Det är alltid stort att läsa en ny avhandling, kanske för att jag gillar vetanskapliga studier i allmänhet, kanske för att jag gärna skulle skriva en själv, kanske för att jag vet hur mycket jobb som ligger bakom. Den här handlar om hur längdskidåkarnas träning blev föremål för vetenskapliga studier och utveckling i ett historiskt perspektiv. Utan att ha detaljstuderat avhandlingen så är det som först fångat mitt intresse hur Svensson skriver om skärningspunkten mellan personligt erfarenhetsbaserad kunskap och vetenskaplig kunskap. praktisk träningslära bygger ju mycket på beprövad erfarenhet och när vetenskapen studerar hur vi gör och kommer med råd är det inte alltid att dom fungerar i praktiken.
Sverker Sörlin (som också varit handledare för Svensson) beskriver det här i sin bok "Kroppens geni", hur moderna vetenskapliga rön om intervallträning hamnar i motsättning till en traditionell träningssyn, i detta fall i Norge. Träning som ett ideologiskt slagfält skriver Sörling och refererar både till Focault (i rationaliseringsprocessen av individens träning) samt Hegel (i hur lugna långpass och intervaller bildar en syntes i modern träning). Otroligt intressant för oss som vill förstå vad vi håller på med och varför vi gör så.
Fram för allt så är det intressant att även om vi numera lever och verkar med rationaliserad träning byggd på vetenskaplig forskning så tycks traditionen och erfarenheten spela minst lika stor roll för att träningen ska fungera. Frågan är hur långt det är möjligt att vetenskapligt förstå och styra träningen?
Fortsättning följer...
//Stefan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar