söndag 15 oktober 2017

Bra träning

Första gången jag varit nöjd med en förkylning då typ...

Så jag har genomfört lite rolig träning senaste tiden, högintensiv sådan som är fantastiskt kul när man fram för allt Ett: har varit sjuk och inte kunnat träna, Två: är i bra träningsform.

Började förra lördagen med ett stakpass på 2:or, ganska platt med korta intervaller, 15/15 och 60/60. Bra att träna snabbhet och explosivitet, konditionsträningen får man på köpet. Som första intervallpasset efter förkylningen så kändes det jättebra i början och efter det jättetrött. Ett tag i början av passet jag tänkte åka ner till Gålörullen.

Men så blev det inte, planen följdes och jag hamnade i Rommes alpinbackar. Passet totalt tog 3.40h och innehöll fyra hårda vändor uppför. Dom tre första bestod av hufs/gång och gick snabbare än jag gjort tidigare, bra så även om jag inte maxar uppför. Sista draget gick på grusvägen från främre backarna i form av 70/20 hufs med vanliga klassiska stavar som jag hängde lite extra på. Bra variation och man får med överkroppen lite mer. Antar att det här är ett "långloppspass" fast med benen främst då. Väldigt kul i alla fall!

I måndags började jag dagen med Skierg. Jag kör i princip bara 500m/1min vila på tungt motstånd och riktigt hårt. Eftersom jag inte besöker stakmaskiner så frekvent så gör jag det som känns mest givande för mig, utifrån vad jag behöver träna på och vad jag tränar på. Men den här gången (trött från Romme dagen före) bestämde jag mig för att dra 10min tröskel före. Det var i och för sig lätt men resulterade i en sjukt plågsam upplevelse på dom korta intervallerna, med skyhög puls. Prestationen var väl usel men syftet med träningen uppnåddes. Att träning är träning är en princip som hjälper ganska mycket. Sen kan tävling vara bra träning och träningen genomföras som tävling om det passar syftet. Att bränna sig mentalt på träning är inget för mig, säkert jättebra för andra.

I onsdags hade jag fortfarande ont i benen sen Romme men genomförde banintervaller på morgonen. I moderat tempo, fyrahundringar. Funkade okej, banan har varit bra underlag för mina löpslitna knän sen fjällmaran. Och banintervaller ger ju alltid lite mer fart, kanske blir det mer sådant nästa vår.

Kvällen innebar ett stakpass på 3:or med korta och långa impulser, stakning samt lite diagonal i både maxfart och lite mer kontrollerat. Inte ofta jag gör den här typen av pass (ofta är det inbakat i annan träningen) men ombyte förnöjer.

I fredags i fin-fint väder tog jag mig an ett långloppspass, ett något mångtydigt begrepp men i grunden betyder det väl att man kör en typ av träning inriktat mot långlopp. Dvs stakning länge och ganska hårt, specifikt att träna hård stakning när musklerna börjar bli utmattade. Finns många varianter, jag kör gärna ett pass där A2/A3 blandas. Ganska hög grundfart och sedan bitar i hårdare (tävlings)fart. Mitt pass i fredags såg ut så här:

Ca 30 min lugn A2 stakning med start i Norberg.
10x1min hårt småkuperat.
Kort återhämtning i A2 följt av 10min klassiskt ganska hårt (klassiskt bara som omväxling) platt och uppför.
A2 till backen i Ängelsberg och sen 5min klassiskt där ganska hårt.
A2 igen (bara stakning resten av passet) och svängde av mot Fagersta för 20min 70/20, tog väl i det jag kunde.
Paus för energikaka efter knappt 2h.
A2 till Fagersta + 5min A3 i backen till sopstationen.
Rullade ner till Melingsbacken och gick det jag hade i den, inte så snabbt, ganska trött i överkroppen (som tanken var iofs).
Avslutade med att hålla lite tryck i stakningen ner till Norberg.
Klar efter 3.10h, nöjd med det.

Idag gjorde jag sista intervallpasset i form av skate. Nötte i backen i Ängelsberg, helt okej faktiskt. Lite försiktig i början för att orka hela. Bra träningsperiod!

Siktar på att leta motlut nästa vecka, snö fårnog vänta ett tag.

//Stefan

tisdag 10 oktober 2017

Ulvang och förnyelsen

Det är väl bra att Ulvang och FIS är öppna för förnyelse även om jag tycker att förändringsbenägenheten ibland uppvisar längdskidåkningens bristande självförtroende för vad vår idrott är.

Fast det finns ju gränser för förändringsbenägenheten. Som klassisk stil, den ska ju se ut som "riktig" klassisk stil, som det såg ut på herrarnas OS-tremil 1992. Annars är det nog bäst man förbjuder det...

//Stefan

fredag 6 oktober 2017

Perfekt förkylning?

Tränar igen efter ett bakslag som gav några dagar till med vila så jag är inte direkt övertränad nu. Planen var hela tiden en viloperiod i månadsskiftet september/oktober. Inte så att jag längtar efter att vara snorig och ha ont i halsen men förutom att jag inte kunnat träna så har det inte varit så farligt, inte ont i musklerna och helt död i kroppen. Perfekt förkylning då kanske?

Vet inte riktigt men efter att ha tränat en vår och hel sommar behöver jag verkligen vila annars blir inte ingången i vintern inte så bra. Nu verkar jag drabbas av höstförkylningar en gång varje höst och det understryker väl min nyss nedskrivna slutsats. Man kanske inte vill vara sjuk men det kan ju komma mer eller mindre lägligt.

Nu hoppas jag kunna skapa lite mer positiv form framåt i oktober. Gårdagens träningspass var väl hemskt tungt på sitt sätt men idag tog jag rullskidorna till tallheden för ett långpass som gick bättre. Hoppas således på intervaller i morgon. Annars handlar höstträningen mest om att fokusera krafterna till och på rätt pass, och ta det lite extra lugnt på dom andra.

Tallhed, det bästa att löpa på efter fjäll. Dagens runda tog mig bort runt speedwaybanan som vanligt typ. När jag inte tränat så mycket på ett tag är det väldigt tydligt att behovet av sportdryck och liknande är mycket mindre. Idag gick jag runt på vatten och bananer under 4.30h, och då är jag inte en speciellt förtjust i bananer. I vanliga fall häller jag i mig energi så fort jag behöver, inte i onödan men att använda träningspass som en bantningsform är inget för mig om jag vill få ut något av träningen.
//Stefan

onsdag 4 oktober 2017

Det där med vapen - Eddie Izzard


//Stefan

Angående den kvinnliga representationen i långloppsteamen, intet nytt...

Några notiser på Langrenn.com fångade min uppmärksamhet. Två nya långloppsteam i Norge, Team Oslo Sportslager Rustad IL samt Lyn Ski Moseteråsen. Gott så och kul att flera åkare får chansen, men det är ju bara att räkna. Oavsett om man har förklaringar, inte har förklaringar eller helt enkelt inte bryr sig så går det ju inte att förneka att elitsidan på långloppen har ett problem med att ge kvinnor utrymme. Och nej, det det är inte kvinnornas eget fel eller egen ansvar att lösa detta. Däremot så kommer det nog att vara ni kvinnor som faktiskt löser detta, kanske får ni lite hjälp på marginalen av det motsatta könet.

Återstår väl bara att önska dom ovan nämnda teamen lycka till, det kräver ju en del jobb att driva en sådan verksamhet. Samt att hoppas på en viss reflektion angående genusfrågor. Men intresset för den här frågan är ju inte överväldigande inom längdskidåkningen, varken i Norge eller i Sverige...

//Stefan

söndag 24 september 2017

Kia Fjällmaraton 2017

Dags för en tillbakablick på Fjällmaran då jag ägnar dagen åt att ha lite lätt ont i halsen istället för ett långloppspass med Fredrik och Ronny. Det är ju ett tag sedan starten gick den 5:e augusti i Vålådalen.

Även om Fjällmaran var ett stort mål för mig under årets barmarkssäsong så var den lika mycket en del som passade bra in i hur jag ville och borde träna inför vintern. Men ärligt talat handlar den mest om att det är kul att löpa i fjällen och att det är en typ av löpning som trots allt passar mig ganska bra. Mot slutet av skidsäsongen så kände jag mig väldigt sliten i överkroppen, tyckte inte alls att jag fick ut någon kapacitet i stakningen och faktum är nog att det bästa loppet jag gjorde var skatedelen på Grönklittsjakten, inte riktigt vad jag tänkt. Beslutet blev att vila från stakning bra länge och skjuta på rullskidåkningen. Självklart sliter stakfokuset som dagens långlopp ger och en paus är det nog fler än jag som behöver i bland, inte blir man heller dåligt tränad av att löpa och cykla. Så även om april innehöll så mycket skidåkning (även stakning) som jag hade möjlighet till så blev resten mer ren benträning.

I mitten av maj, efter en blandning av både långa/korta, platta/kuperade, snabba/lugna pass så började jag känna att vänster knä var överbelastat. Främst hade jag problem att löpa snabbt på hårt underlag. Kanske blev det för ensidigt för benen även om jag tränade färre timmar totalt. Kanske går jag på för hårt och långt med löpningen men jag har tre endast tre delar av löpning som jag är lite bra på, uthållighet i terräng, teknik i terräng, och utförslöpning i terräng (som ni ser hänger dom ihop). Springa en platt mil på 35 minuter efter två intervallpass eller en bra Ultravasa på halvlånga A2 pass funkar inte för mig. Så jag tränade på, för att orka 43 kilometer i augusti.

Så blev det så att jag löpte Sundsvall Ultra Trail. Med tanke på hur benen var inför så gick väl loppet helt okej, men det var en brutalt hård bana och långa 49 kilometer. Egentligen borde jag väl ha löpt i mer dämpade skor samt även valt den kortare distansen på 28 kilometer. Mina ben var efter knappt 2 månader med riktig löpträning inte riktigt redo. Å andra sidan genomförde jag ju loppet för att får löpa en till ultradistans och få den träningen. Så var det ett galet roligt och fint lopp också.

Efteråt kunde jag knappt gå och det mesta av den återstående löpträningen i juni gjordes på mosse. Bra i och för sig men får väl ingen vana av hårt underlag direkt.

Även om juli gav mer normal löpträning med en vända till Åre bland annat så var det egentligen inte förrän Ronny och jag körde vår träningstävling i Klackberg som jag kunde löpa så där riktigt hårt. Det blev lite för lite för mig.

Så till loppet då. Strax före starten pratar jag lite med min idrottskamrat Christian Seeger (fd sydtysk) om hur man ska lägga upp loppet. Som vanligt startar jag väldigt lugnt (eller så är det alla andra). När vi viker av grusvägen in på stigen upp mot Ottfjället så är det ganska många före mig men det rör sig ganska bra frammåt och är inga problem att springa om. Vid första tidskontrollen är jag 1 minut efter fjolåret och med tanke på tilltagande regn så är det ganska halt att ta sig fram så det känns helt okej. Dessutom känner jag att benen börjar piggna till, perfekt!

Innan det blir brant utför mot Nordbotten löper man några kilometer småkuperat (med fjällmått) på ganska stenigt underlag. Får sällskap av Christian igen och berättar hur vi ligger till (mot fjolåret) och att mina ben känns bra. Trycker på lagom hårt utom när det är brant uppför. Plötsligt försvinner vänster fot under mig och jag faller åt vänster rakt ner i marken, på stenarna. Det var väl ren tur att höften tog smällen och ingen vass sten träffade men det kändes ändå. Är uppe och springer vidare direkt, känner inget och vet egentligen inte hur det påverkade mig under resten av loppet. Men jag får väl inte tillbaka lättheten i benen nån gång. Fortsätter hur som helst snabbt ner mot Nordbotten och passerar bra många löpare.

Biten upp mot Hållfjället brukar vara seg för mig, kanske för att jag satsar hårt utför, kanske är det bara jobbigt. Christian är ifatt mig igen och jag får släppa sista biten från kontrollen upp mot toppen. Nu känns inte benen lätta längre och det var som jag hade tömt musklerna på deras extra krafter. Utför mot Ottsjö borde jag löpa snabbt och gör väl det i början men känner mig också lite dålig i magen, får stanna kort för att dricka och tappar en grupp löpare.

Från Ottsjö upp till Välliste går det riktigt segt. Plockar väl någon löpare men känner mig inte så motiverad längre närtiden rinner iväg. Siktade väl på att löpa snabbare och inte saktare än förra året. När vi kommer upp på kalfjället på väg mot Välliste så är det visserligen nästan så solen bryter igenom men det är riktigt lerigt och svårlöpt bitvis. Väl uppe på toppen så är det dock som vanligt, jag springer om några löpare direkt i det branta utför. Sista flacka biten är ganska tråkig men har man ingen som hotar bakom kan man bara försöka rulla på i ett bra tempo. Springer i mål 11minuter bakom fjolårets tid, ganska missnöjd.

Så här i efterhand var väl inte loppet så dåligt. Dom flesta sprang runt 10 minuter saktare (herrsegraren Svanebo undantagen som gjorde ett galet bra lopp) så min prestation var väl som året före. Kanske fick jag ut det jag hade i kroppen med min träningsbakgrund men nu har jag haft två år som inte funkat riktigt bra och det är lite irriterande. Kunde också genomföra loppet utan att jag kände något i knäna, var inte speciellt förstörd efteråt heller. Tog det dock försiktigt med löpningen resten av augusti och det har varit bra. Om det blir någon fortsättning nästa år vet jag inte men någon fjällmara ska jag springa, helst flera.

Stakningen då? Jo visst var det segt i början av sommaren och jag har fortsatt inte tränat jättemycket men kroppen känns bra och inga symptom av överbelastning. Benen däremot...

Resultat av Kia Fjällmaraton 2017 hittar ni här.

//Stefan