Ni vet Maria Rydqvist, hon som har lyft frågan (som det så fint heter) om frånvaron av kvinnliga topptränare inom SSF ett bra tag nu?! Ofta har svaret varit att det är svårt att hitta kvinnor som är intresserade och vill satsa. Johan Sares lyckades till och med hävda att kvinnliga tränare var dåligt utbildade. Det kan möjligtvis finnas andra orsaker!
Så här säger Anja Pärsson till Expressen om det hon sett att kvinnliga ledare fått stå ut med:
– Det finns ändå en extremt stor andel män som sitter på makten i
idrottsvärlden. Kolla bara bland tränare, där är det väldigt få kvinnor.
Och jag känner många kvinnliga tränare som har blivit otroligt
förtryckta i de roller de har i förbund eller liknande, så det är
svårjobbat. Ska man förändra idrottsvärlden så måste man förändra på den
högsta nivån. Idrottsledare måste sätta ner foten och bestämma hur det
ska se ut.
Det tycks finnas ett ytterligare problem än kvinnorna själva! Kanske något att tänka på.
Johanna Frändén och Simon Bank skriver i Aftonbladet, här och här, om jämställdhet och misogyni inom både idrotten och idrottsjournalistiken. Insiktsfullt och läsvärt. För att återknyta till min inledning och citera Frändén så:
Det är, intressant nog, nästan alltid kvinnliga sportjournalister som
får frågor om varför kvinnliga sportjournalister marginaliseras.
Åter igen, att lägga ansvaret och problemet på kvinnorna. Kanske kan MeToo ta bort lite av den vanföreställningen. Rikta uppmärksamheten dit problemet ofta ligger när det kommer till jämställdhetsfrågor, män...
//Stefan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar