måndag 12 oktober 2020

Bessemerrullen 2020

Den här sommaren har jag kämpat med att få tillbaka någon tävlingsform på rullskidorna, det var länge sedan jag både hade det och satsade på rullskidtävlingar. Som hjälp och metod har jag tränat med en västeråsgrupp (plus löst folk norr ifrån) som tränat och kört träningsrace utanför Skultuna (fina småvägar) och Sätra Brunn (rullskidbanan). Den första träningstävlingen var också mitt första hårda pass på rullskidorna i år så då var man minst sagt ovan, turligt nog bara 20 kilometer. Sparring är bra och Skierg är inte rullskidor!


Så där har det fortsatt under sommaren, jag har blivit lite bättre men tidigare har jag haft rätt lätt för relativt lättrullande hjul som 2:or ändå är och det har inte kännts så nu. Det är väl vad några års frånvaro gör, träningseffekten har i vart fall varit god. Så här i början hösten så körde vi 45km på rullskidbanan och det funkade rätt bra! Visst var Fredrik Johansson överlägsen men det var bett i min åkning. Självklart passade jag då på att köra två tävlingar utanför Uppsala helgerna efter detta. Det gick riktigt segt, men då hade jag redan anmält mig till Bessemerrullen i början av oktober.


Så för första gången på många år! Och man fick ju vara lite glad att det blev tävling. Eftersom starterna var uppdelade så valde jag att anmäla mig i H21 för jag tänkte att där går det fort, det är också bra om det är lite djup i seniorstartfältet. Det gick inte fort efter dom första hundratalet meterna! Det gick sakta! Men, men, vi tog den första svängen och på väg ut från Högbo Bruk så såg  jag till att ligga långt fram och sen stötte dom duktiga åkarna. Jag var faktiskt förvånad hur bra jag orkade följa, bästa formen i år och på många år! Det blev en mindre tätklunga och flera av oss som sladdade bakom. Jag hamnade med Micke Sandgren som var dragvillig men kanske inte hade det bästa rullet. Lite osäker på min kapacitet även om det kändes väldigt bra låg jag bakom ett tag och vi blev inhämtade av en klunga bakifrån. 

 

Vi var inte långt från täten vid vändpunkten, ca 27km kanske, och jag tänkte väl att det var bäst att jobba så vi skulle få en anständig tid och jag skulle få bra träning. Tyvärr är det mest platt runt Högbo så väldigt svårt att köra ifrån, men det är som det är och jag drog rätt mycket och gick så hårt jag kunde utan att rycka. I ett bostadsområde innan vi svänger ner sista biten mot Högbo Bruk skruvades farten upp i några småbackar och det blev lagom jobbigt. In mot rullskidbanan och målet försökte jag bara ligga tvåa-trea och ha koll inför spurten. I näst sista kurva är vi två som har gått loss lite men tyvärr hamnar jag utanför asfalten och tappar två placeringar. Kändes bra ändå!


Så det var ju ganska kul ändå! Senast jag var i form på en rullskidtävling var nog i Skokloster 2017, då körde en (förmodad) stockholmare av en stavspets efter 10 kilometer. Jag var i ganska bra form på Gålö nått år där också, men en (i och för sig emigrerad) stockholmare körde av min stavspets då. För att inte tala om staven som gick rakt av efter 15 kilometer på Bessemerrullen och min stav som blev över och avkörd på Gålö något av åren däromkring. Så jag lessnade lite. Nu får vi se om det blir något mer på hjul snart.


Tack till Högbo som lyckas arrangera i dessa märkliga tider. Resultaten hittar ni här.

 

//Stefan








tisdag 22 september 2020

Bydalen 50K Fjällmaraton 2020

 Säsongen 2019 blev minst sagt en besvikelse när det kom till löptävlingar. Jag genomförde den vanliga fjällmaran i form av Kia och provade sen med Bydalen 50K. Kia var väl okej sett till formen men inte där jag ville vara. Bydalen 50K löpte jag bara den första loopen och valde sen att kliva av då jag kände att kroppen inte skulle hålla hela vägen.

I år har ju tävlingarna varit frånvarande men fjällmaratonveckan i Årefjällen skulle gå och även om jag valde att sikta på Bydalen åkte jag upp och löpte ett individuellt race uppför Skutan (körde rätt slut på mig då) samt supportade Fredrik som löpte 100K (galet långt). Fick lite fina träningspass där uppe samt i Sundsvall på väg hem. Ingen löpform dock!

När det så är dags för Bydalen så får inte tävlingarna på 50K gå som planerat pga polisens omtolkning av corona.-reglerna. Att tolka hela 50km banan på fjället som EN tävlingsarena kan man tycka vara lite frikostigt men det är en annan diskussion. Vi kom runt begränsningen på 50 startande elitdam/herrar med att låna tidtagningschip av arrangören och starta individuellt. 

Efter lite uppvärmning (och några dagars vila före) startade jag någon minut före elitdamerna, av taktiska skäl hoppades jag på draghjälp. Direkt kände jag att kroppen var rätt pigg. Jag hade ett schema för en tid runt 6.30h vilket jag tänkte var en rätt bra sluttid för mig. Dom första elitdamerna passerade mig efter drygt 20min och hade ett tempo som inte passade mig, provade att springa med ett tag men det var bara dumt! När man vände upp mot Västerfjällets topp var det som att gå in i en vägg av motvind! Utan tvekan det blåsigaste jag varit med om på fjället, det var en utmaning.

Ner från toppen får jag sällskap av damerna runt placering 2 till 5. Det gick rätt fort och då brukar ju ändå utförslöpningen vara min grej. Planen var ändå att ta det lite försiktigt men det var fantastiskt skönt att kroppen äntligen svarade. Det var för övrigt ganska bra med löpare ute så tävlingskänslan infann sig verkligen!

Vid första kontrollen vid Mårdsundsbodarna låg jag före mitt tidsschema och kände mig pigg, bra så. Klättringen upp på fjället igen gick bra, tog det rätt lugnt och hade bra sparring. Nu var inriktningen att löpa klokt ner till Bydalen där första loopen var klar och starten hade gått tidigare. Väldigt inspirerande när kroppen funkar och man kan löpa hårt men kontrollerat. Väl i Bydalen tyckte jag att jag hade löpt lite väl försiktigt, hade inte plockat så mycket på mitt schema men å andra sidan så skulle jag ju hålla 50 kilometer också. Fyllde på med cola vilket av någon anledning kom att utgöra en stor del av min sportdryck under tävlingen.

Klättringen upp på Drommen var inspirerande när jag nu hade en bra dag. Ungefär samma damer runt om kring vilket kändes som ett bra kvitto på god fart. Jag kunde ha gått hårdare i klättringen uppför men höll mig till planen. Det passerade någon elitherr (som startade ca 17 min efter mig) men dom höll ett för högt tempo fortfarande. Galet blåsigt på toppen igen och bitar när man knappt tog sig framåt. Drack rätt mycket, kanske 14 grader ute så man blev aldrig kall men inte heller onödigt varm. Försökte äta men tog väl för lite som vanligt. Och gelerna kan man ju glömma bort tydligen.

Ner från Drommens topp och sedan ett stenigt parti i Drommenskåran. Här försökte jag för första gången trycka på lite mer, kändes bra men fick stanna och tömma skorna på sten. Ner till "varvning" ovanför målet i Höglekardalen för att börja klättra upp mot fjället igen. 2 mil kvar nu. Låg lite före mitt schema, bra!

Orkar några kilometer till men efter 33 är jag rätt tom i benen. Går och löper om vart annat och önskar att jag tävlat på någon distans av längre slag tidigare under sommaren, det hade hjälpt. Men jag står inte still och även om man känner sig trött och seg efter 4.30h tävlande (som en vanlig fjällmara för mig ungefär) så är ju alla andra det också. Och det är dom som har det värre. Motvinden på Falkfångarfjället var dock inte att leka med, man kände verkligen hur tiden rann iväg! Att det blir utför mot kontrollen efter 40 kilometer hjälper inte så mycket men när den väl är passerad kan man börja räkna ner kilometerna och det fortsätter att vara lätt löpning en bit till. Skönt! Inget att förlora på att pressa sig lite. Eller pressa det som finns i benen alltså, det är inte alltid så mycket. Ingen herrelit som passerar mig längre, typ 15 har passerat och säkert några som får bättre tid men det känns som det går rätt bra. 

En sista vända upp på Drommen och då GÅR jag så fort jag bara kan, funkar bra. Sista biten ner till målet är väldigt teknisk och av någon anledning rak motvind samt horisontellt regn på den övre delen. Men det går snabbt och jag löper in på en tid starx under 6.30h.

Det var det bästa loppet på några år, det får jag vara nöjd med. Det var också det mest utmanande jag gjort med 2900 höjdmeter klättring. Kanske passar det inte mig optimalt men det är kul. Jag lär vara tillbaka.


//Stefan

söndag 13 september 2020

Johan Esk om en räddhågsen idrott

 Att kommersiell idrott är rädd för politik är fullt logiskt, det kan ju störa affärerna! Johan Esk levererar en bra analys i dagens DN  som är värd att läsa. Intressant är delen om den olympiska rörelsens "regel 50".

"Förra året vann släggkastaren Gwen Berry Panamerikanska mästerskapen. Efteråt höjde hon sin arm på prispallen och för det straffades hon av USA:s olympiska kommitté och hon tappade sina sponsorer.

Kommittén ansåg att Berry brutit mot OS-rörelsens ”Regel 50”. Regeln säger att tävlande inte får demonstrera i någon fråga som rör politik, religion eller ras."

 Uppenbarligen en gummiparagraf med syfte till styrande inom idrotten ska kunna straffa idrottare som gör något som för tillfället är utanför normen. Precis som Esk påpekar förändras det vi ser som norm för åsiktsuttryck i samhället hela tiden, även så inom idrotten och ska vi få idrotten att förändras med samhället så måste vi således lyfta politiska frågor även inom idrotten hur ont det än gör för dom styrande. 

Nu kanske någon tycker att det är ett bra förhållningssätt att idrottsrörelsen inte vill blanda in politik. Sorry säger jag, ni har redan förlorat diskussionen genom att jag påpekar hur det går till när stora internationella mästerskap har delats ut över världen. Därmed inte sagt att alla idrottare måste vara politiker även om man kunde önska sig lite större kunskap hos vissa. Inte heller anser jag att man nödvändigtvis måste döma idrotten/idrottare placerar mästerskap i diktaturer eller är sponsrade av företag som bygger sina inkomster på utnyttjande av arbetare i samma diktaturer. Världen är mer komplicerad än så. Däremot behöver man nog inte vara tyst, inte heller bör nog idrottsrörelsen ägna sig åt att tysta idrottare.

Som Esk förtjänstfullt förklarar så handlar det om en kamp om vilka åsikter som utgör normen (hegemoni på sociologispråk) och hur idrotten förhåller sig till dessa. Och är idrotten villig att ta risken att kränka någon genom att vara mot rasism (för mycket typ)? Valet mellan humanism och pengar har alltid varit svårt!

 

 Det finns ju några exempel. Emma Greens naglar till exempel.

Nu blev ju Emma snarast hyllad i Sverige, det har ju gått sämre för andra som protesterat och inte haft ett lika bra samhälle bakom sig. Men reaktionen från SOK då är ju minst samt problematisk.

"Björn Folin, presschef för Sveriges olympiska kommitté, gjorde klart att en sådan aktion inte skulle accepteras vid Sotji-OS ett halvår senare.

– Om någon målar naglarna, och visar fram dem och säger att ”jag har målat naglarna för att protestera mot det och det”, då är det propaganda. Men är naglarna målade i en eller två eller tre färger och man inte säger någonting. Då är det ingen propaganda. Och de får naturligtvis svara på frågor, men de får inte vara proaktiva så att säga, sa Folin till Sveriges Radio.

Han lutade sig mot den olympiska rörelsens stadgar som säger att ”ingen demonstration eller politisk, religiös eller etnisk propaganda är tillåten på OS-områden”."

Då definierade SOK protester om lagar ämnade att förtrycka homosexuella för vara proaktiv, att protestera mot institutionaliserat förtryck av homosexuella var alltså ett problem! Kanske läge att fråga om dom ändrat sig? Jag har ändå svårt att förlåta att idrottsrörelsen hade en sådan hållning, för 6-7 år sedan!

Inom FIFA har man aktivt (hyfsat) jobbat mot rasism "ganska länge". Inom NFL i USA har man hoppat på tåget nu, lite grann. För att några har kämpat för det.

Ungefär som att vi kört huvudet i det obekväma patriarkala glastaket som finns när man lyfter jämställdhetsfrågor inom idrotten, men ingen förändring utan politisk kamp. Men det är lite synd om dom idrotten valt att offra på vägen.


Att Nike hoppar på tåget nu när det ekonomiska övervägandet fallit över i vågskålen mot rasism får vi nog ha överseende med och se som en bekräftelse på att vi hade rätt. Svaret är väl att vi helt enkelt måste ägna oss mer åt politik inom idrotten för att pusha den i rätt riktning, rätt riktning alltså. Och som alltid, att hävda att vi inte ska ägna oss åt politik är lika mycket politik det, om än stöd för den rådande ordningen.


//Stefan

fredag 28 februari 2020

Vasastafetten 2020

Efter ett Bessemerlopp i regn för snart två veckor sedan och massor av jobb pådet blev det ont i halsen istället för att åka Kortvasan. Började träna i måndags och åkte ett långt pass klassiskt på Lugnet i tisdags och sedan ett rätt uselt (men bra träning) skiergpass i onsdags.

Inte så mycket snö på Lugnet men fint det som var!


Idag på morgonen for vi upp mot Vasaloppet och har fick åka en avslutande sträcka på Stafetten. 10 minus var kallt och kroppen var trög men kom igång bra. Det var verkligen värt att åka en dag med snabbföre. Hoppas det har gett något inför söndagen också formmässigt!

I morgon väntar kanske skidtester, beroende på hur det blir med snöfallet.

//Stefan

söndag 10 november 2019

Långloppspass på stakmaskinen!

Det är nog inte det viktigaste jag har som träningshjälpmedel men det underlättar rätt mycket att ha en stå hemma. Tidigare har jag nästan bara kört 500m/60sek av den enkla anledningen att jag prioriterat att få riktigt hög belastning när jag väl använder en stakmaskin. Och det ger den.

Det är fortfarande 500m/60sek som jag oftast kör men efter tips från ett välkänt långloppsteam så provade jag en stege av 250m-500m-1000m-1500m-2000m och ner igen med 1 min vila och det var bra när man ville ha lite längre drag. Men jag har ett annat tips.

Nu är snön faller och rullskidåkningen fryser inne så försökte jag mig på ett långloppspass på stakmaskinen, dvs kombinera halvhårt och hårt tempo över en längre tid. Så här såg det ut:

60 min A2, klättrade från motstång 1 upp och ner var femte minut. Inte så hög puls i början men rätt bra kraftutveckling.

+ 500m/60sek under en halvtimme på motstånd 8. 1.45 tempo mot 1.42/1.43 vid ett vanligt pass. Tog rätt hårt.

+ 30 min A2, klättrade nedåt på motståndet.

+ 5000m på motstånd 10, halvsnabbt men rätt trött nu.

+ 15 min A2

+ 250m-500m-1000m-1500m-2000m-1500m med 1min vila. Gick oväntat bra.

+ 15 min A2 som avslutning.

3.20h totalt, rätt slutkörd. Det är ju lättare att hålla rätt belastning hela tiden så klart men jag tycker nog fortfarande att snö utomhus är en större utmaning för kroppen. Frågan hur man motiverar sig till detta lämnar jag obesvarad då den inte utgör ett problem för mig just nu.

//Stefan

lördag 19 oktober 2019

Lämnade detta...
Typisk So-lärarhylla ovan arbetsbordet.

...För detta.

Snö på Idre fjäll och fint väder igår kväll.
Väldigt fin snö på dom 5 kilometer som är utlagda. Mindre fint väder idag. Stakade 2.40h i form av naturlig intervall i snöblandat regn, det var jävla kallt och jag hade för små trugor. Har svårt att hitta något negativt med passet dock.


//Stefan

söndag 22 september 2019

Skogslöpning

Det blev ett rätt långt pass igår. 3.20h avverkades runt Landsberget (mellan Virsbo och Fagersta med lite intervaller som avslutning. Det är alltid segt med löpning när man varit sjuk länge men det här var okej om än inte snabbt. Skönt med lite kupering och stigar man inte springer så ofta. Hoppas man får träna bra ett tag nu.


//Stefan