söndag 24 september 2017

Kia Fjällmaraton 2017

Dags för en tillbakablick på Fjällmaran då jag ägnar dagen åt att ha lite lätt ont i halsen istället för ett långloppspass med Fredrik och Ronny. Det är ju ett tag sedan starten gick den 5:e augusti i Vålådalen.

Även om Fjällmaran var ett stort mål för mig under årets barmarkssäsong så var den lika mycket en del som passade bra in i hur jag ville och borde träna inför vintern. Men ärligt talat handlar den mest om att det är kul att löpa i fjällen och att det är en typ av löpning som trots allt passar mig ganska bra. Mot slutet av skidsäsongen så kände jag mig väldigt sliten i överkroppen, tyckte inte alls att jag fick ut någon kapacitet i stakningen och faktum är nog att det bästa loppet jag gjorde var skatedelen på Grönklittsjakten, inte riktigt vad jag tänkt. Beslutet blev att vila från stakning bra länge och skjuta på rullskidåkningen. Självklart sliter stakfokuset som dagens långlopp ger och en paus är det nog fler än jag som behöver i bland, inte blir man heller dåligt tränad av att löpa och cykla. Så även om april innehöll så mycket skidåkning (även stakning) som jag hade möjlighet till så blev resten mer ren benträning.

I mitten av maj, efter en blandning av både långa/korta, platta/kuperade, snabba/lugna pass så började jag känna att vänster knä var överbelastat. Främst hade jag problem att löpa snabbt på hårt underlag. Kanske blev det för ensidigt för benen även om jag tränade färre timmar totalt. Kanske går jag på för hårt och långt med löpningen men jag har tre endast tre delar av löpning som jag är lite bra på, uthållighet i terräng, teknik i terräng, och utförslöpning i terräng (som ni ser hänger dom ihop). Springa en platt mil på 35 minuter efter två intervallpass eller en bra Ultravasa på halvlånga A2 pass funkar inte för mig. Så jag tränade på, för att orka 43 kilometer i augusti.

Så blev det så att jag löpte Sundsvall Ultra Trail. Med tanke på hur benen var inför så gick väl loppet helt okej, men det var en brutalt hård bana och långa 49 kilometer. Egentligen borde jag väl ha löpt i mer dämpade skor samt även valt den kortare distansen på 28 kilometer. Mina ben var efter knappt 2 månader med riktig löpträning inte riktigt redo. Å andra sidan genomförde jag ju loppet för att får löpa en till ultradistans och få den träningen. Så var det ett galet roligt och fint lopp också.

Efteråt kunde jag knappt gå och det mesta av den återstående löpträningen i juni gjordes på mosse. Bra i och för sig men får väl ingen vana av hårt underlag direkt.

Även om juli gav mer normal löpträning med en vända till Åre bland annat så var det egentligen inte förrän Ronny och jag körde vår träningstävling i Klackberg som jag kunde löpa så där riktigt hårt. Det blev lite för lite för mig.

Så till loppet då. Strax före starten pratar jag lite med min idrottskamrat Christian Seeger (fd sydtysk) om hur man ska lägga upp loppet. Som vanligt startar jag väldigt lugnt (eller så är det alla andra). När vi viker av grusvägen in på stigen upp mot Ottfjället så är det ganska många före mig men det rör sig ganska bra frammåt och är inga problem att springa om. Vid första tidskontrollen är jag 1 minut efter fjolåret och med tanke på tilltagande regn så är det ganska halt att ta sig fram så det känns helt okej. Dessutom känner jag att benen börjar piggna till, perfekt!

Innan det blir brant utför mot Nordbotten löper man några kilometer småkuperat (med fjällmått) på ganska stenigt underlag. Får sällskap av Christian igen och berättar hur vi ligger till (mot fjolåret) och att mina ben känns bra. Trycker på lagom hårt utom när det är brant uppför. Plötsligt försvinner vänster fot under mig och jag faller åt vänster rakt ner i marken, på stenarna. Det var väl ren tur att höften tog smällen och ingen vass sten träffade men det kändes ändå. Är uppe och springer vidare direkt, känner inget och vet egentligen inte hur det påverkade mig under resten av loppet. Men jag får väl inte tillbaka lättheten i benen nån gång. Fortsätter hur som helst snabbt ner mot Nordbotten och passerar bra många löpare.

Biten upp mot Hållfjället brukar vara seg för mig, kanske för att jag satsar hårt utför, kanske är det bara jobbigt. Christian är ifatt mig igen och jag får släppa sista biten från kontrollen upp mot toppen. Nu känns inte benen lätta längre och det var som jag hade tömt musklerna på deras extra krafter. Utför mot Ottsjö borde jag löpa snabbt och gör väl det i början men känner mig också lite dålig i magen, får stanna kort för att dricka och tappar en grupp löpare.

Från Ottsjö upp till Välliste går det riktigt segt. Plockar väl någon löpare men känner mig inte så motiverad längre närtiden rinner iväg. Siktade väl på att löpa snabbare och inte saktare än förra året. När vi kommer upp på kalfjället på väg mot Välliste så är det visserligen nästan så solen bryter igenom men det är riktigt lerigt och svårlöpt bitvis. Väl uppe på toppen så är det dock som vanligt, jag springer om några löpare direkt i det branta utför. Sista flacka biten är ganska tråkig men har man ingen som hotar bakom kan man bara försöka rulla på i ett bra tempo. Springer i mål 11minuter bakom fjolårets tid, ganska missnöjd.

Så här i efterhand var väl inte loppet så dåligt. Dom flesta sprang runt 10 minuter saktare (herrsegraren Svanebo undantagen som gjorde ett galet bra lopp) så min prestation var väl som året före. Kanske fick jag ut det jag hade i kroppen med min träningsbakgrund men nu har jag haft två år som inte funkat riktigt bra och det är lite irriterande. Kunde också genomföra loppet utan att jag kände något i knäna, var inte speciellt förstörd efteråt heller. Tog det dock försiktigt med löpningen resten av augusti och det har varit bra. Om det blir någon fortsättning nästa år vet jag inte men någon fjällmara ska jag springa, helst flera.

Stakningen då? Jo visst var det segt i början av sommaren och jag har fortsatt inte tränat jättemycket men kroppen känns bra och inga symptom av överbelastning. Benen däremot...

Resultat av Kia Fjällmaraton 2017 hittar ni här.

//Stefan




torsdag 21 september 2017

Träning på snö

En kort vistelse i Torsby blev det, två dagar men det var rätt lagom efter känslan jag hade på Besemerrullen. Skidåkning på snö är ju i och för sig mjukt och skonsamt men oftast jobbigare än på asfalt så man känner ju av det. Valde ändå att köra mest helkropp i skate och klassiskt, staka gjorde jag självklart en del men dels var jag riktigt sliten sen lördagen, dels så kommer jag ju att staka mycket mer på rullskidorna i höst. Träningen handlar ju både om att optimera utifrån förutsättningarna liksom att försöka har roligt under tiden, ibland blir det ett motsatsförhållande, ofta är det inget problem.

Lyckades köra ett intervallpass i skate och det är nog den roligaste träningen i tunneln. Eftersom flera norska åkare också hade skateintervaller planerat till tisdag förmiddag så var ju motivationsproblemen borta, sällskap är bra i en tunnel. Men dom (norska åkarna) kör ju så jäkla långa skateintervallpass, typ 60 minuter effektiv tid, inte superhårt men ändå. Å andra sidan gör ju jag det i stakning och klassiskt så det handlar väl om vad man vill bli bra på. Och numer har ju Norge åkare som är bra i skate också. Hur som helst är skateintervaller en underskattad träningsform av många långloppsåkare.

Samtidigt i tunneln (och utanför) var diverse materiallevarantörer på plats för att alla butiker som säjer längd i Sverige, för att testa osv. Försökte hinna med att prata med så många som möjligt om relevanta saker. Enklast är ju med en sån som Markus Jönsson som förutom att åka skidor snabbt även jobbar med Swenor, Rode och ett finskt stavmärke där vi helt enkelt hade lite tid att träna ihop. Blir en del kloka samtal. Diskuterade en del angående vilka skidor man ska staka på med Lasse Jonssson, tyckte väl att vi var överrens. Primateria från Uppsala är ju både intressanta och seriösa och där handlar samtalen mycket om att jämföra erfarenheter. Överlag brukar det funka så att ju mer man delar med sig av kunskap, ju mer får man tillbaka. Och det finns en hel del att veta...

Skidtunneln efter typ 10 år...

Nu ägnar jag mig åt vila och lite lätt träning och hoppas kunna trycka på i helgen igen.

//Stefan

lördag 16 september 2017

Bessemerrullen 2017

Så Bessemerrullen idag, 52 kilometer platt stakning. Formen har ju varit bra senaste veckorna men efter att ha känt mig lite ansträngd i halsen dom senaste mornarna så fick jag ett riktigt tungt race. Egentligen kände jag direkt efter start att kroppen inte ville köra max idag, hade ingen riktig kraft alls i musklerna. Hoppades väl att det skulle lossna efter ett tag.

