onsdag 19 februari 2014

Sjuk...

...och har varit så i en vecka. Tydligen var intervallerna förra veckan lite av en chansning efter Engelbrekt. Tråkigt så och knepig uppladdning för Vasan. Vi får se hur det blir, det har i alla fall gått så långt att jag har färsk ingefära i teet. Nu ska jag luta mig tillbaka och fundera vidare...

//Stefan

tisdag 11 februari 2014

Att gratulera sin egen fiende?

För några år sedan röstade Schweiz om att förbjuda minareter. Det fanns tydligen fyra stycken i landet då och oavsett om dom överskuggade Alperna eller ej så tyckte 57 procent av dom röstande att det åtminstone inte skulle bli fler än fyra. Det historiskt okloka att hetsa mot religiösa minoriteter tycktes inte heller bekymra dom 57 procenten.

Nu är schweizarna igång igen och har med har med knapp majoritet röstat för att begränsa invandringen/fri rörlighet från EU. Problemet tycks bland annat vara att det kommer arbetskraft från dom lokala grannländerna. Alltså länder som ligger inom samma kulturella och språkliga sfär Schweiz består av. Vilket för övrigt är fyra till antalet (min favorit är den franska vilket har att göra med skillnader mellan den franskspråkiga kulturella sfären och dito tyska, bara ett påpekande, inget av vikt för den här diskussionen).

Nu tar vi ett steg till det teoretiska planet. Vad erbjuder rasism, och vissa varianter nationalism? Den enklaste förklaringen är att den ger en person möjligheten att känna (och hävda) att hens egen befolkningsgrupp är lite bättre än andras och att den åtminstone inom ett visst avgränsat territorium (land, nation) bör ha priviligerade rättigteter framför andra grupper. befolkningsgruppen kan sedan definieras utifrån en massa olika saker som utseende (ras), religion, kultur osv. Men allt den erbjuder oss är att vi är bättre och möjligtvis ska få det lite bättre på någon annans bekostnad. Uppenbarligen så utgör den tanken en stor lockelse fortfarande

Vad hände då? Marine Le Pen, ledare för det franska högerextrema partiet Front National gratulerar schweizarna för deras klarsynthet. Alltså ledaren för ett parti som tycker att fransmännen är lite bättre än andra (i alla fall så länge dom håller sig i Frankrike) gratulerar Schweiziska folkpartiets (SVP) försök att kasta ut fransoserna?

Det hela påminner om när Jimmy Åkesson gratulerade Sannfinländarnas framgång i senaste valet i Finland. Det enda partiet i världen som är emot svenskar! Må så vara att dom mest är mot sverigefinländare, som bor i Finland, men ändå?

Dom främlingsfientliga partierna försöker ju lite då och då sammarbeta över gränserna och kanske är något pågång i EU-parlamentet igen, om det inte går som förra gången då. Då bröts försöken till samarbete när en representant för italienska Lega Nord hävdade att alla rumäner var romer, och det ville ju inte den högerextrema rörelsen i Rumänien gå med på. Svårt det här med samarbeten.

//Stefan

måndag 10 februari 2014

Engelbrektsloppet 2014

Så till gårdagens nedtur. Egentligen så kändes kroppen bättre än förra helgen men det där med känsla är ju klurigt som ni vet.

Vi startade på ett tunt snölager med några centimeter blöt, blöt nysnö på. Det var bitvis något uppåkta spår i början och halvbra fart så jag försökte hålla mig framme i tät för att inte få några sönderslagna stavar. Det kändes inte bra men det var inte svårt att hänga med. Ute i Nordansjö på elljusspåret var det helt igensnöade spår och således blev det ett väldigt lugnt tempo, redan här började det åkas i flera spår. En fartökning ut på Håbergsrundan och det blev till att jaga vilket var svårt när det igen bara var åkt i ett spår. Det tog lite kraft men snart gick det lugnt igen. Håbergsbacken kändes okej även om jag inte åkte fort, tänkte spara kraft då jag utgick från att man gled ikapp utför.

I samlad trupp kom vi in mot varvning i Nordansjö och med uppåkta spår så skulle det självklart gå snabbare. Tyvärr så låg jag lite väl långt bak och hade lite lite kraft. Jobbade hårt i några kilometer men det bet inget. Magnus Graas kom ikapp och stod sedan för ett bra dragjobb som jag tyvärr fick släppa. Tänkte kliva av vid sista varvningen men jobbade på runt det sista varvet och gled ganska sakta i mål efter två timmar och femtiofyra minuter. Det blev väl någon slags bra träning.

Annars så är ju OS som vanligt intressant, idrottandet naturligtvis, men nästan än mer den ideologiska överbyggnaden för oss som är intresserade av hur samhället fungerar. IOK har bland annat någon idé om att endast glädje och inte sorg ska få uttryckas på tävlingsarenorna. Förutom att det en fruktansvärd förnedrande sak att säga till Astrid Jacobsen, som mist sin bror, och hennes vänner så undrar jag ju lite vilka sorts varelser som IOK har tänkt ska tävla i OS?

