söndag 30 juli 2017

Träningstävling

Under mina många träningsrundor i Klackberg om senaste åren har jag mer än en gång funderat om inte terrängen där omkring borde vara perfekt för ett terränglopp. Ett riktigt kuperat lopp, som en skidbana alltså! Borde dels ligga i tiden, dels ge bra träning för dom som söker det.

Eftersom juli, som vanligt, är en månad som innebär svårigheter om man söker löptävlingar så funderade jag ut en bana med alla stora backar och bad Ronny komma förbi. För er som är bekant med Klackbergs lokala geografi så startade
vi med en runda på stadion och löpte genom tunneln och på bron över gruvhålet, trapporna innan vi vände ner mot stadion igen för att ta Rutchen upp till toppen av slalombacken. Utför den och upp genom liftgatan och tre av banans fem backar var gjorda. Nu löpte vi runt 5km elljusspåret fast mot åkriktningen och ner till botten av stora backen där vi vände upp igen för banans längsta backe. slutligen ner mot stadion men upp för trapporna vid Blå grottan och ner igen för att varva runt stadion. 2 x 7 kilometer skulle vi löpa. För er som har lite referenser så blev banan lite tyngre än den Jaktstarts SM gick på 1999. Er som har gamla referenser alltså. Drygt 200 höjdmeter per varv fick vi.

Vi tog ett varv för uppvärmning och sen var det dags att plåga sig. Ronny är ju bra på att löpa så jag följde honom bara. Tappade lite uppför men tog igen det utför, bra tänkte jag. Uppför stora backen på elljusspåret blev tempot lite för tufft för mina ben och även om jag jagade ikapp utför så var jag 30 sekunder efter vid varvning. Kämpade på men mina ben var nära att vägga uppför slalombacken på andra varvet. Konstigt nog var Ronny trött också och jag stapplade in bara 2 minuter efter honom i mål till slut. Nöjd med det. Behövde pressa benen i 1.12h. Tacksam för sparringen. Känns bättre inför Fjällmaran nu. Bra dag!

Om det blir någon riktig löptävling i Klackbergs backar vet jag inte men jag lovar att det skulle bli en fin bana.

Trappan upp ovan Blå Grottan.

Med blicken nedför Rutchen. Att backen tycks försvinna visar bara hur brant den nedre delen är. Det är väl varken den största, längsta eller tuffaste backen men nog har den gjort sitt för norbergsskidåkare genom några decennier. Mitt första möte med backen var på ett sommarläger NSK hade, kanske sommaren 94. Minns att Ingemar Sömskar var där och talade sig varm för backen och diverse intervaller som där genomförts. Dock var han inte med oss (äldre) och sprang, istället så jagade Thomas Kammarbo och Claes Turesson oss där.

Dagens skoval, S-lab Sonic, bra i torr terräng. En symbol för att Sveriges BNP har ökat med 50% senaste 20 åren eller att man som låginkomsttagare får jobba lite för att runda klassamhället?

Det var allt så länge, snart får ni följa med upp mot Årefjällen.

//Stefan



måndag 24 juli 2017

Mera träning

Dagen efter träningen i Romme så gav Ronny och jag oss på stakning runt Norberg-Ängelsberg- Fagersta-Norberg. Den vanliga Melingsrundan alltså. Eftersom Ronny bara hade tid med 3 timmar så förlängde jag en dryg timme före och efter. Annars så höll vi bra distanstempo på tröga hjul och la in 40 minuter hård stakning i några motlut. Bra pass men förmodligen var jag lite för sliten sedan Romme för detta tog oväntat hårt på mig, värmen hjälpte väl till också. Så det har varit några sega dagar sedan dess. På något vis känns det som stakpassen tar mer nu när dom fortfarande inte är så många.

Trots sliten kropp hakade jag på Ronny i lördags för ett löprace runt älven i Avesta. Jag behöver ju någon form av löpfart inför fjällmaran men hade verkligen ingen bra dag på något sätt. Nöjde mig med dryga 7 kilometer av dom 10 vi tänkte springa och fick väl lite fart i benen. Dessutom 2 mil mestadels asfalt som benen överlevde utan skador får jag vara nöjd med.

Igår cyklade jag första "riktiga" terrängpasset på MTB i år, rullade runt banan som Engelbrektsturen går på både före och efter dom tävlande. För min del blev det väldigt lugn åkning med trötta ben, ändå kul att vara ute och känna på långloppen igen. Är dock inte alls sugen på att tävla igen, visst om jag hade tid att träna/vila och en ny cykel men så är det ju inte. Att träna på stig i skogen är däremot något jag gärna gjorde mer av!

Såg inte av så många skidåkare under tävlingen men Jonathan Steen och Pontus Nordström gjorde det bra. Kanske har cyklingstrenden bland längdskidåkare avtagit? Dom lär i alla fall både blivit trötta och fått bra träning i norbergsskogarna.

För min del blir det träning någon dag till innan jag ska börja vila upp mig för fjällmaran.

//Stefan

torsdag 20 juli 2017

Birgitta Dahl och kampen för jämställdhet

Om det är någon politiker jag kan ge epitetet idol så skulle det vara Birgitta Dahl! Kanske obegripligt för er som inte är statsvetarnördar men läs vidare. Jag stötte på en artikel i Dagens Arena för någon månad sedan om just Dahl som är en väldigt intressant sammanfattning av henner politiska liv. Självklart handlar det om jämställdhetskampen, och där har ju idrotten en hel del att lära av politiken.

När jag började hjälpa Maria med hennes bokprojekt om jämställdhetsfrågor inom och genusperspektiv på idrott för länge sedan så berättade jag en del om Birgitta Dahl som ett exempel på hur svensk politik har förändrats. Eftersom längdskidåkning och jämställdhet inte har en sån stark varken historisk eller nutida koppling så behöver man ju uppmuntran ibland! Politiken var ju rätt så patriarkal tidigare också för att uttrycka det milt!

Men svensk politik har ju numera onekligen jämställdhet som ett (om än spretande) övergripande paradigm. Nu kanske politiken var en lättare arena att förändra än idrotten, den ligger trots allt 40-50 år före. Arbetarrörelsen och liberalerna har ju alltid principiellt förespråkat jämställdhet, sedan dessa politiska riktningar bildades. Bonderörelsen och det traditionellt konservativa partiet, nutida moderaterna, må varit lika patriarkala som socialdemokraterna men det har inte saknats framträdande kvinnor där heller. Det mer nutida skapade konservativa partiet som benämns kristdemokraterna må vara/varit reaktionära på många sätt men är lustigt nog ett parti som på gräsrotsnivå varit uppbyggt i stor utsträckning på kvinnliga medlemmar. Och miljöpartiet har ju jämställdhet inskrivet i sitt partiledarskap (jämför med mer sentida idrotter som triathlon som är mer jämställda i grunden). Så finns ju i och för sig (fd)nazisterna som gillar jämställdhet om det kan användas till att tycka illa om andra folkgrupper än svenska. Men på det stora hela liksom.

Så kanske hade politiken bra förutsättningar i Sverige medan idrotten sakta jobbar sig upp från ett patriarkalt mörker.

Birgitta Dahls historia kan förhoppningsvis, förutom att vara en historisk lektion, vara en inspirationskälla för jämställdhetskampen var än den förs. För det är en stark historia. Från Dagens Arena:

"När hon valdes in i riksdagen 1968 var andelen kvinnor tolv procent.
När hon utsågs till talman 1994 hade riksdagen den högsta andelen kvinnliga ledamöter i världen – över 40 procent. I riksdagen blev hon 1969 första ledamoten som blev gravid – även detta ansågs som en skandal. Det väckte uppseende när hon startade ett partiöverskridande nätverk för kvinnliga ledamöter.

Ofta avfärdades hennes krav som »käringtjafs«

Som när hon 1964 i studentkåren kämpade för kvinnors rätt till uppdrag och daghem för barn till studenter.

»Det tog hus i helvete! Motståndarna mobiliserade och anordnade stormöten. Men det blev som jag föreslagit.«

När Birgitta Dahl 1962 skrev en artikel till den socialdemokratiska idétidskriften Tiden om jämställdhet publicerades den inte av dåvarande redaktör Kjell-Olof Feldt och hans redaktionskamrater med motiveringen: »Vi tycker så förbannat illa om dina åsikter, så vi tar inte in den.« Hon tog den vidare, kämpade för sin sak och vann sin strid.

Många år senare sa han: »Jag måste erkänna en sak och det är att i debatten om jämställdhet hade Birgitta rätt och jag fel.« De båda är sen länge goda vänner.

När hon 1975 motionerade i riksdagen om att bygga ut barnomsorgen till full behovstäckning, accepterade hon inte socialutskottets nej, trots att S hade majoritet, utan tog öppen kamp i kammaren. Och där fick hon socialminister Sven Aspling och sina partikamrater med sig. »Det kändes som en stor framgång – som att det är möjligt att ändra villkoren, förändra verkligheten med demokratiska medel.«"

Här finns boken om hennes politiska gärning.

//Stefan

Långpass och intervaller i Romme

Andra passet i Romme för året igår. Fick med mig Ronny och efter en uppvärmningsvända till toppen så blev det fyra långa och hårda drag. Jag tog det första med stavar (mest hufs) och resterande tre i form av löpning, jag kommer trots allt inte att ha några stavar med mig på fjällmaran. Ronny körde utan stavar på sista. Förutom att vi var sega på första vändan så hade vi bra fart på resten. Bitvis var jag trött i ryggen av stakningen och benen blir ju tunga efter några vändor, men det går klart åt rätt håll och benen håller bra också. Fick till två nedstigningar i rätt hög fart också för att vänja låren lite extra. Bra ställe Romme, nöjda efter 3.35h.

Nog blev vi lite trötta till slut...
Dagen avslutades med att Ronny "tvingade" mig att staka i en och en halv timme. Med och hade vi junioren Hugo och vi avverkade ett antal stakimpulser också, typiskt nog är det mest det som känns i kroppen så här dagen efter.

//Stefan

tisdag 18 juli 2017

Näsrullen 2017

Efter att ha avslutat träningen i Årefjällen på lördagen förförra veckan med ett hufspass uppför Skutan (så långt grusvägen går) var jag minst sagt trött men lika glad också. Två orsaker, lång backe (avslutade sen passet med att gå till toppen och springa ner i bra tempo) samt att kroppen svarade riktigt bra. Det var ju inte så att jag ville lämna fjällen men med några bra träningsdagar och stigande form så styrde jag ner mot Mora för Mora Trail på söndagen. Sprang 15km och hade bara som mål att benen skulle funka, startade ganska lugnt och avslutade så hårt jag kunde. Nöjd att jag kunde genomföra tävlingen på ett bra sätt även om benen inte var vana att löpa snabbt platt. Superfinbana också och 15 kilometer räcker väl för att ta ut sig.

Avslutade sedan träningsveckan med att rullskidpass där Maria gav sällskap (allt för kort stund dock) när vi klättrade upp ovanför Bergkarlås. Trött efter det.

Så jag har självklart som väntat varit lite sliten inför Näsrullen. Själva loppet är inte så mycket att säga om. Bra konkurrens och stenhård fart från början. Jag hade det segt i början och tappade tyvärr lite och hamnade i en tredjegrupp som jagade inte långt efter första (med Jimmie och Mathias) och andra (med bla Ronny och Jacke). Tyckte jag körde galet hårt första 10-15 kilometerna för att jaga och vi tappade inte så mycket. Tyvärr tappade vi stakfantomen Daniel Olsson efter halva loppet (när jag var som tröttast) och sen fick jag dra det mesta av loppet. Tappade så klart nån minut då men det var väl väntat.

Väljer att se det som ett bra genomfört pass där jag verkligen fick pressa mig, det är trots allt inte mycket som skiljer från att göra tävlingen riktigt bra. Imponerad av Jacke och Ronny som inte var långt ifrån täten, kan bli bra det där!

Nu har jag tagit det lite lugnt nån dag men ska snart köra en hård träningsperiod igen innan jag vilar upp mig för Fjällmaran den 5 augusti. Letar för övrigt efter löptävlingar innan dess för att få lite bättre form, som vanligt svårt att hitta nått i juli.

//Stefan

fredag 7 juli 2017

Stakning

Idag blev det ett långloppspass i Åre, det vanliga faktiskt. Började med att åka upp mot, och förbi Tännforsen en bit två gånger. 2.30h i god distansfart (med låg puls trots okej känsla) senare tog jag bilen ner till Åre igen och rullade mot Ullådalsbacken. Efter en del koffein och mental fokusering blev det ett kontrollerat race på 26 minuter blankt upp till toppen av vägen. Gick bättre än vad början av passet tydde på, men träning är ju verkligen inte enbart en fysisk prestation. Avslutade passet med att köra 5x5 minuter och backen en andra gång. Nöjd med det, passet genomfördes på 3/4:or där fint väder hjälpte rullet lite. Börjar bli okej tryck i stakningen trots lite slitna muskler i överkroppen.

Det lär väl dröja innan jag återkommer till Ullådalsbacken men alla som är i Åre borde prova! I morgon väntar förhoppningsvis löpning igen.

//Stefan

torsdag 6 juli 2017

Fjäll igen

Befinner mig i jämtlandsfjällen nu för några dagar. Igår blev det en intervalltur upp på Skutan som bjöd på blåst och vinter, min kropp bjöd på trötthet från staktävlingen. Fint ändå, första gången på typ 3 år jag var upp där, Fjällmaran har annars kommit i vägen. Ägnade kvällen till att staka mellan Undersåker, Edsåsdalen och Trillevallen. Bästa distansrundan jag känner till här uppe än så länge. Fjällkor efter vägen var kvällens djurbonus.

Idag blev det ett långt löppass från Vålådalen. Först Blanktjärnsrundan (första gången märkligt nog, förmodligen för att den är platt och inte fjäll) och sedan upp på fjället efter fjällmarabanan. Var ner en bra bit på andra sidan innan jag vände tillbaka. Benen kändes bättre idag, hård rullskidstakning har en tendens att göra ryggen stel när man ska löpa uppför. Riktigt mycket bättre väder idag också.

Fortsätter att träna lite det jag känner för. Mitt typ överbalastade vänsterknä blir bättre men jag kan ju inte löpa hur mycket som helst även om fjällen inbjuder till det. Så jag ska nog staka Ullådalsbacken i alla fall medan jag är här. Gjorde förresten comeback på Skierg på väg upp hit i tisdags kväll. Borde förmodligen träna mer sådant.

Var dimmigt på toppen så jag vände ner där kabinbanan slutar. Jag vet inte om Åreskutan är perfekt för skidträning men jag skulle vilja ta mig upp där oftare.
//Stefan

söndag 2 juli 2017

Engelbrektsrullen 2017

Efter en massa löpning, lite cykling, en del styrketräning och några hårda stakpass så var det dags för årets första rullskidtävling. Till skillnad från förra årets provtävling så var det full distans i form av 44 kilometer och ett startfält som skulle ge lite högre fart. Själv hade jag väl bara en förhoppning om att vara fräch i överkroppen och att orka hålla trycket i stakningen hyfsat länge.

Efter en lite trixig start kom vi ut på vägarna runt sjön och direkt ganska hög fart bort mot Nordansjö. Det var lite jobbigt i backen bort på Fraggvägen innan vi vände men det kändes som kroppen funkade bra och jag kunde pressa mig lite. Hängde med runt Klackberg men sen blev det lite tungt. Släppte mer och mer in mot byn samtidigt som ett av hjulen började gnissla och senare vobbla. Så var det roliga slut pga hjulhaveri. Synd när det kändes bra även om armarna började bli trötta.

Stannade efter varvningen och svängde i till bilen och bytte (!) till skidor med hela hjul. Inte så lätt med motivationen efter det tyvärr. Så jag fick jaga istället. Tappade ju på täten när jag var ensam men orkade ligga på ganska bra. Med cirka 7 kilometer kvar kom jag ikapp en grupp med Annika och några herråkare. Vilade lite bakom dom innan jag ägnade resten av loppet åt att pacea Annika in till mål, bara så hon skulle få bra träning. Visst åkte jag med lite lägre puls då men motvind är ju bra hjälp också. Så det blev ett bra pass till slut. Tror att det här är ett lopp med framtiden för sig.

Jag är dock lite less på materialproblem under rullskidtävlingar, det måste väl ta slut någon gång...

//Stefan