Den 30:e maj i vår när öppningsakten Slayer har avslutat sitt gig och tonerna från deras mästerverk Angel Of Death ringer ut så är det inte den legendariske Dave Lombardo som kliver upp från trumsetet. Paul Bostaph sköter den uppgiften igen. Hittade en intressant krönika av Martin Carlsson i Expressen om det uppenbart bisarra i att Den Viktigaste Trummisen inom extrem metal inte är kvar på sin rättmätiga plats. Om hur banden styrs och vem som bestämmer över ekonomin.
"Dave Lombardo tillhör de metalarbetare som bara blir fler och fler:
de som har väldigt lite eller ingenting att säga till om. Utåt sett har
han ingått i ett återförenat Slayer men i realiteten finns det tre ägare
och en anställd trummis. Hårdrocksband drivs allt oftare som vilket företag som helst och de som äger aktierna bestämmer."
Även om Lombardo kom tillbaka i Slayer 2002 så har jag jag aldrig lyckts se honom live. Och så blir det inte nu heller.
Black Sabbaths klassiska sättning med Bill Ward (som åkte ut när dom spelade in den riktigt bra 13 härom året) på trummor lyckades jag se i Globen 99 under den återföreningen. Han utgjorde en rytmsektion tillsammans med Geezer som var värd alla satandyrkares gemensamma beundran. Samma höst gigade Iron Maiden med Bruce och Adrian tillbaka i bandet i Globen.
När sedan lekstugan Metallica kliver på efter att Kerry King har tjänat in nästa månadslön så kan man bittert konstatera att senast dom var musikaliskt relevanta var under Damage Justice Tour 88-89. Eller så kan man sträcka handen i form av ett (fullständigt devalverat på sitt innehåll) djävulshorn mot himlen och skrika DIE! tillsammans med femtiotusen medan Creeping Death rullar ut över Stockholm och vara ganska nöjd med att man är där. Innan det är försent...
//Stefan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar