Tre och en halv timme skate idag på engelbrektsspåren. Det är viktigt att man inte ger upp för tidigt när man tränar och om man behöver två timmer för att få en bra känsla i kroppen så då får man ta dom två timmarna och sen kan man njuta. Det är trots allt längdskidåkning vi ägnar oss åt, leka på träningspassen får någon annan göra.
I Norberg kan man bli skidåkare. När skidspåren har motlut på över fyra minuter så börjar det bli tillräckligt, när man stakar dom motluten kan man börja fundera på att satsa på långlopp. Ändå är jag tacksam att norbergsskogarnas backar lockade mig att träna lite diagonalåkning veckan innan Årefjällsloppet, för det som skulle komma var lite annorlunda. Vasaloppslikt, det gick ju sådär.
Knappt två timmar före starten var vi på plats. Skidtesterna gick snabbt i den plågsamma kyla. Zerofox med HF80 är det nya på kallföresglid, fästet bestod av Rode och Vauhti (tunnt). Skidorna var ett par Madshus från 06 och som oftast slipade av Klas. Förmodligen hade jag ett par av startfältets bästa skidor.
Femton minuter före start spydde jag upp frukosten, knepigt det här med anspänning inför ett race. Starten gick och efter tvåhundra meter tog det tvärstopp när spåret smalnade av. Kände direkt att kroppen var riktigt seg. Åkte med rexarna men gick på nosen när jag korsade skidorna. Jobbade mig upp in till Vålådalen med en kropp som var helt stum i motluten. Fortsatte enbart på grund av skidorna, tänkte att jag skulle ta det lugnt och kanske köra ifatt under andra halvan.
Efter Ottsjö började årets sämsta prestation i skidspåret upp mot fjället och fortsatte där uppe i allt för många kilometer. Var fullständigt slutkörd i kroppen där ett tag. Lite lättare gick det när det började luta utför, att jag gled ifrån och ifatt bidrog nog lite. Fick bra hjälp en mil av min vän Fredrik och från Edsåsdalen åkte jag (med bra hjälp) resten av loppet med skåningen Rickard Berggren. Det gick lite lättare. Ner mot Duved flög jag fram och ifrån åkare (tack Madshus 817 för det).
Spurtade i mål strax före Rickard (som gjorde sitt livs lopp) och Tom Ankerstål som stakat sig stum. Någon minut efter mig gick Östervålas evigt unge Uffe Jansson i mål. Allmänt less på dålig form hamnade jag efter dusch i en fåtölj och blev sittande där några timmar. Det var det äventyret det.
Tack till Rex som fixade langning och återigen visade att dom är den mest sympatiska klubben. Ser fram mot att tävla med era åkare nästa säsong också.
//Stefan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar