Caster Semenya och kraven på kvinnlighet

Som så många andra är jag inte utbildad på den mänskliga kroppen. Jag har inte heller läst Cas dom (som inte är offentlig än i alla fall). Jag har inte heller satt mig in i frågan medicinskt annat än alla tidningsartiklar jag läst över flera års tid. Men jag vet en hel det om samhällets syn på kön/genus och det är rätt relevant här!

Då vi oftast delar upp tävlingsidrott i dam och herrklass blir inte kraven på att definiera vem som är dam/herr ologiska. Det är ett problem som inte går att komma ifrån. I vanliga fall brukar man utgå från vad individen själv definierar sig som, åtminstone tycks vårat samhälle ha kommit så långt. Krav på att kvinnor ska bevisa sin kvinnlighet alternativt medicinskt ändra hormonnivåer för att för att bli godkänd som kvinna skulle betraktas som ett grovt övergrepp på individen i det övriga samhället.

Men om vi då har damklasser i idrotten för att kvinnor generellt presterar sämre än män så får väl det den logiska konsekvensen att kvinnliga idrottare måste bevisa sin kvinnlighet? Och det har ju funnits tidigare försök med könstester som inte direkt övertygat i sin etik gentemot dom individer som blivit utsatta.

Så till Caster Semenya, hyperandrogena kvinnor och testosterongränser för idrottsgrenar.

Först kan vi konstatera att våra krav för vad som är kvinnligt respektive manligt är en konstruktion som vi gör kulturellt. Det må finnas generella biologiska skillnader men poängen är att vi ger dom en innebörd, det vi förstår som kön. Och gränserna är inte knivskarpa, tvärt om!

Så det finns en del frågor idrottsrörelsen måste reda ut för sig egen skull lika mycket som för dom hyperandrogena kvinnornas skull.

1. Reflektera över varför frågan blir ett sådant stort problem då Caster Semenya dominerar 800 meter, IAAF verkar mena att idrottare ska utredas vid misstanke i framtiden och då kommer ju speciellt framgångsrika damer att pekas ut.

2. Av punkt 1 följer att idrottsrörelsen måste reflektera över vilken roll Caster Semenyas utseende påverkar. Vi vet alla att hon inte passar in i mallen för rådande kvinnliga utseendeideal. Hur påverkar det försöken att tvångsmedicinera henne?

3. IAAF har ett jobba att göra med att presentera forskning som visar att enbart högre testosteronnivåer gör sådan skillnad. Jag utgår från att det finns i domen från Cas men det måste upp offentligt för diskussion.

4. Av punkt 3 följer att idrottsrörelsen (om den inför testosterongränser) förklarar filosofiskt och etiskt varför just den saken ska vara avgörande för bedömningen vem som ska få tävla som kvinna. Varför måste det vara likheter i testosteronnivåer när andra biologiska skillnader tillåts? Det är i grund och botten en fråga om hur vi definierar kön i vår kultur, inte biologiska skillnader mellan individer.

Som det är nu övertygar inte IAAF:s syn på saken. Potentialen för övergrepp i idrottsrörelsens namn är stora, även om det skulle handla om få personer.

//Stefan

Vi måste våga prata om det!

Så här skriver Sofia Henriksson på sin blogg om att hon måste ta ett uppehåll från skidåkningen på grund av ätstörningar. Eftersom jag har personliga erfarenheter från närstående med liknande problematik så gör det naturligtvis ont att läsa, eftersom jag är intresserad av ämnet så tycker jag att det är viktigt att det diskuteras. För Sofia kan jag bara hoppas att det går bra, att hon får all den hjälp hon behöver, för det behöver en person som hamnat i dessa problem. För resten av skidsverige hoppas jag att vi lär oss något om problemet, för vi måste prata om ätstörningar!

Vi måste prata om att män/kvinnor, pojkar/flickor förhåller sig (kulturellt) på olika sätt till kraven att äta riktigt och att ha en lätt kropp för att prestera bra.

Vi måste prata om att män och kvinnor biologiskt har olika nivåer på vad som är en sund kroppssammansättning.

Vi måste prata om att vi ägnar oss åt en idrott där goda resultat premieras av att tävla med en låg nivå underhudsfett.

Vi måste prata om att många åkare faktiskt bantar ganska ordentligt till tävlingssäsongen.

Vi måste prata om att vi längdskidåkare faktiskt skapar en mycket skev bild av vad som är en normal kropp.

Vi måste prata om allt detta inom toppen av längdsverige, landslagsåkare så väl som ledare för att sätta ett gott exempel och vara öppna.

Men fram för allt måste vi våga fråga när en tjej (eller mer sällan, en kille) börjar bli för tunn. Det är en mycket liten kostnad att någon kanske blir väldigt arg på dig mot att man kanske kan stoppa problemen i tid.

Ut och prata nu då!

//Stefan

Frågan är inte var alla damskidåkare är. Frågan är varför dom ska vara intresserade av att vara med över huvud taget?

När en samhällsvetare studerar genusfrågor brukar hen titta lite extra där det förekommer kraftiga könsobalanser. Bara för att det tyder på en situation där individens fulla potential inte ges möjlighet att förverkligas. Maria Rydqvist har ju tidigare förtjänstfullt uppmärksammat obalansen hos tränarkåren i fråga om jämställd representation. Bra det men hon har också kort blickat mot långloppscenen och skriver kort om könsobalansen där. En scen där det knappast föreligger någon jämställd representation bland dom aktiva. Och det än nästan lika illa som bland landslagstränare.

Det är riktigt att långloppen har haft en otroligt stark utveckling i fråga om både deltagarantal och elit, i tillägg ger längdskidåkningen en större bredd och möjligheter för flera att satsa på sin idrott. Men frågan är om det inte gäller bara herrar?

I motsats till långloppen så ses traditionella distanser som något på nedgång och mycket riktigt så krymper startfälten på Sverigecup och SM, förmodligen till förmån för långlopp bland annat. Men nu ser vi på det ur könsfördelning. Skandinaviska cupen i Falun hade på dom inledande individuella distansloppen 89 damer i mål respektive 174 herrar. Det är alltså ungefär hälften så många damer som herrar som är intresserade av att tävla där. Det må vara illa och indikera att det finns trösklar som hindrar damer på ett sätt som inte påverkar herrar. Men titta på säsongens första stora långlopp i Sverige, Axa-skimaraton. En snabb titt på resultatlistan ger att det går ungefär en (1!) damtävlingsåkare på tio (10!) herrtävlingsåkare. Räknar man in alla herrar längre bak i resultatlistan som satsar seriöst på sin idrott så blir förmodligen skillnaden ännu större.

Låt oss tänka att vi i dag hittade ett parlament i ett demokratiskt land där det gick en (1) vald kvinnlig representant på (2) valda manliga representanter så skulle dom flesta av oss anse att det står riktigt illa till med könsbalansen i det landets politiska system. Skulle vi sen hitta ett land där det går en (1) kvinna på tio (10) manliga representanter skulle vi förmodligen studera ett politiskt system från början av 1900-talet och demokratins genombrott! Frågan är då, och den är inte på något sätt retorisk, befinner sig långloppsåkningen på 1920-talets nivå? Och om den gör det, vad finns det då för anledning för kvinnor att vilja ingå i en sådan värld?

Jag är mycket väl medveten om att det inte på något sätt är en katastrof för vårt samhälle om inte så många kvinnor ägnar sig åt långloppsåkning. Det finns också för individen massor av andra intressanta saker att fylla sitt liv med. Representationen i demokratiska beslutsorgan är också långt viktigare än längdskidsporten. Men dom 89 damer som gick i mål i Falun på Skandinaviska cupen visar att det inte råder någon brist på kvinnor som vill tävla på skidor. och inom långloppsåkningen håller något på att gå riktigt snett.

Förklaringar liksom orsaker samt lösningar snurrar efter en stunds tänkande runt i mitt huvud och det är som vanligt en stor röra av strukturer (i samhällsvetenskaplig mening) och mekanismer som samverkar. På ett individuellt plan ser dom vardagliga förutsättningarna olika ut för kvinnor och män. Därtill har vi omgivningens förväntningar. Sen har vi uppenbara skillnader hur team/klubbar satsar på damer och herrar. Medias bild av vem som är långloppsåkare och vilket kön som kommer först är lika så ytterst avgörande. Lika så hur arrangemangen genomförs, tänk debatten om damer ska starta före herrar eller inte. Kanske någon som har ett förslag på lösningar som jag inte känner till?

Två saker på organisationsnivå för långloppstävlingarna tänker jag på direkt. För det första. Släpp damerna först! På Axa-skimaraton måste det ha varit fullständigt omöjligt för damerna att tävla mot VARANDRA till en början. Vasaloppet är ju ett ännu bättre exempel.

För det andra. Ski Classic måste kräva att alla team med herrar har lika många damer med under en säsong, annars ute ur tävlingen. Och, ja, samtidigt bör rena damteam tillåtas då det är ett sätt att komma tillrätta med en rådande obalans.

En dam på tio herrar, låter som en verksamhet för kvinnor att satsa på va?

//Stefan

Den manliga tränarnormen

Längdlandslaget fick ju en ny tränarorganisation nyligen. Rickard Grip blir förbundskapten och till sin hjälp har han Mattias, Johan, Mats, Tobias och Anders. Säkerligen har dessa personer fått sina poster på bas av en gedigen kompetens och erfarenhet, säkerligen är dom inte inkvoterade på grund av sitt manliga kön men man undrar ju?

Hur ser karriärvägen ut för kvinnliga tränare/fd tävlingsåkare? Varför återfinns dom inte i landslagen?

//Stefan

På jakt efter kvinnligheten

Maratonbloggaren Petra Månström diskuterar kroppsideal för konditionsidrottande män och kvinnor och förändringar hon ser i detta. Kanske är det tveksamt om skiften i ideal går så snabbt som 5 år men hon har en poäng i hur en konditionsidrottstrend påverkar möjligheten för kvinnor att vara kvinna. Och som alla vet så är kvinna någonting man blir och inte någonting man är (eftersom vi alla har en grundläggande kunskap om sociala processer, dvs könsrollen måste hela tiden återskapas, ingenting är av sig självt).

Det må pågå en process som långsiktigt förändrar det som vi uppfattar som manlighet men jag vill ändå hävda att idrottande generellt är tämligen okomplicerat att kombinera med nämnda manlighet (dvs det som en man antas vara). Fysisk prestation, muskulär kropp och strävan mot segrar, det känns väl okej för en man att ägna sig åt? Den andra delen som Månström skriver om är intressantare. Hur kombinera konditionsidrottande med kvinnlighet? Att kombinera stora bröst med väldefinierade magrutor kanske inte är är ett ideal i bredare befolkningsgrupper (dessutom är det en viss biologisk motsättning i det) men det ger en bild av hur det kvinliga idealet fungerar.

Du (som kvinna) kan inte riktigt ta bort den erotiserade kroppen och den omvårdande modern ur ekvationen. Du får gärna idrotta men du ska se kvinnlig ut. Du får gärna göra karriär men du ska ta hand om barnen.

Den mest intressanta delen är dock när Månström redogör för några av kommentarerna på hennes föregående inlägg. Föjlande citat beskriver önkemål kring hur en kvinna ska vara:

"Långt tjockt hår, sund hy, putig välformad rund rumpa, smal midja och mjuka former."
"Långt hår och klänning/kjol en annan."

"Med stora bröst, stor bak, smal midja och långt hår."
Vad kvinnor (inte) ska göra:

"Manliga intressen behöver hon absolut inte ha."

"Vill jag inte att hon försöker tävla med mig i styrke– och uthållighetssporter."
"Jag har aldrig träffat en kvinna som har nämnt att hon skulle vilja springa ett maraton."

"Har som mål i livet att bilda familj med sin man."
Och slutligen vems fel det är:

Däremot har mediaeliten ställt en massa nya krav på kvinnor vad gäller karriär och livsstil. Jag är rätt säker på att det är mediaeliten och inte männen som vill att kvinnor ska springa maraton.”

Nu vill jag för tydlighetens skull skriva att detta är ett axplock av kommentarer som på inget sätt representarar alla män och det finns även andra åsikter. Vi bör nu inte dra alla män över en kam som så ofta görs i samhällsdebatten. Dessutom kan vi dra två slutsatser:

Dels att jag tillhör mediaeliten, dels att män kanske borde begränsa sina offentliga uttryck om hur kvinnor bör vara.

//Stefan

Caster Semenya och kravet på kvinnlighet

Värt att påminna om Caster Semenya, sydafrikanska 800-meter löparen, som inte klarade kraven på kvinnlighet. Saxat från Jezebel.com här under.

The issue has been a hot topic in South Africa ever since 21-year-old Caster Semenya won an 800-meter world championship and her competitors called her out for her "muscular biceps" and "husky voice." "These kind of people should not run with us. For me, she's not a woman. She's a man," said Elisa Cusma, who placed sixth in the race. Some might think Cusma sounds like a sore loser, but the IAAF has decreed that women like Semenya must have surgery or receive hormone therapy prescribed by an IAAF expert medical panel if they want to continue to compete, because they have an "unfair advantage," said Dr. Stéphane Bermon, coordinator of the IAAF working group on Hyperandrogenism and Sex Reassignment in Female Athletics. "More muscle mass, easier recovery and a higher level of blood red cells."

