lördag 24 december 2016

Julkrönika, att göra skillnad på damer och herrar

God jul på er skidåkare och alla andra!

Skrev en julkrönika till Längd.se om hur vi inom längdskidåkningen gör skillnad på damer och herrar, ett av sätten alltså. Här är den i sin helhet.

Att vara en auktoritet över sin egen skidåkning.

Det finns en tanke som jag återkommande stöter på både inom längdskidåkningen. Både när jag studerar vår idrotts historia liksom samtid, även explicit i samtal uttrycks den ibland. Tanken att damer behöver styras mycket hårdare i deras träning/skidåkning medan herrar mer tillskrivs idealet att vara sin egen tränare. Vad beror den här föreställningen på och fram för allt, varför utmanas den inte mer?

Ser vi historiskt så är bilden av (den manliga)skidåkaren en bild av en individualist som går sin egen väg och själv sätter ramarna för sitt idrottande. Inte nödvändigtvis utan kontroverser men det är något vi accepterar, så är vår förståelse av dom stora (manliga)åkarna. Dom tillåts vara annorlunda. Exempelvis var Wassberg och Svan tidigt under sina karriärer tydliga med att dom styrde sin träning själva. Självklart var ingen av dom enkelspåriga men faller samtidigt väl in i en traditionell roll för den manlig skidåkaren. Den intressanta frågan är varför vi gör sådan stor skillnad på kvinnor och män? Hjältehistorien om den kvinnliga åkaren som går sin egen väg existerar inte i vår skidkultur. Vilket handlingsutrymme har kvinnor? Knappast det vi ger till män.

Sverker Sörlin belyser fenomenet tydligt i sin bok “Kroppens geni” med en episod när en snart 29-årig Marit Björgen valde att styra sin träning mer på egen hand. Åge Skinstad (då chef för längd inom NSF) kände sig tvungen att förklara varför det skulle gå bra.

-Nå har Marit såpass mye erfaring at hun kan foreta egne valg. Denne erfaring har hun mest fra Svein Tore (Samsdal), litt fra Egil (Kristiansen), og dessuten er hun samboer med en verdensmester og olympisk mester”.

Sörlin frågar om Björgen efter ett helt liv som skidåkare först nu kan göra sina egna val.

Uttalandet underförstår att det fram till dess inte varit givet, kanske ens önskvärt, att hon hade egna åsikter. Att mångårig träning och tävling kan bygga erfarenhet hos varje människa, också en skidåkande kvinna, verkar inte föresväva Skinstad som föreslår att erfarenheten härstammar från två av hennes tränare... och en man i huset som också är mästare

Frågan är, kan en kvinna vara en auktoritet över sin egen skidåkning?

Petter Northug har haft en minst sagt problematisk inledning på den nuvarande säsongen. En artikel på Langrenn.com hänvisar till NRK-experten Torgeir Björn som menar att Northug måste får en fri roll inför VM att förbereda sig som han själv ser som optimalt. En jämförelse görs med hur en Alsgaard lyckades vända en dålig form till succe i VM 2003. Ingen kritik mot slutsatsen, två historiskt bra mästerskapsåkare och förmodligen rätt väg för Northug men när gjordes en liknande bedömning av en kvinnlig åkare? Northug kunskap har vi förtroende för.

Charlotte Kalla hade en i stora bitar mindre bra säsong förra året. Självklart följer därav frågor och diskussioner hur hon ska lösa dessa problem. Hur ser diskussionen ut? Jo den kretsar kring kring hennes träningsupplägg, vem som är hennes tränare, vem som eventuellt skulle kunna var det istället. Det är få röster i debatten som vill lägga hela avgörandet hos Kalla själv. När hon sedan efter säsongen bestämmer sig för att köra ett eget upplägg utanför landslaget är diskussionen liknande. Hoppfull i och för sig men framför allt är frågan om någon kan hjälpa Kalla så att träningen blir rätt. Hon antas behöva bli styrd. Landslaget kommunicerar att dom ska stötta henne så mycket som möjligt. Inte så att vi misstror Kallas beslut men vi tilldelar henne inte någon självklar auktoritet.

Skillnaden för Johan Olsson är slående. Efter att inte tävlat säsongen 15-16 är frågorna, liksom till Kalla, många. Men karraktären på diskussionen skiljer sig minst lika mycket som en tre och femmil. Olsson får själv förklara vad som gick fel och vi tar hans auktoritet över sin egen skidåkning som självklar. Vem han ska ha som tränare är en ickefråga och när landslaget presenterar att han är tillbaka i truppen på våren så kommuniceras vilket viktigt bidrag hans blotta närvaro ger. Ändringar i träningen är ett sammarbete mellan Olsson och Rawald. Två jämlika individer.

Det här är inte en krönika som riktar kritik mot vissa individers val i sin skidåkning, det är över huvud taget inte frågan. Dom får, som framgångsrika skidåkare, här tjäna exempel för en genusstruktur som fortfarnade starkt påverkar vår idrott. Men konsekvensen är att kvinnliga skidåkare som behöver en stor personligt frihet begränsas medan manliga skidåkare som behöver mycket stöd lämnas utan det. Dessutom löper vi en risk att kvinnliga skidåkare förväntas passa i i en roll där dom är tydligt underordnad (oftast manlig)tränare, med dom problem som följer för aktiva som inte passar in i den mallen. Kanske är det inte ens en fråga om kön bland toppåkare utan mycket mer om individuella behov. Men som det är nu sätter våra föreställningar kvinnor och män i olika fack.

Det vore skönt om utvecklingen kunde gå så långt att även en kvinna kunde betraktas som en auktoritet över sin egen skidåkning. Och är det orimligt att se ett samband med den stora frånvaron av kvinnliga ledare/tränare på toppnivå? Ytterligare en position inom längdskidåkningen där kvinnor inte ges någon auktoritet.

//Stefan

onsdag 21 december 2016

DN om idrott och jämställdhet

DN ha en serie om jämställdhetsfrågor i idrotten nu. Idag står det om hur det är att vara kvinnlig ledare på toppnivå inom idrotten. Som bonus är det också en ledarartikel om mens och det märkliga i att ätstörningar bland elever på idrottsgymnasier inte är en större fråga.

Bra initiativ och intressant läsning. Idrotten behöver verkligen detta.

//Stefan

tisdag 20 december 2016

Mycket skidåkning, lite tävlingar

Det har varit en lite konstig skidsäsong för mig än så länge. Det började bra tidigt i november med nästan en hel vecka i Grönklitt. Med en tur hem för att jobba en dag och så plötsligt en tävling (som gick väldigt tungt) så tog det ganska hårt på kroppen. Det hela avslutades med ett frenetiskt testande av skidor med Ronny, minst lika jobbigt som vanlig träning.

Så blev det en tur till Funäsdalen och Brux. Inte något tävlande för mig i år, jag har väl lärt mig vad jag orkar och inte (typ). Tränade bra och fick åka på fjället. Fint med snö också för första gången på en massa år! Man saknar ju backarna där uppe när glider omkring på vägarna i Grönklitt. Kanske blir en tur till Funäsfjällen i sommar för löpning, det var länge sedan nu. Avslutade med några dagars träning i Grönklitt igen och åkte hem ganska trött.

Det blev en vända till i Grönklitt första dagarna i december. Startade med att köra ett skaterace på 10km med Maria. Tyckte det gick ovanligt bra och avslutade bara 10 sekunder efter. Det är kul att åka skate snabbt. Fick sällskap av Ronny sen och gjorde några timmars träning innan vi skulle köra ett riktigt långloppspass på söndagen. Förmodligen gjorde det faktum att vi fick ägna en dryg timme åt att gräva loss Ronnys BMW från den blöta konssnön att jag var minst sagt sliten det passet. Med hjäp av Jacke blev det 38 kilometer i omväxlande A2/A3, sista 15 kilometerna var helstumma för mig men så är det ju ibland.

Senast var jag upp till Idre för att hålla i ett skidläger Maria har för ÅF. Många motionärer som vill åka skidor och vill förbättra sin teknik, jag och Sandra (min tränarkollega då) lyckades bra och dom flesta gör faktiskt framsteg relativt snabbt. Självklart blev det en föreläsning om jämställdhetsarbetet i längdskidåkningen med utgångspunkt i Marias bok. Jag tränade lite lugn skidåkning själv också och hann med skateintervaller på väg hem i Grönklitt.

Som ni ser har det blivit en hel del skidåkning redan. Något pass på konstsnön i Avesta har det också blivit. Det senaste i form av stakintervaller, så kallad Ronny-Wedin-tröskel, dvs max från start! Jävligt plågsamt!

Nu ägnar jag dagarna åt att ha ont i halsen tyvärr. Det blir väl så med för hög belastning. Längtar efter att få löpa lite igen. Snön här hemma försvinner ju nu men någon tävling ska det väl bli in på det nya året...

Så här har vintern sett ut allt som oftast i Grönklitt, det är inte så svårt att träna då.

Tyska bilar i svensk vinter är lika dumt som tyska traktorer i svensk skog. För övrigt är jag vassare än Ronny på att skotta snö!
 
Brux visade sig från sin finaste sida!
//Stefan



lördag 17 december 2016

Att vetenskapliggöra längdskidträningen

Scientizing preformance in endurance sports: The emergence of "rational training" in cross-country skiing, 1930-1980. Doktorsavhandling av Daniel Svensson.


Det är alltid stort att läsa en ny avhandling, kanske för att jag gillar vetanskapliga studier i allmänhet, kanske för att jag gärna skulle skriva en själv, kanske för att jag vet hur mycket jobb som ligger bakom. Den här handlar om hur längdskidåkarnas träning blev föremål för vetenskapliga studier och utveckling i ett historiskt perspektiv. Utan att ha detaljstuderat avhandlingen så är det som först fångat mitt intresse hur Svensson skriver om skärningspunkten mellan personligt erfarenhetsbaserad kunskap och vetenskaplig kunskap. praktisk träningslära bygger ju mycket på beprövad erfarenhet och när vetenskapen studerar hur vi gör och kommer med råd är det inte alltid att dom fungerar i praktiken.

Sverker Sörlin (som också varit handledare för Svensson) beskriver det här i sin bok "Kroppens geni", hur moderna vetenskapliga rön om intervallträning hamnar i motsättning till en traditionell träningssyn, i detta fall i Norge. Träning som ett ideologiskt slagfält skriver Sörling och refererar både till Focault (i rationaliseringsprocessen av individens träning) samt Hegel (i hur lugna långpass och intervaller bildar en syntes i modern träning). Otroligt intressant för oss som vill förstå vad vi håller på med och varför vi gör så.

Fram för allt så är det intressant att även om vi numera lever och verkar med rationaliserad träning byggd på vetenskaplig forskning så tycks traditionen och erfarenheten spela minst lika stor roll för att träningen ska fungera. Frågan är hur långt det är möjligt att vetenskapligt förstå och styra träningen?

Fortsättning följer...

//Stefan

fredag 16 december 2016

Kvinnor, idrott och manliga ledare del 5

Hej på er igen allierade i jämställdhetskampen och ni andra som inte öppnat ögonen än!

En kort del i Marias bok behandlar det faktum att vi inom traditionell skidåkning i regel har kortare distanser för damer. En märkligt kvarleva och odebatterat relik från en tid när männen slog fast att kvinnor var så svaga att dom absolut inte kunde åka lika långt som män, om kvinnorna nu ens fick vara med att åka. Vasaloppet ni vet...

Det är viktigt att veta och ha med sig den historiska och ideologiska grunden till att damer fortfarande åker en 3-mil när herrarna åkter en 5-mil. Män tyckte att kvinnor var svaga!

Nog tjatat om det, hur går vi vidare med en fråga som knappt existerar inom längdskidåkningen? Maria berör frågan här samt här. Jag tycker Maria sammanfattar läget på SVT bra, för människor utanför elitskidåkningen är det självklart med könsneutrala distanser, av oss innom elitskidåkningen är det inte många som tänker på sånna här frågor. Öppet mål som SVT-experten Blomqvist uttrycker det.

Kanske är det en början till diskussion i alla fall. Jag vet inte vad ni tycker men min arbetshypotes är att ointresset för frågan kan ha något att göra med ett traditionellt manligt dominerat ledarskap inom längdskidåkningen? Men det är ju ingen ursäkt, både män som idrott kan förändras, till det bättre.

//Stefan

tisdag 6 december 2016

Black on Black

Så många gånger jag skojat om luciaomröstningar som en uppvisning i ariskhet och så visar det sig att det var just genom en nätkampanj som organiserade rasister kunde nå medial framgång med att hata en lucia som uppenbarligen var mindre ljushyad än mig själv. Det är metoden.

Löftet från rasisterna är inte ett Sverige fritt från mörkhyade lucior, det är ett löfte om ett Sverige fritt från mörkhyade människor. Det är viktigt att hålla reda på mål och metod.

Och jag ska väl inte nämna hur många gånger jag ifrågasatt det manliga rösträtten utan att bli kallad hora...

...Ett vitt manligt privilegium

måndag 21 november 2016

Tales from the double poling side

Man är ju inte så älskad av FIS länge, om man stakar alltså. Plötsligt en ny regel om stavlängd och tal om att slopa den klassiska stilen om vi fortsätter staka. Vegard Ulvang verkar tycka att den klassiska åkningen nog ändå var som bäst när han själv var bäst, dvs OS 3-milen 1992. Samtidigt lyckas han skriva en artikel där han missar att långloppsdamerna också stakar, man förstår ju om dom känner sig upprörda över verklighetsbeskrivningen.

Vad har hänt då? Jo inom långloppen har stakning blivit normen för toppen av åkarna därför att det helt enkelt oftast är det optimala sättet att prestera i den typen av lopp. Så vi tittat på varandra och försöker räkna ut hur vi ska staka bättre. Ingen tittar dock snett på någon oavsett längd på stavar eller om man har fästvalla under skidorna. Och intresset för långlopp minskar ju inte...

På traditionella distanser, inte lika mycket stakning! I några VC-lopp dom senaste säsongerna har flera av dom bästa herrarna stakat där den gemensama nämnaren tycks vara lite lättare kupering på dessa banorna. Och då slår FIS bakut! Bland damerna då? Jag vill minnas att Britta Johansson Norgren stakat en VC-sprint och efter lite efterforskande får jag veta att Ingvild Flugstad Östberg stakade det klassiska loppet i dom norska premiärtävlingarna i Beito förra säsongen. Jo visst har det stakats i VC-sprinter bland herrarna en del men åter igen är den gemensamma nämnaren relativt lätta banor.

Man kan ju tycka att FIS överreagerar lite? Och vill man se alla diagonala så kan man väl titta på damerna, fast dom hade ju inte Ulvang noterat ändå. Om det hela inte handlar om oro för konkurrens från långloppen?

Om vi ser på dom klassiska loppen i helgens tävlingar i Brux så stakade både Britta och Bysse på ett imponerande sätt. Men med tuffa banor, ganska segt före och lite mjukt stavfäste. Då vinner dom konditionsmonster som åker med fäste och huserar i världseliten på traditionella distanser. Av precis samma anledning så går det fortare att åka klassiskt med alla växlar på Lugnets VM-banor mot att enbart staka. Så vad är problemet egentligen? Om det nu inte är långloppen?

Varför stakar vi i långloppen utan fästvalla under skidorna? För det första åker vi på lättare banor och med ökat fokus på stakkapacitet så så förlorar man inte något i backarna på att gå utan fäste. Förmodligen är det lite energisnålare att staka än att åka med hela kroppen och kräver inte riktigt samma konditionskapacitet. Men framför allt stakar vi för att det är svårt att valla fäste utan att det förstör glidet när man stakar. Och då hänger man inte med på dom flacka partierna. Det hela kunde ju i och för sig lösas genom att köra långloppen med individuell start, men med tanke på att FIS ändrade ändrade 5-milen på grund av oro att Anders Södergern skulle vinna hela tiden så lär väl inte det hända...

Så vad är problemet FIS?

//Stefan


lördag 12 november 2016

America


Fighting fire with empty words
While the banks get fat
And the poor stay poor
And the rich get rich
And the cops get paid
To look away
As the one percent rules America

//Stefan

tisdag 8 november 2016

Skidåkning i Grönklitt

Det är nog länge sedan vintern började så här tidigt och bra på våra breddgrader. Även om jag räknar november som en snömånad med skidåkning så är det ju lite olika förhållanden år från år. Natursnö och långa spår som här i Grönklitt ger dock ytterligare en dimension samtidigt som skidåkningen ställer lite högre krav rent tekniskt. Idag blev det 2.40h klassisk åkning (väldigt lungt) samt 2.10h skate (väldigt lugnt).

//Stefan

torsdag 3 november 2016

Kvinnor, idrott och manliga ledare, del 4

Fick den här boken idag!


Rekommenderas till alla som är intresserade av hur det är att vara kvinna och idrottare. Finns att köpa här och här.


Marias sammanfatting av boken:

När jag var liten ansågs landslagstjejerna så dåliga att de inte ens var värda att satsa på.
På en halv generation har mycket förändrats, till att det idag blivit nästan lika självklart för kvinnliga idrottare att bli världsstjärnor som manliga.
Trots det hamnar idrotten fortfarande i patriarkala fällor.
Med män som beslutar och manlig idrott som värderas högre.
Ojämlikhet är många gånger både diffus och svår att bevisa.
Men bristen på kvinnliga ledare är ett tydligt tecken på att kvinnor inte blir tagna på allvar.
 
När elitidrottskvinnor blir gravida tvingas de dessutom ta sig tillbaka på egen hand, utan sportsligt och ekonomiskt stöd.
Att vara mamma och satsa på sig själv är en krock bitvis svår att få ihop.
På många plan är kvinnors normer både strängare och svårare att leva upp till.
För självklart ska vi både prestera bra, men samtidigt leva upp till samhällets alla övriga ideal.
I jakten på optimerade prestationer och fokus på det yttre ökar olika slags ätstörningar inom idrotten. Hur långt ska en elitidrottare egentligen vara beredd att gå i jakten på att prestera?

När vi kommer till jämställdhet ligger idrotten ofta år efter det övriga samhället, med frågor som hamnar i skymundan och sällan prioriteras.
Men för att jämställa idrotten behöver vi faktiskt gå till botten med varför sju gånger fler män än kvinnor åker Vasaloppet, hur prestationen påverkas av mens och p-piller, eller varför en toppolitiker kan vara föräldraledig men inte en tränare.

Vad menade egentligen sportchefen på SOK när han sa att en timeout på grund av graviditet inte hade med kön att göra? Borde idrotts- kvinnor helt enkelt inte få barn om de inte ska behöva ta hela ansvaret själva?

//Stefan

tisdag 1 november 2016

Träning på snö

Träningen den senaste tiden har (relativt mig själv) bestått av något färre timmar men med ett högintensivt inslag på dom flesta pass. Trots det inte så väldigt många per vecka, typ 4, om det är bra för mig vet jag ärligt talat inte, dom lugna passen känns nödvändiga inte minst för att återhämta kroppen. Men jag har fått bra hårdträning i alla fall. Två långloppspass dom senaste helgerna på vanliga rundan runt Ängelsberg, Fagersta och Norberg i A2/A3 stakning. Ett klassiskt intevallpass i Garpenberg med Ronny förra tisdagen där han hävdade att det var tröskel bland annat.

Så idag var jag ledig och planerade köra ett längre klassiskt pass i Garpenberg med intervaller också. Bara för säkerhets skull om FIS får för sig att förbjuda användandet av stavar. Tränade gjorde jag också, fyra gånger upp i lungt tempo, fyra gånger upp i hårt tempo. Det var lite jobbigt...

Det här är faktiskt toppen på Olshyttebacken så det var inte så farligt hela vägen. Nedre halvan var tämligen ren. Det enda hellånga draget tog nästan 11 minuter med samma skidor som tog starx över 9 förra tisdagen.

//Stefan

söndag 16 oktober 2016

Sista dagen i Lofsdalen

Med en kropp som var trött lite överallt beslutade vi oss för att utnyttja terrängen för tuff distansstakning. 3:or runt om på skidorna, tänkte att kall och grov asfalt gav resten av motståndet. Så gav vi oss iväg från Lofsdalen mot Idre. Och det såg snart ut så här...


Kämpade uppför i typ 15 kilometer, lite bekymrad blir man...


Också en helt normal person...


//Stefan

lördag 15 oktober 2016

Dopning, juridik, moral och människosyn

Eftersom jag inte har tid att skriva något insiktsfullt om Johaugs eventuella dopning, mest för att jag inte vet så mycket och inte är intresserad av att tycka i en sådan här fråga, så ger jag er tre länkar.

Lena Andersson skriver i DN om ser på idrottare som eventuellt har fuskat. Det intressanta är dom kategoriska domarna som ges. Läs!

Sportjournalisten Jonas Karlsson har en intressant blogg där han lite mer initierat försöker reda ut härvan kring Johaug. Bra så, journalistiskt grundarbete. Läs!

Däremot är jag inte så imponerad av journalisten Hasse Svens som 2013 gjorde ett avsnitt till Uppdrag Granskning om dopning inom längdskidåkning. Det jag minns mest var att han insinuerade att Lasse Håland var dopad. Hans journalistiska ingång i frågan tycks vara att det pågår omfattande dopning inom (svensk och) norsk längdskidåkning och att det norska folket är hjärntvättat. Tvivelaktig journalistisk metod!

Bara för att klargöra. Hurvida Johaug har varit dopad och vilket eventuellt straff hon bör få har jag alltså ingen upfattning om. 

//Stefan

fredag 14 oktober 2016

Fjällöpning

Långpass löpning. I onsdags på fjället ovan Lofsdalen. Drygt fyra timmar i väldigt fint väder, soligt så det var riktigt varmt trots några få plusgrader. Inte så stort högfjäll här men fullt tillräckligt.


Igår pressade Ronny och jag klassiska intervaller med den kraft vi hade kvar, bra pass. Vi åkte upp till en backe som ligger en bit mot Idre, nere i Lofsdalen var det typ 10 minus! Idag fick jag sällskap på en långpass där målet var att plocka toppar ovanför Tännäs. Jag fick 5.50h effektiv tid på klockan, inte så hög intensitet men ett av årets finaste pass.


//Stefan

tisdag 11 oktober 2016

Träningsläger Lofsdalen

Hej på er!

Som avbrott i kampen mot patriarkatet är jag i Lofsdalen med Ronny nu. Träningsläger brukar man kalla det, vissa åker Mallis, vi andra får träna på riktigt. Vi åkte upp i söndags och började med att hälsa på Maria i Grönkltillittsbacken för stakning. Det gick sådär för mig, Ronny lurade med mig i ett tempo som gav min förkylningströtta kropp en riktig syrachock. Det blev väl ett okej pass ändå och nyttigt att komma igång. Väl här uppe sprang vi, pga mörker, ett kort löppass på mest asfalt.

Igår var jag piggare när vi provade skidgång här. Första draget från botten till toppen gav oss 500 höjdmeter! Det var oväntat. Det var också vinter och blåsigt på toppen så vi fick verkligen jobba för att komma upp. Sen väntade 24 minuter 70/20 hufs plus 10 minuter i nedre delen av backen innan vi hade fått ihop 1 timme A3. Kände mig stark och vi pressade bra. Ronny fick dock ont i ett ben, mina pass sliter...

Vi avslutade dagen med lugn klassisk åkning.

Idag hade vi långpass stakning. Startade här i Lofsdalen och åkte mot Idre och svängde norr ut i korsningen vid Sörvattnet för att vända där starten på Pilgrimsloppet är. Blev en del tuff stakning och idag var 3:or inte som 3:or, kallt och grov asfalt men lagom motstånd. 4.30h var vi ute och ganska trötta efteråt.

Nu väntar något slags långt löppass för mig i morgon innan det blir intervaller på torsdag igen.

//Stefan

onsdag 28 september 2016

Kvinnor, idrott och manliga ledare, del 2

Jag bjuder på ett intressant utdrag av Marias kommande bok. Det blir så klart en historisk tillbakablick på hur idrottskvinnor tidigare har behandlats. Meeri Bodelid fick sina största framgångar som skidåkare på 70-talet. Men hon nöjde sig inte med att bara åka skidor, hon till och med vågade klaga på den rådande ojämställdheten! Nedan följer en sedelärande historia.

”Två dagar innan avfärd till OS i Sapporo 1972 samlades vi i Solna där vi skulle vara med i en skidtävling som Vällingby arrangerade. Enligt arrangörerna skulle damer som ändå var på plats ställa upp gratis, medan herrarna skulle få ersättning. Men vi damer hade annat i tankarna och bestämde oss för att inte ställa upp om inte vi också fick ersättning. Jag som hade lätt för att prata, utsågs till taleskvinna och tog på mig uppgiften att tala med tävlingsledningen. Men någon ersättning till oss tjejer var det inte tal om och själv var jag inte ens välkommen att tävla längre. När jag ändå åkte ut till tävlingen för att heja på de andra, blev det förstås en stor uppståndelse i media. Journalisterna undrade ju varför jag inte körde, men tävlingsledningen vill inte tala om den verkliga orsaken."

Tänk så det kunde vara på den tiden, ett rimligt klagomål och man blev utesluten! Men som Marx skrev, historien upprepar sig, först som tragedi, sedan som fars...
 
//Stefan

tisdag 27 september 2016

Ett, två, tre och fyra...

Mina rullskidlopp går inte så bra nu för tiden, typ dom senaste två säsongerna. Visst, ibland är man trött och seg, så är det att tävla men nu är det fram för allt mina stavar som inte gillar mig.

På Näsrullen i somras var det en stav som blev avkörd av åkaren bakom mig direkt i starten. Fick en ny efter några kilometer och sen fick jag jaga resten av loppet. Lagom kul om än bra träning.

På UVK-rullen för några veckor sedan så knäcktes ena staven efter drygt fem kilometer på första varvet, så var den tävlingen förstörd. Åkte till målet och tog nya stavar, vände tillbaka och åkte ett drygt varv efter ettan och tvåan i tävlingen som träning. Lagom kul.

Så nu senast. Bessemerrullen. Stor klunga i början och efter 15 kilometer när vi var kanske 17 kvar så går min helt nya högra stav rakt av mitt på. Så var det loppet förstört. Fick en av Jimmies stavar och kunde fortsätta men man kör ju inte ifatt en klunga som fått en minut. Åkte väl igenom med en saktare grupp ändå och vi var tre in mot målet när en klant bakifrån kör på och av Jimmies nya fina stav för mig! Kändes ju lite onödigt, och lagom kul.

Så nu blir det inte några mer rullskidlopp på ett tag. Har istället varit en vända till Torsby för skidåkning och håller nu på att ta mig ut en förkylning. Ser fram mot att träna igen.

//Stefan

onsdag 21 september 2016

Kvinnor, idrott och manliga ledare

Snart kommer det en bok från min vän Maria Rydqvist om hennes erfarenheter från sitt idrottsliv och frågor kring kvinnliga idrottare där det saknas både kunskap och debatt. Genusperspektiv på idrott i allmänhet och längdskidåkning i synnerlighet. Allt från hur det är att börja sin skidkarriär som lite tjej och inte ha några kvinnliga förebilder i sin idrott till mens, bristen på kvinnliga ledare och hur man ska fortsätta sin karriär efter en graviditet. Bra va!

Själv har jag varit med på ett litet hörn och diskuterat och bollat idéer med Maria under arbetets gång kring frågeställningar och möjligheter i skrivandet. Kul med någon som förstår värdet av en genusintresserad samhällsvetere som också är över medel idrottsintresserad! Jag tror boken blir en bra möjlighet för idrottsrörelsen att ta nästa steg mot en mer jämställd värld. Av stor vikt är också att dom flickor, tjejer och kvinnor som det handlar om verkligen få komma till tals och att inte idrotten fortsätter i invanda patriarkala mönster där män diskuterar och bestämmer över kvinnor.

Slutligen, när man pratar om jämställdhetsfrågor inom idrotten så är det ju inte så sällan som just män tar illa upp. Män som själva är engagerade inom idrotten och kanske är dom som bär upp den så att vi kan fortsätta med det vi tycker är så kul. Låt mig säga så här, det både handlar om er men samtidigt något större. Hur vill vi att idrotten ska se ut? Där har vi alla ett stort ansvar för att gå i riktningen mot att kvinnor både tas på lika stort allvar men även får samma möjligheter som män! Så det här är möjligtvis lite obehagligt men inte farligt, vare sig du är förbundskapten eller har dragit spår i den lokala klubben varje vinter sedan 1974. Så tänk till nu och gör något!


//Stefan

tisdag 6 september 2016

När får man ljuga?

Hittade mer i Expressen om att det kanske finns en anledning att ljuga även om man är flykting. Diamant Salihu skriver om detta:

I maj var han plötsligt i Tyskland.
Hur kom du dit undrade jag?
"Jag gjorde det illegalt", svarade 23-åringen.
Han hade fått tag på ett falskt pass och lyckats flyga till Italien. Därifrån tog han sig till sin bror och sökte asyl. För bara några dagar sedan fick han det eftersom han har självklara asylskäl enligt internationell rätt.
Nu lär han sig tyska och lever. Det är skillnad på att vara vid liv och att faktiskt leva.
Men gjorde han fel som tog sig dit illegalt?
Var det fel att han använde ett falskt pass?

Bra frågor.

//Stefan

måndag 5 september 2016

Proportionalitet

När man tycker illa om någonting är det svårt att tänka klart. När flera tycker illa om någonting är det ännu svårare att tänka klart. När man tycker illa om människor blir det farligt.

Dom flesta av oss är av uppfattning att fortkörning inte ska bestraffas med döden, det förefaller vara orimligt hårt i förhållande till brottet. Vi är till och med av uppfattningen att det är okej att väldigt få av brotten mot hastighetsbegränsningar leder till domar. För det är ju så vi funkar, annars skulle vi kräva konstant övervakning av trafiken. Ett inte så trevligt system så därför försöker vi få hastighetsbegränsningarna att fungera hyfsat med lite övervakning ibland. Vi relaterar straffet till hur allvarligt brottet är och samtidigt väger vi in vilka konsekvenser systemet får för allmänheten. Dvs vi kan inte låsa in alla som bryter mot hastighetsbegränsningar!

Vi bygger dessa principer på årtusenden av mänsklig utveckling och jag tycker nog att vi kommer framåt mest hela tiden. Men ibland åsidosätter man principerna (notera här att jag inte menar att principer i sig är av godo, dom ska ju vara genomtänkta) för att ja, man tycker så illa om någonting. Vi ser det ganska ofta även i dagens samhälle tyvärr.

Nu senast så är många arga på att VISSA flyktingar ljuger om sin ålder. Och självklart, det kan föreligga incitament att så göra så som att lättare få uppehållstilstånd om man är barn gentemot vuxen. Inget konstigt med det. Om man också väger in att samma flyktingar flyr för sina liv så kanske det inte är konstigt att man gör det man kan för att få stanna. Det är med andra ord inte ett speciellt allvarligt brott och vem är egentligen brottsoffret? Sen är ju frågan, vem har inte ljugit om sin ålder?

Men hos vissa går det snett. Man är så övertygad om att flyktingen är en så stor fara att även det minsta brott ska rendera i den hårdaste bestraffningen. Och så kan en desperat önskan att stanna i säkerhet och att ha en framtid mötas med krav på omedelbar utvisning oavsett konsekvenser.

Proportionalitet någon?

//Stefan

måndag 29 augusti 2016

Stavlängder...

Jag har väl tänkt att skriva något om stavlängder ett tag nu, det är ju en aktuell fråga i dessa tider av stakning. Så får man lite tid över ibland och jag skrev en kommentar på Erik Wickströms blogg. Tänkte utveckla den här.

Nu avser jag inte att kommentera så mycket vad andra gör eller vad som funkar till vilken åkare. Men visst är det intressant att både långloppselit och motionärer plötsligt (igen) börjat prova längre stavar. Men som med alla trender gäller det att vara lite försiktig och fundera vad som är bäst för en själv.

Själv är jag 181 centimeter lång och inom långloppen har vi så länge jag har varit med talat om att man går upp någon (2-3cm) centimeter jämfört med klassisk åkning på kuperade banor. Det är helt enkelt lite svårt att få ett bra flyt i diagonalåkningen med för långa stavar. Det som hänt nu är att många har börjat testa att staka med skate-längd (eller längre) på stavarna. Det funkar uppför och avlastar (kanske) armarna något och ökar (kanske) kapaciteten uppför. Så jag har under många år kört med ca 156 centimeter långa stavar, och jag har faktiskt inte så stora planer på att förändra allt för mycket där.

Om längre stavar kan underlätta stakning uppför så tycks det vara motsatt förhållande i flack och snabb åkning. Det blir svårt att få ett bra flyt i stavtaget och efter isättningen upplever jag att man nästan stoppas upp i rörelsen. Men visst kan man anpassa tekniken också. Följande är mina slutsatser så långt:

Vid klassisk åkning för att optimera för klättrande så åker jag mer 154cm eller 154.5cm.

156cm är min traditionella långloppslängd, vi talar om främst flacka lopp och snabbt före. Samma längd använder jag också på rullskidtävlingar, där det är relativt snabb stakning. Här är det väldigt tydligt att om jag går upp 1cm så får jag väldigt svårt med träffen i stakrörelsen, inte för långa stavar på snabb rullskidåkning alltså.

157.5cm använder jag numer på kuperade långlopp eller om det skulle vara mjukt och segt före. Det beror ju på hur långt man trycker ner stavarna i snön också. Numer använder jag nog den här längden lika ofta som 156cm.

Jag har testat 165cm ganska mycket senaste vintern. Jag har i och för sig alltid stakat lite med skatestavar vintertid bara för omväxling men nu har jag mera tänkt på det som en möjlighet för exempelvis Årefjällsloppet. Vid stakintervaller på tex Lugnet så känns det klart bättre uppför Mördarbacken med så långa stavar än med 156cm, förmodligen går det lite fortare också. Men,är jag uppe på 157.5cm så är det direkt mindre skillnad. Komplicerat alltså. Jag tror ändå det skulle vara värt att testa på Årefjäll eller Birken. Men när det är flackt och går relativt lätt funkar det inte.

Och sen har vi ju Nordenskjöldsloppet också, som jag kanske ska åka. Ett lopp som tycktes slita väldigt hårt på handlederna enligt dom som åkte. Samtidigt körde Erik Wickström med Kraftstaven under den största delen av sitt 24h lopp i Vålådalen i våras. Så jag tänkte att den kanske skulle lösa vissa problem där. Vi får se, mina tester med Kraftstaven har väl varit sådär hittills. Tycker det är svårt att köra fort med den, uppför är den väl okej men har inte riktigt hittat något bra tryck där heller. Kanske på ultradistanser?

//Stefan



torsdag 25 augusti 2016

Hederskulturen inom fotbollen är stark!

Det här med Hope Solos dissande av Sveriges taktik i OS och att hon därmed blivit avstängd av sitt förbund är intressant. Hederskulturen inom idrotten är stark, intressant och inte minst motsägelsefull. Och vad är fusk? Vad är osportsligt? För en utomstående framstår vissa reaktioner från idrottsrörelsen som minst sagt bisarra, och det här måste vara en av dom mest bisarra. Att bestraffa besvikelse...

//Stefan

söndag 21 augusti 2016

Långpass stakning

Hej på er!

Eftersom det inte verkar bli något Allianslopp (pga somande tidigt på kvällen efter rullskidpasset hem från jobbet samt omöjligt att efteranmäla sig) så blev det idag ett test inför ett eventuellt lopp på 22 mil i vår. Upplägget var att staka mot Norberg för att möta upp Ronny och sen ta den vanliga rundan med lite skarvningar. Rullade iväg med 3or på blöt asfalt och bestämde mig för att det skulle bara hyfsat distanstryck i dagens stakning. Med förhoppning om att det skulle skona handleder och armar tog jag Kraftstaven under dagens pass.

Efter en dryg timme mötte jag Ronny och vände ner mot Sala hållet igen. För er bekanta med den Nordvästmanländska geografin så var vi runt på ställen som Karbenning By, Ängelsberg, förbi Västervåla nästan till Virsbo. Tillbaka till Ängelsberg och vidare mot (och mötte Nicklas J) Fagersta för att ta Melingsbacken på gamla vägen till Norberg. Vi rundade Noren upp till Kärrgruvan och sedan följde Ronny med en bit mot Västerfärnebo. Han skulle ju bara staka fem timmar men förändrade målet till 9 mil, blev inte sån stor skillnad. Själv stakade jag med och hann på vägen in en vända till både Karbenning och Karbenning By igen. Stannade till hemma efter 8.15h och 134 km. Det finns ju helt okej vägar för rullskidor här!

Snittpulsen blev 110, får sägas vara högt för mig på ett ultrapass. Snitthastighet 16.5 km/h, blött i början och några mil väldigt grov asfalt. Ronny hävdade att jag var stark idag, kanske därför jag drog 90% av tiden. Man blir bra på det man tränar liksom.





Vad var det för mening med detta då? Kul! Motiverande. Testa kropp och material. Och sen fick jag ju träna några timmar också.

Kraftstavens krokiga del gjorde i alla fall ingen negativ inverkan på mina handleder. Kanske hjälper den mot dom handledsproblem som många upplevde på Nordenskjöld i våras? Vad jag däremot fick ont i var fötterna av vibrationerna, trots Elpex Evo. Långt ifrån dödligt skadad men det tog hårt. En del grusbeläggningar på vägarna här ute på landsbygden är inte att leka med!

Försökte hålla bra distanstempo hela passet, det gick också lite snabbare än mitt och Ronnys 9-milspass i juli, och det funkade väl bra hela vägen. Lite seg sista timmen men det ska man väl vara. Drack vatten första 3 timmarna sen sportdryck och Cola. Två (korta)stopp för fika med lite bullar och energikaka. Kunde ätit mycket mer men ville ändå testa kroppen.

I tävlingstempo blir det naturligtvis en helt annan påfrestning på kroppen men det här kändes i alla fall väldigt bra. Vi kom fram till att det stora problemet blir att hålla uppe energinivåerna under kanske 10 timmar tävling. Nu får vi se vad nästa test blir...

//Stefan

torsdag 18 augusti 2016

Lager 157 med genusperspektiv på långlopp!

Lager 157 har skrivit ett inlägg i frågan om varför vi har så få damer i långloppen. Bra att ett var dom stora teamen visa både intresse och förståelse för ett av dom stora problemen i vår idrott.

Oavsett poängsystem i Ski Classic eller damer som själva visar att dom vill satsa på långlopp så är ju det övergripande intrycket att Teamen inte VILL satsa på damer i någon större utsträckning. Tyvärr, jag har ingen bättre förklaring. Och den bästa bakomliggande orsak jag kan hitta (sociologiskt) är att Teamen i grunden är bildade av kompisgäng bestående av män helt enkelt. Inget fel i det egentligen och så kanske det måste vara när Teamen som företeelse är relativt ny. Men det får konsekvenser för kvinnliga skidåkare.

Till er som nu tänker/säger att kvinnorna inte vill själva eller att dom måste visa framfötterna själva, jo det är i och för sig riktigt i en viss mån, men tyvärr förstår ni inte riktigt hur samhället fungerar då. När ett visst fenomen, här långloppsskidåkning, blir så starkt kodat (uppfattat) som manligt och vi har en extremt ojämlik fördelning av män/kvinnor så blir det nästan ett självgående system. Både Team/arrangörer utgår från/ser nästan bara män som potentiella långloppsåkare. Samtidigt ser kvinnliga skidåkare ingen framtid/inga möjligheter i långloppen. Och sen rullar det på så med stora svårigheter att bryta sig ur sen cirkeln. Om kvinnor inte ser några möjligheter inom långlopp måste vi fråga oss varför? Inte uppmana dom att skärpa sig.

Det fina med Lager 157 är ju att dom har svaret i sin text, man måste jobba aktivt för att det ska bli flera damer i långloppen. Så gör det då!

//Stefan

onsdag 10 augusti 2016

Post maraton

Jag är ju fortfarande lite besviken på hur mina ben var under Axa, men det är ju inget att göra åt nu. Man funderar ju på om något i förberedelserna kunde gjorts annorlunda, men nej verkar svaret vara. Eller i alla fall inte något bättre.

Jag hade ju tre problem under tävlingen. Benen blev lite väl stumma, kände det redan i första utförsbacken ner från Ottfjället att jag inte kunde ta ut stegen ordentligt med vanlig lätthet utför. Det enda jag kan tänka på som förklaring är att benen blev lite sönderslagna redan veckan före på Vildmarks15.

Det andra problemet var att jag blev väldigt stum i nedre delen av ryggen in i andra stigningen. Förmodligen hänger det ihop med det första och det gjorde faktiskt lite ont upp på andra fjället när det blev en lång ihållande stigning. Och det kändes ju utför också. Jag tänkte ju att ryggen skulle fräch efter att ha låtit bli stakning i nästan två veckor före. Men icke.

Det tredje problemet var att jag var lite illamående från magen under loppet, det kändes att det var svårt att ta sportdryck och geler. Men detta var egentligen inte så stort problem, mest irriterande.

Så det gick inte som jag ville. Men, trots en dålig känsla så löpte jag ändå bättre än förra året och jag hade ett bra upplägg på loppet. Plockade placeringar hela tiden och var ju inte nära att ta slut. Dumt att klaga, och så man lärde sig väl något.

Direkt efter loppet kunde jag knappt stå på benen, en märklig känsla. Nu höll den i sig i en lite stund bara men visst var benen slitna. Dagen efter åkte jag en stund klassiskt och stakning på rullskidbanan i Vålådalen, det kändes ganska bra faktiskt och visar väl att jag inte pressade kroppen till max. Men visst var jag fruktansvärt stel. Vilade helt på måndagen.

Nu har jag återhämtat mig med sommarens pass på rullskidbanan i Östersund, cykling runt Alnön samt stakning mellan Sundsvall, Kvissleby och Matfors. Fint det.

//Stefan


söndag 7 augusti 2016

Axa Fjällmaraton 2016

Det gick ju sådär, jag hade nog räknat med ett lite bättre resultat. 5 minuter bättre tid än förra året och en bra placering är väl okej men.

Förberedelserna var väl bra. Tävlingen förra helgen. Tränat lite lugnt veckan före. Laddade upp med lättare klassiska intervaller i torsdags. Loppet då?

Startade med en lite lättare ryggsäck än förra året. Öppnade lite hårdare ut på rullskidbanan i Vålådalen och gick lite hårdare in i backen upp mot fjället. Så långt allt bra. Självklart låg jag inte så högt som min slutgiltiga placering, folk springer alltid allt för hårt, men när vi svängde in på stigen mot första toppen låg jag tillräckligt långt fram för att det skulle vara hyfsad fart mot toppen. Tyvärr var jag väl redan här lite stum i benen.

Passerade lite löpare sista biten mot toppen på Ottfjället för att ha hyfsad fri stig ner mot Nordbotten. Och vilken skillnad mot förra året, nu kunde jag verkligen ta ut stegen! Löpte förbi små grupper och enskilda löpare hela vägen ner och hade väl ett bra tempo men benen var inte riktigt frächa utför heller.

I skogen där stigningen mot Hållfjället kunde jag ändå löpa på bra, fick väl lite draghjälp men gick om nån löpare då och då fortsatt. När man sprungit förbi vätskekontrollen och är uppe på fjället börjar 9 kilometer lättare löpning ner till Ottsjö, en sträcka som flöt på riktigt bra förra året men nu blev den hemsk. Åter sprang jag om lite löpare (jo jag borde kanske öppna hårdare) men benen blev stummare och stummare ju mer hård stig det var och dessutom började jag få kramp i ryggen. Så det blev plågsamt ner till Ottsjö.

Väl där så fick vi några kilometers stigning genom kontrollen och upp i skogen och det gick faktiskt lite lättare uppför, i alla fall för ryggen. Efter det några kilometer flackare stig där jag igen gick ikapp några löpare, och lämnade dom bakom mig (kul att springa om ändå). Förbi kontrollen vid Ytterstvallen och lite brantare motlut medförde en hel del gång ( snabb i och för sig) uppför och igen kändes det lite tungt. Det släppte väl när kalfjället öppnade sig och kanske för att jag kunde räkna ner kilometerna också. Jobbade på så hårt jag kunde med stumma ben.

Sista biten mot toppen ovan Trillevallen såg jag faktiskt en hel del löpare och kände väl att det var lite synd att jag inte hade mer i benen under dagen. Tittade på klockan och såg väl att en tid ner mot 4.20h var helt borta och 4.25h också förmodligen. Kom om några på toppen och första biten utför, alltid några med kramp och annat fint i benen där! Släppte på så mycket jag kunde utför och kom snart i i skogen. Där var det som en avslutande bonus djävligt lerigt och kilometertider över 6 minuter trots platt löpning. Var ganska less här.

Gick i mål på starx över 4.30h med ben som jag faktiskt knappt kunde stå på. Tråkigt men så är det med tävlingar...

//Stefan

måndag 1 augusti 2016

Vildmarks 15 2016

Ett steg på vägen mot AXA Fjällmaraton. Jag tränade bra och hårt i Sälen i början av förra veckan så med några dagar vila tänke man ju att det borde vara bra form på Vildmark. Men, om man företar vilan på en arbetsplats med lite för varm och dålig luft så tar det ganska mycket energi också. Men kroppen är ju ganska märklig.

Startade en av mina favorittävlingar med en ganska seg känsla, planen var att ändå inte gå så hårt i början (ofta är planen så i löpning). Sämre konkurens i år då orienterarna var borta och jag hamnade långt fram i fältet direkt. Kände verkligen på dom första kilometerna med snabb grusstig att jag saknade dom flacka löpintervaller jag inte tränat senaste veckorna. Och så blev jag ganska stum och matt efter någon kilometer. Fick släppa ifatt löpare och följa dom någon kilometer innan jag piggnade till och tog över farthållningen. Och plötsligt kändes det bättre.

Kunde löpa sista 10 kilometerna med hög puls, okej fart och utan allt för hög känsla av ansträngning. Bara så där. Irriterande då att jag inte hade bättre uppladdning som kunde ha gett en bättre start. Nöjd med avslutningen ändå, tänkte att det måste vara så här världseliten känner sig på tävlingar, bara kunna gå på stenhårt utan att plåga ihjäl sig. Dom tycker förmodligen inte ens att det är jobbigt...

Hämtade in fyran på slutet men orkade inte spurta ifrån. Nöjd som sagt. Konditionsmässigt bra medan benen var lite tävlingsovana. Två minuter snabbare än förra året, bra det också, och jag ligger i fas för AXA.

Resultat hittar ni här.

Nu väntar lite lätt träning och sen resa till Årefjällen för att förbereda allt för maran. Har tränat lite mer och hårdare löpning i år, är bättre löpare och har väl gjort allt jag kunnat för att springa snabbt på lördag. Funderar bara på vilka skor jag ska ta...

//Stefan

torsdag 21 juli 2016

Två rullskidtävlingar...

...Har det blivit den senaste tiden. Först i Norberg där man bestämt sig för att genomföra en Engelbrektsrull. Det var väl bra även om den var i det kortaste laget med 18 kilometer på en bana som gick från byn ut runt sjön och tillbaka. Fin asfalt och några småbackar och vi körde på 2:or.

Då Ronny anmälde sig som sjuk var visst övriga tävlande överrens om att jag var favorit så för att få någon fart på tävlingen (och få bra träning) fick jag dra. Och dra. Och dra. Fick väl lite hjälp men det var svårt att gå i från på en så kort sträcka med så små backar. Blev ett bra träningspass och en hård avslutning där jag spurtade ner juniorbröderna Björn. Att jag ändå inte vann tävlingen, ja det får ni fråga arrangören om varför...

I lördags var det dags för Näsrullen. Nu var det ett bättre startfält och hopp om ett ytterligare bra pass och rolig tävling. Jag hade till och med vilat ordentligt dagarna före. Och så får jag vänster stav avkörd i starten...

Jag tar mig 2 kilometer och får en ny stav och får ändra fokus till ett helt annat lopp. Köra ifatt täten går ju inte, speciellt inte i motvinden. Jagar i 10 kilometer tills jag är ifatt en grupp med bla Thomas Jelinek och Olivia Hansson. Det var ganska skönt att få lite vindskydd. När vi svänger av mot Utsund och får medvind går jag upp och höjer farten och håller den positionen fram till Folkärna. Och när vi fick lite backar på väg tillbaka mot By så blev det hårdkörning på riktigt. Kändes bra men var nog lite trött.

Fick med mig Jörgen Lindgren från IK Stern och vi plockade in några åkare. Vi var faktiskt ifatt en (från förkylningen) trött Ronny några kilometer före mål och det blev en bra spurt som jag tog. Så träning det fick jag igen. Men jag är trött på att dra nu. Senast jag hade ett problemfritt rullskidslopp var nog Näsrullen förra året, men det ska väl vända. Bra form i alla fall.

//Stefan

måndag 18 juli 2016

Jonas Karlsson om fallet Aregawi

Jag har funderat en del kring dom här historian kring Melodium, Wada och Aregawi (för att ta det välkända svenska exemplet). Men eftersom jag varken har kunskap eller haft tid att sätta mig bättre in i saken så har jag inte skrivit något här. Det kan vara klokt att inte göra det innan man har lite kunskap i alla fall. Den tidigare svt-krönikören Jonas Karlsson har däremot skrivit, och om han gjort sin läxa så är hela Melodium-historian riktigt oklar (för att välja ett diplomatiskt ord). Kanske har en massa idrottare blivit stämplade som fuskare för att någon gång (kanske innan det blev förbjudet) ha tagit ett medel som eventuellt inte höjer prestationen alls.

Jonas Karlssons inlägg går att läsa här.

Det kan vara värt att läsa när diverse experter och journalister använder sitt mediautrymme åt att ta heder och ära av Abebea Aregawi. Jag tror inte dom har gjort ett lika grundligt arbete. Att man som tidigare idrottare eller journalist har ett hjärta som klappar väldigt starkt för rena svenska idrottare som ibland inte får en ärlig chans rättfärdigar faktiskt inte att man gör ett dåligt jobb i media. Så höj nivån!

//Stefan

fredag 15 juli 2016

Klackberg

Det har blivit lite träning nu under den första halvan av juli. När man inte har tid eller råd att åka iväg allt för långt så får man göra det bästa av vad som finns hemma. I Klackberg, Norberg, har jag inte tränat så få pass under min skidkarriär. Den första orsaken till att jag var där är konstsnön som man var väldigt bra på under 90-talet. Vill minnas att vi var upp med Västerfärnebo AIK och körde någon tävling, kanske en Västmanlands Cup, en kväll och jag tyckte backarna var väldigt stora. Vi åkte runt på stadion bara...

Som junior tränade jag där varje vinter och det var ju inte direkt snörika vintrar mellan 95 och 97. Backarna var väl lite mindre då men den stora backen på 5-kilometerselljusspåret var inte att leka med. Den räckte ju till och med för Jaktstarts-SM 99, även om landslagsåkarna klagade på att den var för lätt. Vill även minnas att vi körde en Salomon Cup I Klackberg 96, kanske, möjligtvis med dom första sprinttävlingarna på juniorsidan också. Någon borde faktiskt ha lärt mig tycka om motlut mycket tidigare, att lära sig själv går inte alltid så snabbt!

Efter att Klackbergs konstsnöspår hade några dåliga år en bit in på 00-talet genomförs skidpassen här i trakterna oftare på andra ställen. Sen är ju ärligt talat backarna kring stadion nu ganska små, jämfört med Mördarbacken på Lugnet. Om jag tränar i skidspåren kring Norberg nu om vintrarna så är det oftare Engelbrektsspåret jag är i, när det finns snö vill säga. Det är verkligen fin gammaldags skidåkning där.

Men något jag mer än gärna fortfarande gör är att springa i Klackberg! Distanspass, intervaller och skidgång (även om backarna är lite korta). Den här veckan började jag med fyra timmar kuperad löpning i både slalombacken, Rutchen och runt elljusspåret och gruvhålen. Fokus låg på att verkligen löpa i backarna, jaga höjdmeter och göra det i ett lugnt tempo. Sprang faktiskt utan vätskebälte eller rygsäck, kom på att jag hade så nära till bilen så då kan man ju ta en runda på 30-40 minuter för att stanna till för en drickpaus. Blev ett bra pass och det tog inte heller lika hårt på benen som tidigare i år. Låren börjar väl vänja sig.

I onsdags blev det löpintervaller uppför. Dels min testrunda som startar i den stora backen på elljusspåret och består av att löpa 10 minuter och se hur långt jag kommer. Backen tar ungefär 5 minuter och sedan följer 5minuter småkuperat med avslutningen lite utför, sen har jag bara att jogga några minuter utför för att starta om. Det blev 3 sånna varv följt av 5 vändor uppför en brant med lite trappor avslutat med en slakmota. 45 minuter totalt blev det. Löpte väl hyfsat snabbt men tog inte ut allt för mycket, bra pass.

Mycket löpning har det blivit nu för att prestera bra på AXA Fjällmaraton om några veckor. Hoppas på lite bättre form nu igen när jag lugnar ner träningen.

Trappan på min korta intervallsträcka, ingången till Blå Grottan rakt fram. Kalkhaltig mark skapar en fin lövskog som för tankarna till sydligare breddgrader. 
Blå Grottan, gammalt gruvhål med fint vatten.

Rutchen, bra att både löpa, hufsa samt gå i. 


Samma gamla slalombacke, inte så lång som sagt, så det blir några vändor.
//Stefan

onsdag 29 juni 2016

Hohällabravaden

Jo jag löpte lite i Storvik igår kväll. Hohällabravaden, 12,5 kilometer terräng som visade sig vara ett riktigt terränglopp! Bitvis på det tuffa skidspåret i Storvik (vilket jag inte varit på sedan ett Svealandsmästerskap typ 2004), största delen på stig och några kilometer grusväg också. Otroligt fint alltså! Som vanligt undrar man varför inte fler är med men det var bra klass ändå och lite skidåkare med förstås.

Själva loppet gick fint. Visst var jag lite trött i benen sedan intervallerna dagen före men det blev en bra prestation ändå. Öppnade kanske lite för lugnt just på grund av benen men med backarna kom pulsen upp i önskade nivåer ändå. Löpte hårt men kontrollerat och hoppades väl att benen skulle hålla hela vägen trots tunna skor. Efter vändningen borta på en liten bergstopp och ett ganska långt parti med teknisk stig var vi ute på en bit grusväg. Var väl lite seg här men höll farten in i mål. Dock omöjligt att spurta den här kvällen så benen var väl lagom trötta!

Nöjd med loppet på alla sätt. Nästa gång tränar jag nog inte intervaller dagen före så då finns det mer att ta av. Som vanligt funkar löpningen utför bra, uppför var jag som vanligt (med 82 kilo) lite försiktig och platt börjar jag få ett ganska bra steg. Axa Fjällmaraton närmar sig. Närmaste löptävlingen blir väl något Engelbrekt i Norberg.

//Stefan

tisdag 28 juni 2016

Löpning

Hej på er!

Löpintervallerna igår kväll gick både lätt och snabbt. Jag körde 1 till 2 minuter på en snabb grusväg som först går lätt uppför och vänder sedan tillbaka lätt utför. På det sättet får jag alla fall träna på att rulla i 3-minuterstempo bitvis även om det är över min kapacitet, men man ska ju kunna löpa utför också. Ett bra pass som tyder på att jag gjort något rätt den senaste månaden. Kom bara ihåg att målen med min löpning är en fjällmara och att få bra träning för skidåkningen, sen vill jag ju ha roligt under tiden också.

Juni började annars med att jag återhämtade mig från att ha varit rejält nerkörd i slutet av maj. Hoppade över Karnevalsloppet i början av juni och det här att stå över tävlingar när man är trött är verkligen en bra grej! Istället åkte jag ner till Stockholm och hälsade på socialantropologen Hugo. Nu visade det sig att på väg ner fanns det ett terränglopp i Bålsta. Och plötsligt gick det lätt att löpa! Rätt kombination av träning/vila och Hugo som maskot gjorde susen! Nu vill jag påpeka att om man ska ta sig någonstans med träningen så måste man vara beredd att vara lite nertränad ibland. Och jag fick ihop 30 timmar löpning i maj så, så det gäller bara att ta sig upp igen ur formsvackan.

Träningen i Stockholm fortsatte med ett klassiskt träningspass jag och Hugo brukar göra, två varv på Extremen (15km) i Ursvik. Nu hade Hugo (som vanligt) när vi ses blivit lätt förkyld så jag fick ta varven själv. Försökte hålla ett lugnt distanstempo och lade på fem kilometer extra på slutet, bra! Avslutade stockholmsträningen dagen efter med att köra skidgång i Hammarbybacken med Linda. Bra men trött, konstaterade att vägar/elljusspår/stigar är jävligt hårda i Stockholm, ingen lek för mina ben.

Efter lite vila, en rullskidtävling, björnmöte, långt stakpass blev det så fjällöpning. Jag fick avsluta lägret med ett femmilspass på 5.40h (personbästa där i längd och tid) och ett obanat pass på tre timmar dagen efter (där jag löpte betydligt kortare). Den sista dagen gick faktiskt till klassiska intervaller uppför gamla vägen, som oftast funkade klassiska intervaller bra för mig och det blev både bra träning och prestation.

Nu väntar en terrängtävling i Storvik i kväll, ser fram mot sällskap i skogen...

Den bästa miljön för löpning.
Toppen på backen vid Högfjällshotellet, löpvänlig som det mesta i Sälenfjällen.  
Lite snö kvar bitvis, perfekt väder för sommarskidåkning annars.
//Stefan


måndag 20 juni 2016

Träning Sälen

Tredje dagen här uppe nu. Vi började dagen med löp/skidgångsintervaller i backen uppe vid Högfjällshotellet, just den backen är relativt löpbar hela vägen upp, perfekt om man har en fjällmara som väntar. Min plan var löpa ihop upp mot en timme låg A3 uppför. Och det gick bra.

4 x 10 minuter plus 2 x5 minuter som avslutning blev det. Tyvärr var min vapendragare Niclas lite trött efter två (!) dagar med träning och var bara med på den första intervallen, sen tog han stavar för att fånga lite höjdmeter. Linda sprang/gick starkt men i sitt tempo då. Så jag fick kämpa själv. Funkade bra det också och jag både höll farten och orkade växla tempo på dom flackare partierna genom hela passet. Självklart var pulsen lite lägre efter några hårda dagar och dom branta partierna handlar det ju om mycket muskelstyrka också. Men det är kul och inspirerande träning!

Avslutade dagen med att rulla ner till älven och staka upp på fjället på fyror. Svider lite i armarna men jag ska väl bli bättre på att staka uppför i alla fall. I morgon ger jag mig ut på ett långt och lugnt löppass, ska bli skönt.

//Stefan

söndag 19 juni 2016

Staktävling Grönklitt

Världens första (?) staktävling gick i Grönklitt igår från botten upp till toppen av backen. 157 teamet och Grönklitt ordnade den och det är ju ett mysterium att den backen ej haft en rullskidtävling tidigare, eller två! 157 teamet hade även ett öppet elitläger för att ge flera svenska skidåkare bra förutsättningar för att satsa på sin idrott. Bra initiativ!

Så på väg upp till Sälen för mitt eget läger så passade jag självklart på att köra tävlingen. Och det blev ett bra träningspass och ett okej tävlingsresultat. Stakformen på dom flackare delarna var väldigt bra nu och kanske åkte jag lite snabbt till en början. Fick släppa täten när det började luta mot efter några kilometer och sen i branterna var det lite jobbigare. Inte lika bra stakform där men så har jag knappt stakat hårt uppför än i sommar. Kämpade med Britta ett tag men fick släppa. Fick sällskap av Niclas sista biten till Fryksås och blev lite piggare, hade sen hyfsat tryck in i mål. Dagens syfte uppfyllt i ett lagom varmt regnväder.

Man kan ju verkligen hoppas att vi kan få några fler tävlingar av den här typen och att aktiva skidåkare också ställer upp och deltar. Om vi ska bli lika bra som Norge vill säga.

Resultat finns här.

Nu är jag i Sälen med några kompisar för mer träning. Har hittills bland annat sett en björn och haft sällskap av en VM-fyra på ett fyratimmars pass med stakning. Bra så långt.

//Stefan

fredag 3 juni 2016

Knepig vårträning...

...Jag var ju för en gångs skull i bra tävlingsform sent på vårvintern så man tänker ju att det ska fortsätta. Det har det väl på många sätt men när jag åkte Vålarullen förra helgen var jag helt tom i musklerna. Borde väl inte ha starta men man vill ju inte heller kliva när loppet väl har startat. Så jag gjorde lite dragjobb under loppet och fick ett okej träningspass ändå. Det tog ganska hårt.

I dag tänkte jag springa Karnevalsloppet i Avesta, men även om jag tränat lugnt i en vecka så var det först på löpasset idag jag kännt mig lite lätt i kroppen. Ingen tävling alltså, tråkigt men förmodligen klokt. Varför har det gått så tungt då? Lite för mycket totalt helt enkelt, och det tar ut sin rätt. Nu siktar jag på någon rolig tävligt senare i juni. Ska visst vara ett stakrace i Grönklitt bland annat.

Dagens skoval, Asics DS Trainer. En favorit för mängdträning och snabbare löpning på grus och asfalt. Modellen har blivit lättare dom senaste åren, tror mina i storlek 45 väger 270 gram. Tycker att Asics kanske har den bäst dämpningen i lättare mängdträningsskor även om den inte håller hur länge som helst.
 Skobloggandet fortsätter, även om material inte tillhör mina favoritämnen här så är det ju aldrig fel med ett par extra skor.

//Stefan

söndag 29 maj 2016

Ska vi ha några damer i långloppsteamen?

Krönika från Längd.se om att långloppsteamen inte verkar speciellt intresserade att satsa på damer, annat än dom bästa:



Det har gått ett år sedan jag och Maria Rydqvist skrev i Vasalöparen om att vi har långt färre damer än herrar som satsar på långlopp. Vi pekade på att det i många tävlingar går tio tävlande herrar på varje dam och att vi på något sätt måste skapa större möjligheter för damskidåkare inom långloppen. Vi kan inte acceptera att vår idrott är ojämställd på en nivå som vi fortfarande bara hittar på ytterst få ställen i det övriga samhället! Den föregående vintern har medfört positiva saker. Britta Johansson Norgren har etablerat sig på allvar som stjärna och vi har börjat diskutera hur damer och herrar ska samsas i Vasaloppet. Trots det är det svårt att konkret se några större möjligheter för damer att satsa långloppsåkning idag mot för ett år sedan.

Våren är den tid då skidåkare beslutar sig för om det blir en fortsatt karriär. Vilka möjligheter som ges och vilka möjligheter som tas. Har åkaren förutsättningar som motiverar en fortsatt satsning? Frågor som rör oss alla som tävlar och som vi alla har våra individuella svar på. Men för många kvinnliga långloppåkare måste svaret ofta te sig negativt.

Våren 2016 har vi en situation där det enda stora teamet, Exspirit, som satsade på både damer och herrar lagt ned och där ett rent damteam har mycket svårt för att attrahera sponsorer. De norska teamen vi intervjuade till Vasalöparen i fjol verkade inte så intresserade av damer alls. Sammantaget var bedömningen att det inte fanns damer som ville satsa. Samtidigt undrar man ju om de ens hade frågat några damer?

Situationen idag har blivit ett moment 22, där teamen hävdar att damer inte är något att satsa på förrän dessa damer själva visar resultat. Kanske kombinerat med en uppfattning att damer utanför pallplaceringar i Ski Classics inte är intressanta. Att lyfta fram vikten av att damskidåkarna själva visar framfötterna för att bredda sporten är givetvis riktigt, men tyvärr en uppmaning som ensamt inte ger något resultat. Ansvaret måste till största delen ligga på teamen. Frågan är ju om att vara MAN är den kvalitet som teamen söker hos sina åkare först och främst? Kvoterar ni in herrar? Det är nu förutsättningarna för den kommande säsongen ska sättas. Ska vi få se flera damer i vinterns långlopp eller ska bara några få i toppen få chansen?

Jag antar att ni startade långloppsteamen en gång i tiden för att ni älskar skidåkning och ville ge möjligheter för flera att satsa. Låt oss säga att det var otur att det då nästan bara blev herrar. Kanske tänkte ni helt enkelt inte så långt? Men när långloppsåkningen på herrsidan nu har blivit etablerat har ni även ett ansvar att lyfta damerna. Inga mer undanflykter. Damer och herrar behöver ges samma möjligheter och samma status. Om ni tar skidåkning på allvar låter ni det inte vara en herrklubb!

För ni har väl frågat om det är några damer som vill vara med? Det är ju trots allt 2016 nu.

//Stefan

torsdag 26 maj 2016

Träning Grönklitt

Har några dagar ledigt så jag åkte till mer kuperade delar av landet. Började med ett långpass i tisdags på fyra timmar i en stor slalombacke. Körde med stavar uppför och tog några hårda vändor trots att jag var ganska trött. Blev brutalt för benen och ibland undrar man ju om det är vettigt att köra sånna här långa, och hårda, pass? Men det det är ju kul och jag ska ju springa AXA Fjällmaraton i sommar igen. Motivation betyder ju egentligen allt, men man ska både hitta den och tygla den.

Igår började jag med att staka Grönklittsbacken två gånger. Det var lagom tungt i ett lugnt tempo. Provade att staka med Kraftstaven, har provad detta tidigare och inte köpt det riktigt men med tanke på Nordenskiöldsloppet kan det vara värt att utreda. Mest för att avlasta handlederna faktiskt. Vi får se hur det går med testerna. Avslutade dagen med att löpa fina stigar i två timmar. Sjukt trötta ben!

Idag startade jag med klassiska intervaller, 10 x 3 minuter i Grönklittsbacken. Var väldigt osäker hur det skulle kännas men det gick oväntat bra trots trötta lår. Klassiska intervaller funkar oftast för mig om jag vill få bra träning med en trött kropp, ännu bättre med en pigg kropp så klart! Avslutade den här dagen med att löpa från Hemus upp över Rostberg och tillbaka igen. Helt okej känsla på detta det tredje löppasset på tre dagar.

Mitt tilltänkta träningssällskap försvann på grund av sjukdom men U-laget var trevligt sällskap i rullskidbacken. Verkade vara en grupp harmoniska åkare, kan nog bli något bra av dom! Men jag såg aldrig att dom stakade uppför, kanske har dom inte upptäckt detta än?

Jag har också skrivit lite mer om det här med långloppsteam och att dom inte tycks vara så intresserade av damer. Det dyker nog upp snart, finns lite intressanta frågor där.

Nu väntar närmast Vålarullen på lördag.

//Stefan

torsdag 19 maj 2016

Träning i Falun

Har avverkat en massa  träning i Falun senaste tre dagarna. Först löpning och skidgång i Romme i tisdags. Blev en timme A3 totalt och sprang i 3.35h, avslutade passet med att staka en knapp timme.

Fortsatte igår med 4x10 minuter staknintervall, både uppför och platt. Jag var väl inte så jättepigg i stakningen men det var gott att få göra det här passet. Seg från Romme så klart men så ska det ju vara. Avslutade dagen med att staka en stund till (trötta armar) och att diagonala runt Lugnet (trötta ben).

Idag blev det en långpass uppdelat på två delar. Först lite klassisk åkning med impulser både med ben och överkropp. Bra men ovant, nytting även för en långloppsåkare. Andra delen bestod av löpning i Stångtjärn med lagom slitna ben på fina stigar. Bra ställe att springa på. 4.05h total träning blev passet på för mig.

Självklart var det mestadels tjejträning, den bäst sortens träning!

//Stefan

onsdag 11 maj 2016

Herrar - Damer 14-8

Det är ju vår och det betyder för oss längdskidåkare att vi beslutar oss för hur vi ska göra inför nästa säsong. För vissa kanske det inte blir en till säsong medan andra inte vet vad dom ska göra. Fördelen med att vara en medelgod åkare är ju att man inte behöver bekymra sig om laguttagningar och diverse team. Däremot är det intressant att diskutera sakernas tillstånd i vår sport. Som norska landslagsuttagningar.

Hur det är med genusperspektiven inom norsk längdskidåkning vet jag inte men efter en artikel i Aftenposten börjar man ju fundera? Eller snarare, jag funderad med en kompis tidigare idag. Fakta tycks vara att 14 herrar är uttagna till det norska A-laget medan det bara är 8 damer. Orsaken tycks vara att det inte finns ett rent sprintlag på damsidan. NSF hävdar att det är resultaten som styr, det finns helt enkelt inte tillräckligt med bra damer. Hört det tidigare? Precis, långloppsteamen!

Nu kollade vi lite FIS-punkter och ranking (säger naturligtvis inte allt) och jämförde norska damer och herrar (genusanalyser börjar ofta med att räkna) och vi tyckte i alla fall inte att det var så självklart. Vad som är rätt och riktigt vet jag inte i det här fallet men siffrorna indikerar ju ett problem. Vad som är upplyftande i historien är att Mari Eide, Marthe Kristoffersen och Kari Vikhagen Gjeitnes tar sitt ansvar och lyfter frågan vilket inte är helt lätt som aktiv. Så all heder åt dom! Jag är nu lite nyfiken på vad Langrenn.com tar för ansvar, för frågan är väl värd att diskutera?

//Stefan

fredag 6 maj 2016

Ottarsloppet 2016

Igår var jag i Vendel där världens trevligaste skidklubb IK Rex hade sina Ottarslopp. Med cykling, löpning och skidsprint är det både fina tävlingar och lite av en vårsamling för upplandsskidåkare, och sådant behöver vi ju! Sen tyckte dom väl att jag borde dycka upp också...

Då min cykelsatsning numera är nedlagd blev det löpning i form av 15 kilometer stig/grusväg lite upp och ned längs grusåsen. Det hela resulterade i ett bra träningspass även om det inte gick så snabbt. Jag var ganska trött i benen och fick till fem okej kilometer till en början men sen var det stopp. Inte underlättade det heller att man tappade bort bilnyckeln efter några kilometer. Bara att konstatera att jag inte blivit löpare på två veckor.

Skidsprinten var riktigt fin i år, av sparad snö hade dom gjort kanske 60 meter dubbelspår. Den extrema snabbhet som krävs för en tävling av den här typen har jag verkligen inte men tycker att jag inte var allt för långt efter i kvalet. Det som blev mest tydligt är att man inte har nån stabil teknik för att åka max på en sån här kort distans. I kvartsfinalen hade jag sen ingen chans mot den slutgiltiga segraren Jakob Jansson...

Dagen avslutades bland blåa traktorer, lokala bönder, en sundsvallstjej och en bäbis i Skärplinge. Nu är jag tillbaka i vardagen med jobbpendling medelst cykel och rullskidor.

//Stefan

tisdag 26 april 2016

Löpintervaller

Årets andra löpintervallpass, oväntat bra! 12 + 4x2 + 10 +5x2 minuter, ganska flack grusväg. Strax under 4 min tempo. Orkade bra hela passet trots motvind och hagelskurar. Hoppas kunna tävla i Ottarsloppet 5:e maj.


Dagens skoval var Saucony Kinvara, förra årets modell. Jag må vara långsam i löpning men då jag också är väldigt obenägen att bli skadad kan jag med mina 82 kilo löpa med ganska tunna skor. Kinvara tycker jag är väldigt bra dämpad för dom 240 gram som mina väger. Men ärligt talat, det är verkligen en asfaltssko, grus funkar okej men något riktigt grepp i sulan är det inte när det blir lite löst underlag. Kul ändå och dom är fina att springa snabbt i!

 Som osponsrad (oftast) idrottare så kan jag ju välja lite vad som passar. Så även om jag gillar Saucony på väg (från att ha sprungit med Asics jämt tidigare, har ett par DS-Trainer tillgängliga fortfarande) så är det mest Salomon, någon Haglöfs (Asics) och Innov8 jag använder i terrängen. Och det är ju där jag helst håller till!

//Stefan

torsdag 21 april 2016

Längdskidåkning. Patriarkatet. Marie Svan

Förra våren skrev jag lite kort om Damernas VM och den stora förändring som skett inom svensk längdskidåkning i och med att damerna tar plats på ett lika naturligt sätt som herrarna numera. Lite kort blickade jag tillbaka på mina minnen av svensk damskidåkning, och dom var ju avsevärt mycket mindre än av herrarna. Har sedan dess diskuterar och jämfört erfarenheter med Maria många gånger och slående är fortfarande hur undanskymda dom svenska längddamerna har varit historiskt sett. På något sätt så passar vår idrott utmärkt som ett exempel för att visa det spänningsfält inom vilket en patriarkal ordning härskar. Där flickor och kvinnor fram till nu alltid varit satta på undantag.

Egentligen är det ju en guldgruva för forskare och journalister att jobba med. Den fråga som återkommer hela tiden för mig är hur idrotten har halkat efter det omgivande samhället? Varken en ny eller orginell fråga liksom en fråga som många ställt före mig. Icke desto mindre kan vi konstatera att inom idrotten har mäns makt över kvinnor varit extremt tydlig och lever kvar på många plan. En fristad för patriarkatet!

Kanske känner man på något sätt att flickor och kvinnor har fått chansen att vara med sedan länge och då är det liksom bra. Det tillåts skymma hur både manligt kodad idrottsrörelsen är och hur stark mäns makt över kvinnor inom den är. En viktig del i att komma till rätta med den här ojämställdheten är att synliggöra dom damer som varit aktiva inom längdskidåkningen. Så jag har funderat mycket på hur dom som var med innan svensk damskidåkning blev stort själva upplevde det? Eftersom jag inte haft tid att varken göra intervjuer eller sätta ihop det till en bok så använde jag den populära forskningsmetoden Google! 

Så här säger Marie Svan om sina erfarenheter som kvinnlig landslagsåkare i Sportmagasinet Dalarna:

– När jag var aktiv var killarna nummer ett. Vi tjejer var något som katten släpat in. Vi fick kritik för att vi inte nådde så bra resultat. Det värsta var en presskonferens i VM i Seefeld 1985, som för övrigt var min allra första. Då var vi tjejer inte vatten värda. Jag minns att det var så hårda tongångar att jag började gråta, jag var helt oförberedd på att bli värdelösförklarad av media.
– Under den epoken borde ledarna ha insett att de skulle peppa oss. Att ha någon som trodde på det vi gjorde hade varit av stor betydelse, säger Marie.


Nu frågar jag ödmjukt, varför i helvete känner vi inte till den här historien bättre? Det handlar alltså om våran idrott! Och utrymmet för genusanalyser tycks vara obegränsat.

I perspektiv på det Marie Svan säger så blir det ju ännu bättre att handlingsutrymmet för damskidåkare är så mycket större numera. Charlotte Kalla är den stora stjärnan. Anna Haag bygger sitt varumärke. Maria Rydqvist för jämställdhetskampen. Och det stora ligger egentligen inte i att dom tillåts ta plats, utan att dom själva väljer att göra det. Samtidigt som dom åker skidor snabbt så klart.  Det är inte 80 eller 90-tal längre...

//Stefan


fredag 15 april 2016

Pilgrimsloppet 2016

Det blev en till avslutning på säsongen! For upp till Lofsdalen i lördags för Pilgrimsloppet, eftersom jag för en gångs skull lyckas vara i bruklig vårfom var det väl bäst att passa på. Åkte tidigt till starten vid Högvålen för att hitta någon som kunde köra min bil ner till målet, vid starten var min gamle klubbkamrat Nisse Hedberg (som jobbade i Lofsdalsfjällen) som snabbt löste det problemet.

Testade skidor i vad som var vinterns finaste morgon och värmde upp ordentligt. Folk var ortoligt vänliga och flyttade sig vid starten samtidigt som dom sa något om att jag var bättre och inte ville stå i vägen, händer inte vid vanliga långlopp. Det var ett bra startfält bland herrarna så jag räknade med snabb fart.

Loppet då? Startade väldigt snabbt, lite för snabbt och sen drog Karlsson och Ahrlin iväg. Loppet började med en lång stigning i etapper, mest slakmotor, och vi körde väl så hårt vi orkade. Tyckte det gick bra men kanske var jag lite för feg eller så var det bara jobbig för jag tappade en del och vi blev ganska utspridda. Drack en hel del utför och piggnade till. Jagade ifatt en åkare från Åsarna och fick dra honom. Så en större klunga minuten bakom men hade bra tryck i åkningen och höll det avståndet in i mål. Åkte ifrån min följeslagare på slutet och kände mig stark på bra skidor. Fin avslutning på som skrivet vinterns finaste dag.

Resultat finns här.

Bilden ljuger, det var mycket finare väder!

//Stefan

onsdag 6 april 2016

Eftersäsongsbloggande...

...Ni vet hur det är.  Man är för trött för att träna. Läser och kommenterar några kapitel i ett bokmanus, typ 100 sidor att läsa några gånger. Försöker, framgångsrikt enligt mig själv, skriva en förklaring till och motivera varför könskvotering hör hemma i idrottsrörelsen. Tidigare under dagen krävdes det en redogörelse för hur vi ska se på kvinnliga idrottares sminkande, typ lex Lena Andersson. Jag kom fram till att det var svårt att komma fram till något, så tänker en sann forskare tänkte jag. Kom då ihåg hur jag avskydde ett sådant resonemang från dom statsvetare som undervisade i Sundsvall mellan 1997 och 2001. Gick raskt över till att fundera över feministiska strategier till att frigöra kvinnliga idrottare från förtryckande utseendeidéal. Tyvärr var slutsatsen att det både kunde vara rätt att sminka sig liksom att inte göra det. Ridån går ned för dagen.

Kampen mot partiarkatet går vidare i morgon. Nu Babel på SVT, livet som intellektuell är prövande.

//Stefan

It's the money stupid!

Ser nu fram mot alla borgerliga politiker och opinionsbildare som rasar mot rika skattesmitare! Fast skattesmitande är ju i praktiken avkriminaliserat numera, inte har vi heller någon förmögenhetsbeskattning kvar. Men det räckte tydligen inte...

//Stefan

söndag 3 april 2016

Årefjällsloppet 2016

Det blev ett bra Årefjällslopp efter några försök. Är nöjd att jag lyckades vända ett dåligt Vasalopp till en okej form och prestation. Inte så att jag åkte jättebra men det var kul att tävla när det händer något när man försöker.

Startade med diverse skidtester som värmde upp kroppen alldeles lagom. Hittade bra skidor själv och valde ett par som jag trodde skulle gå bra i det föret jag förväntade mig, där blev det fullträff! Startade med att gå ner på knäna i första kurvan och tappade allt för många åkare. Fick jaga ifatt och bränna lite onödigt mycket energi men kände redan i första backen uppför att det fanns lite klös i stakningen. Åkte ganska försiktigt i stora backen upp mot fjället för att spara lite kraft men gled ikapp utför bra och åkte med en bra klunga vid första passeringen i Vålådalen.

Den andra loopen på Lahtispåret öppnade jag lite försiktigt i motluten för att köra ikapp utför. Sen hade jag en tyngre priod in genom Vålådalen och ner till Ottsjö. Fortsatte köra lite defensivt men hjälpte till på dom platta bitarna och när mina skidor var väldigt snabba. Drack extra och fick en lagning före stigningen i Ottsjö. Förmodligen var det väl glädjen av att det var hårda spår uppför som gjorde att jag blev pigg igen.

Åkte lite väl försiktigt uppför. Blev pigg i benen av att saxa. Vår klunga splittrades i backen och min kära motståndare Patrik Lind åkte ifrån mig med en knapp minut och sedan jagade jag honom resten av loppet. Blev lite ensam och trött uppe på fjället, fick draghjälp ett tag men gjorde sista två milen ensam i stort sätt. Fokuserade bara på att pressa mig så hårt jag kunde. Det var bra många som hejade på mig lite här och var och det hjälpte ganska mycket.

Blev inte mer än riktigt trött och orkade bra in i mål. En trevlig utförskörning och avslutande sprint rakt uppför till mål avslutade och sen var den här säsongen slut...

//Stefan

fredag 1 april 2016

Årefjäll uppladdning

Skidtester, några intervaller och solsken i Vålådalen idag! Hårda spår men lite surt när solen varit framme några timmar. Det blir nog hårt till en början och sen beror det på var vädret tar vägen. Så det lär passa mig. Nu är det bara att hoppas på formen.


//Stefan

tisdag 29 mars 2016

Skateintervaller!

Jag väljer ju mitt sällskap med gott omdöme när det är dags för skateintervaller även om det inte är så ofta. För en och en halv månad sedan blev jag ordentligt plågad av Maria på Lugnet. I kväll var det med Ronny på den kvarvarande (fantastiskt) konstsnön i Avesta. Tyvärr (eller bra) så pistades den sista snön ut medan vi körde. Fint men mjukt. Vi jagade på med intervaller på mellan en och fem minuter och jag tappade lite där det var mjukt och benen blev segare och segare. Men det kändes bra och jobbigt på rätt sätt.

Nu tar jag ledigt (lite grann) från kampen mot rasismen och för att krossa patriarkatet och på torsdag åker vi till Vålådalen för säsongens sista långlopp. Ett bra resultat skulle ju väga upp Vasan ganska mycket, så jag känner lite press.

//Stefan

måndag 28 mars 2016

Tillbakablick

Förra våren var jag verkligen helt slutkörd vid den här tiden. Förkylningar hit och dit hade förstört säsongen och efter ett missat Vasalopp hann jag med några få hårda pass före Årefjällsloppet. En tävling som ju gick ganska segt men var fin att åka. Efter alla besvikelser var jag verkligen inte sugen på att tävla vidare på skidor, träna är inga problem men att tävla utan att prestera är ärligt talat ganska värdelöst.

Efter Årefjäll bestämde jag mig att inte pressa kroppen i onödan, för mig betyder det att jag tränade nästan bara lugna pass av olika längd. Det blev en massa skidåkning på snö som låg länge den våren i Grönklitt vilket tydligen var vad jag behövde. I löpningen och på cykeln hade jag några A2 pass och jag tränade lite intervaller inför Dalarullen men egentligen var det ganska lugnt. och det fungerade bra! Kanske är det så här jag ska återhämta mig på våren, om jag någon gång kunde lära mig...

Sen gick ju träningen och tävlandet bra hela sommaren och hösten. Så blev det vinter och jag tränade i Brux en vecka, och tävlade fast planen inte var så. Fortsatte i december med att vara helt ur balans både i Älvdalen och Vålådalen. Samma sak som vintern före tänkte jag och vilade från tävlingar och hård träning ett tag och sen blev det ju en ganska bra långloppssäsong. Ingen fullträff och att missa på Vasaloppet var jävligt surt men jag fick ju ändå vara med och tävla.

Nu kommer det ett Årefjällslopp på lördag och jag har för en gångs skull tränat bra inför det. Hur motivationen och balansen är vet jag inte riktigt, men det ska bli intressant att se. Sen återstår att fundera vad man ska göra i framtiden? Sörja dom möjligheter man aldrig fick, dom man inte har eller dom man aldrig kommer att få? Eller något annat...

//Stefan