onsdag 28 september 2011

Män som är rädda för vargar

Jag har en stor misstro mot det många säger i vargdebatten. En stor del av den misstron har att göra med påståenden om vargens farlighet och dom hemska konsekvenser (utdöende landsbygd) som vargpopulationen antas leda till. Fram för allt så visas inga argument/fakta för det man påstår ska hända. Till råga på allt så liknar det väldigt mycket hur främlingsfientliga grupper hävdar att muslimer försöker ta över Västeuropa, det mesta grundar sig på tämligen fria fantasier. Så jag misstror.

Men för att göra mina tankar mera konkreta så har jag ett exempel på hur mitt resonemang ser ut.

Först, det är många som vill ha bort vargen från den svenska faunan och således vill man övertyga den övriga befolkningen om att också ta till sig den uppfattningen. Nu är ju gemene man inte speciellt pigg på att stödja utrotning av ett djur bara för att nån säger det. Alltså behöver man argument för varför vargen bör utrotas. Inget av detta är konstigt, tvärtom, så bör en demokrati fungera, man måste argumentera för sin sak för att få stöd för ett visst beslut.

Således blir argumentet att vargen är farlig, att man är rädd för att röra sig i skog och mark att barnen inte kan vara ute. Märk väl att jag ifrågasätter inte att vargen dödar tamdjur, där finns det statliga ersättningar och ett sätt att hantera problemet.

Varför misstror jag då denna rädsla för vargen? Jo, jag vet inget annat område/fråga där män är så öppna med att dom är rädda. Rädsla är inte manligt kodat i våra könsrollers värld, tvärtom som man ska man så långt som möjligt avstå från att vissa rädsla, speciellt i offentliga sammanhang. Visst är könsstereotyperna friare även på landsbygden numera men tänk tillbaka på er skolgång. Pojke och rädd gick inte så bra ihop.

Så vad är poängen då? Ja om vi blir övertygade om vargens farlighet så kanske vi vill utrota den. Lite samma som om vi blir övertygade om att muslimer är farliga så...

Och, nej, jag menar inte att vargmotståndarna automatiskt blir rasister. Men jag är ganska säker på att dom inte heller är feminister.

//Stefan...

...som lyssnar på Ride The Lightning

fredag 23 september 2011

Survival of the fittest

Världens (?) rikaste parti håller stämma i Åre. Centerns ungdomsförbundsordförande Hanna Wagenius talade om att avgående partiordförande Maud Olofsson inte köpt bilfabriker. ”De som inte står sig måste slås ut" säger hon.

Nu väntar jag på att centern kampanjar mot jordbruksstöden och hyllar hur marknaden styr grisproduktionen.

//Stefan

torsdag 22 september 2011

Klassiska intervaller

Torsdagsintervaller i Garpenberg. 3 x 10 minuter på våt och hal asfalt med spärrhjulen fram. Hårdaste intervallpasset i diagonalåkning i år, och det enda passet idag. Egentligen är 10 minuters drag för långa för att pressa riktigt hårt men vad spelar det för roll när stumnande ben ändå går snabbt uppför. Klart nöjd.

//Stefan...

...som läser Norstedts, Sveriges Historia 1600-1721

torsdag 15 september 2011

Löpning, Värmdörull och stakning

I kväll var jag i Garpenberg i södra Dalarna eftersom Rembos Niclas Johansson ordnat intervallträning där. 6 gånger 10-11 minuter stakning utom drag 4 och 6 där jag körde stakning med frånskjut. Ganska sliten efter tävlingen i söndags men jag höll en acceptabel pulsnivå och fick 1.04h i A3 zon. En jättefin backe som i princip går att diagonala hela vägen (med tröga hjul).

Cykelintervallerna igår, 30st 60/30, gick mycket bra. Förmodligen en konsekvens av att jag inte cyklar så mycket längre och att jag har cyklat mycket tidigare under barmarkssäsongen. Men vad mycket syra man får när man har bra tryck i benen, och armarna som var helt skakiga efteråt.

I lördags så sprang jag 8 kilometer i Sätrabrunn och vann ganska lätt. Vaderna var helt döda sen halvmaran helgen innan så jag siktade helt enkelt här också på en acceptabel A3 intensitet och fick bra träning.

Så höjdpunkten, Värmdörullen i söndags. 4 mil igen, bra 3 mil är för kort. Bra och, tror jag, ett ganska stort startfält. Niclas E cyklade med som maskot och gav nyttig info om hur det såg ut bakom oss i täten. För i täten låg jag efter att jag allt för många år varit i dålig form på Värmdörullen, kanske hade materialet en betydelse. Vi startade nere vid vattnet och den ganska stora backen gick riktigt lätt i år. Väl inne på banan försökte jag bara ligga med i den stora klungan. Det blev ganska hårt körning i dom små motluten som finns och vid första varvningen (tror jag) sprack klungan upp och vi var ca 6 kvar i täten. Detta följdes av ganska hårt fart bortåt för att gå lite saktare hem mot sista varvningen i motvinden. Sista varvet bjöd på ganska hård fart eller riktigt hård så fort ett motlut kom i sikte. På så sätt blev det ett ganska speciellt lopp, hård distans med sprinter så att säga. Spurten, som tyvärr blev 1 kilometer lång, vanns ganska lätt av Moras Adam Johansson. För min egen del så var benen fulla av syra som gjorde det nödvändiga hoppandet lite tungt så det blev inte mycket till spurt utom dom sista 100 meterna.

Nöjd med träningen (och tävlingen) och i fas med stakningen. Segerherren frågade efter tävlingen om jag inte hade studerat på Mora Folkhögskola, jag dementerade kraftfullt.

Nu blir det nog tyvärr inga flera rullskidtävlingar i år men då kan jag ju fortsätta staka i Garpenberg så kommer Kläppenvägen vatt bli enkel i vinter.

//Stefan...

...som lyssnar på Suicidal Tendencis.

tisdag 13 september 2011

Det rättfärdiga kriget

På väg hem från Stockholm och rullskidtävlingen på Ingarö lyssnade jag på P3 som sände om terrorist attentaten mot WTC i New York för 10 år sedan. När man hör människor berätta om vad som hände dom den där dagen, om skräcken och choken så mår man oundvikligen ganska dåligt själv. Inte, naturligtvis, i närheten av vad dom drabbade upplevde men lite, litegrann av samma känsla som gör att vi kan identifiera oss med offren och vara beredda att visa solidaritet på vilket sätt som än behövdes. Gott så långt.

Dom kulturella banden mellan Sverige och USA är enormt starka, jo skillnaderna är också stora men jag syftar inte på geopolitik, sjukförsäkringssystem eller synen på jämlikhet hos dom styrande eliterna. "Little things we share" för att använda ståupparen George Carlins ord är det som gör att vi kan umgås på ett minst sagt avslappnat. Mina egna beröringspunkter spänner främst mellan musik som Slayer, Metallica över till intellektuella som Noam Chomsky, Susan Faludi, Paul Krugman. Och då är vår medkänsla med amerikanarna inte bara logisk utan också beundransvärld och inte på något sätt ett problem. Men det finns ju flera sidor, för naturligtvis delar jag inte mina beröringspunkter med dom som skulle stå för USA:s svar på terrorist attackerna.

2977 dog som en följd av att WTC tornen rasade, flera av räddningspersonalen har och kommer att dö på grund av gifterna dom andades in, tusentals lär ha blivit traumatiserde av det som hände. Och så kom Bush-doktrinen och förgiftade världen.

Den starke (USA, Nato, Västvärlden i fallande skala) tar sig rätten att slå till mot det den uppfattar som fientlighet, och här kommer det fina med det hela. Det finns ingen proportionalitetsprincip och dom som angrips av den starke har ingen rätt att göra motstånd. Ett rättfärdigt krig, vi har rätt och dom har fel och därmed kan vi göra i princip vad vi vill. Västvärldens geopolitiska princip som, även om den börjar klinga av nu och inte är unik för 2000-talet (studera Karl XII krigslogik exempelvis) i sin kärna innebär en slags stalinistisk återgång till att göra sig av med demokratin då beslut inte behöver motiveras.

Efter okupation av Afghanistan och Irak, stöd till militärdiktaturer i Mellanöstern och Nordafrika, tortyrcentran runt världen, ryggradslösa kräk som Tony Blair, och daglig förnedring av palestinierna. Ja, då har vi dödat några till. Några tusen? Några hundratusen? Några miljoner människor? Ja, vi vet inte, för vi bryr oss inte.

Så nästa gång du hör om drönare som bombat "terrorister" i Afghanistan kan du lugnt luta dig tillbaka för det är ett rättfärdigt krig. Rule by law är helt inte inne längre. För dom som inte är med oss är mot oss.

Soundtrack...

...Peace Sells av Megadeth

//Stefan

tisdag 6 september 2011

Rembo halvmara

Egentligen ville jag cykla Rembos 10 mil långa motionslopp på lite småvägar kring Avesta, Hedemora och Garpenberg, speciellt som det fanns en stor backe och fortfarande var sommar. Nu erbjöd Rembo IK en halvmara i löpning också så med tanke på att jag behöver löpträning och att det ger bättre pulsnivåer så föll valet på löpning. Mestadels grusvägar och skogsvägar lovades det samt kuperat.

Vi började på asfalt lätt utför och jag bestämde mig för att ta det lite lugnt för att inte döda benen och valde att inte följa täten där Ronny Wedin (skidåkare Norbergs SK) höll farten. Asfalten fortsatte flera kilometer och trots lamor som åskådare så blev inte mina ben gladare. Hade väldiga problem att flyta ut i den lätta löpningen och det var mycket sådan, som en följd av alla slakmotor (ganska ok att löpa uppför dom) så skulle vi ju utför också. Efter lite skogsvägar var det dags för några kilometer asfalt igen i mitten av loppet. Tyvärr en dryg kilometer utför efter stigningarna i skogen. Hade ändå bra draghjälp och vi såg täten ca 2 minuter framför oss. Tyckte att första halvan löptes ok av mig ändå.

Andra halvan skulle vara lik avslutningen på Lidingöloppet vilket stämde, tyvärr lika hårt underlag som Lidingö också. I flera branta och långa stigningar kunde jag gå upp och hålla farten och benen trivdes uppför. Utför fungerade det ok när det var riktigt brant annars var benen fortsatt stumma. När jag efter några kilometers utförslöpning såg en liten brant backe efter en bro tänkte jag trycka på lite extra om inte annat för att kunna ta det lite lugnt när det planade ut. Dessbättre fortsatte vägen i form av en slakmota och jag drog ifrån min löpkompanjon. Eftersom vi hade sprungit i 1.30h så antog jag att målet närmade sig (lite bristfällig skyltning gjorde att vi inte riktigt visste hur långt vi löpt, loppet visade sig vara en bra bit över 21 kilometer också, typ 22). Så för första gången löpte jag med normal tävlingsbelastning (förutom dom tidigare stora backarna) och det gick bra dom 2 kilometerna som återstod.

I mål på drygt 1.39h och dryga 10 minuter efter Ronny Wedin som vann och sade sig ha gjort ett bra lopp. Självklart så kändes det som jag borde gått hårdare tidigare under loppet men när jag efter att vilat 10 minuter försökte resa mig upp var krampen i framsida lår och vader total. Disponerade nog loppet ganska klokt ändå. Träningen i Sälenfjällen har nog gett lite, men, den flacka snabba löpningen (speciellt medlut) är en riktig katastrof, vet inte riktigt vad jag ska göra med den. Plus för en fin bana där jag inte tror att det fanns en platt bit samt lamorna. Resultat finns på www.remboik.se.

//Stefan...

...som lyssnar på Testament