Sundsvall Trail 2018

Den 3:e juni avgjordes Sundsvall Trail för andra gången. Jag stod på startlinjen igen men den här gången på halva distansen, 25km. Den långa banan var i år 52km och med tanke på hur 48km dödade benen förra året så var det ett självklart val. Den långa hade varit kul att löpa men ibland kan man behöva ta det lite försiktigt också. Jag räknade ändå med runt 3 timmars löpning för att ta mig runt. Bitvis var det samma bana som förra året, bitvis nytt. Målet var i år beläget på toppen av Södra Bergets slalombacke och massvis med fin stig och  obanad löpning var att vänta. Sveriges finaste terränglopp och något som passar mina löpkvaliteter väldigt bra.

Kort löptur kvällen före runt på toppen av Södra. Sidsjöbacken i solsken bla.

Starten för 25km var lagd strax bredvid älven innanför E4:an sett från Kvissleby. Långa banan passerade här och dom första hann löpa förbi oss innan vi startade, dom såg ut att ha allt för bra fart efter nästan 3 mil! Tänkte att dom som startade 8 på morgonen hade det bra, vi som startade 11 skulle få det lite varmare.

Som vanligt går det märkligt fort i starten. Vi tog en runda längs några sandiga backar efter älven. Det första jag ser efter älven är en gammal sundsvallsbekant vid namn Peder, han hade som vanligt med sig sin MTB så allt var nog bra där. Vi tar en lång och brant trapp upp från älvstranden och jag bestämmer mig för att låta dom som vill gå ifrån mig och umgås med mjölksyran göra det, en lång tävling väntade trots allt. Vi passerade över landsvägen (faktiskt i botten av en av dom finaste rullskidbackarna i Sundsvall) och efter att tävlingsledaren David Holmberg hejat på oss började stigningen mot Omsberget.

Känns lite bättre när det är en konstant stigning och jag kommer ifatt en grupp löpare starx före mig. Trycker på lite mer när stigen blir allt mer obanad och lutningen ökar, får med mig en tävlande från Sundsvalls OK tror jag. Uppför Ombergsväggen håller han farten och det är perfekt för mig i klättringen, för det är näst intill klättring, absolut ingen löpning här! Upp mot toppen är vi ensamma och håller farten rätt bra över fina hällmarker. Innan det vänder neråt så får vi klättra (den här gången verkligen klättra med ett rep) ner i en bergsspricka som är så smal att jag lyckas slå sönder glaset på min klocka. Hård bana!

Ner mot Tallstugan och första vätskekontrollen tar jag över dragarbetet och utnyttjar fallhöjden. Minns inte om vi kom ikapp någon utför men det var ett gäng löpare vid kontrollen så vi hade nog hållt rätt bra fart. Banan är som sagt riktig terränglöpning så kilometerna går inte så fort (tänk klättringen upp på Omsberget) så det tog tid till Tallstugan. Jag hade fortfarande vätska med mig men dom andra löparna stannade och ut från kontrollen var i kanske tre stycken rätt nära varandra. Efter att ha rättat till en sko så fick jag igen sällskap och draghjälp när vi löper mot Midskogsberget. Någonstans i dessa trakter passerade vi några av dom främsta i långa klassen, här såg dom märkbart trötta ut!

Midskogsberget har liksom Omsberget en galet fin tallhällmarksskog att vistas i, i tillägg även bitvis en utsikt över älv så väl som hav och skogen runt om! På den tiden jag bodde i Sundsvall var Tallstugan oftast det lägsta vi kom på löpturerna innan vi vände hemåt. Så Omsberget och Midskogsberget har varit en fin upplevelse dom här två åren av Sundsvall Trail! Halva Midskogsberget hade jag i år sällskap innan han tappade och vid en klyfta där man kunde välja mellan att gå över en stock eller springa runt passerade jag två till som balancerade på stocken! I deras fall var den inte snabbare! Uppåt i fältet alltså.

Det var varmt men inte för varmt. Jag hade druckit rätt mycket före starten och under första halvan och kände att jag låg hyfsat rätt i tempo. Midskogsberget kändes lättare i år och jag kunde njuta av löpningen när det lutade utför igen. Funderade på varför så många tycktes öppna för hårt. Kanske underskattade dom banan eller så visste jag vad som väntade efter förra året. Hur som helst var det väldigt rolig löpning där och då!

Upp mot Fågelberget var det tvärt om bitvis rätt tråkig löpning på stora stigar men kanske är det kontrasten mot den tidigare delen av banan eller så är det bara att jag har använd dom här stigarna så många gånger tidigare. Dricker lite och fyller på vid Fågelbergsstugan. Utför går det som vanligt lätt och där vet jag ju att jag springer snabbt även mot dom bättre löparna. Passerar nån löpare här och där vidare mot Södra och det känns väl rätt bra. Försöker få i mig geler så ofta jag orkar.

Vid sista kontrollen är vi inne på Södras spårsystem. Det skulle vara en lätt sak att ta sig till mål härifrån men så funkar inte den här tävlingen, små stigar och fortsatt delvis obanat (!) är det som gäller. Dessutom så stiger det ju mot toppen på Södra. Passerar en sista konkurrent med några kilometer kvar så det är bara att jaga på även om man inte vet hur man ligger till. Sista biten kommer vi ut på asfalten innan vi rundar Hotellet för att kort utför slalombacken och sen upp till målet. Löper ganska nöjd sista biten då jag ser på klockan att jag går för en tid runt 2.50h. Bra!

Fin målgång! Nolbykullen var fin förra året men nog bör det vara en avslutning på Södra som i år.

Gott så! Avslutningen av loppet var bland det bättre jag gjort inom löptävlandet. Vidhåller fortsatt att det är Sveriges finaste terränglopp över längre distanser. Fjällen är ju fjäll men dom här banorna David Holmberg gör är sjukt fina och utmanande. Kanske saknade man bara lite flera skidåkare i startlistan.

Resultat hittar ni här.

//Stefan