//Stefan

torsdag 6 februari 2014

Stakintervaller i engelbrektsspåret

Provade på engelbrektsspåret idag. Inte så mycket snö och en hel del grus lite här och där. Men det blir nog okej när dom jobbat lite mera med spåren. Skönt var det att köra stakintervaller igen, det har ju inte blivit många intervallpass dom senaste veckorna. Lite seg var jag efter styrketräningen dom senaste dagarna. Några vändor i Håbergsbacken blev det (vi ska uppför den tre gånger på söndag) och lite korta intervaller på platten. Nu är det vara att vila och testa skidor som är kvar.

//Stefan

onsdag 5 februari 2014

The One That Got Away...

Den 30:e maj i vår när öppningsakten Slayer har avslutat sitt gig och tonerna från deras mästerverk Angel Of Death ringer ut så är det inte den legendariske Dave Lombardo som kliver upp från trumsetet. Paul Bostaph sköter den uppgiften igen. Hittade en intressant krönika av Martin Carlsson i Expressen om det uppenbart bisarra i att Den Viktigaste Trummisen inom extrem metal inte är kvar på sin rättmätiga plats. Om hur banden styrs och vem som bestämmer över ekonomin.

"Dave Lombardo tillhör de metalarbetare som bara blir fler och fler: de som har väldigt lite eller ingenting att säga till om. Utåt sett har han ingått i ett återförenat Slayer men i realiteten finns det tre ägare och en anställd trummis. Hårdrocksband drivs allt oftare som vilket företag som helst och de som äger aktierna bestämmer."

Även om Lombardo kom tillbaka i Slayer 2002 så har jag jag aldrig lyckts se honom live. Och så blir det inte nu heller.

Black Sabbaths klassiska sättning med Bill Ward (som åkte ut när dom spelade in den riktigt bra 13 härom året) på trummor lyckades jag se i Globen 99 under den återföreningen. Han utgjorde en rytmsektion tillsammans med Geezer som var värd alla satandyrkares gemensamma beundran. Samma höst gigade Iron Maiden med Bruce och Adrian tillbaka i bandet i Globen.

När sedan lekstugan Metallica kliver på efter att Kerry King har tjänat in nästa månadslön så kan man bittert konstatera att senast dom var musikaliskt relevanta var under Damage Justice Tour 88-89. Eller så kan man sträcka handen i form av ett (fullständigt devalverat på sitt innehåll) djävulshorn mot himlen och skrika DIE! tillsammans med femtiotusen medan Creeping Death rullar ut över Stockholm och vara ganska nöjd med att man är där. Innan det är försent...

//Stefan

söndag 2 februari 2014

Maserloppet 2014

Förra helgen åkte jag iväg till en tävling med dålig hals och trött kropp, det ska man inte göra. Idag gjorde jag om det och det funkade väl okej? Men hur fan ska man veta? I morgon vet jag väl hur bra idé det var? Kul att tävla var det samt kul med en kropp som svarade hyfsat. Så här gick det hela till.

Torr i halsen, hes och slem överallt, så var min uppvärmning. Nu är det här inte en subjektiv upplevelse av en paranoid (normal) längdskidåkare utan det var ett objektivt faktum när jag försökte röra på mig under skidtestningen. Jag kör tänkte jag, det kan ju inte bli värre än i Tierp. Plus 1 grad, nysnö i spåren som var tämligen mjuka och bjöd på ett bitvis uselt stavfäste. Valde ett par blanka skidor med en grov struktur då det brukar bli surare snö under tävlingen. Mängden fluor och antalet lager överträffade till och med det min gamle klubbkamrat Olof hade på en SM-sprint för mer än 10 år sedan.

Loppet då? Ett kort startvarv på 5 kilometer elljusspår + tre varv bestående av en längre runda gammaldags skogsåkning + platt på lite ängar innan vi tog skidspåret igen. Det gick ganska lätt i starten, bra skidor och ingen som ville dra riktigt hårt. Tyvärr var det ett spurtpris efter 5 kilometer där Håkan Löfström, Adam Steen och någon sprintnisse drog iväg. Liksom ingen mening att följa. Ut på det första långvarvet jagade vi in avståndet på Löfström och Steen (sprintnissen hade gått över till ett mera moderat tempo). Löfström kom vi aldrig ikapp men en mycket trött Steen hängde vi till och med av en stund på första långvarvet.

Ett lugnare andravarv där jag, Adam, Ronny W och rullskidåkaren Graas hängde ihop. Adam ökade farten på slutet och elljusspåret blev riktigt jobbigt. Ronny och jag fick verkligen kämpa för att följa. Så ute i skogen tappar vi några meter i dom då riktigt tunga småbackarna, det blir inte ett stort avstånd men han drygar ut någon sekund då och då. Jag får en bra chans att ta tredjeplatsen när Ronny går omkull på ängarna men tyvärr orkar jag inte hålla undan och han stakar ifatt mig i backen upp mot elljusspåret och avslutningen. Nu känns det att kroppen är ordentligt bränd, turligt nog så orkar inte Ronny så mycket i motluten heller. Jag väntar på spurten och ligger bakom för att gå ut dom sista 100 mot mål. Dålig taktik visar det sig, finns bara ett uppåkt spår på målrakan och så blev det en fjärdeplats.

Resultat hittar ni här.

//Stefan