Påtvingade hormonbehandlingar, känns lite öststyskt på något vis. Verkligheten måste vara lite jobbig, typ för tjejer som har muskler.

//Stefan 

Delusions of gender

Cordelia Fine, psykolog som håller en intressant föreläsning om hur våra könsroller påstås komma från skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor och deras konstruktioner. Här är Del 1 och  Del 2. En  genomgång av dagens populärvetenskapliga påståenden om att kvinnor är från Venus och att män är från Mars och den bristfälliga vetenskapliga grunden för dessa påståenden.

Dessutom har Fine en stor kunskap om dessa påståenden ska förstås snarare som politik än som vetenskap. Skriver man en bok om att män och kvinnor har olika beteendemönster grundat i biologin och har en bristfällig vetenskaplig grundför sina påståenden så består boken av två saker, POLITIK och ÖNSKETÄNKANDE. Som bonus handlar föreläsningen även om vetenskaplig metod, för er som gillar det.

//Stefan

Det andra könet

Hade en intressant diskussion med en långloppsåkande vän för en tid sedan som är relevant såhär i tjejvasatider. Ni vet säkert att vi har mycket färre damåkare än herråkare både nationellt som internationellt i långloppsvärlden. Som jag skrivit förut så finns det inget självändamål i att önska flera tävlande damer. Men, när vi har en väldigt stor skillnad mellan antalet tävlande herrar och damer så uppstår ändå frågan vad det beror på och vilka mekanismer som ligger bakom. Som sociolog misstänker man att långloppstävlande är manligt kodat och således något som kvinnor inte förväntas delta i samt inte heller ser som en möjlig tävlingskarriär. Nu tror jag kanske att dom hinder som finns för en mera jämlik fördelning mellan antalet tävlande damer och herrar inte till största delen ligger inom skidvärlden utan att det är andra strukturer i samhället som påverkar i en mycket större utsträckning. Men, det var trots allt skidvärlden som jag nu skulle skriva om.

Ni vet Tiger-cupen som inte hade något andrapris. Inte hade dom heller någon damklass, min vän morrade lite över det och berättade om några andra lopp hon hade åkt. 10.000kr till herrsegraren och en prydnad till damsegraren.

"Anledningen sades vara att det i damklassen bara är en som kan vinna, men om man då istället skulle tänka att Jörgen Aukland kom hit och åkte tävlingen så skulle bara han kunna vinna herrklassen också då ingen av herråkarna ens är bland de 150 första på Vasaloppet. Skulle man då ta bort prispengarna?"

Försvaret för ojämlikhet tar sig underliga uttryck ibland. Kanske lite av förklaringen ligger i skidvärden i alla fall? Nu åker jag mot Dalarna och hjälper till på Tjejvasan, en tävling som delar ut lite "extra" pengar till damerna. Och med tanke på att kvinnor var förbjudna att åka Vasaloppet tidigare så känns ju det helt rimligt. Världen var inte bättre förr.

//Stefan



 


 

Könsneutrala tävlingsdistanser

Konstaterar att Marit Björgen har samma uppfattning som jag har, damer bör åka 5-mil också. Ulvang verkar vara av åsikten att det skadar damskidåkningens kommersiella potential. Frågan är vad som är viktigast? Kan vi inte gå före i Uppland? Det skulle snarast ge mera uppmärksamhet, även om det inte är den viktiga frågan.

Återkommer med rapport om herrarnas DM 5-mil.

//Stefan...

...som lyssnar på Machine Head

Bantning

Oro över att Therese Johaugs framfart i den avslutande etappen av Tour de Ski skall leda till skadlig bantning och ätstörningar känns lite överdriven. Inte så att jag ifrågasätter att kvinnor som ägnar sig år konditionsidrott på grund av idrottens inneboende krav kan få problem med ätstörningar, inte alls. Snarare så är det allt för vanligt och behöver hanteras på något sätt. Men jag tror inte att konditionsidrottandet i sig är så stor orsak.

Tänk på följande två saker. Vi talar om hur "konstig" Marit Björgens muskulösa kropp är. Therese Johaugs imponerande körning på sista etappen i Tour de Ski.

Vilket ger mest motivation för kvinnor att hålla sig smala?

Slutligen kan man ju undra hur Terese Johaug själv mår av den här debatten. Hon kan ju knappast fly från sin egen kropp.

//Stefan