab Sonic, bra i torr terräng. En symbol för att Sveriges BNP har ökat med 50% senaste 20 åren eller att man som låginkomsttagare får jobba lite för att runda klassamhället?

Det var allt så länge, snart får ni följa med upp mot Årefjällen.

//Stefan



måndag 24 juli 2017

Mera träning

Dagen efter träningen i Romme så gav Ronny och jag oss på stakning runt Norberg-Ängelsberg- Fagersta-Norberg. Den vanliga Melingsrundan alltså. Eftersom Ronny bara hade tid med 3 timmar så förlängde jag en dryg timme före och efter. Annars så höll vi bra distanstempo på tröga hjul och la in 40 minuter hård stakning i några motlut. Bra pass men förmodligen var jag lite för sliten sedan Romme för detta tog oväntat hårt på mig, värmen hjälpte väl till också. Så det har varit några sega dagar sedan dess. På något vis känns det som stakpassen tar mer nu när dom fortfarande inte är så många.

Trots sliten kropp hakade jag på Ronny i lördags för ett löprace runt älven i Avesta. Jag behöver ju någon form av löpfart inför fjällmaran men hade verkligen ingen bra dag på något sätt. Nöjde mig med dryga 7 kilometer av dom 10 vi tänkte springa och fick väl lite fart i benen. Dessutom 2 mil mestadels asfalt som benen överlevde utan skador får jag vara nöjd med.

Igår cyklade jag första "riktiga" terrängpasset på MTB i år, rullade runt banan som Engelbrektsturen går på både före och efter dom tävlande. För min del blev det väldigt lugn åkning med trötta ben, ändå kul att vara ute och känna på långloppen igen. Är dock inte alls sugen på att tävla igen, visst om jag hade tid att träna/vila och en ny cykel men så är det ju inte. Att träna på stig i skogen är däremot något jag gärna gjorde mer av!

Såg inte av så många skidåkare under tävlingen men Jonathan Steen och Pontus Nordström gjorde det bra. Kanske har cyklingstrenden bland längdskidåkare avtagit? Dom lär i alla fall både blivit trötta och fått bra träning i norbergsskogarna.

För min del blir det träning någon dag till innan jag ska börja vila upp mig för fjällmaran.

//Stefan

torsdag 20 juli 2017

Birgitta Dahl och kampen för jämställdhet

Om det är någon politiker jag kan ge epitetet idol så skulle det vara Birgitta Dahl! Kanske obegripligt för er som inte är statsvetarnördar men läs vidare. Jag stötte på en artikel i Dagens Arena för någon månad sedan om just Dahl som är en väldigt intressant sammanfattning av henner politiska liv. Självklart handlar det om jämställdhetskampen, och där har ju idrotten en hel del att lära av politiken.

När jag började hjälpa Maria med hennes bokprojekt om jämställdhetsfrågor inom och genusperspektiv på idrott för länge sedan så berättade jag en del om Birgitta Dahl som ett exempel på hur svensk politik har förändrats. Eftersom längdskidåkning och jämställdhet inte har en sån stark varken historisk eller nutida koppling så behöver man ju uppmuntran ibland! Politiken var ju rätt så patriarkal tidigare också för att uttrycka det milt!

Men svensk politik har ju numera onekligen jämställdhet som ett (om än spretande) övergripande paradigm. Nu kanske politiken var en lättare arena att förändra än idrotten, den ligger trots allt 40-50 år före. Arbetarrörelsen och liberalerna har ju alltid principiellt förespråkat jämställdhet, sedan dessa politiska riktningar bildades. Bonderörelsen och det traditionellt konservativa partiet, nutida moderaterna, må varit lika patriarkala som socialdemokraterna men det har inte saknats framträdande kvinnor där heller. Det mer nutida skapade konservativa partiet som benämns kristdemokraterna må vara/varit reaktionära på många sätt men är lustigt nog ett parti som på gräsrotsnivå varit uppbyggt i stor utsträckning på kvinnliga medlemmar. Och miljöpartiet har ju jämställdhet inskrivet i sitt partiledarskap (jämför med mer sentida idrotter som triathlon som är mer jämställda i grunden). Så finns ju i och för sig (fd)nazisterna som gillar jämställdhet om det kan användas till att tycka illa om andra folkgrupper än svenska. Men på det stora hela liksom.

Så kanske hade politiken bra förutsättningar i Sverige medan idrotten sakta jobbar sig upp från ett patriarkalt mörker.

Birgitta Dahls historia kan förhoppningsvis, förutom att vara en historisk lektion, vara en inspirationskälla för jämställdhetskampen var än den förs. För det är en stark historia. Från Dagens Arena:

"När hon valdes in i riksdagen 1968 var andelen kvinnor tolv procent.
När hon utsågs till talman 1994 hade riksdagen den högsta andelen kvinnliga ledamöter i världen – över 40 procent. I riksdagen blev hon 1969 första ledamoten som blev gravid – även detta ansågs som en skandal. Det väckte uppseende när hon startade ett partiöverskridande nätverk för kvinnliga ledamöter.

Ofta avfärdades hennes krav som »käringtjafs«

Som när hon 1964 i studentkåren kämpade för kvinnors rätt till uppdrag och daghem för barn till studenter.

»Det tog hus i helvete! Motståndarna mobiliserade och anordnade stormöten. Men det blev som jag föreslagit.«

När Birgitta Dahl 1962 skrev en artikel till den socialdemokratiska idétidskriften Tiden om jämställdhet publicerades den inte av dåvarande redaktör Kjell-Olof Feldt och hans redaktionskamrater med motiveringen: »Vi tycker så förbannat illa om dina åsikter, så vi tar inte in den.« Hon tog den vidare, kämpade för sin sak och vann sin strid.

Många år senare sa han: »Jag måste erkänna en sak och det är att i debatten om jämställdhet hade Birgitta rätt och jag fel.« De båda är sen länge goda vänner.

När hon 1975 motionerade i riksdagen om att bygga ut barnomsorgen till full behovstäckning, accepterade hon inte socialutskottets nej, trots att S hade majoritet, utan tog öppen kamp i kammaren. Och där fick hon socialminister Sven Aspling och sina partikamrater med sig. »Det kändes som en stor framgång – som att det är möjligt att ändra villkoren, förändra verkligheten med demokratiska medel.«"

Här finns boken om hennes politiska gärning.

//Stefan

Långpass och intervaller i Romme

Andra passet i Romme för året igår. Fick med mig Ronny och efter en uppvärmningsvända till toppen så blev det fyra långa och hårda drag. Jag tog det första med stavar (mest hufs) och resterande tre i form av löpning, jag kommer trots allt inte att ha några stavar med mig på fjällmaran. Ronny körde utan stavar på sista. Förutom att vi var sega på första vändan så hade vi bra fart på resten. Bitvis var jag trött i ryggen av stakningen och benen blir ju tunga efter några vändor, men det går klart åt rätt håll och benen håller bra också. Fick till två nedstigningar i rätt hög fart också för att vänja låren lite extra. Bra ställe Romme, nöjda efter 3.35h.

Nog blev vi lite trötta till slut...
Dagen avslutades med att Ronny "tvingade" mig att staka i en och en halv timme. Med och hade vi junioren Hugo och vi avverkade ett antal stakimpulser också, typiskt nog är det mest det som känns i kroppen så här dagen efter.

//Stefan

tisdag 18 juli 2017

Näsrullen 2017

Efter att ha avslutat träningen i Årefjällen på lördagen förförra veckan med ett hufspass uppför Skutan (så långt grusvägen går) var jag minst sagt trött men lika glad också. Två orsaker, lång backe (avslutade sen passet med att gå till toppen och springa ner i bra tempo) samt att kroppen svarade riktigt bra. Det var ju inte så att jag ville lämna fjällen men med några bra träningsdagar och stigande form så styrde jag ner mot Mora för Mora Trail på söndagen. Sprang 15km och hade bara som mål att benen skulle funka, startade ganska lugnt och avslutade så hårt jag kunde. Nöjd att jag kunde genomföra tävlingen på ett bra sätt även om benen inte var vana att löpa snabbt platt. Superfinbana också och 15 kilometer räcker väl för att ta ut sig.

Avslutade sedan träningsveckan med att rullskidpass där Maria gav sällskap (allt för kort stund dock) när vi klättrade upp ovanför Bergkarlås. Trött efter det.

Så jag har självklart som väntat varit lite sliten inför Näsrullen. Själva loppet är inte så mycket att säga om. Bra konkurrens och stenhård fart från början. Jag hade det segt i början och tappade tyvärr lite och hamnade i en tredjegrupp som jagade inte långt efter första (med Jimmie och Mathias) och andra (med bla Ronny och Jacke). Tyckte jag körde galet hårt första 10-15 kilometerna för att jaga och vi tappade inte så mycket. Tyvärr tappade vi stakfantomen Daniel Olsson efter halva loppet (när jag var som tröttast) och sen fick jag dra det mesta av loppet. Tappade så klart nån minut då men det var väl väntat.

Väljer att se det som ett bra genomfört pass där jag verkligen fick pressa mig, det är trots allt inte mycket som skiljer från att göra tävlingen riktigt bra. Imponerad av Jacke och Ronny som inte var långt ifrån täten, kan bli bra det där!

Nu har jag tagit det lite lugnt nån dag men ska snart köra en hård träningsperiod igen innan jag vilar upp mig för Fjällmaran den 5 augusti. Letar för övrigt efter löptävlingar innan dess för att få lite bättre form, som vanligt svårt att hitta nått i juli.

//Stefan

fredag 7 juli 2017

Stakning

Idag blev det ett långloppspass i Åre, det vanliga faktiskt. Började med att åka upp mot, och förbi Tännforsen en bit två gånger. 2.30h i god distansfart (med låg puls trots okej känsla) senare tog jag bilen ner till Åre igen och rullade mot Ullådalsbacken. Efter en del koffein och mental fokusering blev det ett kontrollerat race på 26 minuter blankt upp till toppen av vägen. Gick bättre än vad början av passet tydde på, men träning är ju verkligen inte enbart en fysisk prestation. Avslutade passet med att köra 5x5 minuter och backen en andra gång. Nöjd med det, passet genomfördes på 3/4:or där fint väder hjälpte rullet lite. Börjar bli okej tryck i stakningen trots lite slitna muskler i överkroppen.

Det lär väl dröja innan jag återkommer till Ullådalsbacken men alla som är i Åre borde prova! I morgon väntar förhoppningsvis löpning igen.

//Stefan

torsdag 6 juli 2017

Fjäll igen

Befinner mig i jämtlandsfjällen nu för några dagar. Igår blev det en intervalltur upp på Skutan som bjöd på blåst och vinter, min kropp bjöd på trötthet från staktävlingen. Fint ändå, första gången på typ 3 år jag var upp där, Fjällmaran har annars kommit i vägen. Ägnade kvällen till att staka mellan Undersåker, Edsåsdalen och Trillevallen. Bästa distansrundan jag känner till här uppe än så länge. Fjällkor efter vägen var kvällens djurbonus.

Idag blev det ett långt löppass från Vålådalen. Först Blanktjärnsrundan (första gången märkligt nog, förmodligen för att den är platt och inte fjäll) och sedan upp på fjället efter fjällmarabanan. Var ner en bra bit på andra sidan innan jag vände tillbaka. Benen kändes bättre idag, hård rullskidstakning har en tendens att göra ryggen stel när man ska löpa uppför. Riktigt mycket bättre väder idag också.

Fortsätter att träna lite det jag känner för. Mitt typ överbalastade vänsterknä blir bättre men jag kan ju inte löpa hur mycket som helst även om fjällen inbjuder till det. Så jag ska nog staka Ullådalsbacken i alla fall medan jag är här. Gjorde förresten comeback på Skierg på väg upp hit i tisdags kväll. Borde förmodligen träna mer sådant.

Var dimmigt på toppen så jag vände ner där kabinbanan slutar. Jag vet inte om Åreskutan är perfekt för skidträning men jag skulle vilja ta mig upp där oftare.
//Stefan

söndag 2 juli 2017

Engelbrektsrullen 2017

Efter en massa löpning, lite cykling, en del styrketräning och några hårda stakpass så var det dags för årets första rullskidtävling. Till skillnad från förra årets provtävling så var det full distans i form av 44 kilometer och ett startfält som skulle ge lite högre fart. Själv hade jag väl bara en förhoppning om att vara fräch i överkroppen och att orka hålla trycket i stakningen hyfsat länge.

Efter en lite trixig start kom vi ut på vägarna runt sjön och direkt ganska hög fart bort mot Nordansjö. Det var lite jobbigt i backen bort på Fraggvägen innan vi vände men det kändes som kroppen funkade bra och jag kunde pressa mig lite. Hängde med runt Klackberg men sen blev det lite tungt. Släppte mer och mer in mot byn samtidigt som ett av hjulen började gnissla och senare vobbla. Så var det roliga slut pga hjulhaveri. Synd när det kändes bra även om armarna började bli trötta.

Stannade efter varvningen och svängde i till bilen och bytte (!) till skidor med hela hjul. Inte så lätt med motivationen efter det tyvärr. Så jag fick jaga istället. Tappade ju på täten när jag var ensam men orkade ligga på ganska bra. Med cirka 7 kilometer kvar kom jag ikapp en grupp med Annika och några herråkare. Vilade lite bakom dom innan jag ägnade resten av loppet åt att pacea Annika in till mål, bara så hon skulle få bra träning. Visst åkte jag med lite lägre puls då men motvind är ju bra hjälp också. Så det blev ett bra pass till slut. Tror att det här är ett lopp med framtiden för sig.

Jag är dock lite less på materialproblem under rullskidtävlingar, det måste väl ta slut någon gång...

//Stefan

torsdag 15 juni 2017

Post ultramaraton


Endast Sverige svenska mossar har! Eller ärligt talat finns dom ju över hela det boreala skogsbältet på norra halvklotet, och ser förmodligen ganska lika ut men det är dom svenska jag har provat på.

Eftersom jag var sliten i ett knä före Sundsvall Ultra Trail (jag borde skriva något längre om det fina loppet, kanske senare) så var det som sig bör än mer slitet efteråt. Vaderna var också helt slut på ett sätt jag inte upplevt tidigare. Nu är ju inte benen riktigt fulltränade med bara en och en halv löpmånad innan dom 49 kilometerna så inget konstigt med det. Men att vaderna ska börja kännas normala först efter en och en halv vecka tycker jag är lite i överkant.

Så det blev lite kortpass på mosse i slutet på förra veckan och så i förrgår ett tretimmars pass på den lokala träningsmossen utanför Avesta (Karlbo). Har inte varit där tidigare men fick en fin runda på 3.7 kilometer som jag lufsade med stavar några varv. perfekt motstånd och det blir nog intervaller där snart också. Så även om jag gärna skulle löpa banintervaller så är inte mina löpproblem så stora.

Jag springer oftast på mossar, just den här heter Ömossen och ligger på gränsen mellan Västmanland och Dalarna. Samma naturtyp kallas lite längre norr ut för myr och är en dialektal skillnad. Därav myrlöpning i Norrland.

//Stefan

måndag 12 juni 2017

Bra påpekande av Charlotte Kalla!

Bra att även Charlotte lyfter könsorättvisor inom idrotten! I en intervju med Expressen pekar hon på att damer ofta får sämre sponsorkontrakt jämfört med herrar på samma nivå (ingen nyhet i och för sig även om längdskidåkningen tillhör en av dom mer jämställda idrotterna), samt hur kvinnliga idrottare infantiliseras genom språket.

Från Expressen:

1) Manliga fördelar.
Som en av sportens stora stjärnor är Charlotte Kalla ekonomiskt lyckligt lottad. Hennes företag har tillgångar på över 17 miljoner - och varje år tickar nya miljoner in.
Men de flesta har det betydligt jobbigare.
Som en del av Kallas kvinnliga kollegor.
– När jag pratar med de tjejer som är på nivån under mig får jag ju höra hur mycket de får betalt av sponsorer för sina kontrakt, jämfört med killar som presterar på samma nivå.
Och tjejerna får mindre betalt?
– Ja, det är så snacket går.
Det låter allt annat än okej.
– Nä. Det känns inte alls bra.
2) Att behandlas som flickor. 
Charlotte Kalla har aldrig behövt klaga över någon brist på utrymme för sin egen person i medierna. Men däremot reagerar hon över sättet hon - och andra kvinnliga åkare - ibland behandlats av olika reportrar.
Eller i klartext: Som barn även om de själva är i 30-årsåldern
– Som tjej kan du få höra saker som "hur duktig du är". Allt är liksom lite gulligt. Samtidigt som det är på ett helt annat sätt för killarna.
Prestationerna uppskattas olika beroende på kön?
– Ja, det kan jag tycka.
Har du själv drabbats?
– Ja, det har jag. Och även hört andra tjejer bli det.

Att sponsorinkomsterna fördelar ca 80/20% mellan herr och damidrott är välkänt och även om damskidåkare tillåts bli stjärnor nu för tiden också så ser det inte så bra ut i vår idrott heller. Bra titta på hur långloppsteamen fördelar mellan herrar och damer.

Personliga sponsorkontrakt är det bra mycket svårare att diskutera, främst efter som kritik från aktiva åkare lätt tas illa upp av dom aktörer som inte sponsrar så jämställt. En märklig sak inom längdskidåkningen är att, precis som Charlotte säger, damer ofta får mycket sämre kontrakt än herrar på motsvarande nivå av materialsponsorerna. Den generella motiveringen tycks vara att damer är sämre reklampelare, hurvida den motiveringen bygger på objektiva marknadsmässiga överväganden eller en patriarkal tradition kan vi ju fundera vidare på.

Vad alla inblandade kan tänka på är ju om man faktiskt vill att det ska vara så här eller om man vill vara med att skapa bättre förutsättningar för kvinnliga idrottare?

Charlottes andra poäng, att kvinnliga idrottare behandlas som barn är ju lika välkänt. Jag vill väl bara konstatera att föreställningen att kvinnors idrottande ska vara gulligt lätt står i vägen för genusanalyser.

Hoppas det här inspirerar (kvinnliga)idrottare att samtala vidare om genusfrågor. Keep up the good work Charlotte! Och så hoppas vi att Ole Morten Iversen inte ligger sömnlös allt för många nätter...

//Stefan

söndag 4 juni 2017

Sundsvall Ultra Trail

Åkte med Fredrik till Sundsvall igår. Tittade och provlöpte banan lite, skulle bli en del obanat. Idag löpte vi 49 kilometer terräng. Jag med sega och slitna ben, Fredrik ansåg sig vara dåligt tränad. Båda sprang bra utifrån förutsättningarna. Det blev ett sjukt tufft lopp med massor seg obanad löpning i sten och ris. Det gick verkligen inte fort bitvis! Klart tuffare än AXA Fjällmaraton tex.

Jag var lite seg i starten men höll min plan och mitt tempo. Kom iväg från en stor grupp efter knapp mil och fick sen sällskap av en offensiv löpare fram till Södra Berget (vi startade i Nolbybacken) när jag sprang ifrån. Då var vi halvvägs och fram till dess hade jag varit hyfsat fräch och kunnat gå ganska hårt bitvis, höll mig från låg A2 till låg A3 typ. Men efter löpningen utför till Stockviks skidstadion så var mina vader och lår riktigt stumma. Fick kämpa ordentligt nästkommande mil och det enda roliga var att jag gick ifrån dom bakom mig.

Piggnade till med 13 kilometer kvar, efter en massa geler bla, vilket var riktigt skönt. sen blev all krokar på slutet och backen upp till toppen på Nolbybacken väldigt seg, men där tog jag det lite försiktigt, benen var faktiskt helt slut och jag hade gjort ett bra träningspass. Så en bra helg!

Resultaten finns väl här någonstans.

//Stefan

lördag 27 maj 2017

Femte lördagen i Klackberg

Jag är osäker om jag är det mest spännande som drabbar Klackberg varje lördag men det tycks inte hända jättemycket vid nuvarande årstid. Att jag är där förklaras dels med en generös förekomst av motlut och att jag tycks jobba varje lördag, och vad gör man oftast efter jobbet en lördag? Sen är ju Klackberg budgetalternativet oxå...

Det är faktiskt väldigt kul att springa där också!

Idag gick jag årets första skidgångspass och avslutade till och med löpningen med lite skate på hjul. Turligt nog var jag inte medveten om dagens temperatur när jag startade, men jag var tillräckligt trött redan efter jobbet för att glömma återhämtningsdrycken jag blandat i ordning, lagom kul efter fyra timmar i hettan. Skidgången gick hyfsat och när intervallerna var klara sprang jag iväg till Blå Grottan för att kyla av mig lite, funkade sådär.

Nu får vi sen om dom här fem passen ger nån fart till Sundsvall Trail, i alla fall ska jag väl ta mig igenom dom 49 kilometerna.

//Stefan

torsdag 11 maj 2017

Sundsvall Trail

Den fjärde juni löper jag Sundsvall Trail, 49 kilometer terräng. Tanken är att ta det som träning inför AXA och att få lite mer rutin på långa terränglopp. Sen vill jag ju löpa fler ultralopp men det är inte helt lätt att få in det i planeringen.

Det här loppet blir nog extra kul eftersom det är mina gamla träningsmarker. Nere kring Nolbykullen där start och mål är beläget tränade jag aldrig men resten av banan upp mot Södra Berget är jag väl bekant med. Det blir ju inte stigningar som i fjällen men nog är det storkuperad terräng ändå. Det samt att det tydligen ska vara mest stig och obanat lär ge både bra träning och skonsam löpning. Planen är att inte springa slut på sig under loppet, återstår att se hur det går.

Eftersom tävlingen är redan den fjärde juni så blir det lite extra löpning (av alla dess sorter) nu under två veckor så jag får vila upp mig lite inför racet.

//Stefan

onsdag 10 maj 2017

Högerpopulisterna är ansvariga för högerpopulismen, rasisterna för rasismen!

Jo men så enkelt är det!

Jag läste blogpost av sociologen Jens Rydgren för ett tag sedan om varför dom högerradikala partierna växer. Tänkte direkt att jag borde skriva om det eftersom antirasism är min favoritfråga vid sidan av att driva jämställdhetsfrågor inom längdskidåkningen (och kanske lite viktigare också). Nu hann Andrev Walden före i Aftonbladet. Efter som dom båda skriver bra så tycker jag ni ska läsa det först, men jag tänker sammanfatta några punkter ( deras och mina) här också. Efter Trump, Brexit, sverigedemokraternas valframgångar, och Le Pen (även om hon förlorade) är det ju en intressant fråga, speciellt för alla er sociologi/statsvetarnördar där ute!

Först som Walden skriver, högerpopulismen är högerpopulisternas fel. Visst kan man hävda att högern/vänstern och alla andra har gjort fel och så kan nog vara, men högerpopulismens politiska framgångar är ett resultat av alla som driver en sådan agenda, hur stor eller liten man må vara.

För det andra. Rydgren sammanfattar att den politiska spelplanen har ändrats, andra frågot står i fokus:

 För att de radikala högerpartierna ska nå fram till väljarna krävs att den socioekonomiska konfliktdimensionen blir mindre framträdande på bekostnad av den sociokulturella konfliktdimensionen, som inbegriper frågor rörande kultur, värderingar och identitet. När sådana frågor blir mer framträdande i det politiska samtalet  ökar de radikala högerpartiernas möjlighet att mobilisera väljare. 

Varför vill sd och deras anhängare på dom mest absurda sätt förklara med/koppla invandring till allt man ser som negativt? Därför att när debatten cirkulerar kring deras huvudfråga mobiliserar man politiskt stöd i form av röster, sammarbeten och personer som vill engagera sig för deras sak. Den här mekanismen är inte specifik för sd utan det är bara det att konsekvenserna blir värre när man propagerar för rasism än för skattesänkningar/höjningar.

För det tredje. Personer som röstar på sd, Le Pen, Trump har som minsta gemensama nämnare rasism, något som dessa har lyckats mobilisera. Dessutom utmärker sig dessa väljare av en misstro mot samhället i stort. Det betyder inte att dessa väljare för alltid måste rösta på det sättet, dom kan mycket väl värdera en annan sak före främlingsfientlighet och misstro nästa val.

Men vad kommer alla dessa människor ifrån som plötsligt spyr ut rasistiska förklaringar på alla otrevliga saker dom varit med om/hört någon varit med om? Ska återkomma till det i framtiden men vill ändå igen påpeka, det ÄR deras fel!

//Stefan

måndag 1 maj 2017

Vår...

...Till slut nu tror jag. Lämpligt nog har jag fått ont i halsen så det nya träningsåret inleds med vila, känns bra. I april hann jag annars med massor av skidåkning i Grönklitt.

Lång vinter i Grönklitt och det lär vara åkbart än.

Märkligt nog så var det blött och segt före nästan varje pass, ibland i form av nysnö till och med. Kanske inte det roligaste men om jag ska hålla på med skidåkning så vill jag åka skidor en bra bit av året! Senaste turerna för en dryg vecka sedan slutade med nackspärr och en väldigt sliten överkropp (eller alltså, jag tränade ju ändå, bara att dag två av tre bestod av lite lugnare åkning).

Min överkropp, främst armar, är något som satt käppar i dom så kallade hjulen delar av vintern, vet inte riktigt orsaken men en del av lösningen är att låta rullskidorna vara en stund i vår. Det var väl också orsaken att jag inte gav mig på Nordenskijöldsloppet i år, det samt en ändrad begränsning av stavlängden efter att jag jag tränat in mig på 160cm långa Kraftsstavar. Kanske blir det nästa år, efter goda förberedelser i så fall.

April avslutade jag som vanligt med att ta ett långt löppass i den kuperade terrängen i Klackberg, som vanligt kul att springa där. 3.30h och 1300 höjdmeter blev det, la väl in några hårda drag uppför och släppte på lite utför. kampen för att bli bergsget har börjat!

//Stefan


lördag 8 april 2017

Grönklitt två gånger

Jag började med Grönklittsjakten förra helgen. Två mål hade jag då, att få tävla lite samt att testa skidor, uppfylde väl båda men på olika sätt. Efter Årefjällsloppet har jag varit riktigt sliten i överkroppen (som under stora delar av säsongen) så skate första dagen kändes, trots lite träning av den sorten, roligt.

Regnet under resan mot Grönklitt byttes på plats av en knapp decimeter fuktig nysnö! Efter lite skidtester och pulvervallning så värmde jag upp för nästan 15 kilometer skate, typ världens jobbigaste distans för mig. Skatebädden blev faktiskt lite tillpackad och mindre tungåkt vart efter fler och fler åkte.

