Längdskidåkning. Patriarkatet. Marie Svan

Förra våren skrev jag lite kort om Damernas VM och den stora förändring som skett inom svensk längdskidåkning i och med att damerna tar plats på ett lika naturligt sätt som herrarna numera. Lite kort blickade jag tillbaka på mina minnen av svensk damskidåkning, och dom var ju avsevärt mycket mindre än av herrarna. Har sedan dess diskuterar och jämfört erfarenheter med Maria många gånger och slående är fortfarande hur undanskymda dom svenska längddamerna har varit historiskt sett. På något sätt så passar vår idrott utmärkt som ett exempel för att visa det spänningsfält inom vilket en patriarkal ordning härskar. Där flickor och kvinnor fram till nu alltid varit satta på undantag.

Egentligen är det ju en guldgruva för forskare och journalister att jobba med. Den fråga som återkommer hela tiden för mig är hur idrotten har halkat efter det omgivande samhället? Varken en ny eller orginell fråga liksom en fråga som många ställt före mig. Icke desto mindre kan vi konstatera att inom idrotten har mäns makt över kvinnor varit extremt tydlig och lever kvar på många plan. En fristad för patriarkatet!

Kanske känner man på något sätt att flickor och kvinnor har fått chansen att vara med sedan länge och då är det liksom bra. Det tillåts skymma hur både manligt kodad idrottsrörelsen är och hur stark mäns makt över kvinnor inom den är. En viktig del i att komma till rätta med den här ojämställdheten är att synliggöra dom damer som varit aktiva inom längdskidåkningen. Så jag har funderat mycket på hur dom som var med innan svensk damskidåkning blev stort själva upplevde det? Eftersom jag inte haft tid att varken göra intervjuer eller sätta ihop det till en bok så använde jag den populära forskningsmetoden Google! 

Så här säger Marie Svan om sina erfarenheter som kvinnlig landslagsåkare i Sportmagasinet Dalarna:

– När jag var aktiv var killarna nummer ett. Vi tjejer var något som katten släpat in. Vi fick kritik för att vi inte nådde så bra resultat. Det värsta var en presskonferens i VM i Seefeld 1985, som för övrigt var min allra första. Då var vi tjejer inte vatten värda. Jag minns att det var så hårda tongångar att jag började gråta, jag var helt oförberedd på att bli värdelösförklarad av media.
– Under den epoken borde ledarna ha insett att de skulle peppa oss. Att ha någon som trodde på det vi gjorde hade varit av stor betydelse, säger Marie.

Nu frågar jag ödmjukt, varför i helvete känner vi inte till den här historien bättre? Det handlar alltså om våran idrott! Och utrymmet för genusanalyser tycks vara obegränsat.

I perspektiv på det Marie Svan säger så blir det ju ännu bättre att handlingsutrymmet för damskidåkare är så mycket större numera. Charlotte Kalla är den stora stjärnan. Anna Haag bygger sitt varumärke. Maria Rydqvist för jämställdhetskampen. Och det stora ligger egentligen inte i att dom tillåts ta plats, utan att dom själva väljer att göra det. Samtidigt som dom åker skidor snabbt så klart.  Det är inte 80 eller 90-tal längre...

//Stefan