lördag 24 december 2016

Julkrönika, att göra skillnad på damer och herrar

God jul på er skidåkare och alla andra!

Skrev en julkrönika till Längd.se om hur vi inom längdskidåkningen gör skillnad på damer och herrar, ett av sätten alltså. Här är den i sin helhet.

Att vara en auktoritet över sin egen skidåkning.

Det finns en tanke som jag återkommande stöter på både inom längdskidåkningen. Både när jag studerar vår idrotts historia liksom samtid, även explicit i samtal uttrycks den ibland. Tanken att damer behöver styras mycket hårdare i deras träning/skidåkning medan herrar mer tillskrivs idealet att vara sin egen tränare. Vad beror den här föreställningen på och fram för allt, varför utmanas den inte mer?

Ser vi historiskt så är bilden av (den manliga)skidåkaren en bild av en individualist som går sin egen väg och själv sätter ramarna för sitt idrottande. Inte nödvändigtvis utan kontroverser men det är något vi accepterar, så är vår förståelse av dom stora (manliga)åkarna. Dom tillåts vara annorlunda. Exempelvis var Wassberg och Svan tidigt under sina karriärer tydliga med att dom styrde sin träning själva. Självklart var ingen av dom enkelspåriga men faller samtidigt väl in i en traditionell roll för den manlig skidåkaren. Den intressanta frågan är varför vi gör sådan stor skillnad på kvinnor och män? Hjältehistorien om den kvinnliga åkaren som går sin egen väg existerar inte i vår skidkultur. Vilket handlingsutrymme har kvinnor? Knappast det vi ger till män.

Sverker Sörlin belyser fenomenet tydligt i sin bok “Kroppens geni” med en episod när en snart 29-årig Marit Björgen valde att styra sin träning mer på egen hand. Åge Skinstad (då chef för längd inom NSF) kände sig tvungen att förklara varför det skulle gå bra.

-Nå har Marit såpass mye erfaring at hun kan foreta egne valg. Denne erfaring har hun mest fra Svein Tore (Samsdal), litt fra Egil (Kristiansen), og dessuten er hun samboer med en verdensmester og olympisk mester”.

Sörlin frågar om Björgen efter ett helt liv som skidåkare först nu kan göra sina egna val.

Uttalandet underförstår att det fram till dess inte varit givet, kanske ens önskvärt, att hon hade egna åsikter. Att mångårig träning och tävling kan bygga erfarenhet hos varje människa, också en skidåkande kvinna, verkar inte föresväva Skinstad som föreslår att erfarenheten härstammar från två av hennes tränare... och en man i huset som också är mästare

Frågan är, kan en kvinna vara en auktoritet över sin egen skidåkning?

Petter Northug har haft en minst sagt problematisk inledning på den nuvarande säsongen. En artikel på Langrenn.com hänvisar till NRK-experten Torgeir Björn som menar att Northug måste får en fri roll inför VM att förbereda sig som han själv ser som optimalt. En jämförelse görs med hur en Alsgaard lyckades vända en dålig form till succe i VM 2003. Ingen kritik mot slutsatsen, två historiskt bra mästerskapsåkare och förmodligen rätt väg för Northug men när gjordes en liknande bedömning av en kvinnlig åkare? Northug kunskap har vi förtroende för.

Charlotte Kalla hade en i stora bitar mindre bra säsong förra året. Självklart följer därav frågor och diskussioner hur hon ska lösa dessa problem. Hur ser diskussionen ut? Jo den kretsar kring kring hennes träningsupplägg, vem som är hennes tränare, vem som eventuellt skulle kunna var det istället. Det är få röster i debatten som vill lägga hela avgörandet hos Kalla själv. När hon sedan efter säsongen bestämmer sig för att köra ett eget upplägg utanför landslaget är diskussionen liknande. Hoppfull i och för sig men framför allt är frågan om någon kan hjälpa Kalla så att träningen blir rätt. Hon antas behöva bli styrd. Landslaget kommunicerar att dom ska stötta henne så mycket som möjligt. Inte så att vi misstror Kallas beslut men vi tilldelar henne inte någon självklar auktoritet.

Skillnaden för Johan Olsson är slående. Efter att inte tävlat säsongen 15-16 är frågorna, liksom till Kalla, många. Men karraktären på diskussionen skiljer sig minst lika mycket som en tre och femmil. Olsson får själv förklara vad som gick fel och vi tar hans auktoritet över sin egen skidåkning som självklar. Vem han ska ha som tränare är en ickefråga och när landslaget presenterar att han är tillbaka i truppen på våren så kommuniceras vilket viktigt bidrag hans blotta närvaro ger. Ändringar i träningen är ett sammarbete mellan Olsson och Rawald. Två jämlika individer.

Det här är inte en krönika som riktar kritik mot vissa individers val i sin skidåkning, det är över huvud taget inte frågan. Dom får, som framgångsrika skidåkare, här tjäna exempel för en genusstruktur som fortfarnade starkt påverkar vår idrott. Men konsekvensen är att kvinnliga skidåkare som behöver en stor personligt frihet begränsas medan manliga skidåkare som behöver mycket stöd lämnas utan det. Dessutom löper vi en risk att kvinnliga skidåkare förväntas passa i i en roll där dom är tydligt underordnad (oftast manlig)tränare, med dom problem som följer för aktiva som inte passar in i den mallen. Kanske är det inte ens en fråga om kön bland toppåkare utan mycket mer om individuella behov. Men som det är nu sätter våra föreställningar kvinnor och män i olika fack.

Det vore skönt om utvecklingen kunde gå så långt att även en kvinna kunde betraktas som en auktoritet över sin egen skidåkning. Och är det orimligt att se ett samband med den stora frånvaron av kvinnliga ledare/tränare på toppnivå? Ytterligare en position inom längdskidåkningen där kvinnor inte ges någon auktoritet.

//Stefan

onsdag 21 december 2016

DN om idrott och jämställdhet

DN ha en serie om jämställdhetsfrågor i idrotten nu. Idag står det om hur det är att vara kvinnlig ledare på toppnivå inom idrotten. Som bonus är det också en ledarartikel om mens och det märkliga i att ätstörningar bland elever på idrottsgymnasier inte är en större fråga.

Bra initiativ och intressant läsning. Idrotten behöver verkligen detta.

//Stefan

tisdag 20 december 2016

Mycket skidåkning, lite tävlingar

Det har varit en lite konstig skidsäsong för mig än så länge. Det började bra tidigt i november med nästan en hel vecka i Grönklitt. Med en tur hem för att jobba en dag och så plötsligt en tävling (som gick väldigt tungt) så tog det ganska hårt på kroppen. Det hela avslutades med ett frenetiskt testande av skidor med Ronny, minst lika jobbigt som vanlig träning.

Så blev det en tur till Funäsdalen och Brux. Inte något tävlande för mig i år, jag har väl lärt mig vad jag orkar och inte (typ). Tränade bra och fick åka på fjället. Fint med snö också för första gången på en massa år! Man saknar ju backarna där uppe när glider omkring på vägarna i Grönklitt. Kanske blir en tur till Funäsfjällen i sommar för löpning, det var länge sedan nu. Avslutade med några dagars träning i Grönklitt igen och åkte hem ganska trött.

Det blev en vända till i Grönklitt första dagarna i december. Startade med att köra ett skaterace på 10km med Maria. Tyckte det gick ovanligt bra och avslutade bara 10 sekunder efter. Det är kul att åka skate snabbt. Fick sällskap av Ronny sen och gjorde några timmars träning innan vi skulle köra ett riktigt långloppspass på söndagen. Förmodligen gjorde det faktum att vi fick ägna en dryg timme åt att gräva loss Ronnys BMW från den blöta konssnön att jag var minst sagt sliten det passet. Med hjäp av Jacke blev det 38 kilometer i omväxlande A2/A3, sista 15 kilometerna var helstumma för mig men så är det ju ibland.

Senast var jag upp till Idre för att hålla i ett skidläger Maria har för ÅF. Många motionärer som vill åka skidor och vill förbättra sin teknik, jag och Sandra (min tränarkollega då) lyckades bra och dom flesta gör faktiskt framsteg relativt snabbt. Självklart blev det en föreläsning om jämställdhetsarbetet i längdskidåkningen med utgångspunkt i Marias bok. Jag tränade lite lugn skidåkning själv också och hann med skateintervaller på väg hem i Grönklitt.

Som ni ser har det blivit en hel del skidåkning redan. Något pass på konstsnön i Avesta har det också blivit. Det senaste i form av stakintervaller, så kallad Ronny-Wedin-tröskel, dvs max från start! Jävligt plågsamt!

Nu ägnar jag dagarna åt att ha ont i halsen tyvärr. Det blir väl så med för hög belastning. Längtar efter att få löpa lite igen. Snön här hemma försvinner ju nu men någon tävling ska det väl bli in på det nya året...

Så här har vintern sett ut allt som oftast i Grönklitt, det är inte så svårt att träna då.

Tyska bilar i svensk vinter är lika dumt som tyska traktorer i svensk skog. För övrigt är jag vassare än Ronny på att skotta snö!
 
Brux visade sig från sin finaste sida!
//Stefan



lördag 17 december 2016

Att vetenskapliggöra längdskidträningen

Scientizing preformance in endurance sports: The emergence of "rational training" in cross-country skiing, 1930-1980. Doktorsavhandling av Daniel Svensson.


Det är alltid stort att läsa en ny avhandling, kanske för att jag gillar vetanskapliga studier i allmänhet, kanske för att jag gärna skulle skriva en själv, kanske för att jag vet hur mycket jobb som ligger bakom. Den här handlar om hur längdskidåkarnas träning blev föremål för vetenskapliga studier och utveckling i ett historiskt perspektiv. Utan att ha detaljstuderat avhandlingen så är det som först fångat mitt intresse hur Svensson skriver om skärningspunkten mellan personligt erfarenhetsbaserad kunskap och vetenskaplig kunskap. praktisk träningslära bygger ju mycket på beprövad erfarenhet och när vetenskapen studerar hur vi gör och kommer med råd är det inte alltid att dom fungerar i praktiken.

Sverker Sörlin (som också varit handledare för Svensson) beskriver det här i sin bok "Kroppens geni", hur moderna vetenskapliga rön om intervallträning hamnar i motsättning till en traditionell träningssyn, i detta fall i Norge. Träning som ett ideologiskt slagfält skriver Sörling och refererar både till Focault (i rationaliseringsprocessen av individens träning) samt Hegel (i hur lugna långpass och intervaller bildar en syntes i modern träning). Otroligt intressant för oss som vill förstå vad vi håller på med och varför vi gör så.

Fram för allt så är det intressant att även om vi numera lever och verkar med rationaliserad träning byggd på vetenskaplig forskning så tycks traditionen och erfarenheten spela minst lika stor roll för att träningen ska fungera. Frågan är hur långt det är möjligt att vetenskapligt förstå och styra träningen?

Fortsättning följer...

//Stefan

fredag 16 december 2016

Kvinnor, idrott och manliga ledare del 5

Hej på er igen allierade i jämställdhetskampen och ni andra som inte öppnat ögonen än!

En kort del i Marias bok behandlar det faktum att vi inom traditionell skidåkning i regel har kortare distanser för damer. En märkligt kvarleva och odebatterat relik från en tid när männen slog fast att kvinnor var så svaga att dom absolut inte kunde åka lika långt som män, om kvinnorna nu ens fick vara med att åka. Vasaloppet ni vet...

Det är viktigt att veta och ha med sig den historiska och ideologiska grunden till att damer fortfarande åker en 3-mil när herrarna åkter en 5-mil. Män tyckte att kvinnor var svaga!

Nog tjatat om det, hur går vi vidare med en fråga som knappt existerar inom längdskidåkningen? Maria berör frågan här samt här. Jag tycker Maria sammanfattar läget på SVT bra, för människor utanför elitskidåkningen är det självklart med könsneutrala distanser, av oss innom elitskidåkningen är det inte många som tänker på sånna här frågor. Öppet mål som SVT-experten Blomqvist uttrycker det.

Kanske är det en början till diskussion i alla fall. Jag vet inte vad ni tycker men min arbetshypotes är att ointresset för frågan kan ha något att göra med ett traditionellt manligt dominerat ledarskap inom längdskidåkningen? Men det är ju ingen ursäkt, både män som idrott kan förändras, till det bättre.

//Stefan

tisdag 6 december 2016

Black on Black

Så många gånger jag skojat om luciaomröstningar som en uppvisning i ariskhet och så visar det sig att det var just genom en nätkampanj som organiserade rasister kunde nå medial framgång med att hata en lucia som uppenbarligen var mindre ljushyad än mig själv. Det är metoden.

Löftet från rasisterna är inte ett Sverige fritt från mörkhyade lucior, det är ett löfte om ett Sverige fritt från mörkhyade människor. Det är viktigt att hålla reda på mål och metod.

Och jag ska väl inte nämna hur många gånger jag ifrågasatt det manliga rösträtten utan att bli kallad hora...

...Ett vitt manligt privilegium