Startade ganska lugnt för att spara på benen vilket betyder att jag startar väldigt lugnt jämfört med dom snabba åkarna. Får inte riktigt nån att hänga på (vilket är en klar fördel för mig i skate) och kan inte heller hänga på stavarna (för att jobba mer med överkroppen) som jag brukar göra. Men första varvet gick ganska bra ändå. Sen kom solen fram...

...Och alla vet vad det betyder! Det går jävligt tungt i nysnö. Så det var bara att kämpa resten av loppet. I mål hade jag pressat ur kroppen det jag hade för dagen och var riktigt tom, skönt. Så fick man tävla i skate en gång den här säsongen. Fortsatte dagen med ytterligare skidtester, det går inte att testa för mycket faktiskt!

Jaktstarten i klassisk stil (stakning för mig) dagen efter var ändå ganska rolig. Hyfsat stort startfält i H21 och lite åkare runt om mig. Tyvärr helt slut i kroppen sedan gårdagen och dåligt tryck i stakningen, man orkar väl inte hur mycket som helst helt enkelt. Hade bra sällskap av skåningen Johannes (som körde med fäste, kul!) och det hjälpte att höja farten i början. Slutförde väl loppet bra efter dagens förutsättningar på väldigt bra skidor, se där vad testerna ger! För er som är intresserade av vallning så tävlade jag för första gången på Red Creeks blötförespulver. Avslutade dagen med mera skidtester och åkte hem trött.

Nu är jag i Grönklitt igen för några dagars testande och tränande. Tyvärr lite väl varmt men bra med snö fortfarande. Sällskap idag av Antoine och Ronny, ett sällskap som resultarade i tuff stakning, i och för sig jag som föreslog backarna. Sällskap igår av en ilsken tjädertupp, hoppas på något djur i morgon också.

//Stefan

torsdag 30 mars 2017

Backlash

Tanken att problem inom idrotten skall lösas internt förfäktas ofta, så även Johan Sares som tycker att Maria borde gått till dom internt (antar att han menar sig själv och tränarna)istället för att skriva på sin blogg. Låt oss då genom dom i och för sig knapphändiga men ändock kommentarer landslaget gett angående Marias kritik se vilka förutsättningar det kan finnas för en intern lösning med detta ledarskap!

1. Hurvida Sares var bekant med Marias kritik. Från Expressen i söndags.


Har du varit medveten om en spricka mellan henne och Ole Morten?
– Nej jag har inte hört något, nu har hon inte varit med så mycket heller men jag har inte hört något.

Detta ter sig ju märkligt då Sares enligt Iversen skulle vara delaktig i beslutet att stänga av Maria från ett läger när Iversen i Torsby framförde det hotet. Man blev ju lite förvånad av Sares uttalande!

Dagen efter försöker Sares först nå Maria via telefon vilket hon missar och försöker i sin tur ringa upp Sares utan att lyckas. Ingen kontakt mellan Sares och Maria i den här frågan alltså vilket Sares också medger.

Därför är det med förvåning jag läser Sares svar dagen efter:

Har det funnits kommunikationsproblem, från båda håll?
– Nej, det tror jag inte. Absolut inte. Ingen kommunikationsmiss från båda håll. Det är nog Maria själv som är den som bör rannsaka sig, säger Sares.
 

Vilken vikt fäster ni vid den kritik som riktats?
– Ingenting, egentligen, över huvud taget. Ingenting vi tar åt oss, säger Sares.
– Det här är en individuell sport, där man lever och bor ihop – som ett lag. Och man måste underställa sig de regler som man har i gruppen. Maria har inte klarat av att underställa sig det.

En landslagsåkare har alltså riktat allvarlig kritik mot hur en tränare samt förbundskaptenen har behandlat henne. Johan Sares som deras överordnade och längdchef väljer då att utan att han någon som helst kontakt med henne om den frågan att offentligt såga Maria och dessutom hävda att det är hennes fel!

Johan Sares har alltså inte bemödat sig att ens ställa en fråga till Maria kring hennes kritik innan han offentligt avfärdar henne! Dessutom hävdar han först att han inte känner till saken trots att Iversen sa att han skulle bli involverad. Således far någon med osanning!

Tyder det på förutsättningar för en intern lösning?

 2. Kritik via en blogg.


 Samtidigt tycker jag att det är tråkigt att Maria har varit en del av vår verksamhet och uttrycker sin kritik via en blogg. Och inte kommer fram direkt till oss. Det tycker jag också är ett tecken på att det inte är något som jag vill gå vidare med.

