måndag 27 mars 2017

Märkligt tyst i längdskidsverige

Efter att Maria publicerat sin historia från en säsong där hon blivit väldigt illa behandlat av så väl förbundskaptenen som damtränaren Ole Morten Iversen så har självklart både allmänhet som media varit mycket intresserade. Vad som dock slår mig är tystnaden inom längdskidsverige! Självklart förstår jag att andra landslagsåkare, eller aspirerande, inte kan säga något offentligt, särskilt damer. Speciellt efter hur Maria har behandlats, en behandling som med vetenskapligt språk skulle beskrivas som en disiplineringsprocess, självklart inte bara riktad till Maria utan lika mycket övriga åkare!

Men alla andra, ingen som vågar säga något! Det är högst märkligt men säger också något om vår idrott, och det är inte ett bra tecken. Jag ställde fråga till en kunnig bekant tidigare i vinter, finns det någon aktiv som kan kritisera landslagsledningen i Sverige? Någon som har den positionen. I Norge finns ju Northug. Visst, inte är han alltid så genomtänkt och välformulerad men han vågar i alla fall.

Kanske Johan Olsson i Sverige, kanske inte?

Men att ingen nu offentligt ställer frågor finner jag märkligt? Är det så känsligt att kritisera landslagsledningen, är längdskidsverige så litet att ingen vågar stöta sig med ledningen? Så vilka kan då yttra sig? Kanske bara Wassberg och Svan som återstår? Sorgligt men sant?

Svaret från landslagets ledning är för övrigt det samma som under hela den här processen, från Svt Sport:

Vilken vikt fäster ni vid den kritik som riktats?
– Ingenting, egentligen, över huvud taget. Ingenting vi tar åt oss, säger Sares.
– Det här är en individuell sport, där man lever och bor ihop – som ett lag. Och man måste underställa sig de regler som man har i gruppen. Maria har inte klarat av att underställa sig det.

Dom är helt enkelt av uppfattningen att dom agerat riktigt. Igen, sorgligt men deras uppfattning. Självklart har varken Sares eller förbundskaptenen någon intention att ändra på något som dom inte blir tvingade till, det är så det fungerar. Det är helt enkelt upp till oss andra.

Återigen, mina erfarenheter från denna process kommer att inom en snar framtid dyka upp på den här bloggen, lovar att det blir intressant läsning. Men vad som verkligen ligger bakom deras behandligt av Maria vet jag ärligt talat inte, det kan ju inte vara så enkelt män med makt blev rädda för och arga på en kvinna som ifrågasatt den rådande strukturen? För enligt Sares har ju detta inget men jämställdhet att göra...

//Stefan

lördag 25 mars 2017

Om en tjej som behöver tillrättavisas...

Kan ni läsa på Maria Rydqvists blogg. Hennes erfarenhet efter ett märkligt år (nästan) i landslaget. Jag ska väl skriva om min erfarenhet av vad hon blivit utsatt för men sammanfattar det kort här nu.

Förbundskaptenen var varken intresserad att ha med Maria i landslaget eller hjälpa henne få ihop sin civila situation med en landslagskarriär efter säsongen 15-16

När hon väl fick vara med var det som "gäst" utan något avtal och således lön.

Väl på lägren har Ole Morten Iversen gjort kraftigt oproffesionella övertamp i sitt ledarskap mot Maria.

Tränarna har tillsammans med förbundskaptenen (och möjligen Johan Sares) har valt att bestraffa henne med en avstängning  från ett läger för att hon har sagt emot dom.

Förbundskaptenen väljer att hota Maria med konsekvenser om hon offentligt klagar på behandlingen.

Och då blir ju förutsättningarna för en bra säsong mycket mindre.

Nu vet jag att många är av åsikten att liknande frågor ska skötas internt och ledarna ska bestämma, att man ska vara glad att få en chans i landslaget. Jag har dock uppfattningen att det som hänt Maria är synnerligen oproffesionellt av både tränare liksom förbundskapen och att det inte hör hemma i en modern organisation.

//Stefan

tisdag 14 mars 2017

Två bra intervallpass...

Där den gemensamma nämnaren var Ronny Wedin (samt lite stigande form kanske). Först stakning uppför Håberget på Engelbrektsspåret i söndags. Delvis isigt, delvis jätteseg sur snö. Bästa intervallpasset på länge, säger inte så mycket iofs men skönt att orka lite igen. Vi jobbade hårt i totalt 45 minuter, jag tappade väl Ronny i dom brantaste partierna men annars bra.

Så skateintervaller i kväll i Avesta. Tyvärr mår inte ens konstsnön bra i vädret nu. Vi körde i alla fall 10 + 1 + + 5 + 5 minuter. Jacke gästspelade på dom två första. Jag orkade väl inte följa Ronny i branterna (igen) men annars är jag nöjd. Dock är inte benformen lika bra som stakformen, 10 kilometer asfatslöpning igår hjälpte väl inte heller. Bra träning dock.

Nu väntar förhoppningsvis Birken.

//Stefan

fredag 10 mars 2017

Fjälltopploppet tar steget in i 2017

35 kilometer för damseniorer, 35 kilometer för herrseniorer. Fjälltopploppet tar steget bort från längdskidåkningens märkliga tradition att damer regelmässigt ska åka kortare än herrar. Bra, fortsätt så! Det är ju trots allt 2017 nu.

//Stefan

torsdag 9 mars 2017

Norsk utvärdering

Relaterat till mitt föregående inlägg.

VG skriver om att Emil Iversen känner sig felaktigt behandlad under VM.
VG skriver om Iversens reaktion på Hetlands beslut efter sprintstafetten att inte låta Iversen åka 15km klassiskt.

"Iversen var den eneste sammen med Martin Johnsrud Sundby som resultatmessig var klart kvalifisert for distansen. Iversen svarer «ja» på om han føler ledelsen «sparket en som lå nede»."

"Iversen står på at behandlingen han fikk var urettferdig. På spørsmål om det blir oppvask, svarer nordtrønderen slik:

– Vi har lov til å si at det er urettferdig og så kan de si hvorfor de gjør som de gjør, sier han."

Dessutom ger sig Northug in i debatten om uttagningarna! Egentligen inga konstiga invändningar från varken Iversen eller Northug även om jag inte har någon uppfattning om dom norska laguttagningarna nu. Men jag har några frågor:

1. Har man en mer tillåtande miljö att kritisera i Norge än i Sverige?

2. Är det mer tillåtet för en man än en kvinna att kritisera?

3. Hur ställer sig Ole Morten Iversen (svensk damtränare) till att hans son offentligt kritiserar den norska landslagsledningen?

Kanske någon som vet kan svara?

//Stefan

onsdag 8 mars 2017

Maktutövning inom landslag

När jag och min gamle skidkamrat Tony diskuterar och analyserar landslagsverksamhet brukar vi alltid återkomma till en viktig insikt. Vilken 23-åring skulle tacka nej till en chans i landslaget? En priveligerad möjlighet men samtidigt en ojämlik relation. Vilken medvetenhet finns det om detta i vår idrott?

Jag läser i Nettavisen.no. om dom norska aktivas spelregler under VM i Lahtis. Egentligen inget uppsendeväckande i sig och en självklar del i en seriös landslagsverksamhet, framför allt är det bra att norska laget jobbar med tydlighet på det här området. Men jag stannar till vid den sista punkten. 

"Vi snakker MED og ikke om. Uklarheter og evt uenigheter mellom utøvere, trenere eller andre i støtteapparatet/eksternt, tas opp internt og direkte med den/de det gjelder, ikke i media.”

Vid första anblicken självklar men den rymmer ändå en djupare principiell fråga som tyvärr sällan diskuteras inom idrotten, en fråga jag vill hävda landslags och förbundsledare ofta själva har begränsad kunskap om. Nämligen att det finns en grundläggande maktobalans mellan landslagsledning och aktiv, och den är nästan alltid till den aktivas nackdel. Låt mig ta två konkreta exempel.

Efter att Kathrine Harsem riktat kritik mot miljön i det norska landslaget under Tour de Ski  lade ledningen så att säga locket på!

Det andra exemplet är den märkliga historien kring dom två svenska simmerskorna Jennie Johansson och Michelle Coleman som blev avstängda från landslagsuppdrag efter OS och missade kortbane-VM. Varken förbundet eller dom aktiva valde där att utåt ge en heltäckande förklaring. Uppenbarligen vågade inte dom aktiva samtidigt som förbundet inte ansåg sig behöva motivera sina beslut offentligt.

För mig som utomstående utan fullständig insyn i dessa båda fall så kan jag inte säga mycket i sakfrågan, men principiellt blir det intressant. Självklart är det i dom flesta fall positivt att lösa problem internt men vad händer när ett landslag inte klarar av det eller när en aktiv anser sig vara felaktigt behandlad? Ett landslag är inte en demokratisk organisation och ledningen kommer allt som oftast att vara i ett maktöverläge mot den aktiva. Hur stor medvetenhet finns hos idrottsförbunden om detta enkla faktum? Hur löser man den konflikten?

Visst kan problem lösas internt men ibland misstänker jag att den metoden är en del av problemet! En offentlig debatt där vissa upplever det som jobbigt att få sin auktoritet ifrågasatt är nog ibland ett bättre alternativ än att lägga locket på och hämma utvecklingen, och kanske den aktives enda utväg ibland. Men fram för allt så kan det lära idrottsförbund att dom behöver motivera sina beslut, och där kan offentligetens ljus underlätta! Säkerligen skulle en ökad insyn också kraftigt öka motivationen hos idrottsförbund att bemöta sina aktiva mer professionellt.

//Stefan

Vasaloppet 2017

Så här i efterhand tror jag det var riktigt att åka Halvvasan, trots dåligt form den dagen så blev nog kroppen lite starkare och mer van att tävla. Men visst var det en chansning. Det blev också väldigt lugna dagar inför Vasan, träningsmässigt alltså. Annars var det fullt upp med skidtester under fredag och lördag. Förutom att Ronny och jag provade han jag även gå igenom en hel hög av Marias klassiska och skate. Fredrik skulle ju ha fart på sina och sen på kvällen fick vi en fransos i stugan som var med på sista skidtesterna. Jag blev i alla fall väldigt nöjd med mina skidor. Vallningen förmig blev Red Creek HF grön + Vauhti UF blå liquid + Vauhti FC Mid + Vauhti FC Mid liquid.

Den här säsongen har ju varit riktigt dålig på grund av sjukdom och missade tävlingar och förhoppningarna på startlinjen låg på en topp 200 placering en okej dag. Så gick starten och han som stod före mig väntade 3 sekunder med att starta...

Jag kunde väl åka om några sista biten på startgärdet men i backen blev det tvärstopp. Hamnade i sällskap med Rembo-Nicklas och började jaga på myrarna. Visst gick det att plocka placeringar lätt till en början men hög fart i täten gjorde att hela fältet drogs upp och det blev svårare ju längre loppet gick. Från Risberg typ fick jag sällskap av två från Rullskidklubben och hjälpte till bra, annars försökte jag dra så mycket jag orkade.

Det gick väl lite upp och ned under loppet men trots att jag inte hade någon riktigt bra form så fanns det ändå lite grundkapacitet att åka med. Sista två milen från Hökberg fanns det verkligen inte många framför att plocka, åkte och hoppades på en stor klunga men den hittade vi aldrig.

Åkte in på placering 239 och är väl ganska nöjd med vad jag fick ut av kroppen idag trots allt. Får väl leta på något mer lopp jag kan få en bättre placering i under slutet av vintern.

//Stefan