Sladdade bak i tätklungan en 6-7 kilometer men sen försvan den. Åkte själv ett tag innan en grupp kom ikapp mig. Var rädd att det skulle bli dragjobb för mig hela tiden men istället fick vi till ett rätt bra sammarbete. Även om vi tog ikapp 2 åkare så dras ju fältet ut och man tappar hela tiden. Jag försökte trycka det jag hade och även om det inte svarade alls så blev det väl lite jobbigt. åkte i alla fall ifrån klungan på slutet och fick känna mig lite stark. Så det blev rena motsatsen till känslan jag hade i Skokloster. Tråkigt men det brukar ju gå upp och ner för mig under barmarkssäsongen. Och Ronny åkte ju väldigt bra så det är ju bara att köra ifrån honom på nästa intervallpass.

Kul ändå med en rullskidtävling som växer och många motionärer som hittar dit, mer skidåkare helt enkelt. Det kan dock vara på plats med några ord om den manliga dominansen bland deltagare på rullskidtävlingar, det är ju faktiskt värre än på vinterns långlopp på snö. Det är inte helt enkelt att hitta svar men det finns lite ledtrådar som man kan jobba med. Ska dock återkomma till det senare men en bra utgångspunkt kan vara att inte se det som en fråga som kvinnorna får lösa.

Nu får vi se om det blir ont i halsen eller om det blir en tur till Torsby. Rullskidtävlingarna är nog slut för mig den här säsongen även om det finns några intressanta kvar.

//Stefan

tisdag 5 september 2017

Skoklosterrullen 2017

Skateintervallerna med Ronny gav ju lite i alla fall! Brukar vara så med den typen av intervaller. Så jag åkte mot Skokoster men en ganska bra känsla.

Tidigt på plats för att prova låneskidor från Skigo. Såg en del av banan påväg till starten, lite backar ändå, riktigt fint! Skidorna gick bra och jag tog några hårdare drag uppför startbacken. Rullade ner till bilen 25 minuter före för att fixa det sista med stavar, vätskebälte och liknande. Åkte lite mer för att rullskidhjulen skulle vara varma och maximalt lättrullade, tyckte jag förberett mig bra och rullade ner till starten med 5 minuter tillgodo. Får då höra att vi plötsligt får åka på egna skidor. Skigoskidorna rullar bra men jag vet att mina Elpex med rosa hjul kommer att rulla bättre, när dom är varma!

Så jag står alltså på startlinjen med riktigt sega 2:or. Hur jag borde vetat att jag skulle värma upp ett par egna skidor också, ja det vet jag inte faktiskt.

Loppet då. Tappade ju i backen ordentligt och hamnade en bit bak men började jaga när det blev flackare och hjulen började rulla bättre (det tar typ 5 minuter men dom blir ytterligare lite bättre, lite krångligt detta). Har väl bara 20 sekunder upp till täten och får med mig Jelinek i rygg och jagar på några kilometer ikapp en 6-7 åkare. Ganska trött då! Rullskidtävlingar handlar ju om att orka köra riktigt hårt när man behöver det, om man ska åka bra så att säga, och då handlar det också om att inte behöva köra hårt i onödan.

Nu kände jag mig ganska pigg ändå och efter några kilometer till hade några fler släppt. Då kör någon på min vänsterstav och lite senare lossnar min spets. Så efter 10 kilometer försvann segerchanserna...

Resten av loppet blev (som vanligt) att fokusera på att få ett bra träningspass. Åkte dom dryga två varv som var kvar med en eller två till åkare och vi hade bra sammarbete fast jag försökte dra så mycket jag kunde. Såg väl att det var bättre att sammarbeta än att dra ifrån själv, och vi plockade ju någon hela tiden. Med 4 kilometer kvar så tackade jag mitt sista sällskap och stakade max fram till backen ner mot målet. Rullade in som trea.

Uppfyllde målet med att få bra träning och dessutom så kändes kroppen bättre som planerat. Stort tack till David Holmström som var där (med CCC1000) och matchade efter banan, det hjälpte!

Nu är det väl bara att fortsätta hoppas på en rullskidtävling där allt funkar.

Vann en bok som följd av tredjeplatsen. Känns väl passande att ta del av den kunskapen då jag rör mig en del i fjällvärden, inte minst respektfullt mot dom som samlat kunskap om sin värld genom århundranden av erfarenhet. Sverker Sörlin benämner Yngve Ryd och Johan Rassa som "Mästare", det lovar gott. Tänker också att jag kan imponera på Nina Lintzén även om hon har doktorerat med en annan inriktning kring snö.