Sares vill alltså att kritik ska komma internt och inte via en blogg, förståligt men nu gjorde Maria en annan bedömning efter att ha väntat hela säsongen för att inte störa dom andra åkarna (samt under hot från förbundskaptenen).

Men Sares tycks ha en princip att inte "gå vidare" med kritik som uttrycks via en blogg. Nu blir jag nyfiken! Gäller denna princip oavsett vilken kritik som lyfts? Är det en princip som endast tillämpas på Marias kritik (misstänker det)? Vilken väg ska kritik ta för att det ska godkännas? Finns det nedtecknat hur den godkända väg ser ut? Det funkade ju inte för Maria att gå via tränaren Iversen, då blev hon ju avstängd. Ska kritiken tas med Sares direkt personligen? Får man maila eller gäller det att skriva på papper? Så många frågor!

Men huvudfrågan kvarstår, tyder det på förutsättningar för en intern lösning?

3. Förbundskaptenen om meningskiljaktigheter.


Spricka och spricka, de har haft en meningsskiljaktighet om vissa saker och det är väl fullt naturligt att det blir så i vissa situationer också. Men den känsla är att vi har pratat ut om det och rett ut det, och det är det viktigaste. Det händer ofta att man tänker och känner olika om saker då är det viktigaste för oss i ledarorganisationen att vi ser det är som ett lag.

Meningsskiljaktigheter = avstängning från läger? Jag konstaterar bara att förbundskaptenen använder ordet på ett annat sätt än jag själv. Alternativt glömmer förbundskaptenen att berätta vilka konsekvenser meningsskilaktigheter har för dom aktiva.

Och om förbundskaptenen med "rett ut det" syftar på ett föreslaget tre mot en möte (förbundskaptenen förklarade tydligt att förbundskaptenen betraktade mig som utomstående och att förbundskaptenen inte avsåg tala mer med mig om Marias situation under det andra och sista samtalet vi hade efter dom meddelat beslutat om avstängning i höstas) där Maria inte fick ha något utomstående stöd med sig. Jag då är jag helt enkelt oenig med förbundskaptenens beskrivning!

Så frågan kvarstår, tyder det på förutsättningar för en intern lösning?

4. Sares angående att Johan Olsson har vissa speciallösningar.


Hon antyder att en herre bodde i egen stuga under ett läger. Det var Johan Olsson. Han kom tillbaka till landslaget i år med fjorton mästerskapsmedaljer. Han fick vissa fördelar – men det har han också gjort sig förtjänt av. Så har Maria problem med det så har det inget med jämställdhet att göra, utan om en individuell lösning för att han skulle kunna vara med.

Vänta nu Sares! Att Johan Olsson ges förutsättningar att satsa på landslaget och samtidigt leva ett jämställt privatliv med Anna och barnen har väl visst med jämställdhet att göra?!


Men jag antar att poängen är att det måste till 14 mästerskapsmedaljer för att landslaget ska underlätta för småbarnsföräldrar! För en mästerskapmedalj och någon topptio placering hjälper ju inte. Undra var gränsen går? Ligger Anna och Emil risigt till om dom vill skaffa barn och fortsätta karriären? Kanske Anna men inte Emil får stöd? Det där får dom nog reda ut. Jag utgår från att Sares har en modell att mata in resultaten i så det går snabbt. Att bedöma individer för sig själva tycks ju inte ligga för honom i den här frågan.

Åter igen samma fråga, tyder detta på förutsättningar för en intern lösning?

5. Förbundskaptenen om sitt stöd till Iversen. 


 Han har mitt stöd till 110 procent.

Jag antar att det inte blev någon procent över till Maria, men att hon ligger på -10! Fast ärligt talat, det har jag misstänkt hela tiden.

Med ett sådant stöd, tyder det på förutsättningar för en intern lösning?

6. Förbundskaptenen om hur Maria upplevt det.


Är det inte ett misslyckande för din organisation att en åkare känner sig tillplattad, kränkt och inte vågar säga vad hon tycker?

– Nej, det tycker jag inte. Däremot är det olyckligt på flera sätt. Det är tråkigt att Maria mått så dåligt, och att hon inte lyft den här frågan mer med mig under den här tiden. Vi har haft många långa samtal, men jag har aldrig fått en tydlig signal om detta under resans gång.

Ursäkta! Men här ljuger förmodligen förbundskaptenen!

Det här tyder verkligen inte på förutsättningar för en intern lösning!

Iversen är väl den som klarar sig bäst med "inga kommentarer", fast dom kanske tycker att han ställde till med nog i somras. Jag får återkomma till honom senare. Men allt detta har ju ingenting med jämställdhet att göra som Sares skulle säga...

//Stefan