måndag 21 november 2016

Tales from the double poling side

Man är ju inte så älskad av FIS länge, om man stakar alltså. Plötsligt en ny regel om stavlängd och tal om att slopa den klassiska stilen om vi fortsätter staka. Vegard Ulvang verkar tycka att den klassiska åkningen nog ändå var som bäst när han själv var bäst, dvs OS 3-milen 1992. Samtidigt lyckas han skriva en artikel där han missar att långloppsdamerna också stakar, man förstår ju om dom känner sig upprörda över verklighetsbeskrivningen.

Vad har hänt då? Jo inom långloppen har stakning blivit normen för toppen av åkarna därför att det helt enkelt oftast är det optimala sättet att prestera i den typen av lopp. Så vi tittat på varandra och försöker räkna ut hur vi ska staka bättre. Ingen tittar dock snett på någon oavsett längd på stavar eller om man har fästvalla under skidorna. Och intresset för långlopp minskar ju inte...

På traditionella distanser, inte lika mycket stakning! I några VC-lopp dom senaste säsongerna har flera av dom bästa herrarna stakat där den gemensama nämnaren tycks vara lite lättare kupering på dessa banorna. Och då slår FIS bakut! Bland damerna då? Jag vill minnas att Britta Johansson Norgren stakat en VC-sprint och efter lite efterforskande får jag veta att Ingvild Flugstad Östberg stakade det klassiska loppet i dom norska premiärtävlingarna i Beito förra säsongen. Jo visst har det stakats i VC-sprinter bland herrarna en del men åter igen är den gemensamma nämnaren relativt lätta banor.

Man kan ju tycka att FIS överreagerar lite? Och vill man se alla diagonala så kan man väl titta på damerna, fast dom hade ju inte Ulvang noterat ändå. Om det hela inte handlar om oro för konkurrens från långloppen?

Om vi ser på dom klassiska loppen i helgens tävlingar i Brux så stakade både Britta och Bysse på ett imponerande sätt. Men med tuffa banor, ganska segt före och lite mjukt stavfäste. Då vinner dom konditionsmonster som åker med fäste och huserar i världseliten på traditionella distanser. Av precis samma anledning så går det fortare att åka klassiskt med alla växlar på Lugnets VM-banor mot att enbart staka. Så vad är problemet egentligen? Om det nu inte är långloppen?

Varför stakar vi i långloppen utan fästvalla under skidorna? För det första åker vi på lättare banor och med ökat fokus på stakkapacitet så så förlorar man inte något i backarna på att gå utan fäste. Förmodligen är det lite energisnålare att staka än att åka med hela kroppen och kräver inte riktigt samma konditionskapacitet. Men framför allt stakar vi för att det är svårt att valla fäste utan att det förstör glidet när man stakar. Och då hänger man inte med på dom flacka partierna. Det hela kunde ju i och för sig lösas genom att köra långloppen med individuell start, men med tanke på att FIS ändrade ändrade 5-milen på grund av oro att Anders Södergern skulle vinna hela tiden så lär väl inte det hända...

Så vad är problemet FIS?

//Stefan


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar