Kia Fjällmaraton 2017

Dags för en tillbakablick på Fjällmaran då jag ägnar dagen åt att ha lite lätt ont i halsen istället för ett långloppspass med Fredrik och Ronny. Det är ju ett tag sedan starten gick den 5:e augusti i Vålådalen.

Även om Fjällmaran var ett stort mål för mig under årets barmarkssäsong så var den lika mycket en del som passade bra in i hur jag ville och borde träna inför vintern. Men ärligt talat handlar den mest om att det är kul att löpa i fjällen och att det är en typ av löpning som trots allt passar mig ganska bra. Mot slutet av skidsäsongen så kände jag mig väldigt sliten i överkroppen, tyckte inte alls att jag fick ut någon kapacitet i stakningen och faktum är nog att det bästa loppet jag gjorde var skatedelen på Grönklittsjakten, inte riktigt vad jag tänkt. Beslutet blev att vila från stakning bra länge och skjuta på rullskidåkningen. Självklart sliter stakfokuset som dagens långlopp ger och en paus är det nog fler än jag som behöver i bland, inte blir man heller dåligt tränad av att löpa och cykla. Så även om april innehöll så mycket skidåkning (även stakning) som jag hade möjlighet till så blev resten mer ren benträning.

I mitten av maj, efter en blandning av både långa/korta, platta/kuperade, snabba/lugna pass så började jag känna att vänster knä var överbelastat. Främst hade jag problem att löpa snabbt på hårt underlag. Kanske blev det för ensidigt för benen även om jag tränade färre timmar totalt. Kanske går jag på för hårt och långt med löpningen men jag har tre endast tre delar av löpning som jag är lite bra på, uthållighet i terräng, teknik i terräng, och utförslöpning i terräng (som ni ser hänger dom ihop). Springa en platt mil på 35 minuter efter två intervallpass eller en bra Ultravasa på halvlånga A2 pass funkar inte för mig. Så jag tränade på, för att orka 43 kilometer i augusti.

Så blev det så att jag löpte Sundsvall Ultra Trail. Med tanke på hur benen var inför så gick väl loppet helt okej, men det var en brutalt hård bana och långa 49 kilometer. Egentligen borde jag väl ha löpt i mer dämpade skor samt även valt den kortare distansen på 28 kilometer. Mina ben var efter knappt 2 månader med riktig löpträning inte riktigt redo. Å andra sidan genomförde jag ju loppet för att får löpa en till ultradistans och få den träningen. Så var det ett galet roligt och fint lopp också.

Efteråt kunde jag knappt gå och det mesta av den återstående löpträningen i juni gjordes på mosse. Bra i och för sig men får väl ingen vana av hårt underlag direkt.

Även om juli gav mer normal löpträning med en vända till Åre bland annat så var det egentligen inte förrän Ronny och jag körde vår träningstävling i Klackberg som jag kunde löpa så där riktigt hårt. Det blev lite för lite för mig.

Så till loppet då. Strax före starten pratar jag lite med min idrottskamrat Christian Seeger (fd sydtysk) om hur man ska lägga upp loppet. Som vanligt startar jag väldigt lugnt (eller så är det alla andra). När vi viker av grusvägen in på stigen upp mot Ottfjället så är det ganska många före mig men det rör sig ganska bra frammåt och är inga problem att springa om. Vid första tidskontrollen är jag 1 minut efter fjolåret och med tanke på tilltagande regn så är det ganska halt att ta sig fram så det känns helt okej. Dessutom känner jag att benen börjar piggna till, perfekt!

Innan det blir brant utför mot Nordbotten löper man några kilometer småkuperat (med fjällmått) på ganska stenigt underlag. Får sällskap av Christian igen och berättar hur vi ligger till (mot fjolåret) och att mina ben känns bra. Trycker på lagom hårt utom när det är brant uppför. Plötsligt försvinner vänster fot under mig och jag faller åt vänster rakt ner i marken, på stenarna. Det var väl ren tur att höften tog smällen och ingen vass sten träffade men det kändes ändå. Är uppe och springer vidare direkt, känner inget och vet egentligen inte hur det påverkade mig under resten av loppet. Men jag får väl inte tillbaka lättheten i benen nån gång. Fortsätter hur som helst snabbt ner mot Nordbotten och passerar bra många löpare.

Biten upp mot Hållfjället brukar vara seg för mig, kanske för att jag satsar hårt utför, kanske är det bara jobbigt. Christian är ifatt mig igen och jag får släppa sista biten från kontrollen upp mot toppen. Nu känns inte benen lätta längre och det var som jag hade tömt musklerna på deras extra krafter. Utför mot Ottsjö borde jag löpa snabbt och gör väl det i början men känner mig också lite dålig i magen, får stanna kort för att dricka och tappar en grupp löpare.

Från Ottsjö upp till Välliste går det riktigt segt. Plockar väl någon löpare men känner mig inte så motiverad längre närtiden rinner iväg. Siktade väl på att löpa snabbare och inte saktare än förra året. När vi kommer upp på kalfjället på väg mot Välliste så är det visserligen nästan så solen bryter igenom men det är riktigt lerigt och svårlöpt bitvis. Väl uppe på toppen så är det dock som vanligt, jag springer om några löpare direkt i det branta utför. Sista flacka biten är ganska tråkig men har man ingen som hotar bakom kan man bara försöka rulla på i ett bra tempo. Springer i mål 11minuter bakom fjolårets tid, ganska missnöjd.

Så här i efterhand var väl inte loppet så dåligt. Dom flesta sprang runt 10 minuter saktare (herrsegraren Svanebo undantagen som gjorde ett galet bra lopp) så min prestation var väl som året före. Kanske fick jag ut det jag hade i kroppen med min träningsbakgrund men nu har jag haft två år som inte funkat riktigt bra och det är lite irriterande. Kunde också genomföra loppet utan att jag kände något i knäna, var inte speciellt förstörd efteråt heller. Tog det dock försiktigt med löpningen resten av augusti och det har varit bra. Om det blir någon fortsättning nästa år vet jag inte men någon fjällmara ska jag springa, helst flera.

Stakningen då? Jo visst var det segt i början av sommaren och jag har fortsatt inte tränat jättemycket men kroppen känns bra och inga symptom av överbelastning. Benen däremot...

Resultat av Kia Fjällmaraton 2017 hittar ni här.

//Stefan